söndag 19 februari 2017

Tankar om populism

Det har väl inte undgått någon att s.k. populistiska partier och politiker haft stark medvind både i Europa och andra delar av världen de senaste åren. Populistiska partier kan vara sinsemellan ganska olika, men något som förenar dem är att de menar sig vara mot det politiska "etablissemanget". Högerpopulister – som varit framgångsrika i framför allt. norra, västra och centrala Europa – är som regel mer eller mindre invandringskritiska och nationalistiska, medan vänsterpopulister – som varit framgångsrika framför allt i en del länder i Sydeuropa – inriktar sig mer på ekonomiska frågor, och fick sitt stora genombrott i och med de ekonomiska kriserna i slutet av 00-talet.

Eftersom "populism" ofta används som ett skällsord, kan det vara svårt att fånga populismen som ett ideologiskt fenomen. Någon som gjort det är den svenske statsvetaren Andreas Johansson Heinö. Se bl.a. dennes rapport Timbro Authoritarian Populism Index 2016, samt denna intervju i Studio Acccess.

Heinö har framför allt inriktat sig på den s.k. auktoritära populismen. Denna form av populism kännetecknas av dess otålighet med många av de spärrar som finns mot folkviljans absoluta makt som finns i liberala demokratier, i form av t.ex. minoritetsrättigheter, oberoende domstolar, granskande medier, etc. Enligt en traditionell, liberal demokratisyn kan man på ett sätt säga att makten utgår från folket – men man är samtidigt medveten om att en otyglad folkvilja kan vara något mycket farligt. För att skydda minoriteter och enskilda individer har liberala demokratier byggt in olika "farthinder", för att hindra majoritetens tyranni. Auktoritära populister har alltså lite till övers för sådana farthinder.

Medan Heinö inriktat sig på den auktoritära aspekten som finns i många populistpartier, tror jag vi även skulle behöva diskutera själva populismen som sådan. (Heinö medger att det finns icke-auktoritära populistpartier; han nämner anti-korruptionspartier i olika länder.) Efter att ha läst Timbrorapporten tror jag man kan säga att föreställningen om att det föreligger en motsättning mellan "folket" och "eliten", och att detta är den huvudsakliga politiska stridsfrågan, eller åtminstone en av de huvudsakliga stridsfrågorna, är det som är populismens ideologiska kärna. Man kan jämföra det med en traditionell marxism – enligt denna är motsättningen mellan arbete och kapital det som är den centrala politiska stridsfrågan. Eller en ideologisk feminist, som menar att den grundläggande konflikten i samhället är kampen mellan kvinnor och män.

Jag tror det finns problem, eller kanske skall vi säga faror, med en populistisk analys av samhället – även om vi bortser från de auktoritära tendenser som finns hos många populistpartier. Det finns en fara i att betrakta "folket" som en monolit, något enhetligt, som tillskrivs vissa bestämda intressen eller värderingar. "Folket" förväntas ogillat mångkultur, EU och pridefestivaler (medan "eliten" tänks gilla sådana saker.) Vi kan jämföra med marxisten, enligt vilken arbetarklassen har vissa bestämda intressen, som de marxistiska partierna menar sig företräda. Marxisten måste då på något sätt (bort)förklara det faktum att många arbetare inte sympatiserar med, eller röstar på, marxistiska partier. Kan denne hävda, att de arbetare som röstar på borgerliga partier inte förstår sitt eget bästa, att det har blivit lurade av "kapitalistmedia", eller har sålt ut sig till fienden. På samma sätt måste populisten konfrontera det faktum att "folket" inte alltid ställer sig bakom de populistiska parternas budskap. Även om populistiska partiet generellt gått starkt framåt de senaste åren, finns det exempel på motgångar – och det finns få ställen i västvärlden där en majoritet av folket aktivt stödjer populistiska partier. Populisten kan då hävda att t.ex. hävda att "folket" blivit "lurade" av "lögnmedia", eller något liknande.

Populismen tycks – som många andra ideologier – ha en förmåga att fungera som ett informationsfilter. Populisten kan avfärda allt som inte stämmer överens med den egna uppfattningen som desinformation från eliten och "lögnmedia". När detta görs slentrianmesigt, riskerar man oundvikligen att bygga in sig i filterbubblor. Populismen är alltså på denna punkt inte helt olik marxismen – som kan avfärda kritik mot ideologin såsom "kapitalistmedias" propaganda. Eller den radikala feminismen, som kan avfärda avvikande ståndpunkter som ett resultat av ett "patriarkalt" tankesätt folk blivit indoktrinerade med. Ideologierna tycks alltså ha byggt in förmågor att kunna avvisa kritik.

Jag bygger mycket på mina personliga observationer, och gör inte anspråk på att presentera någon omfattande vetenskaplig studie eller avhandling i politisk filosofi. Men jag kan inte låta bli att notera de likheter jag tycker mig funnit mellan många högerpopulister och t.ex. marxister. Man tycks se sig som ett slags ideologiskt avantgarde, med uppgift att väcka det slumrande folket. Världen som den ser ut i dag styrs av "onda" krafter – må det vara "pk-eliten" eller "kapitalisterna" – som på olika sätt trycker ner eller utnyttjar massorna ("folket" eller "arbetarna"). Fast vänta bara tills vi har "väckt" tillräckliga många människor och kommer till makten, då kommer vi att rensa ut Mörkrets Makter snabbare än kvickt, och Den Sköna Nya Världen kommer att uppenbara sig...

Det finns förstås skillnader i hur populister och t.ex. marxister förhåller sig till politik. Många populistiska företrädare är inte på långa vägar lika teoretiskt inriktade som marxister, och bryr sig  inte så mycket om ideologiska etiketter. Sedan finns det förstås alltid skillnader i hur inbitna eller radikala folk är i sina respektive ideologier. Men det finns alltid en fara när en ideologi börjar fungera som en överordnad förklaringsmodell, och blir som ett slags sekulär religion som talar om vilka som är onda och goda här i världen. Alla ideologier riskerar att förenkla verkligheten, missa nyanser, och fungera som ett mentalt filter. Det gäller populism lika mycket som andra ismer.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

lördag 4 februari 2017

Inte säkert att Melodifestivalen är lönsam för skattebetalarna

Melodifestivalen drar tydligen igång i kväll. I Ekot i Sverige radio hade de ett reportage om hur lönsam Melodifestivalen skall vara för de kommuner i vilka den hålls. Deltävlingarna drar till sig besökare som spenderar pengar och får snurr på den lokala ekonomin, och de ger publicitet som bidrar till att bygga kommunernas långsiktiga varumärke.

I Ekots reportage kunde jag inte höra några kritiska röster mot festivalens påstådda lönsamhet. Men sådan kritik kan riktas mot just de typer av resonemang som brukar föras till stöd för att kommuner skall vara med och anordna Melodifestivaler. Eller för den delen idrottsevenemang, eller andra typer av tillställningar, som sägs bidra till den lokala ekonomin.

Anta att en kommun beslutar sig för att ekonomiskt stödja ett musikevenemang. Skattepengar till nöjen, alltså. Det är visserligen mycket troligt att det kommer att leda till ett ekonomiskt uppsving för de näringsidkare (butiker, restauranger, etc.) som ligger i närheten av platsen där evenemanget äger rum. Men problemet är, att totalt sett kommer det inte att gå bättre för näringsidkare i Sverige. De näringsidkare som är lokaliserade långt ifrån evenemanget kommer att sälja mindre, om många av de lokala invånarna har rest därifrån.

Alltså, om man skulle ordna ett musikevenemang i Uppsala, kommer näringsidkare i Uppsala att sälja mer, eftersom många från andra orter skulle åka till Uppsala för att delta i evenemanget. Dock lär detta kompenseras av att näringsidkare i t.ex. Tierp eller Heby kommer att sälja mindre – eftersom många av deras potentiella kunder är på besök i Uppsala, och gynnar näringsidkarna där.

Ur ett regionalpolitiskt perspektiv kan man ju mycket väl tänka sig att kommuners stöd till nöjesevenemang kommer att gynna större kommuner och samhällen, och missgynna mindre glesbygdskommuner. Detta eftersom det är just de större kommunerna som har råd att arrangera eller stödja sådant som melodifestivaler, eller stora idrottsevenemang, eller liknande.

Som alltid när det gäller ekonomi gäller det att skilja mellan vad som gynnar en viss grupp av människor – ett visst företag, en viss branch, eller ett visst geografiskt område – och på vad som gynnar samhället som helhet.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

lördag 27 augusti 2016

Bör språket vara logiskt?

Theodor Kallifatides reagerar mot vad han anser vara en alltför långtgående slapphet när det gäller språkliga regler: "Språkligt godtycke är inkörsporten till barbariet". Språket bör vara logiskt och konsekvent, kan man sammanfatta Kallifatides budskap. Att godta ett språkligt uttryck bara för att tillräckligt många säger så, eller för att den förekommit historiskt, är en för slapp inställning.

Problemet är att kravet på att språket bör vara logiskt lätt kan leda till alldeles för drastiska konsekvenser. Om språket skall vara fullständigt konsekvent, kan man argumentera för att vi borde göra oss av med oregelbundna verb ("gedde" vore en mer logisk for än "gav", fast den mest konsekventa formen vore förstås "geade"), icke-fonetiska stavningar ("logisk" borde stavas "lågisk"), grammatiskt genus, och mycket annat. Och nog borde vi damma av det gamla förslaget från en folkpartist att säga "tvåttio" istället för "tjugo".

Det är inte uppenbart vilka språkliga konstruktioner som är logiska eller konsekventa, och vilka som inte är det. Att det finns en variation i hur man använder reflexiva pronomen behöver betyda att vissa skulle sakna normer. Det kan vara så att människor har olika normer. Bland världens språk finns det olika system för hur man använder t.ex. reflexiva pronomen. I vissa språk måste ett reflexivt pronomen alltid referera till ett subjekt – som inte behöver finna i samma sats. (I ett sådant språk går det alltså bra att säga något i stil med "han sade att sig skulle komma".) I andra språk måste ett reflexivt pronomen referera till något i samma sats – men inte nödvändigtvis till subjektet. (I ett sådant språk skulle alltså den gamla moderata valplakatstexten "Varför vill (s) driva Britta från sitt hus?" vara fullt grammatisk.) Den traditionellt svenska skolgrammatiska normen tycks ligga någonstans mitt emellan – ett reflexivt pronomen måste referera till (det underförstådda) subjektet i samma sats. Dock tycks det som om en normförskjutning är på gång. Kanske kommer svenskan att landa i ett system som är mer likt engelskans, där vanliga personliga pronomen används i högre utsträckning. (I de fall det föreligger en genuin risk för missförstånd, kan man använda sig av någon form av omskrivning.)

Under den tid som vi har en vacklande norm, finns det risk för språkliga normkonflikter. När en ny norm väl har utkristalliserat sig, behöver det inte innebära att språket i en objektiv mening har blivit mindre logiskt.

Därmed inte sagt att man inte kan ha synpunkter på tendenser inom offentligt språk. Bara det att det ofta är problematiskt att hänvisa till logik som grunden för ett "korrekt" språkbruk. Människors språkkänsla skiljer sig. Därför är intersubjektivitet viktigt. I en vardaglig, talspråklig situation, behöver det inte alltid vara så noga med ett "korrekt" språkbruk. Ju större publik man vänder sig till, och ju större avståndet är till dem man vänder sig till, desto viktigare blir det att man använder sig av etablerade språkliga uttryck. Även om ett innovativt språkbruk inte leder till direkta missförstånd, riskerar det distrahera publiken, och leda deras uppmärksamhet bort från det budskap man vill förmedla.

Vidare kan många ord och uttryck i juridiska eller vetenskapliga sammanhang ha väldigt specifika betydelser, även om de har mer allmänna eller vaga betydelser i vardagsspråket. ("Realism" är ett sådant ord. I vardagsspråket handlar "realism" om att saker och ting skall vara jordnära eller praktiskt genomförbara; inom t.ex. statsvetenskapen syftar "realism" på en mer specifik teori, eller familj av teorier. Man kan nog förvänta att forskare i statsvetenskap förstår skillnaden, men det är kanske lite mer oklart vad en privatbloggare menar när denne pläderar för en mer "realistisk" utrikespolitik....) Skall man beskriva komplexa, abstrakta sammanhang räcker inte alltid vardagsspråket till. Man är tvungen att förvärva ett fackspråk.

Slutligen skulle jag vilja framhålla den neddragningen av korrekturläsare som många mediebolag ägnat sig åt de senaste åren. Jag tror man utan tvekan kan säga att det har märkts. Det kan handla om såväl stavfel som konstiga formuleringar och slarviga översättningar från engelskan som fått breda ut sig. Det vore något att diskutera. Om man inte har några professionella, korrekturläsare anställda, ökar givetvis de språkliga kraven på journalisterna.

Dock tror jag vi får leva med att intersubjektivitet, snarare än logik, är det som utgör grunden för språkvård och språkriktighet. Vi måste acceptera vi inte alltid kan svara på varför vi säger på ett viss sätt i vissa sammanhang, men på ett annat sätt i ett annat sammanhang. Vi kan inte kräva logiska förklaringar till allt. Jag misstänker att det kommer att bli rätt subjektivt, huruvida man anser att en viss förklaring är logiskt "godtagbar" eller inte.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se

måndag 11 juli 2016

Det finns svenska värderingar, men staten skall inte påtvinga oss dessa

I samband med den senaste tidens invandring och den diskussion om integration som uppkommit, har många politiker talat om vikten av "svenska värderingar", som tydligen skall gälla i Sverige. Fast vilka värderingar är det egentligen som är "svenska"? En del politiker är lite mer sofistikerade, och talar istället om att de värderingar som skall gälla i Sverige är något slags allmänmänskliga värderingar. Frågan är då vilka dessa värderingar är. Och inte minst, vad vi skall göra med dem som inte omfattar dessa "svenska värderingar". Skall staten över huvud taget bestämma vilka värderingar som skall gälla i ett land?

Vi måste medge att det finns en del dåliga argument som framförts i debatten. Vissa har menat att det inte finns några "svenska" värderinger, eftersom de menar att detta skulle implicera att alla svenskar skulle dela dessa värderingar, eller att det skulle vara något som alltid funnits i Sverige, eller att människor utanför Sverige inte skulle omfatta dessa värderingar. Det är förstås inget speciellt logiskt resonemang. Självklart kan vissa värderingar vara vanligare i Sverige än i många andra länder, även om inte alla svenskar tycker samma sak, eller att ingen utanför Sverige inte skulle kunna anamma dessa värderingar.

Sverige är till exempel relativt sekulariserat. Få svenskar är speciellt religiösa. Vi är positiva till jämställdhet mellan män och kvinnor, och har oftast en liberal sexualmoral. Vidare har vi en positiv syn på vetenskap och teknisk utveckling. Detta kan vara exempel på "typsikt svenska värderingar", i den meningen att de är vanliga i Sverige. Det behöver inte innebära att alla svenskar omfattar dem, eller att inga andra än svenskar kan omfatta dem.

Att det finns stora skillnader mellan länder när det gäller värderingar, kan man se i World Values Survey. Det är ett stort samhällsvetenskapligt projekt, med deltagare från flera länder, som undersöker värderingar – och hur dessa förändras – i en rad länder världen över. World Values Survey ligger till grund för den s.k. Welzel-Ingelhart-kartan, som placerar in olika länder efter vilka värderingar som råder där:

Bilder är hämtad från Wikimedia Commons, CC-By-Sa


Y-axeln mäter graden av sekularisering. Länder högt upp är mer sekulariserade eller "rationalistiska", medan länder längre ner är mer traditionella eller religiösa. X-axeln mäter ifall ett land är präglat av "överlevnadsvärderingar" (till vänster), eller "självförverkligandevärderingar" (till höger).

Som vi kan se, ligger Sverige längst upp i det högra hörnet. Om det finns något som är "typiskt svenskt", så torde det alltså vara att man är sekulariserad, rationalistisk och inriktad på individuellt självförverkligande. Vi kan alltså se att detta är värderingar som omfattas av många i Sverige – i den meningen kan man säga att det är frågan om "svenska värderingar". Samtidigt är det värderingar som i princip kan omfattas av vilka som helst – i den mening kan man säga att det är frågan om något slags allmänmänskliga värderingar. (Huruvida det är bra eller goda värderingar, kan man förstås ha olika uppfattningar om...)

Vi kan titta på några specifika frågor i WVS:s stora undersökning, där svenskar ger ganska avvikande svar, i förhållande till människor i många andra länder. Ett exempel är hur man ser på sex före äktenskapet. I Sverige anser 71,4% av de svarade att det alltid är acceptabelt. 3,6% anser att det aldrig är acceptabelt. Det är intressant att jämföra med många länder i Mellanöstern och Nordafrika. I Libyen är motsvarande siffror 1,6% för alltid acceptabelt och 81% för aldrig acceptabelt. (Jag hittade inga siffror för länder som Egypten eller Irak, men jag gissar att vi skulle få liknande svar där.) Även jämfört med andra västliga länder är Sverige något av en ytterlighet; i USA svarar 18,1% alltid acceptabelt, jämfört med 13,5% aldrig.

Det finns alltså stora skillnader mellan länder när det gäller värderingar. Frågan är nu vad vi skall göra med detta? Skall staten uppfostra oss till "rätt" värderingar? Jag anser inte det. Jag anser att det är ett kännetecken i ett fritt samhälle, att människor kan ha olika värderingar. Om politiker säger sådant som att "i Sverige gäller svenska värderingar", tycker jag vi kan pressa dem lite och klargöra hur de anser att man  skall förhålla sig till dem som inte omfattar typiskt svenska värderingar. Antag att vi stöter på någon som anser att kvinnor bör vara hemmafruar, att homosexualitet är en synd, eller som är för dödsstraff – värderingar som statistiskt sett är tämligen "osvenska" – är det statens sak att tala om för denna att "så där bör du inte tycka i Sverige, du bör tycka så här istället..."? Skall man kräva av asylsökande att de har "rätt" värderingar för att få uppehållstillstånd? Det skulle i så fall kräva att vi bedömde asylsökandes religiösa och politiska åsikter.

Jag tycker vi bör ta till oss vad Gunnar Hökmark skriver i ett blogginlägg – att svensk lag gäller i Sverige, men att det inte är samma sak som svenska värderingar. Vi kan tvärtom ha olika värderingar. Jag tycker det är ett viktigt påpekande av Hökmark. Det är centralt i ett fritt samhälle att man kan ha olika värderingar.

Det kanske är så, att en del av de politiker och debattörer som talar om att följa "svenska värderingar", i själva verket menar just att det är svensk lag som skall följas. Då kunde de lika gärna säga att vi i Sverige följer svensk lag. Detta torde dock vara ett ganska trivialt påpekande. Så frågan kvarstår dock: vad menar de politiker och debattörer som påpekar vikten av att vi i Sverige bör följa svenska värderingar? Vad bör vi göra med dem som omfattar andra värderingar?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

tisdag 5 juli 2016

Pastorer bör hålla sig borta från politiken

Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm, skrev nyligen en debattartikel om invandringen till Sverige. Vi bör inte se invandringen som en kostnad, utan som en investering. Vidare målas en vision upp om ett Sverige med 15 miljoner invånare. Nu har Piensoho även begivit sig ner till Almedalen och diskuterat sin vision med diverse politiska företrädare. Piensoho verkar vara av uppfattningen att invandring är – eller åtminstone kan vara – en ekonomisk vinstlott för Sverige.

Vad skall man säga om detta? Man kan ju börja med att fråga sig om det är av ekonomiska skäl som vi har flyktinginvandring. (Om det visade sig att vissa flyktinggrupper inte var lönsamma, skulle vi inte bry oss om dem då?) Tanken om den senaste tidens invandring som en ekonomisk investering tycks ju vidare förutsätta att vi på ett närmast mirakulöst sätt lyckas få alla nyanlända i arbete.

Från ett teologiskt perspektiv kan man rikta en mer principiell invändning mot att man som pastor lägger sig i en politisk debatt. Som pastor har man till uppgift att predika den kristna läran, och inget annat. Då kan man undrar, är det som Piensoho skriver i sin debattartikel ett uttryck för den kristna läran? Är det något som Bibeln klart och tydligt lär, som vi som kristna är bundna till? Vilka bevis utifrån Bibeln kan man anföra till stöd för detta, i så fall?

Antag någon i Piensohos församling skulle vara av uppfattningen att den senaste tidens invandring har varit och kommer att bli ekonomiskt påfrestande för Sverige, men att den ändå är något som vi bör ta på oss av humanitära skäl. Skulle Piensoho säga att den personen gav uttryck för en åsikt som stod i strid med den kristna läran? Och har alla inom Pingströrelsen samma lära, eller rymmer Pingsrörelsen olika, motstridiga läror om svensk flyktingpolitik?

Lutheraner har ofta anklagat reformerta kristna – och man kan säga den svenska frikyrkorörelsen till stora delar har reformerta rötter – för att blanda ihop religion och politik. Det mer grundläggande problemet är dock att de reformerta blandar ihop uppenbarelse och förnuft, mänskliga tankar med kristen tro.

Om Gud hade uppenbarat ett fullständigt migrationspolitiskt program, eller vissa nationalekonomiska teorier för oss, hade vi varit förpliktigade att hålla oss till dessa. Men nu har Gud valt att inte göra det. Därför bör kristna pastorer inte uttala sig om ekonomi eller politik – i alla fall inte i egenskap av pastorer. Man kan ju tänka en pastor privat ger uttryck för olika politiska uppfattningar – fast då måste man vara noga med att skilja mellan å ena sidan sin roll som pastor, och å andra sidan sin roll som politisk tyckare.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

Borde Sverige lämna EU?

Storbritannien har ju som bekant röstat för att lämna EU. Så någon gång i framtiden kommer de kanske att lämna EU. Om inget kommer i vägen. Om jag fått rösta i Storbritannien hade jag nog lutat åt att rösta för att landet skulle stanna kvar. Nu blev dock resultatet som det blev. Det väcker frågan, om Storbritannien nu lämnar EU, är det kanske dags för Sverige att se över sitt EU-medlemskap?

Storbritannien har varit en viktig allierad till Sverige. Storbritannien har varit en viktig motkraft till de värsta centraliserings- och regleringstendenserna. Utan Storbritannien blir det svårare för Sverige att driva EU i frihetlig riktning. Om EU dessutom förlorar en nettobetalare, blir bördan tyngre för andra nettobetalare, som Sverige. Risken är att vi får ett dyrare och mindre fritt EU utan Storbritannien.

Dessutom, om det finns viktiga europeiska länder utanför EU, då skulle ju Sverige kunna handla och på andra sätt samarbeta direkt med dessa länder, utan att behöva gå via EU. Kanske kunde Sverige bilda en handelsunion med Storbritannien – tillsammans med Norge, Schweiz, Island, och eventuellt länder som också beslutar sig för att lämna EU?

Tänk om vi skulle få två stora unioner i Europa – en handelsunion och en bidragsunion. Man kan ju undra vilken av dem det skulle gå bäst för...




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

lördag 2 juli 2016

Kan de brittiska politikerna förhala Brexit?

Henrik Alexandersson spekulerar kring tänkbara konsekvenser – eller kanske, icke-konsekvenser, av Brexit-omröstningen: "Det blir ingen Brexit". Han börjar med det mycket riktiga konstaterandet att folkomröstningen i strikt mening bara är rådgivande, och att det formellt är parlamentet som måste fatta beslut:

Först och främst har vi det faktum att den brittiska folkomröstningen bara var rådgivande. 
Dessutom bör – i rimlighetens namn – en Brexit formellt sett vara en fråga för parlamentet. Och det lär väl ha en majoritet av remainers? 

Dock torde åtminstone det Konservativa partiet vara under stark press att genomföra beslutet:

[...] framförallt konservativa ledamöter som vacklar om Brexit kan komma att bli flådda levande av sina väljare.

 Det Konservativa lär nog få det svårt om de skulle beslut sig för att ignorera resultatet i folkomröstningen. Dock torde en eventuell Labour-regering – ledd av någon mer mitten-inriktad partiledare än i dag, och eventuellt stödd av Liberaldemokraterna – ha lättare för att blockera ett utträde ur EU.

Det troligaste, enligt Alexandersson, är dock inte att man helt öppet går emot folkomröstningen, utan att frågan hamnar i drar ut på tiden:

Frågan hamnar i långbänk. Bereds av byråkratin. Utredningar kommer att tillsättas. Formaliteter hamnar i vägen. Och plötsligt har det gått lång tid utan att något har hänt.

Man kan väl jämföra med den svenska kärnkraftsomröstingen. Det väcker frågan om hur länge ett folkomröstningsresultat kan sägas äga giltighet. Om utträdesfrågan dras fram och tillbaka under 10-15 år, har det ju tillkommit mängder av nya väljare. Skall dessa vara bundna av folkomröstningen? Hur länge kan man vänta, och hur många nya väljare måste ha tillkommit innan man kan kräva en ny folkomröstning? Jag tror den finns en hel del principiella problem med folkomröstningar, som man måste förhålla sig till.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se