Bra för kristna om religionsfriheten avskaffas?

Frågan om religionens roll i samhället har blivit aktuell i dagarna, efter att majoriteten i Schweitz röstat ja till att förbjuda byggandet av fler minareter i landet. Som väntat har det lett till en hel del protester. En del har hävdat, att ett minaretstopp skulle strida religionsfriheten. Det har rests tvivel på om förbudet ens kan genomföras, eller om det strider mot internationella åtaganden. De som försvarar "minaretförbudet" skulle å sin sida kunna säga något i stil med, att bara för att vi frihet att tillhöra en viss religion, betyder inte det att alla religiösa uttryck måste accepteras, åtminstone inte i det offentliga rummet.

Just sådana frågor kring religionsfriheten, är sådant jag tänkte diskutera vidare här. Vad innebär egentligen religionsfrihet? När kan man säga att något "strider" mot denna? Och behövs det över huvud taget en speciell frihet för just religionsutövande? Räcker det inte med att vi har frihet att tycka, tänka och tro?

Det har föreslagits, att religionsfriheten i dess nuvarande form borde avskaffas. Det har sagts, att de friheter som är centrala i ett fritt samhälle - rätten att tycka, tänka och tro som man vill, samt att framföra ens åsikter - redan täcks av sådant som yttrandefrihet och föreningsfrihet. Frågan är, om det behövs någon speciell frihet för religioner och religiösa samfund, utöver de fri- och rättigheter som gäller för t.ex. politiska ideologier, eller vetenskapliga eller filosofiska riktningar. Man kan vidga frågeställningen, och fråga sig om religion ens ska vara en särskild juridisk eller politisk kategori. Ska det t.ex. finnas speciella organisationsformer för religiösa samfund?

Det är viktigt att påpeka, att de som vill avskaffa religionsfriheten, eller som vill att religion inte ska utgöra någon särskild juridisk kategori, inte på något sätt behöver förespråka förföljelse av religiösa. De menar, som sagt, att de friheter som religiösa bör ha, redan täcks andra medborgerliga fri- och rättigheter. Yttrandefriheten skyddar rätten att framföra vissa åsikter rörande Guds existens, människans frälsning, etc. Föreningsfriheten skyddar rätten att bilda religiösa sammanslutningar, etc.

Vid en ytlig anblick kanske det är lätt att tänka, att religionsfriheten, eller det faktum att religionen så att säga utgör en särskild juridisk kategori, skulle ge religiösa grupper något slags företräde eller privilegium i samhället. Detta förstärks av det faktum, att det ofta verkar vara de som är kritiskt inställda till religion, som vill avskaffa religionsfriheten. Och att det ofta verkar vara religiösa företrädare, som är mest måna om att ha kvar denna frihet. Men vad jag vill lyfta fram i detta inlägg, är att det ingalunda behöver vara på det viset. Det kan rentav vara så, att en avskaffad religionsfrihet kan vara bra för troende.

Det är nämligen så, att religionsfriheten inte bara innebär friheten att utöva vissa religiösa aktiviteter. Den innebär även frihet att slippa utöva olika religiösa aktiviteter. Religionsfriheten är inte bara en frihet till, utan även en frihet från religion, för dem som så önskar. Ofta kan religionsfriheten användas som argument för att begränsa kyrkors och religioners inflytande i samhället. Om religionsfriheten avskaffades, eller om man slutade betrakta religion som en särskild juridisk kategori, skulle det alltså kunna leda till att kyrkor och religioner fick ökat inflytande i samhället.

Vi kan ta den amerikanska "no establishment"-klausulen som exempel. Denna centrala del av USA:s konstitution, förbjuder staten från att stödja någon viss kyrka eller religion, t.ex. genom att göra den till statskyrka. Men denna klausul förutsätter ju att vi kan behandla religion som en särskild juridisk kategori. Om vi inte kunde göra detta, skulle vi vara tvungna att omformulera "no establishment"-klausulen, så att den inte särskilt pekade ut religioner. Kanske skulle vi behöva omformulera den till en klausul som förbjuder staten att gynna vissa åsikter framför andra. Eller vissa organisationer, framför andra. Om vi gjorde detta, skulle det nog få mycker mer radikala konsekvenser än vad många skulle ana. Detta skulle kunna gynna konservativa kristna.

En stat som t.ex. (genom sitt allmänna skolväsende, t.ex.) säger att evolutionsläran är att föredra framför Bibelns skapelseberättelse, skulle kunna sägas gynna en viss åsikt framför en annan. Som det är i dag, har en del konservativa kristna försökt få det att framstå som att det offentliga, sekulära skolväsendet i USA faktiskt bygger på ett slags religion, "sekulär humanism", eller något sådant. De som försvarar det offentliga skolväsendet, har å sin sida menat att de värderingar och de förhållningssätt som det offentliga skolväsender (eller t.ex. lagstiftningen, eller det offentliga livet i allmänhet), bygger på, inte alls är religiösa till sin natur. Om vi slutade betrakta religion som en särskild juridisk kategori, skulle det inte längre bli intressant att fråga sig huruvida "sekulär humanism" skulle kunna sägas vara en religion eller inte. Om vi skulle vara konsekventa, skulle vi vara tvungna att betrakta alla åsikter och teorier kring allting som likvärdiga. Vi skulle inte kunna sortera ut vissa åsikter som "religiösa", andra som "filosofiska" eller "vetenskapliga", och behandla de olika typerna av åsikter olika.

Detta skulle alltså bli konsekvenserna, om vi beslöt oss för att omformulera "no establishment"-klausulen till en klausul, som inte särskilt pekar ut religion. Ett alternativ skulle kunna vara, att helt avskaffa klausulen. Då skulle det bli tillåtet för staten att främja olika åsikter, värderingar eller teorier. T.ex. skulle man få möjligheten att främja sådana teorier man anser vara "vetenskapliga", eller sådana värderingar man anser vara till godo för samhället. Men om man tog detta steg, skulle man inte längre ha något principiellt hinder att även främja eller stödja religiösa idéer.

Vi har alltså sett, att "no establishment"-klausulen särskilt pekar ut just religioner. Som det är i dag, (i enlighet med hur många vänsterliberaler och radikaler tolkar klausulen), används den främst för att begränsa religioners inflytande i samhället på olika sätt.

Vi behöver inte bege oss till USA. Vi kan hålla oss kvar på hemmaplan, för att se hur det faktum att religion särbehandlas juridiskt, kan användas som ett sätt att begränsa religioners inflytande i samhället. Många är skeptiska till religiösa friskolor. Dessa menar, att skolor inte bör få påverka elever i en viss religiös riktning. Men varför är det just religiös påverkan som inte bör få förekomma? Om man nu vill att skolan ska vara neutral, och inte ta ställning för eller emot vissa åsikter, borde man då inte förbjuda all påverkan? Nu förekommer det ju en massa påverkan åt olika håll, även i den kommunala skolan. Ibland kan den vara rätt uttrycklig, då är den ett uttryck för "skolans värdegrund" eller "samhällets värderingar". Ibland kan den vara mer subtil eller underförstådd, och då är den kanske inte avsiktlig eller ens medveten. Hur som helst, det vore egentligen godtyckligt att förbjuda just religiös påverkan. Vill man vara konsekvent, borde man antingen förbjuda all påverkan, eller så får man acceptera att vissa skolor kan påverka elever i en religiös riktning.

Jag är själv inte helt säker på vilket som är det bästa sättet att garantera religiösa gruppers frihet. Samt förstås, friheten för dem som vill stå utanför religiösa grupper. Men det är en intressant fråga att diskutera. Det faktum att religion på sätt och vis "särbehandlas" i många länders lagstiftning, kan vara både till fördel och till nackdel för de religiösa grupperna. Många vänsterliberaler och kulturradikaler verkar ju betrakta religionsfrihet främst som en frihet från religion. De hänvisar ofta till religionsfriheten för att begränsa kyrkors och religiösa gruppers inflytande. Om religionsfriheten (i dess nuvarande form), avskaffades, förvinner också dessa möjligheter att begränsa religioners inflytande. En avskaffad religionsfrihet skulle alltså kunnna innebära att religiösa grupper (åtminstone i vissa fall) fick ökat inflytande i samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, politik, religionsfrihet, rättigheter, ideologi, juridik, samhälle
intressant

Nää... det är ingen minaret... bara ett litet torn vi har rest

Schweitzarna har precis röstat ja till att förbjda minaretet. Förslaget innebär, att det kommer att skrivas in i landets författning att minareter inte får byggas i landet. (De som redan finns ska dock få vara kvar.) Resultatet av folkomröstningen har möts med beklagan från stora delar av omvärlden.

Liknande krav på förbud mot minareter och/eller moskéer har förts fram av olika invandringskritiska och nationalistiska grupper runtom i Europa. Därför ska vi ta och diskutera lite mer generellt om hur vi ska se på sådana krav.

Nationalisterna och invandringskritikerna har en viss poäng. I någon mening är det naturligt för människor, att söka sig till sina likar. Man umgås gärna med sådana som har samma kultur, livsstil, värderingar, språk och religion som man själv har. Då stadsdelar börjar präglas allför mycket av vissa invandrargrupp, är det förståeligt om "urbefolkningen" söker sig därifrån. Att många svenskar hellre vill leva i en traditionell svensk småstad, eller i en gullig röd stuga, snarare än i vad man uppfattar mer och mer som enklaver från mellanöstern, är därför till på sätt och vis naturligt.

Men denna tendens är alltid förbunden med en risk, att man piskar upp en stämning av misstänksamhet gentemot "de andra", dem som inte är "som vi". Nationalism i olika tappningar har onekligen sina mörka sidor i historien, för att uttrycka det milt. Dessa nationalismens avigssidor är inget som enbart hör historien till, utan de kan dyka upp mitt ibland oss. Misstänksamheten mot "det främmande" ligger i människans natur. Skillnaden mellan en reserverade eller försiktig hållning gentemot det okända, och ett öppet förakt, kan ibland vara svår att dra.

Vi bör kanske stanna upp och fråga oss, vad de olika kraven på moské- eller minaretförbud innebär. Åtminstone de mer resonabla nationalisterna, kan ibland säga att man inte alls vill förbjuda muslimers rätt att verka. De ska få utöva sin tro, och samlas till gudstjänst. Det är bara själva moskébyggnaderna man är emot. På sätt och vis är detta en begriplig hållning. Att muslimer ska ha rätt att tro som de gör, att de ska få samlas till gudstjänst, och att de även ska ha rätt att predika sin tro, ska det givetvis inte råda något tvivel om. Men detta behöver inte betyda, att alla uttryck för en viss religion, måste accepteras. En moské kan trots allt innebära ett stort ingrepp i stadsbilden, vilket kan uppfattas som främmande för många.

Vi måste alltså balansera muslimernas vilja att manifestera sin tro, mot icke-muslimers vilja att slippa vad man uppfattar som störande inslag i gatubilden. Detta kan innebära, att de mest nårdnackade i respektive läger måste ge sig. Som så ofta annars, handlar politik om att kompromissa mellan olika intressen. Kommer man från ett annat land med en annan kultur, får man ha en viss förståelse för att mycket av ens kultur upplevs som främmande i ens nya land. Och även de "infödda" måste visa en förståelse för, att de finns människor med andra värderingar och synsätt än de själva, och att dessa inte behöver vara sämre för det.

Jag tror att sådana balansgångar mellan intressen bäst sköts på lokal nivå. Där känner man bättre de lokala förutsättningarna och kan göra bedöminngar från fall till fall. Frågor om minareter bör därför vara något för den lokala stadsplaneringen på olika håll, och inte några grundlagsfrågor.

En bieffekt av att ha kategoriska förbud mot olika saker, är att man skulle kunna hamna i närmast semantiska strider. Hur ska man egentligen definiera "minaret"? Antag att några muslimer reser ett torn, som påminner lite om en minaret, men som har "europeiserats" lite till utseenden. Eller att man har tagit över ett kyrktorn, och modifierat det lite. Är det då "minareter" vi har att göra med? Det är svårt att avgöra "uppifrån", från den politiska centralmakten. Då är det bättre att låta folk lokalt avgöra hur mycket av ingrepp man kan tolerera i sin lokala stadsmiljö.

Dagen
SVD
DN

Läs även andra bloggares åsikter om politik, religion, samhälle, islam, mångkultur, invandring
intressant

Förhållandevis inflytelserik

Jag hittade precis sidan inflytande.se, som ska bedöma hur inflytelserika olika bloggar är.

Denna blogg är tydligen "förhållandevis inflytelserik". 35% av Sveriges bloggar är mer inflytelserika.

Min andra blogg, Tungomålet, är inte "en så speciellt inflytelserik blogg".

Skilj mellan vetenskap och vetenskapstro

Folk som tror på Gud tenderar att vara skeptiskt inställda till vetenskapen. Åtminstone om deras tro är "stark".

Säkert kommer en del ateister (eller "humanister") att ta detta som "bevis" för obildade och oförnuftiga troende är. Och för religionskritiska politiker blir det en påvisning om hur farlig religionen är för det öppna och moderna samhället, och hur viktigt det är att hålla alla viktiga delar av samhället kliniskt rena från allt som kan andas kyrka eller gudstro.

Men är det egentligen så farligt, om troende nu skulle "ifrågasätta" vetenskapen? Är inte ifrågasättande själva grunden till vetenskapen? Jag har skäl att misstänka, att det kanske inte är vetenskapen som sådan, utan vetenskapstron, eller "den vetenskapliga världsbilden", som ifrågasätts.

Det är nämligen så, att "vetenskapen" inte är något helt neutral neutralt beskådande av verkligheten. "Vetenskapen" utgår alltid från vissa grundläggande antaganden om världen. Ett sådant antagande, är att bara naturliga faktorer verkar i världen. Så fort övernaturliga faktorer är inblandade, kan den vetenskapliga metoden inte tillämpas. Den vetenskakapliga metoden gäller alltså bara i den mån Gud inte ingriper i världen.

Vetenskapen kan alltså säga att "detta eller detta är fallet". Utan, en riktig vetenskap säger alltid något i stil med "under förutsättning att inga övernaturliga faktorer inverkar, så är detta eller detta troligast". Tyvärr verkar icke-religiösa forskare ofta glömma bort denna lilla kvalifikation: "under förutsättning att inga övernaturliga faktorer inverkar".

Det är ofta lite oklart vad folk menar, när de påstår att religiösa skulle vara "mot vetenskapen". Vi kan ta den religiösa kritiken mot evolutionsteorin som exempel, för att göra diskussionen lite mer konkret. Många religiösa är ju kritiska till evolutionsteorin. Åtminstone till vissa aspekter av den. Eller, de skulle nog åtminstone hävda att den inte ensam kan förklara vårt ursprung. Ska man säga, att religösa är "mot evolutionen"? Om man med detta menar, att religiösa vänder sig emot sådana påståenden som "evolutionen är ett faktum, punkt slut", då får vi nog säga att många religiösa är "mot evolutionen". Men många av dem som är emot sådana dogmatiska påståenden om evolutionens faktum, skulle nog mycket väl kunna acceptera lite mjukare påståenden som "om vi antar att Gud inte har gripit in, och vi ska försöka förklara livets uppkomst enbart med naturliga processer, så är evolutionen den rimligaste teorin".

Lägg noga märke till skillnaden mellan dessa två påståenden! Den skillnaden tycks som sagt ofta glömmas bort av icke-religiösa forskare. Troende må vara vetenskapskritiska i den meningen att de inte tror på den eller den teorin som ett obestridligt faktum. Men sann vetenskap är inte ute efter att slå fast obestridliga fakta. Sann vetenskap är ett redskap, som kan användas av människor med olika religion eller världsåskådning. Sådan vetenskap, som används som ett redskap, säger alltid något i stil med "givet de eller de förutsättningarna, följer det eller det". Om vi betrakrar vetenskapen på detta senare vis, undrar jag om religiösa verkligen är mer "vetenskapskritiska" än andra.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsteori, religion, samhälle
intressant

Radikal sekularism är inte liberalt

I vårt sekulariserade samhälle talas det ofta om att stat och kyrka (eller stat och religion, mer allmänt) borde vara åtskilda. I många länder finns någon form av officiell "sekularism", eller åtskillnad mellan religion och politik, inskriven i grundlagen. Om inte, finns det ofta en mer eller mindre uttalad vilja hos politiker att skilja mellan andligt och värdsligt. I synnerhet de som kallas sig "liberaler" (av något slag), gör ofta en stor poäng av detta.

Men vad menar vi egentligen med sådana allmänna fraser som att "politik och religion ska vara åtskilda"? Om vi tittar på de länder, som sägs bygga på någon form av åtskillnadsprincip, så kan denna ta sig vitt skilda uttryck. Jämför t.ex USA, Frankrike, och Turkiet. Dessa tre länder bygger alla på någon form av åtskillnad mellan andligt och världsligt. Men man kan inte undgå att se, att hur denna åtskillnad omsätts i praktiken, skiljer sig väldigt mycket mellan de olika länderna.

Vi måste säga det klart. "Politik", "religion", och "åtskillnad" är väldigt vaga begrepp. Innan vi svänger oss med tjusiga slagord om åtskillnad mellan politiskt och religiöst, måste vi göra klar vad vi faktiskt menar. I synnerhört för dem som kallar sig liberaler, är detta ytterst viktigt. Jag menar, att vissa former av offentligt sanktionerad sekularism går utöver den religionsneutralitet som den klassiska liberalismen förespråkar. Sådana former av sekularism bygger mer på ett kulturradikalt vänstertänkande, som kan vara direkt oförenligt med den klassiska liberalism.

Jag menar att vi kan urskilja åtminstone två olika huvudlinjer, i hur vi ska se på åtskillnaden mellan religion och stat. Vi kan kalla dem "den liberala", respektive "den radikala" linjen. Huvudpoängen i den "liberala" linjen är att staten inte ska ta ställning för eller emot något viss religiös åskådning. Det är inte statens sak att tala om hur (eller ens om) människan ska tillbe Gud, vad som händer efter döden, hur människan ska bli frälst, etc. Sådana frågor är det kyrkans eller relgionens sak att ge svar på. Statens uppgift är att upprätthålla den yttre ordningen i samhället.

Enligt den liberala linjen, har staten och kyrkan olika grundläggande syften. Men det behöver inte utesluta, att deras intressen och verksamhetsområden i vissa fall kan sammanfalla. Kyrkor kan t.ex. driva skolor eller sjukhus, de kan viga människor till äktenskap, de kan begrava människor, etc. Dessa är områden, där både det världsliga och det kyrkliga traditionellt sätt haft intressen. Både kyrkan och staten har ett intresse av att barn får utbildning. De har ett intresse av att sjuka och fattiega tas om hand. De har ett intresse av att äktenskapet som institution äras. De har ett intresse av att de döda hedras på något sätt. Det finns, från ett liberalt perspektiv, ingen anledning att a priori utesluta att kyrkans och statens verksamhetsområden kan sammanfalla. Det är bara om staten skulle ge någon viss religion företräde. T.ex., om staten sade att bara katoliker fick driva skolor, eller att bara Svenska kyrkans vigslar vore giltiga, etc, som det blir problematiskt. Då skulle staten på ett otillbörligt sätt gynna en viss trosåskådning, vilket vore fel ur ett liberalt perspektiv.

Nu kan det, även enligt det liberala synsättet, ibland finnas skäl för staten att behandla olika religiösa grupper olika. Om t.ex. en extrem religiös grupp skulle utgöra ett hot mot den allmänna ordningen i samhället, får staten ingripa mot denna grupp. Men staten måste alltid göra sådana bedömningar utifrån världsliga kriterier. Den måtstock staten använder sig av, är vilken inverkan olika grupper har på den yttre, allmänna ordingen i samhället. Staten ska inte lägga sig i samfundens interna ordningar, eller deras trosläror. Om staten gjorde det, skulle den överträda sina legitima befogenheter.

Enligt den radikala linjen, är det inte nog med att staten behandlar olika religiösa grupper lika, och inte tar ställning för eller emot någon viss teologisk lära. Enligt den radikala linjen, ska religion och kyrka i mesta möjliga mån hållas borta från det offentliga rummet. Religionen ska helst vara något privat. Kritiker av den radikala linjen, kan säga att denna i praktiken innebär en frihet från religion. Att politiska grupper inte vill erkänna kyrkliga vigslar, eller att man känner avog inför synbara religiösa symboler (t.ex. de muslimska kvinnornas slöja) på offentliga platser, kan bottna i ett sådant "radikalt" synsätt. Enligt det liberala synsättet är det okej med sådana offentliga religiösa manifestationer, så länge anhängare av alla religioner har samma rätt att visa sin tro.

Både den "liberala" och den "radikala" linjen är förstås ganska vaga benämningar. Det finns förstås en rad nyanser inom (och mellan) dem. Man kan alltid diskutera hur de ska tillämpas i praktiken, och man kan diskutera om en viss politisk ståndpunkt eller ett visst juridisk ordning kan sägas följa från den ena eller den andra linjen. Men jag tror de båda benämningar på ett ungefär fångar två synsätt på förhållandet mellan religion och politik. Det ena (liberala) synsättet tycker det är okej med religion i offentliga sammanhang, så länge alla religioner behandlas lika. Det andra (radikala synsättet) tycker att religionen helst ska hållas bort från det offentliga.

Jag skrev att i synnerhet de som kallar sig liberaler, borde fundera en extra gång på vad de egentligen menar när de säger att "stat och kyrka borde vara åtskilda". Att jag har kallad den ena linjen för den "liberala", beror på att jag menar att denna följer från den klassiska liberalismen. Det vore ett brott mot den klassiska liberalismen, om staten (som är finansierad av mina skattepengar) skulle stödja någon religion som jag inte tyckte om.

Däremot är det mer tveksamt ifall den radikala linjen är förenlig med den klassiska liberalismen. Om staten vill hindra någon från att manifestera sin tro i något sammanhang, måste den (i alla fall om den ska följa klassiskt liberala principer), visa att detta på något vis skadar någon, eller kränker dennas rättigheter. På vilket sätt kan man säga att en kristen människa skadar någon, genom att vilja gifta sig i kyrkan? På vilket sätt kan man säga att en muslimsk kvinna kränker någons rättigheter, genom att bära slöja i ett offentligt sammanhang? Det är klart, att skulle man neka andra religioners anhängare att manifestera sin tro på liknande sätt, skulle man ha kränkt deras rättigheter. Men denna rättighetskränkning består inte första hand i att vissa människor har rätt att manifestera sin tro, utan i att andra har nekats denna rätt.

Man skulle ju kunna argumentera för att det kan uppfattas som "stötande" i vissa människors ögon med olika former av offentlig religionsutövning. Men frågan är, kan man verkligen säga att det är en rättighet (i den klassiskt liberala meningen), att man ska slippa sådant man upplever som "stötande"? Folk kan ju uppleva allt möjligt som stötande. Och det är klart, som samhällsmedborgare kan det ofta vara klokt att ta hänsyn till vad omgivingen tycker om olika religiösa (eller andra kulturella) manifestationer. Men det torde knappast kunna sägas vara någon absolut rättighet, att man ska få slippa allt som kan uppfattas som "stötande".

Dagen 1, 2, 3

Läs även andra bloggares åsikter om politik, religion, ideologi, liberalism, kyrkor, religionsfrihet
intressant

Låt liberalerna ha sin kyrka i fred!

En del laestadianer (en konservativ väckelserörelse inom Svenska kyrkan) överväger att lämna Svenska kyrkan. Detta efter beslutet att säga ja till samkönade vigslar. Man kan väl börja med att undra om detta verkligen är så mycket till nyhet. En del konservativa grupper inom Svenska kyrkan har väl "varit på väg" att lämna svenska kyrkan i årtionden nu. Men man tycks aldrig riktigt vilja göra slag av saken. Det har varit något man hotat med, att lämna kyrkan. Men likväl har man stannat kvar. I grunden beror det nog på att man har än väldigt luddig och oklar syn på vad en kristen kyrka är. Om man hade haft en klar uppfattning om vad en kristen kyrka är, då hade man lämnat kyrkan för åtminstone 100-150 år sedan. Så länge har Svenska kyrkan i praktiken varit en teologiskt mer eller mindre liberal kyrka.

Kanske menar de allvar den här gången. Det är möjligt, att vi kommer få se en del utträden av konservatitva kristna ur Svenska kyrkan. I så fall är det egentligen bara positivt. Låt dem som vill ha en liberal kyrka, få ha det. Om man inte gillar det, är det bara att söka sig till en annan kyrka. Så enkelt är det. Liberalerna får sin kyrka, de mer konservativa troende får sin kyrka. Alla borde bli nöjda. Vem kan egentligen vara mot en sådan ordning?

Sedan är det ju, som jag tidigare påpekat, rätt anmäkningsvärt att det är en fråga som mest är av symbolisk eller formell karaktär, som får folk att lämna Svenska kyrkan. Om en präst själv viger ett homosexiellt par, eller om man uttryckligen välsignar en sådan vigsel som någon annan rent formellt utfört, har så vitt jag kan se ingen som helst teologisk betydelse. Om man ogillar samkönade äktenskap, då borde man vara lika mycket mot båda.

Läs även andra bloggares åsikter om laestadianism, svenska kyrkan, kristendom, teologi, samkönade äktenskap, vigsel, homosexualitet
intressant

Olika extremistgrupper tänker i grunden på samma sätt

Olika politiska extremistgrupper verkar ha lätt för att hitta varandra. Detta får vi bekräftat senast i dag. Enligt Dagen planeras ett "antisionistiskt" parti, som ska öppna armarna för extrema element både till höger och vänster, liksom för radikala islamister.

Även om dessa grupper på ytan kan verka olika, så tror jag att extremister på olika håll och kanter ofta tänker på ett ganska likartat sätt. Det är en svartvit världsåskådning, det är enkla lösningar. Folk som tänker på ett visst sätt har lättare för att hamna i extrema rörelser. Om det är höger eller vänsterextremister, eller extrema religiösa rörelser, är sedan mest en slump.

För att anknyta till mitt tidigare inlägg, så tycks konspirationsteorier vara något som är populärt hos olika extremistgrupper. De förekommer hos alla de tre nämnda grupperna. Om det tilltänkta partiet "officiellt" kommer att förespråka någon form av konspirationsteori vet jag inte. Men jag skulle inte bli förvånad om så bleve fallet...

Läs även andra bloggares åsikter om extremism, högerextremism, vänsterextremism, ideologi, politik, konspirationsteorier
intressant

Konspirationsteorier är pseudovetenskapligt trams

Denna kväll satt jag och tittade på TV4:s "Kalla fakta", som handlade om den s.k. "sanningsrörelsen". Denna rörelse består, för att tala klarspråk, av sådana som sprider olika konspirationsteorier angående terrordåden mot World Trade Center. Sådana konspirationsteorier ska visst ha fått en del anhängare i Sverige. Man intervjuade både anhängare och motståndare till konspirationsteorierna. Jag tycker det är bra att man tar upp dessa (och även andra) konspirationsteorier till kritisk granskning. En av nackdelarna med internet, är ju att allehanda udda teorier som tidigare bara företrätts av begränsade skaror, nu kan nå ut till massorna.

Jag såg lite av en dokumentär (eller, kanske rättare sagt, "dokumentär") för ett tag sedan (jag kommer inte ihåg vad den hette). Jag tyckte mig känna igen mycket av sättet man resonerade på. Det var så att säga en viss "stil" över det hela, som jag tycker mig känna igen från andra konspirationsteorier, och även från olika typer av pseudovetenskap rent generellt. Man använder sig av anekdotisk bevisföring. D.v.s., man radar upp en massa enskilda detaljer efter varandra. Sedan appellerar man till människors maggropskänsla ("det där kan väl inte vara en slump...". Slutligen är man mestadels inriktad på att kritisera den "officiella" teorin. Man är ganska luddig angående den egna teorin. Man verkar sällan formulera några egna alternativa teorier på ett så stringent sätt att de kan testas vetenskapligt för sig själva. Som regel verkar konspirationsteorier drivas av människor som har begränsad eller ingen vetenskaplig specialistkompetens i de aktuella ämnena. Ibland verkar de bli föremål för en närmast religiös beundran av en hängiven skara "troende".

Vi kan ta och titta på en annan konspirationsteori, som en jämförelse. Det finns ju en konspirationsteori som menar att månlandningen var en bluff. Som "bevis" brukar man anföra en del anekdotiska fakta, kanske framför allt den "vajande" flaggan (de som inte använder internets konspirationssajter som främsta källa förstår varför jag skriver "vajande" inom citattecken). Bilder från månlandningen visar ju en flagga, som konspirationsteoretikerna tycker sig se "vaja" i vinden. Men eftersom det inte finns någon vind på månen, måste bilderna vara tagna i någon studio på jorden... Det finns även en del andra detaljer som konspirationsteoretikerna brukar anföra som avgörande "bevis" mot månlandningens äkthet.

Det som jag tycker är anmärkningsvärt, är den naivitet med vilken denna teori torgförs. Man verkar tro att man har funnit något revolutionerande nytt, som kommer att omkullkasta hela vårt synsätt, om det bara blev allmänt känt. (Det är lite som när en del ateister tror sig ha hittat avgörande argument mot kristendomen, när de kommer i själva verket bara kommer dragandes med gammal kristendomskritisk skåpmat). Men allvarligt talat, tror man verkligen inte att någon av alla dem som jobbat med månlandningsprojektet skulle ha tänkt på en sådan enkel sak som att det inte finns någon vind på månen? Är det inte lite för enkelt? Nu är det ju så, att både den s.k. "vajande" flaggan, och de andra detaljer som konspirationsteoretikerna brukar anföra, är allmänt kända av vetenskapsetablissemanget. Bland annat så har NASA en avdelning på på sin hemsida där man går igenom olika konspirationsargument.

Kanske är just denna lite religiösa överton hos konspirationsteorierna, som är en del av deras lockelse. Konspirationsteorier ger människor en känsla av att tillhöra den där lilla eliten, som skådat sanningen. Till skillnad från den stora massan, som är invaggad i en falsk verklighetsuppfattning. Konspirationsteorier ger enkla förklaringar till komplexa skeenden. De bidrar till att skapa ordning och sammanhang i världen. Lite som religioner gör, alltså. Kanske kan konspirationsteorier ses som ett slags religion för den sekulariserade människan. (Därmed inte sagt att det inte kan florera konspirationsteorier även i traditionellt religiösa kretsar.)

Vi måste komma ihåg, att alla historiska skeenden är komplexa. Det kommer alltid att finnas en massa saker vi inte förstår, eller som vi åtminstone inte har svaret på omedelbart. Det kommer därför alltid att vara möjligt för konspirationsteoretiker att dra fram en massa konstiga händelser i samband med något avgörande historiskt skeende, och anföra detta som "bevis" för ens idéer. Det etablerade sättet att skriva historia på, låter sig inte nedslås av det faktum att det finns en massa saker vi inte kan förstå. Man är medveten om att historieskrivning, liksom alla annan, är något provisoriskt. Man är öppen för att vi kan behöva skriva om sina teorier om vad som hänt. Men när man gör detta, så måste man utsätta dessa nya, reviderade teorier för samma vetenskapliga granskning som de gamla teorierna genomgått. Det är något annat än den procedur som kännetecknar olika former av konspirationsteorier och annan pseudovetenskap, där anekdotiska "bevis" skvalpar omkring lite hur som heslt i sajberrymden.

Som sagt, det är bra om nu TV4 tar upp konspirationsteorierna till kritisk granskning. Det är en nackdel med internet, att det kan ge teorier av mindre vetenskaplig karaktär en större spridning. Ofta talas det om vikten av att vara källkritisk mot vad man får höra. Men jag undrar om det inte är lite si och så med detta i praktiken. Just när det gäller konspirationsteorier består den stora konsten i att vara kritisk också mot kritikerna. De som företräder olika konspirationsteorier vill gärna framhålla sig som extra kritiska "sanningssökare". På ungefär samma sätt är det med andra företrädare för olika former av pseudovetenskap, eller "alternativ vetenskap". Men det stora steget för det kritiska tänkandet, är att inte bara kritisera de etablerade teorierna, utan att även att vara lika kritisk mot de alternativa teorier som man själv lägger fram.


Läs vad SVD. Dagen och DN skriver om ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om konspirationsteorier, pseudovetenskap, månlandningen, vetenskap, samhälle
intressant

Är motstånd till homovigslar det viktiga i kristendomen?

Ja, det kan man ju kanske undra så här i dessa tider. Åtminstone om man ska se till diskussionen kring Svenska kyrkans homovigselbeslut nyligen. Jag läste precis i Dagen att generalsekreteraren i SEA (=Svenska Evangeliska Alliansen, ett slags parakyrklig organisation för konservativa, "evangelikaler" i olika samfund) lämnat Svenska kyrkan efter detta beslut.

Som jag skrev tidigare, är det märkligt att ett beslut som mest rör en formalitet kan ge upphov till sådana reaktioner. Svenska kyrkan har ju sedan länge de facto haft en liberal inställning till homosexualitet. Som jag också skrev, tycks det som om vissa symbolfrågor kan blåsas upp på ett sätt som kanske inte riktigt står i proportion till frågans betydelse. Tidigare har ju frågan om kvinnliga präster haft enorm sprängkraft i Svenska kyrkan.

Nu har Svenska kyrkan i åtminstone 100 år varit mer eller mindre tydligt liberalteologisk. Hon har inom sig rymt allehanda uppfattningar, som haft föga med klassiskt kristen tro att göra. Varför låter de s.k. konservativa grupperna inom Svenska kyrkan just kvinnopräst- och homovigselfrågorna få en så avgörande betydelse, när det finns hur mycket annat som helst att reagera mot?

En viktig fråga, som jag skulle vilja lyfta fram, är frågan om hur människan blir frälst. Den bibliska, och klassiskt lutherska, läran är att människan blir frälst av nåd allena, genom tron allena. Det finns inget människan vare sig kan eller behöver lägga till av egen kraft, det är enbart genom Gud som människan blir frälst. En konsekvens av detta är att man måste skilja tydligt mellan det som gör en människa kristen (eller "frälst"), och det som följer efter frälsningen, det kristna livet. Goda gärningar och bön är sådant som hör till det kristna livet; dessa kan aldrig göra en människa till kristen.

Nu är det inte alla kristna som håller sig till denna lära. På både katolskt och frikyrkligt håll blandar man ihop det som gör människan till kristen/frälst, och det som följer efter frälsningen. Att vara kristen/frälst blir ett samarbete mellan Gud och människan. Man skiljer inte mellan Guds nåd (som gör människan kristen), och goda gärningar och bön (som hör till det kristna livet). Katoliker menar att goda gärningar behövs för frälsningen, och frikyrkliga tror att man kan bli frälst genom att be till Gud.

Tyvärr är det en hel del inom Svenska kyrkan, även bland de s.k. konservativa, som dras antingen åt ett katolskt, eller åt ett frikyrkligt håll i frågan om frälsningen.

Frågan om frälsningen är mycket mer central än frågan om kvinnliga präster eller homovigslar. I synnerhet de som kallar sig "konservativa" eller "bibeltrogna", inom eller utanför Svenska kyrkan, borde börja med att klart visa var de står i den frågan, innan de tar i tu med frågor om kvinnliga präster eller homovigslar.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, teologi, kristendom, homosexualitet, samkönade äktenskap
intressant

Hur vetenskaplig är tron på Gud?

Gudstron är det enda vetenskapliga, säger en doktor kemi i Dagen. Och nu är det inte frågan om någon som studerat gamla utdöda språk eller något, utan en professor inom det naturvetenskapliga området. Detta gör artikeln ännu mer intressant.

Professorn menar att det finns för mycket som är oförklarat om man inte vill räkna med Gud i sin världsbild. Vidare menar han att det finns stora likheter mellan den moderna naturvetenskapens rön, och Bibelns skapelseberättelse. Att döma av det han säger till Dagen tillhör han dem, som menar att det inte är några riktiga dagar det är frågan om i Bibeln första kapiteln, utan att det i själva verket ska röra sig om längre peioder.

Det är välkommet att forskare ifrågasätter den naturalistiska världsbilden. Som jag ofta påpekat, så verkar många i dagens Sverige ta för givet att det föreligger något slags motsatsförhållande mellan å ena sidan "tro", och å andra sidan "vetenskap". Vill man vara riktigt vetenskaplig, så ska man nog helst vara ateist. En "vetenskaplig" världsbild har blivit synonymt med en ateistisk världsbild. Det är bra att detta ifrågasätts, ty ateismen är inte mer "vetenskaplig" än någon annan världsåskådning.

Man skulle kanske fråga sig, om man ens kan kalla någon världsåskådning "vetenskaplig". Nåväl, huvudsaken är att man kan bedriva vetenskap utifrån en kristen världsbild minst lika bra som utifrån en ateistisk. Att det är minst lika rationellt att acceptera en kristen världsbild, som en ateistisk, är helt klart.

Dock ska man nog vara på sin vakt gentemot att läsa in alltför mycket av moderna vetenskapliga rön i skapelseberättelserna. Risken blir att man får olika kompromissteorier (t.ex. att dagarna var miljoner eller miljarder år), som inte gör vare sig Bibeln eller vetenskapen fullständig rätt. Vi bör erkänna att skapelsen var ett mirakel, och att den därför ligger utanför naturvetenskapen. Naturvetenskapen är ju tillämpbar bara då det inte förekommer några mirakel. Om Gud skulle ingripa mirakulöst i tillvaron, ja, då får våra naturvetenskapliga teorier ge vika, hur sofistikerade de än är.

Läs även andra bloggares åsikter om gud, vetenskap, skapelse, religion, filosofi
intressant