lördag 2 november 2013

Vad menas egentligen med "icke-kommersiell"?

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg på bloggen, har jag lincensierat mycket av det jag har skrivit under olika Creative Commons lincenser. Inläggen i denna blogg är licensierade under CC-BY, och texterna på min webbsida - kennethnyman.com - är licensierade under CC-BY-NC-SA. Överlag tycker jag att Creative Commons-lincenser är bra och användbara - det ger användare möjlighet att välja hur fritt de vill att deras material skall vara.

Villkoret NC - "Non-Commersial", eller "icke-kommersiell" på svenska - specificerar att materialet i fråga inte får användas i "kommersiella" syften. Dock kan det vara oklart, vad som egentligen menas med "kommersiella" respektive "icke-kommersiella" syften i sammanhanget. För några år sedan genomförde Creative Commons en studie, för att försöka ta reda på hur villkoret "icke-kommersiell" uppfattas av olika grupper.

En del skulle nog sätta likhetstecken mellan "kommersiell" och "vinstdrivande" (och följdaktligen då även mellan "icke-kommersiell" och "icke-vinstdrivande"). Dock gör Creative Commons licenstext - som den faktiskt är skriven - ingen skillnad på om en viss verksamhet är vinstdrivande eller inte. Även en ideell organisation kan alltså ägna sig "kommersiell" verksamhet, om den använder sig av ett verk i fundraisingsyfte. Det intressanta i sammanhanget är att organisationen tjänar pengar på användningen av verket.

Jag anser att Creative Commons gör rätt i att inte begränsa begreppet "kommersiell" till att enbart handla om vinst. Det finns mycket pengar som omsätts i olika icke-vinstdrivande verksamheter - inom olika typer av föreningar och organisationer, kyrkor, politiska partier, etc. På vissa marknader kan rentav vinstdrivande företag och olika icke-vinstdrivande sammanslutningar konkurrera med varandra om samma kunder. Om man särbehandlade vinstdrivande verksamheter, skulle det kunna ge intrycket att det är något suspekt med att företag går med vinst. Eller alternativt, att någonting skulle vara ädelt och gott bara därför att det är "icke-vinstdrivande".

Men så kommer vi till den brännande frågan - om vi inte definierar begreppet "kommersiell" såsom "vinstdrivande", hur skall vi då definiera det? Något som ligger nära tillhands, är att säga att en användning av ett verk är "kommersiell" i de fall någon tjänar pengar på användningen, i annat fall inte. Problemet är, att när man börjar undersöka en del konkreta scenarion, kan det lätt bli oklart vad som menas med att "tjäna pengar på ett verk".

Det mest direkta sättet, på vilket man kan "tjäna pengar" på ett verk, är att sälja kopior av verket. Det är vad vi kan kalla det "traditionella" sättet på vilket t.ex. bokförlag och skivbolag tjänat pengar. Ett lite mer indirekt sätt, på vilket man kan tjäna pengar på ett verk, är att använda det i samband med reklam. Antingen genom att verket tillhandahålls i ett medium som finansieras genom reklam, eller genom att verket används direkt i reklamen. I dessa fall är det i strikt mening inte verket som sådant man säljer, och därmed tjänar pengar på. Ett reklamfinansierat medium lever primärt på att sälja reklam. Tillhandahållandet av t.ex artiklar, bilder eller annat redaktionellt material är "egentligen" bara ett sätt att locka människor att ta del av reklamen - i alla fall om man betraktar det från ett strikt affärsperspektiv.  Ändå skulle nog de flesta betrakta användning av ett verk i samband med reklam som en kommersiell användning.

Det finns andra sätt att indirekt tjäna pengar på skapade verk. Vi kan tänka oss olika typer av företag som använder sig av verk för att locka till sig kunder. Det kan vara en restaurang som spelar någons musik, eller ett hotell som har någons konstverk upphängda i foajén. Även här skulle nog många anse det vara fråga om kommersiell användning. Musiken och bilderna bidrar till helhetsupplevelsen av restaurangbesöket respektive hotellvistelsen - även om det kan vara svårt att säga t.ex. hur mycket ett specifikt konstverk påverkar hotellets omsättning.

Ett område där det börjar bli problematiskt, är när det gäller olika former av skolor och utbildningar. Spontant tänker sig kanske många att utbildning skulle vara ett typexempel på en icke-kommersiell, samhällsnyttig verksamhet. Det blir dock omedelbart mer komplicerat, om man betänker att såväl skolor som andra typer av utbildnings- eller kursverksamhet mycket väl kan bedrivas i "kommersiell" form - av företag eller andra organisationer, som tar betalt av dem som vill studera. I den studie om begreppet "icke-kommersiell" som genomfördes av Creative Commons för några år sedan, visade det sig att många var beredda att betrakta skolor som tar ut avgifter som mer "kommersiella" än skolor som inte gör det.

Men just på denna punkt börjar det bli riktigt intressant. Frågan om vad vi menar när vi säger att någon "tjänar pengar" på ett verk ställs på sin spets. Vi kan börja med att titta på avgiftsfinansierade skolor. Anta att en avgiftsfinansierad skola tillhandahåller mina texter som en del av kursmaterialet i sin undervisning. Å ena skulle vi kunna säga, att det faktum att skolan tillhandahåller olika typer av kursmaterial ökar skolans attraktivitet - vilket i förlängningen kan locka fler elever, och därmed generera högre intäkter.

Å andra sidan kan vi inte säga att skolan säljer eller tjänar pengar på mina texter som sådana. Texterna förblir lika tillgängliga för alla, oavsett om de studerar vid skolan eller inte. Det som skolan säljer, är lärarnas undervisning - för vilken mina texter kanske är ett stöd, men troligtvis inte något absolut nödvändigt.

Beror det kanske på hur tätt sammanvävd skolans undervisning är med mina texter? På om mina texter är obligatorisk läsning eller inte? Om texterna läses gemensamt på lektionerna, eller om läraren uppmanar oss att läsa texterna själva?

Låt oss gå över till att titta på de icke-avgiftsfinansierade skolorna. Är deras verksamhet nödvändigtvis så "icke-kommersiell", som det kanske kan tyckas vid en första anblick? Jag reagerar främst mot att en del - i alla fall om man skall döma av Creative Commons studie - är beredd att bedöma icke-avgiftsfinansierad skolor som mindre "kommersiella" än sådana skolor som är avgiftsfinansierade. Jag menar, att de resonemang som används som argument för att avgiftsfinansierade skolor är "kommersiella", ofta går att tillämpa även på icke-avgiftsfinansierade skolor. Åtminstone så länge det finns en möjlighet för elever eller studenter att välja vilka skolor de vill gå på, eller vilka kurser de vill läsa, kan man hävda att en god tillgång till olika kursmaterial kan användas för att locka till sig fler elever, och därmed i förlängningen även högre anslag (beroende lite på hur finansieringssystemet för skolor och utbildningar ser ut i det aktuella fallet).

Hur är det med bibliotek? Att ett folkbibliotek skulle tillhandahålla mina texter, skulle nog de flesta vara beredda att betrakta som ett typexempel på en icke-kommersiell användning. Folkbiblioteken är ju gratis och öppna för vem som helst - finns det något mer icke-kommersiellt sätt att tillhandahålla mina texter på? Eller...? Om man drar resonemangen till sin spets, undrar jag inte bibliotekarier (åtminstone i vissa fall) skulle kunna sägas tjäna pengar på att tillhandahålla mina texter.

Vi kan tänka oss en hypotetisk situation, med kommersiella bibliotek - institutioner som kanske hyrde ut böcker eller andra skrifter, snarare än lånade ut dem. Eller som kanske tog en fast årsavgift av dem som ville ha tillgång till bibliotekets utbud. Många skulle nog betrakta ett sådant bibliotek som en "kommersiell" inrättning. Tänk sedan att bibliotekets finansiering togs över av det allmänna - genom att staten eller kommunen betalade biblioteket en viss summa för varje utlånad bok, eller för varje "kund" - en summa som motsvarade det som tidigare hade betalats direkt av bibliotekets "kunder". Vi skulle kunna säga att vi har infört ett slags "bibliotekspeng" - i analogi med skolpengen. I en mening skulle vi kunna säga att biblioteket nu blivit "icke-kommersiellt" i och med att det blivit gratis att ta del av dess utbud. Men samtidigt kvarstår det faktum, att biblioteket har ekonomiska incitament att öka antalet "kunder" - och ju mer material man kan tillhandahålla, desto fler "kunder" kan man få.

Jag vet inte exakt hur biblioteken finansieras, och jag har känslan av att det inte är riktigt så det går till som jag nyss beskrivit. Kanske får biblioteken en viss summa varje år av politikerna i respektive kommun. (Någon som har mer insikt i frågan får gärna underrätta mig.) Faktum kvarstår dock, att en god tillgång till olika typer av material kan påverka hur många som kommer till biblioteket, och antalet besökare och/eller låntagare kan i förlängningen påverka hur mycket pengar politikerna vill anslå till biblioteken.

Jag skall kanske runda av inlägget här. Man skulle förstås kunna gå vidare och resonera kring huruvida olika teoretiskt tänkbara användningsområden borde betraktas som "kommersiella" eller inte. Men jag hoppas att jag lyckats förmedla min uppfattning - att det inte alltid är så klart vad det innebär att någon "tjänar pengar" på ett verk.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant

fredag 1 november 2013

Jag är fortfarande emot tv-avgiften

Debatten om tv-avgiftens vara eller icke-vara fortsätter. I SvD Näringsliv försvarar SVT:s vd Eva Hamilton nämnda avgift. Resonemanget är ungefär, att om färre och färre har "traditionella" tv-apparater, och fler och fler tittar på tv i t.ex. datorer eller mobiltelefoner, vore det orättvist om bara dem med traditionella tv-apparater skulle vara med och finansiera tv-verksamheten.

Jag håller med om att det är något godtyckligt i att knyta tv-avgiften till innehav av just traditionella tv-apparater. Men det är något godtyckligt i att knyta tv-avgiften till någon typ av apparat. Antingen är SvT:s utbud något som gynnar bara dem som tar del av det - och då borde det bli någon form av betalkanal, med frivillig finansiering. Eller så gynnar det alla i samhället - och då borde rimligtvis alla vara med och betala för det, genom någon form av skattefinansiering. Utformningen av en sådan skattefinansiering kan diskuteras. Skall man införa en särskild tv-skatt, skild från alla andra skatter? Skulle denna i så fall utgöra en fast summa, ungefär som tv-avgiften är i dag? Eller skulle kanske staten anslå en viss summa till SvT varje år, direkt från statskassan?

Hamilton kritiserar tanken på en "öronmärkt" tv-skatt, och pekar på Finland som ett varnande exempel:

Systemet ifrågasattes redan efter två månader. Även en öronmärkt skatt räknas som skattepengar som måste slåss om reformutrymmet med äldrevård, skola och sjukvård.

Som svar på detta skulle jag säga, att Sveriges Television - och övriga public service-företag - i detta scenario inte skulle befinna sig i någon värre sits än många andra verksamheter i samhället. Ekonomi handlar om att hushålla med begränsade resurser - och det finns aldrig några garantier för att någon annan verksamhet i morgon inte kan vara i större behov av pengar. Detta gäller ju redan i dag många sådana verksamheter som är av betydelse för opinionsbildning och idédebatt - som skolor, universitet, bibliotek och olika kulturinstitutioner - där det skulle kunna föreligga en risk för otillbörlig politisk styrning.

Slutligen skall jag tillägga att jag inte riktigt vet exakt hur det finska systemet för finansiering av public service är uppbyggt. Jag får kanske återkomma när jag har läst in mig mer på förhållandena i vårt östra grannland.