torsdag 15 juni 2017

Varför är folk mer rädda för terrorism än för trafikolyckor?

Är det värre att drunkna i ett badkar än att dö i ett terrordåd? Diskussionen har tagit fart efter det senaste tragiska terrordådet i Stockholm. Det är en viktig diskussion. Man kan tycka att det är att "relativisera" terrorismen, när man påpekar att risken att dö i ett terrordåd är mycket mindre än många andra, mer vardagliga faror här i livet. Men så länge strävan att skydda oss mot terrorister för med sig kostnader av olika slag, är det nödvändigt att sätta in dessa kostnader i ett sammanhang.

Förutom direkta monetära kostnader för polisarbete, riskerar strävan att skydda oss från terrorism – om den inte vägleds av förnuft och proportioner – att leda till inskränkningar i olika demokratiska fri- och rättigheter, eller att vissa grupper kollektivt skuldbeläggs. Därför är det viktigt med en principiell diskussion kring terrorism i förhållande till andra former av olyckor och katastrofer som vårt samhälle kan drabbas av, och vilka kostnader vi är beredda att acceptera för att förhindra dessa. Hur långt är vi beredda att gå för att skydda samhället från terrordåd? Är ett förlorat liv i ett terrordåd värre än ett förlorat liv i en trafikolycka?

Man kan hävda att terrordåd är värre än t.ex. trafik- eller drunkningsolyckor, just eftersom terrorister har som uppsåt att krossa vårt västerländska samhälle. Därför är det legitimt att folk är extra rädda för terrorister. Vi kan inte jämföra en olyckshändelse med folk som hänsynslöst slaktar oskyldiga till höger och vänster. 

Detta resonemang är både rätt och fel. Händelser kan bedömas på olika sätt. Man kan bedöma dem efter deras resultat, och man kan bedöma dem efter de intentioner eller motiv som ligger bakom dem. Det är två olika måttstockar, som kan vara relevanta i olika sammanhang. Ser man till vilka intentioner som ligger bakom, så är det klart att en terrorist som har ihjäl någon har ett värre syfte, än en person som av oaktsamhet råkar ha ihjäl någon. När man i en rättegång bedömer vilket straff en handling bör få, är det rimligt att man tar hänsyn till vilka motiv som ligger bakom en handling. 

Frågan blir lite mer komplicerad om vi betraktar den ur andra perspektiv. Borde jag som individ vara mer rädd för att råka ut för en trafikolycka, än för ett terrordåd? Borde jag lägga ner mer energi eller planering på att försöka undvika terrordåd, än trafikolyckor? Även om de senare utgjord en statistiskt större risk? Bör jag i första hand försöka minimera risken att jag dör, eller spelar det någon roll hur jag dör?

Min spontana reaktion är nog att det inte spelar någon roll för mig hur jag dör. Dör jag så dör jag. Blir jag överkörd av en lastbil så är det lika hemskt för mig om det är olyckshändelse, som om någon kör på mig med vett och vilja. Jag ser ingen anledning till att jag skulle vara mer orolig för det ena, än för det andra. Att det må vara mer "acceptabelt" att dö i en ren olyckshändelse, än om ont uppsåt skulle ha varit inblandad, torde för mig vara en klen tröst. 

Ett annat skäl för att betrakta terrordåd som värre än olyckor, är att terrorism sprider en känsla av obehag eller rädsla bland befolkningen, på ett sätt som trafikolyckor eller andra olyckor inte gör. Nu kommer vi inte på ett generellt problem, nämligen att vad folk är rädda för, eller känner obehag inför, långt ifrån alltid stämmer överens med den statistiska sannolikheten att råka ut för olika saker. Detta kan vi se på många områden. Ett exempel som kommer upp är kärnkraften. Som få andra energikällor har kärnkraften varit politiskt kontroversiell. Kärnkraftförespråkare kan hävda att många andra energislag statistiskt sett är mycket farligare. Ändå tycks det vara just kärnkraften som folk är rädda för.

Det tycks som om våra rädslor inte alltid är grundade på objektiva riskberäkningar, utan snarare på instinkter. Just när det gäller rädslan för terrordåd misstänker jag den bottnar i att vi har lättare för att låta oss beröras av enskilda, dramatiska händelser, än av statistiska aggregat. Ett fåtal människor som dör under väldigt dramatiska omständigheter kommer att påverka oss mer, än många människor som dör under mer "normala" omständigheter. 

Frågan är då hur politikerna bör göra. Om folk är mer rädda för X än för Y, borde politikerna ta hänsyn till detta, även om rädslan inte är rationellt grundad? Eller borde politikerna tålmodigt försöka förklara för medborgarna hur det verkligen förhåller sig? Visst kan jag själv säker känna obehag inför att göra vissa saker, även om jag på ett intellektuellt plan kan förstå att sakerna i fråga statistiskt sett är väldigt ofarliga. Men jag det faktum att jag känner obehag, kan vara ett skäl för mig att avstå. Men samtidigt, om man är beredd att tumma på grundläggande rättsstatliga principer (genom att t.ex. hålla folk frihetsberövade utan rättegång, på grundval av vaga indikationer, eller om man sätter in sanktioner mot folk enbart för att de uttryckt radikala åsikter) just för att folka skall "känna sig trygga", har man då inte gått lite för långt?

Jag har inte alla svar på dessa frågor. Men eftersom jag är en stark vän av demokratiska och rättsstatliga principer, tycker jag de är väldigt viktigt att vi ställer dem. Politiska förslag som riskerar att kompromissa med demokratiska fri- och rättigheter, urholka den personliga integriteten eller ställa grupper mot grupper, måste alltid vara föremål för en nykter debatt. De får inte antas på känslomässiga grunder. 

söndag 7 maj 2017

Är kommunismen moraliskt överlägsen nazismen?

Är kommunism och nazism lika onda? Eller är det istället så, att medan nazismen är rakt igenom ond, så bygger kommunismen i grunden på en god idé, som dessvärre inte visat sig fungerat i praktiken?

En del skulle säga att kommunismen har vissa moraliska ideal som man kan sympatisera med. Problemen med kommunismen ligger enligt detta synsätt i själva genomförandet.

Kanske tänker man sig att de länder som kom att tillämpa den kommunistiska ideologin bara *råkade* bli diktaturer. Det skulle alltså i princip vara möjligt att tillämpa den kommunistiska ideologin i ett demokratiskt samhälle, bara det att det ännu inte har skett.

Kanske tänker man sig att de kommunistiska ledarna var naiva. De insåg inte vilken enorm, totalitär kontrollapparat som skulle behövas för att omdana samhället enligt ideologins ritningar. Med detta synsätt måste man vara beredd att medge kommunismen leder till totalitarism, men man kan fortfarande mena att ideologin har en god tanke i grunden.

Med nazismen, hävdas det, är det annorlunda. Nazismen bygger på en förkastlig moralfilosofisk idé, om att "starka" grupper skulle ha rätt att utplåna "svaga", eller något sådant. Vi behöver i princip inte titta på hur nazismen tillämpats i praktiken – vi kan falsifiera nazismen a priori, eftersom den bygger på förkastliga moralfilosofiska premisser.

Men måste man verkligen se på nazister som något slags moraliska monster, ungefär som om de fann nöje i att kriga, döda och utplåna? Jag tror det är lite mer komplicerat än så. Skulle man inte kunna betrakta åtminstone vissa av nazismens mål som fullt begripliga – om man ser dem utifrån nazismens egen världsbild? Om denna världsbild sedan är sann eller falsk, är till stora delar en empirisk fråga.

När jag arbetat i arkiv har jag fått tillfälle att ta del av nazistisk propaganda från tiden runt andra världskriget. I denna propaganda framträder en värld, som är djupt orättvis mot framför allt det tyska folket, där brittiska och amerikanska imperialister roffat åt sig världen på andra makters bekostnad, och där finanseliten och massmedier konspirerar mot folket. Nazisternas mål – i deras egna ögon – är att återställa ett slags balans, där folket återigen blir herrar i sitt eget hus.

Man kan förstås invända och säga att mycket i nazisternas verklighetsbeskrivning är falsk. Där håller jag med. Den är falsk, precis som den kommunistiska världsbilden är falsk. Men såväl nazismens som kommunismens praxis blir på sätt och vis begriplig, mot bakgrund av respektive ideologis världsbild.

Därmed inte sagt att nazister och kommunister bara är oskyldiga välvilliga världsförbättrare, som bara råkat missta sig i vissa empiriska frågor. När det gäller politiska ideologier, tror jag moraliska och empiriska aspeker växelverkar.

Jag skulle föreslå följande kriterier, för att bedöma graden av "ondska" eller "moralisk förkastlighet" i en ideologi:

1) Hur beredd är man att offra enskilda människor för att uppnå ideologins mål? Totalitära ideologier lär ofta att någon form av "ny era" med radikala förbättringar av människans villkor står för dörren, om man bara lyckas förverkliga ideologin i fråga. Och med sådana utsikter borde man ju inte klaga om man tvingades knäcka ett och annat ägg...

2) Hur stark är tendensen att bortförklara sådant som inte stämmer överens med ideologin? Ideologier i allmänhet – och totalitära eller extrema ideologier i synnerhet – har en tendens att bortförklara sådant som inte stämmer överens med ideologin. Information om att saker och ting inte står rätt till avfärdas gärna som propaganda från illasinnade krafter ("kapitalisterna", "imperialisterna", sionisterna",  "pk-eliten", "lögnmedia" , etc.).

Det torde vara tydligt att både kommunism och nazism lämnar en del att önska, enligt dessa kriterier. Kommunismen må ha något slags jämlikhetsideal. Men detta jämlikhetsideal gäller i en framtida utopi – och är till föga tröst för alla de som tvingas offras på vägen.

Icke-extrema ideologier har åtminstone någon grad av medvetenhet om mänskliga tankekonstruktioners ofullkomlighet. Information som tycks tala mot ens åsikter, behöver då inte ses som en krigsförklaring från illasinnade krafter, utan som en möjlighet för en själv att ompröva sina åsikter. Detta gäller i synnerhet när det blir tal om att inskränka vissa individers eller gruppers fri- och rättigheter för "det allmännas bästa".

lördag 6 maj 2017

Vad har EU med pridefestivaler att göra?

Norrköping Pride pågår den här helgen. Jag läser i programmet. Under "sponsorer och samarbeten" hittar jag – Europeiska Unionen. Genom "Asyl- migrations- och integrationsfonden".

Vad har EU med pridefestivaler att göra? Borde inte sådana tillställningar kunna ordnas av lokala, ideella krafter? Behövs det en överstatlig union till detta? Vad skulle hända om EU avbröt sitt samarbete eller sponsorskap (hur det nu ser ut) med Norrköping Pride? Skulle vi kastas tillbaka in i något slags medeltida mörker?

Det är säkert inga jätteresurser som de EU:s medborgare måste ställa till förfogande för att det skall kunna anordnas prideparader i Norrköping. Men det finns säkert 700 miljoner andra EU-projekt som man kan diskutera om det verkligen är EU:s sak att ägna sig åt.

Vi borde på allvar fundera över vad EU skall ägna sig åt. Gå igenom allt som EU gör, och fråga oss om detta verkligen måste vara något som sköts på överstatlig nivå.

Tyvärr har jag blivit mer och mer skeptisk till om EU kan reformeras.

Slöjor och diskriminering

Diskussionen om den muslimska slöjan har återigen tagit fart, då en muslimsk kvinna nekats anställning på SAS eftersom hon bar slöja. En del har hävdat att kvinnan har blivit diskriminerad. Andra har försvarat SAS och sagt att de har rätt att sätta upp klädpolicyer, och att de som inte kan ställa upp på dessa inte kan kräva att få jobba där.

Man kan försvara SAS utifrån en principiell marknadsliberal hållning. Ett anställningsavtal är ett fritt kontakt mellan två parter, och den som inte kan acceptera villkoren får söka sig någon annanstans. En principiell marknadsliberal måste även försvara rätten för t.ex. en muslimsk arbetsgivare att kräva muslimsk klädsel av sina anställa.

Jag misstänker att många av dem som försvarar SAS inte gör det för att de är principiellt marknadsliberala, utan för att de ogillar islam (eller religion i allmänhet), eller åtminstone ogillar att folk i vissa sammanhang offentligt manifesterar sina religiösa övertygelser.

Jag tycker att privata arbetsgivare bör ha ganska stora friheter att själva utforma regler på arbetsplatsen, och att neka anställning åt dem som inte accepterar reglerna. En arbetsgivare skall kanske inte få kräva vad som helst av sina anställda. Vissa gränser borde rimligtvis finnas. Jag är inte helt säker på om rätten att förbjuda eller påbjuda religiösa attribut bör ingå i arbetsgivarnas friheter. För en idébaserad verksamhet – som ett trossamfund eller ett politiskt parti – är det självklart att de kan ställa krav på deras anställda måste ställa upp på den tro eller de värderingar som gäller inom verksamheten. En kyrka har t.ex. rätt att ställa krav på att de som anställs som t.ex. präster delar kyrkas lära och följer kyrkans moralisk normer.

Det blir lite mer komplicerat när vi har att göra med "vanliga" affärsverksamheter. Man kan tycka att det är rimligt med t.ex. vissa lagar mot diskriminering, eller att det finns vissa gränser för vad en arbetsgivare kan kräva av sina anställda. Men låt oss, åtminstone för resonemangets skull, anta att en arbetsgivare har rätt att bestämma i vilken mån religiös klädsel får förekomma på arbetsplatsen. En arbetsgivare skulle då kunna neka att anställa en kvinna med hijab, och den kvinnan fick helt enkelt se sig om efter ett annat jobb.

Men nu kommer vi till en ytterligare aspekt av marknadsekonomin. Allmänheten kan nämligen använda sig av sin konsumentmakt, och bojkotta de företag de ogillar. Om en butik har som policy att inte anställa personer med hijab – då kan muslimer (och andra, för den delen), välja att handla någon annanstans.

Om man utifrån ett marknadsekonomiskt perspektiv vill försvara SAS rätt att välja bort slöjbärande kvinnor, då måste man även försvara rätten för slöjbärande kvinnor – och dem som sympatiserar med dem – att välja bort SAS.

Av detta följer att de marknadsliberala argumenten inte kan tillämpas när det gäller offentligt drivna verksamheter. I ett tidigare inlägg om samvetsfrihet inom vården, hävdade jag att argumentet att "den som väljer att arbeta som barnmorska måste acceptera arbetsbeskrivningen" inte är tillämpligt när vi har en tvångsfinansierad verksamhet som sjukvården. Om en vårdgivare skall kunna tvinga någon att medverka vid aborter, då vill jag ha möjlighet att välja bort den vårdgivaren. Liknande resonemang borde kunna tillämpas även i frågan om slöjbärande. Om man skulle förbjuda t.ex. statligt anställda att bära slöja, kan man inte motivera detta med att "anställningen är ett fritt kontrakt, om du inte gillar villkoren får du jobba någon annanstans". De som ogillar ett sådant förbud har nämligen ingen möjlighet att välja bort staten. (Ja, det skulle väl vara om man flyttar till ett annat land. Jag blir mer och mer övertygad om att man som troende väl snart är tvungen till detta...)

Därför är det även rimligt att man t.ex. inom det obligatoriska skolväsendet, eller inom militären i ett land med värnplikt, tar hänsyn till olika kulturellt eller religiöst betingade önskemål när det gäller sådant som kläder eller mat. Åtminstone så långt det är praktiskt möjligt, och inte innebär orimliga merkostnader.

torsdag 4 maj 2017

KDU:s problematiska fokusering på islamism

KDU har tydligen gjort det till en fråga att bekämpa islamism. Självklart ingår det i ett partis uppdrag att bekämpa sådana åsiktsriktningar som är oförenliga med partiers värdegrund. I synnerhet när det är fråga om åsiktsriktningar som förkastar vår liberala demokrati. Men jag menar att det finns ett problem med att ensidigt fokusera på just islamism på det sätt KDU gör – i synnerhet om man inte klart fokuserar på vad som menar därmed.

Rashid Musa, Ordförande i Sveriges Unga Muslimer, kritiserar KDU:s kampanj. Det är en hel del tankegångar och formuleringar man kan kritisera i artikeln, men en viktig sak framhåller han:
För det andra så finns det ingen definition på vad KDU menar med islamism. Begrepp som islamism, islamisering, fundamentalism och radikalisering används idag slentrianmässigt utan några förklaringar på vad som egentligen menas.
Exakt. Man kan jämföra med epitet som "rasism" eller "fascism", som vänstern ofta använder urskiljningslöst om alla möjliga grupper de ogillar. Det räcker att kritisera mångkultur eller invandringspolitik för att man skall bli "rasist" i vissa människors ögon. Detta har varit hämmande för debatten. På samma sätt räcker det med att man företräder någorlunda traditionella religiösa värderingar för att man skall bli betraktad som "fundamentalist".

KDU:s ordförande skriver ett svar till Musa, där han preciserar vad som avses med "islamism": "Islamism är en gemensam beteckning för extrema, politiserade former av islam. Gemensamt för dessa är att de anser att staten ska underställas Allah, eller mer specifikt de sharialagar som de menar att han har skapat."

Låt oss titta närmare på denna definition.
Är det ett problem om en rörelse är "extrem"? Ja, om man med "extrem" menar något i stil med "våldsbejakande", så är det ett problem, Givetvis måste samhället bekämpa sådana rörelser och idéströmningar. Detta oavsett om det rör sig om sekulära eller religiösa rörelser.

Är det ett problem om en rörelse anser att staten skall underställas Gud, eller någon form av religiös lagstiftning? Detta är en lite mer komplicerad fråga. Det är farligt om vi låter religiösa organisationer *direkt* kontrollera den politiska maktapparaten, genom att t.ex. prästerskapet måste godkänna t.ex. lagar eller politiska kandidater. Däremot kan religionen indirekt påverka politiken. Politiska åsikter bottnar alltid i någon form av värdegrund – som kan vara religiös eller sekulariserad. För alla människor som tror på Gud är Gud den yttersta moraliska måttstocken, och det är ofrånkomliga att detta indirekt kan påverka ens etiska eller politiska ställningstagande. Ta frågor som t.ex. abort, samkönade äktenskap eller söndagsöppna butiker. En stor del av det konservativa motståndet mot dessa företeelser i västvärlden torde komma från människor med en religiös världsbild. Även om t.ex. ett förbud mot samkönade äktenskap inte öppet torgförs som en form av religiös lagstiftning, är det ju troligt att ett sådant förbud skulle stödjas av just sådana grupper som har en konservativ religiös världsbild. Skulle det ändå vara ett sätt att underordna staten en religiös lag? Skulle t.ex. Kristna Värdepartiet eller delar av Republikanerna i USA räknas som extrema rörelser i KDU:s världsbild?
Mycket av det som KDU föreslår kan säkert vara rätt i sak. Men jag tror att – i synnerhet när det gäller "känsliga" ämnen – måste man tänkta på inte enbart på vad som framförs, utan även på hur det framförs. Politiska partier – och kanske i synnerhet deras ungdomsförbund – har som uppgift inte enbart att lägga fram konkreta politiska förslag, utan även att forma den mer långsiktiga debatten. Genom att fokusera på extrema former av just islam, riskerar KDU att skrämma iväg vissa väljare från Kristdemokraterna, som annars hade kunnat attraheras av partiets politik i många frågor.


onsdag 19 april 2017

M och KD måste hitta tillbaka till sina principer

Moderaterna och Kristdemokraterna är två partier som legat illa till i opinionen den senaste tiden. (M) ligger på siffror i närheten av "katastrofvalet" 2002, och (KD) tycks ha parkerat sig en bit under 4%-spärren. Jag är nog inte rätt person att ge en uttömmande förklaring till varför det är så. Men jag kan notera att båda partierna verkar ha problem när det kommer till ideologi och principer.

Fredrik Reinfeldt gjorde upp med ideologiska nyliberaler och förvandlade Moderaterna till ett pragmatiskt parti, med en i många avseenden mitten-inriktad politik. En sådan strategi kan till en början vara bra för partiet, då man kan locka till sig väljare som annars inte hade kunnat tänka sig att rösta på Moderaterna. Risken är dock att många av dessa väljare är väldigt flyktiga, då de inte är speciellt förankrade i moderata principer. Kvar blir ett otydligt parti, utan principer, som famlar efter en politik man tror skall locka väljarna.

Även Kristdemokraterna verkar ha problem med vilken ideologisk grund partiet egentligen skall ha. Frågor som från början var utmärkande för partiet – synen på äktenskapet, familjepolitiken, och en åtminstone något mer problematiserande syn på aborter än övriga partier – har tonats ner. Partiet har försökt profilera sig med en lite tuffare politik när det gäller integration, och talat om "svenska värderingar". På ett sätt är detta rätt ironiskt, då de moralkonservativa värderingar partiet tidigare stod för faktiskt är ganska osvenska.

Både Moderaterna och Kristdemokraterna borde fundera över vilka ideologiska eller värderingsmässiga perspektiv man tillför, eller skulle kunna tillföra, svensk politik. Politik får inte enbart handla om sifferfrågor, om exakt hur många miljarder man vill satsa på ditten eller datten, eller hur många tusen poliser som behövs, etc.

Såväl (M) som (KD) skulle kunna anknyta till sina egna respektive ideologiska rötter, och ifrågasätta den statsindividualism som är så förhärskande i detta land. Acceptansen av den stora starka staten som människans befriare från traditionella band har trängt sig långt i den borgerliga halvan av svensk politik. Gränsen för politikens makt har suddats ut, då staten alltmer lägger sig i de civila gemenskaperna och vill styra människors privata val.

När det gäller just Kristdemokraterna, kan vi ju se hur en alltmer ideologiskt medveten sekularism velat tränga tillbaka religionen inte bara från staten, utan även från samhället. Frågan om konfessionella friskolor, eller om samvetsfrihet inom vården, borde vara naturliga frågor för Kristdemokraterna att profilera sig inom. Ytterst handlar det om att människor som genom att ha en tydlig övertygelse, som avviker från folkmajoriteten, ändå skall kunna vara en del av samhället.

Nu finns förstås en fara i att bli för ideologisk. Ideologier kan lätt förvandlas till ett slags sekulära religioner. De kan tjäna som ett mentalt filter för anhängarna, och de kan slå över i dogmatism, när man tror att svaret på alla samhällsproblem kan härledas från någon eller några få enkla principer. Riktigt så fungerar inte verkligheten. Kanske är det rimligare att tala om perspektiv eller värderingar – fast risken blir ju att "värderingar" lätt blir något väldigt luddigt ("vi tror på människans värdighet").

Det gäller att gå en balansgång. Politik kan inte handla om att bygga upp heltäckande dogmatiska system. Men politik får heller inte reduceras till en serie dagspolitiska utspel, baserade på vad man tror går hem hos väljarna för stunden, men som inte har någon djupare eftertanke.

onsdag 12 april 2017

Jag vill kunna välja bort vårdgivare som inte respekterar samvetsfrihet

Frågan om samvetsfrihet inom vården är aktuell. Skall en barnmorska ha rätt att slippa utföra aborter?

Från liberalt håll kan man argumentera att en arbetsgivare kan ställa krav på vilka uppgifter som skall ingå i ett visst arbete, och om någon inte acceptera detta, får denne söka en annan tjänst. En vårdgivare kan t.ex. bestämma att de som vill arbeta som barnmorskor måste vara beredda att medverka vid aborter.

Detta argument skulle ha en viss tyngd – om aborter utfördes vid privata kliniker, utan statligt stöd. Den grundläggande frågan är varför aborter (åtminstone i den mån de inte sker för att rädda moderns liv) skall vara någonting för den allmänna, skattefinansierade sjukvården.

Det är ju inte otänkbar att många grupper med religiösa eller konservativa värderingar – på en fri marknad – skulle välja bort vårdgivare som utförde aborter.

Skall en vårdgivare ha rätt att välja bort anställda som inte vill utföra aborter – då vill vill också jag ha rätt att välja bort den vårdgivaren.