tisdag 7 november 2017

Gör skattesystemet mer transparent

Vad får vi föra skattepengar? Frågan har varit aktuell de senaste dagarna. Det är inte alltid så lätt att hålla koll på vad skattepengarna går till.

Dessutom har undersökningar visat att många människor underskattar hur mycket de betalar i skatt.

Ett sätt att råda bot på problemen är att göra skatte- och transfereringssystemen mer transparenta. Som det är i dag försvinner skattepengarna in i en stor, allmän pott. Sedan fördelas det ut till olika verksamheter, enligt vad politikerna bestämt.
 
Men istället för att betala t.ex. 30% i kommunalskatt, skulle man kunna dela upp detta i ett antal öronmärkta summor till de olika kommunala verksamheterna. Man skulle kunna betala några procent i skolskatt, några procent i socialtjänstskatt, några procent i kommunal gatuskatt, etc. Vill politikerna sedan bygga en idrottsarena, då får de se till att införa en speciell skatt för just detta ändamål.

På liknande sätt skulle man kunna göra med de statliga skatterna. Det kanske inte är realistiskt att genomföra ett sådant system fullt ut, men det är åt det hållet vi borde gå.

Sedan borde skatter och sociala avgifter inte vara dragna när lönen betalas ut. Istället borde hela lönesumman betalas ut till den som är anställd, och sedan får denne betala in skatterna och sociala avgifter som andra räkningar.

Våra skattepengar går till många bra saker, men också en del dåliga saker. Ju mer transparent skattesystemet är, desto lättare blir det att urskilja vad som går till vad, och upptäcka olika former av slöseri.

Dock får jag känslan att ett transparent och lättöverskådligt skattesystem är något som inte ligger i politikerna intresse. För politikerna är det tvärtom bra med ett skattesystem som är snårigt och ogenomträngligt. Då är det lättare att få medborgarna att tro att de får mer för skattepengarna än de i själva verket får. Det är lättare att dölja olika former av slöseri.

fredag 27 oktober 2017

Är islam ett hot mot västerlandet?

Är islam ett hot mot västerlandet, och i så fall hur? Kritiken mot islam och en förmodad "islamisering" är ett genomgående tema i mycket nationalistisk retorik i dagens Europa. Man målar upp en bild av ett upplyst västerlandet baserat på kristna och humanistiska värderingar som hotas av muslimer och deras "medeltida" värderingar, som man tror skall föra oss tillbaka till barbari och förtryck.

Ibland händer det att kristna grupper dras med i den anti-islamiska retoriken. Andra kristna kan säga att vi tvärtom måste stå upp för rätten för alla  människor att utöva sin religion. I synnerhet i Europa, där socialistiska och liberala politiker länge verkat för att tränga tillbaka religionen från det offentliga livet, kan kristna och muslimer rentav ha många gemensamma intressen.

Stämmer det att islam står för en värdegrund som är helt och hållet inkompatibel med den västerländska värdegrunden? Hur bör kristna förhålla sig till islam, och de utmaningar för de sekulariserade västerländska samhällena som en alltmer synlig muslimsk närvaro kan föra med sig?

Islam har både likheter och skillnader gentemot kristendomen, när det gäller grundläggande värderingar. Det gör att man som kristen kan vara islamkritisk i vissa frågor, men inte i andra.

Frågan om statens förhållande till religion tycks vara en känslig fråga i många muslimska länder. Det muslimska rättssystemet har på många sätt karaktären av en lag som är tänkt att tillämpas i samhället (och på många håll görs detta också), snarare än en uppsättning privatmoraliska regler. Både kristna grupper och sekulära människorättsorganisationer kan peka på den ofrihet som råder i många delar av världen där islam är den dominerande religionen.

För att förstå skillnaden mellan islam och kristendom i detta avseende, måste man gå tillbaka och se hur religionerna uppstod. Kristendomen uppstod i en tid av förföljelse. Det var under lång tid en "undergroundrörelse". Att de spridda, ofta förföljda kristna församlingarna skulle kunna utöva någon som helst politisk makt fanns inte på kartan

(När jag säger att kristendomen "uppstod", menar jag att den skilde sig från judendomen. Både kristendomen och den moderna judendomen anser ju sig vara de rättmätiga efterträdarna till den gammaltestamentliga judendomen.)

Islam däremot var redan i ett tidigt skede ett politiskt projekt, lika mycket som ett andligt. Under islam enades de arabiska stammarna under gemensamt styre, grundat på islam. Detta kan förklara att gränsen mellan politik och religion ofta varit oklarare inom islam är inom kristendomen. Nu kan givetvis kristendomen kombineras med olika politiska idéer om att skapa en stat byggd på kristna principer. Men jag vågar påstå att detta inte är något essentiellt för kristendomen. Det är en senare påbyggnad, och många kristna skulle rentav säga att det går emot nya testamentet att försöka upprätta något slags teokrati. Tanken på religionen som ett samhällssystem tycks ligga närmare religionens kärna i islam jämfört med kristendomen, och tar sig konkret uttryck i sharia, det islamiska rättssystemen.

Nu menar jag inte att alla muslimer skulle förespråka en radikal teokrati där religionsfriheten är avskaffad och avfällingar avrättas. Men frågan om religionens förhållande till staten och rättssystemet är ändå en diskussion som måste tas i stora delar av muslimska världen, och något som muslimer måste förhålla sig till. Det gäller förstås även muslimer i Sverige.

Däremot menar jag att mycket av den kritik som i Sverige riktas mot muslimer är felaktig. Ofta kritiserar man muslimer för att inte vara tillräckligt "progressiva" eller "upplysta" när det gäller sådant som könsroller. Men mycket sådan kritik kan även riktas mot konservativa kristna grupper eller ortodoxa judar.

Vi kan ta frågan om könsseparation, som dykt upp i lite olika sammanhang på sistone. För en tid sedan rapporterades det en muslimsk skola skulle ha delat upp eleverna efter kön i samband med en bussresa. Stora delar av det offentliga Sverige gick i taket. Så fick det ju absolut inte gå till Sverige i dag! Det har även förekommit rapporter om könssegregerad idrotts- eller sexualundervisning. Jag har även hört folk förfasa sig över att moskéer har särskilda avdelningar för kvinnor. (Det förekommer även i ortodoxa synagogor, men det tycks som om folk blir mer upprörda över könsseparation i just moskéer.) Och så har vi ju den brännande frågan om särskilda kvinnotider på offentliga badhus.

Det är bara det att separation på basis av kön inte är något som är unikt för islam. Att människor föredrar att göra vissa saker i enkönade miljöer är inget som är unikt för islam. I många europeiska länder finns det en lång tradition av könsseparerad undervisning. I vissa länder, som t.ex. Irland, är det ännu vanligt med pojk- och flickskolor. Det finns ingenting som säger att barn skulle fara illa av att undervisas i enkönade grupper.

Skall man kritisera islam, måste man kritisera rätt saker. Man kan föra en kritisk diskussion om hur islam fungerar på samhällsnivå, hur muslimer fungerar ihop med andra religiösa grupper och med ett sekulärt rättsväsende. Däremot bör man från politiskt håll inte lägga sig i sådant som har med enskilda muslimers religionsutövning att göra, som hur de vill ordna sitt liv inom familjen eller den religiösa gemenskapen. Det är helt i sin ordning att politiker diskuterar med muslimska företrädare hur t.ex. minoriteter behandlas i muslimska länder. Att moskéer däremot har särskilda kvinnoläktare är däremot något som politiker inte har med att göra.


Kristna kommer att uteslutas från samhällets gemenskap

Jag råkade stöta på ett klipp från SVT Stockholm som berör Maranataförsamlingen. Det är något år gammalt, men jag gissar att det knappast har blivit bättre. Enligt klippet har lokalpolitiker från Stockholm och Sundbybergs kommun köpt boendetjänster av Maranataförsamlingens hotell. Det är något man vill sluta med, eftersom man ogillar Maranataförsamlingens åsikter.

(Som jag förstått det har Sundbybergs Stad, men inte Stockholm, avslutat samarbetet med församlingen vid tiden då inslaget gjordes. Men detta var ju för något år sedan, så jag vet inte om något mer hänt sedan dess.)

1) De konkreta exempel på "hemska" åsikter hos Maranataförsamlingen som nämns är att de är "mot abort" och anser att "homosexualitet är synd". Det är ju vad den kristna kyrkan traditionellt har ansett. Menar politikerna att en organisation som företräder en klassiskt kristen moralsyn inte skall få delta i offentliga upphandlingar? Och naturligtvis borde ingen muslimsk organisation komma på fråga när det gäller affärer med kommunen... eller?

2) En ytterligare sak man ondgör sig över är att Maranataförsamlingen inte skickar sina barn till skolan. Då måste man genast invända och fråga om Stockholms Stad kan garantera att barnen får en undervisning som stämmer överens med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse? Det är en rätt som alla föräldrar har enligt internationella människorättskonventioner. Frågan är relevant i synnerhet eftersom politikerna verkar anse att Maranata är en hemsk sekt, med åsikter som är totalt oförenliga med samhällets "värdegrund".

Jag är övertygad att tiden är nära, då kristna som vill hålla fast vid Bibeln budskap kommer att frysas ut från samhällets gemenskap och tvingas gå under jorden. Om de inte flyr utomlands, vill säga. Sverige är ju det mest extrema landet i världen när det kommer till avkristning, så i en del andra länder kommer det kanske att vara lite lättare att leva som kristen. Ett tag, i alla fall.

fredag 20 oktober 2017

Politisera inte folks livsstilsval

I Sverige tar vi i hand när vi hälsar på någon. Ungefär så uttryckte sig statsminister Löfven härom året, då det uppmärksammats att en miljöpartistisk företrädare inte villa ta folk i hand när han hälsade.

Lite då och då dyker frågan om ansiktstäckande slöja (niqab eller burka) upp i debatten. Bland annat nu senast, när KDU föreslog ett förbud mot sådana i olika former av offentlig verksamhet.

I både fallen – i fråga om handskakning och i fråga om heltäckande slöjor – kan man skönja ett slags nationalistisk argumentation. I Sverige gör vi på det ena eller det andra sättet, och vill du vara här är det bara att du rättar dig i ledet.

Jag tror detta är en väldigt farlig tanke. Tänk bara på vilka andra företeelser som skulle kunna förbjudas (eller åtminstone regleras eller politiseras), med hänvisning till att vi "i Sverige" gör eller inte gör på något viss sätt. "I Sverige har vi sex före äktenskapet, går på pridefestivaler, och har heltidsarbetande småbarnsmammor."

Den auktoritära högern och den aktivistiska vänstern förenas i strävan att politisera människors livsstilsval. Den aktivistiska vänstern kan hävda den som inte lever enligt "moderna" eller "frigjorda" normer är offer för förtryckande strukturer. Den auktoritära högern kan hävda att olika sedvänjor strider mot "svensk kultur" eller "svenska normer", och kommer att innebära samhällsgemenskapens upplösning.

Även om den auktoritära högern och den aktivistiska vänstern många gånger är bittra fiender till varandra, tycks det som om de allt oftare hittar varandra i olika frågor. I synnerhet när det gäller religiösa grupper – framför allt muslimer – som vill leva enligt sin religions normer, i ett av världens mest sekulariserade länder. Även om det oftast är muslimer och islam som är i fokus för debatten, kan många av de argument som riktas mot muslimer många gånger i princip riktas mot konservativa frikyrkor, ortodoxa judar eller andra grupper som tar religionen på stort allvar.

Därför tror jag man som religiös har extra mycket anledning att stå för rätten att vara annorlunda, och vara misstänksamma olika försök att politisera folks livsstilsval.

torsdag 19 oktober 2017

Inte så lätt att styra public service

Kristdemokraten Stefan Svanström vill reformera public service. Det är inte rimligt att SR och SVT sänder en massa "trams":

Frågan är om det är rimligt att skattebetalarna ska tvingas avstå mellan 1 300 och 2 300 kronor per hushåll och år för att Christer Björkman ska kunna åka landet runt med den svenska artisteliten?

Istället borde uppdraget begränsas till att sända smala program, som inte kan bära sig på en fri marknad, men som ändå har ett allmänt intresse.

Jag håller i stora drag med. Rent tekniskt går det att lösa på flera sätt. Man kan gå så långt så man helt avskaffar public service-bolagen och subventionerar olika tv- eller radioprojekt direkt via statens kulturbudget. Om man vill ha kvar Sveriges Radio eller Sveriges Television som särskilda bolag, kan man ändå tänka sig att de får börja sända reklam i t.ex. Melodifestivalen.

Svanström är även kritisk till "vänstervridningen" inom public service. Han förespråkar ett "parlamentariskt sammansatt organ" som skall granska public service:

Riksdagen bör därför ges ett större inflytande över public service. Låt ett parlamentariskt sammansatt organ i enighet löpande bestämma över inriktningen på public services utbud och innehåll samt granska dess utfall.

Här måste jag invända och säga att det är svårt att se hur ett sådant organ skulle vara utformat, och hur man skall kunna undgå anklagelser om politisk styrning. Är det tänkt att sammansättningen av organet skall speglar förhållandena i riksdagen? Kan vi då förvänta oss att det gör olika bedömningar, beroende på politisk majoritet? Med tanke på utvecklingen i vissa länder, där politikerna alltmer öppet vill börja lägga sig i mediernas arbete, är det viktigt att upprätthålla skillnaden mellan medier och politik, och att nödvändigt granskning av mediernas arbete inte får uppfattas som en form av politisk styrning.

torsdag 15 juni 2017

Varför är folk mer rädda för terrorism än för trafikolyckor?

Är det värre att drunkna i ett badkar än att dö i ett terrordåd? Diskussionen har tagit fart efter det senaste tragiska terrordådet i Stockholm. Det är en viktig diskussion. Man kan tycka att det är att "relativisera" terrorismen, när man påpekar att risken att dö i ett terrordåd är mycket mindre än många andra, mer vardagliga faror här i livet. Men så länge strävan att skydda oss mot terrorister för med sig kostnader av olika slag, är det nödvändigt att sätta in dessa kostnader i ett sammanhang.

Förutom direkta monetära kostnader för polisarbete, riskerar strävan att skydda oss från terrorism – om den inte vägleds av förnuft och proportioner – att leda till inskränkningar i olika demokratiska fri- och rättigheter, eller att vissa grupper kollektivt skuldbeläggs. Därför är det viktigt med en principiell diskussion kring terrorism i förhållande till andra former av olyckor och katastrofer som vårt samhälle kan drabbas av, och vilka kostnader vi är beredda att acceptera för att förhindra dessa. Hur långt är vi beredda att gå för att skydda samhället från terrordåd? Är ett förlorat liv i ett terrordåd värre än ett förlorat liv i en trafikolycka?

Man kan hävda att terrordåd är värre än t.ex. trafik- eller drunkningsolyckor, just eftersom terrorister har som uppsåt att krossa vårt västerländska samhälle. Därför är det legitimt att folk är extra rädda för terrorister. Vi kan inte jämföra en olyckshändelse med folk som hänsynslöst slaktar oskyldiga till höger och vänster. 

Detta resonemang är både rätt och fel. Händelser kan bedömas på olika sätt. Man kan bedöma dem efter deras resultat, och man kan bedöma dem efter de intentioner eller motiv som ligger bakom dem. Det är två olika måttstockar, som kan vara relevanta i olika sammanhang. Ser man till vilka intentioner som ligger bakom, så är det klart att en terrorist som har ihjäl någon har ett värre syfte, än en person som av oaktsamhet råkar ha ihjäl någon. När man i en rättegång bedömer vilket straff en handling bör få, är det rimligt att man tar hänsyn till vilka motiv som ligger bakom en handling. 

Frågan blir lite mer komplicerad om vi betraktar den ur andra perspektiv. Borde jag som individ vara mer rädd för att råka ut för en trafikolycka, än för ett terrordåd? Borde jag lägga ner mer energi eller planering på att försöka undvika terrordåd, än trafikolyckor? Även om de senare utgjord en statistiskt större risk? Bör jag i första hand försöka minimera risken att jag dör, eller spelar det någon roll hur jag dör?

Min spontana reaktion är nog att det inte spelar någon roll för mig hur jag dör. Dör jag så dör jag. Blir jag överkörd av en lastbil så är det lika hemskt för mig om det är olyckshändelse, som om någon kör på mig med vett och vilja. Jag ser ingen anledning till att jag skulle vara mer orolig för det ena, än för det andra. Att det må vara mer "acceptabelt" att dö i en ren olyckshändelse, än om ont uppsåt skulle ha varit inblandad, torde för mig vara en klen tröst. 

Ett annat skäl för att betrakta terrordåd som värre än olyckor, är att terrorism sprider en känsla av obehag eller rädsla bland befolkningen, på ett sätt som trafikolyckor eller andra olyckor inte gör. Nu kommer vi inte på ett generellt problem, nämligen att vad folk är rädda för, eller känner obehag inför, långt ifrån alltid stämmer överens med den statistiska sannolikheten att råka ut för olika saker. Detta kan vi se på många områden. Ett exempel som kommer upp är kärnkraften. Som få andra energikällor har kärnkraften varit politiskt kontroversiell. Kärnkraftförespråkare kan hävda att många andra energislag statistiskt sett är mycket farligare. Ändå tycks det vara just kärnkraften som folk är rädda för.

Det tycks som om våra rädslor inte alltid är grundade på objektiva riskberäkningar, utan snarare på instinkter. Just när det gäller rädslan för terrordåd misstänker jag den bottnar i att vi har lättare för att låta oss beröras av enskilda, dramatiska händelser, än av statistiska aggregat. Ett fåtal människor som dör under väldigt dramatiska omständigheter kommer att påverka oss mer, än många människor som dör under mer "normala" omständigheter. 

Frågan är då hur politikerna bör göra. Om folk är mer rädda för X än för Y, borde politikerna ta hänsyn till detta, även om rädslan inte är rationellt grundad? Eller borde politikerna tålmodigt försöka förklara för medborgarna hur det verkligen förhåller sig? Visst kan jag själv säker känna obehag inför att göra vissa saker, även om jag på ett intellektuellt plan kan förstå att sakerna i fråga statistiskt sett är väldigt ofarliga. Men jag det faktum att jag känner obehag, kan vara ett skäl för mig att avstå. Men samtidigt, om man är beredd att tumma på grundläggande rättsstatliga principer (genom att t.ex. hålla folk frihetsberövade utan rättegång, på grundval av vaga indikationer, eller om man sätter in sanktioner mot folk enbart för att de uttryckt radikala åsikter) just för att folka skall "känna sig trygga", har man då inte gått lite för långt?

Jag har inte alla svar på dessa frågor. Men eftersom jag är en stark vän av demokratiska och rättsstatliga principer, tycker jag de är väldigt viktigt att vi ställer dem. Politiska förslag som riskerar att kompromissa med demokratiska fri- och rättigheter, urholka den personliga integriteten eller ställa grupper mot grupper, måste alltid vara föremål för en nykter debatt. De får inte antas på känslomässiga grunder. 

söndag 7 maj 2017

Är kommunismen moraliskt överlägsen nazismen?

Är kommunism och nazism lika onda? Eller är det istället så, att medan nazismen är rakt igenom ond, så bygger kommunismen i grunden på en god idé, som dessvärre inte visat sig fungerat i praktiken?

En del skulle säga att kommunismen har vissa moraliska ideal som man kan sympatisera med. Problemen med kommunismen ligger enligt detta synsätt i själva genomförandet.

Kanske tänker man sig att de länder som kom att tillämpa den kommunistiska ideologin bara *råkade* bli diktaturer. Det skulle alltså i princip vara möjligt att tillämpa den kommunistiska ideologin i ett demokratiskt samhälle, bara det att det ännu inte har skett.

Kanske tänker man sig att de kommunistiska ledarna var naiva. De insåg inte vilken enorm, totalitär kontrollapparat som skulle behövas för att omdana samhället enligt ideologins ritningar. Med detta synsätt måste man vara beredd att medge kommunismen leder till totalitarism, men man kan fortfarande mena att ideologin har en god tanke i grunden.

Med nazismen, hävdas det, är det annorlunda. Nazismen bygger på en förkastlig moralfilosofisk idé, om att "starka" grupper skulle ha rätt att utplåna "svaga", eller något sådant. Vi behöver i princip inte titta på hur nazismen tillämpats i praktiken – vi kan falsifiera nazismen a priori, eftersom den bygger på förkastliga moralfilosofiska premisser.

Men måste man verkligen se på nazister som något slags moraliska monster, ungefär som om de fann nöje i att kriga, döda och utplåna? Jag tror det är lite mer komplicerat än så. Skulle man inte kunna betrakta åtminstone vissa av nazismens mål som fullt begripliga – om man ser dem utifrån nazismens egen världsbild? Om denna världsbild sedan är sann eller falsk, är till stora delar en empirisk fråga.

När jag arbetat i arkiv har jag fått tillfälle att ta del av nazistisk propaganda från tiden runt andra världskriget. I denna propaganda framträder en värld, som är djupt orättvis mot framför allt det tyska folket, där brittiska och amerikanska imperialister roffat åt sig världen på andra makters bekostnad, och där finanseliten och massmedier konspirerar mot folket. Nazisternas mål – i deras egna ögon – är att återställa ett slags balans, där folket återigen blir herrar i sitt eget hus.

Man kan förstås invända och säga att mycket i nazisternas verklighetsbeskrivning är falsk. Där håller jag med. Den är falsk, precis som den kommunistiska världsbilden är falsk. Men såväl nazismens som kommunismens praxis blir på sätt och vis begriplig, mot bakgrund av respektive ideologis världsbild.

Därmed inte sagt att nazister och kommunister bara är oskyldiga välvilliga världsförbättrare, som bara råkat missta sig i vissa empiriska frågor. När det gäller politiska ideologier, tror jag moraliska och empiriska aspeker växelverkar.

Jag skulle föreslå följande kriterier, för att bedöma graden av "ondska" eller "moralisk förkastlighet" i en ideologi:

1) Hur beredd är man att offra enskilda människor för att uppnå ideologins mål? Totalitära ideologier lär ofta att någon form av "ny era" med radikala förbättringar av människans villkor står för dörren, om man bara lyckas förverkliga ideologin i fråga. Och med sådana utsikter borde man ju inte klaga om man tvingades knäcka ett och annat ägg...

2) Hur stark är tendensen att bortförklara sådant som inte stämmer överens med ideologin? Ideologier i allmänhet – och totalitära eller extrema ideologier i synnerhet – har en tendens att bortförklara sådant som inte stämmer överens med ideologin. Information om att saker och ting inte står rätt till avfärdas gärna som propaganda från illasinnade krafter ("kapitalisterna", "imperialisterna", sionisterna",  "pk-eliten", "lögnmedia" , etc.).

Det torde vara tydligt att både kommunism och nazism lämnar en del att önska, enligt dessa kriterier. Kommunismen må ha något slags jämlikhetsideal. Men detta jämlikhetsideal gäller i en framtida utopi – och är till föga tröst för alla de som tvingas offras på vägen.

Icke-extrema ideologier har åtminstone någon grad av medvetenhet om mänskliga tankekonstruktioners ofullkomlighet. Information som tycks tala mot ens åsikter, behöver då inte ses som en krigsförklaring från illasinnade krafter, utan som en möjlighet för en själv att ompröva sina åsikter. Detta gäller i synnerhet när det blir tal om att inskränka vissa individers eller gruppers fri- och rättigheter för "det allmännas bästa".