lördag 27 augusti 2016

Bör språket vara logiskt?

Theodor Kallifatides reagerar mot vad han anser vara en alltför långtgående slapphet när det gäller språkliga regler: "Språkligt godtycke är inkörsporten till barbariet". Språket bör vara logiskt och konsekvent, kan man sammanfatta Kallifatides budskap. Att godta ett språkligt uttryck bara för att tillräckligt många säger så, eller för att den förekommit historiskt, är en för slapp inställning.

Problemet är att kravet på att språket bör vara logiskt lätt kan leda till alldeles för drastiska konsekvenser. Om språket skall vara fullständigt konsekvent, kan man argumentera för att vi borde göra oss av med oregelbundna verb ("gedde" vore en mer logisk for än "gav", fast den mest konsekventa formen vore förstås "geade"), icke-fonetiska stavningar ("logisk" borde stavas "lågisk"), grammatiskt genus, och mycket annat. Och nog borde vi damma av det gamla förslaget från en folkpartist att säga "tvåttio" istället för "tjugo".

Det är inte uppenbart vilka språkliga konstruktioner som är logiska eller konsekventa, och vilka som inte är det. Att det finns en variation i hur man använder reflexiva pronomen behöver betyda att vissa skulle sakna normer. Det kan vara så att människor har olika normer. Bland världens språk finns det olika system för hur man använder t.ex. reflexiva pronomen. I vissa språk måste ett reflexivt pronomen alltid referera till ett subjekt – som inte behöver finna i samma sats. (I ett sådant språk går det alltså bra att säga något i stil med "han sade att sig skulle komma".) I andra språk måste ett reflexivt pronomen referera till något i samma sats – men inte nödvändigtvis till subjektet. (I ett sådant språk skulle alltså den gamla moderata valplakatstexten "Varför vill (s) driva Britta från sitt hus?" vara fullt grammatisk.) Den traditionellt svenska skolgrammatiska normen tycks ligga någonstans mitt emellan – ett reflexivt pronomen måste referera till (det underförstådda) subjektet i samma sats. Dock tycks det som om en normförskjutning är på gång. Kanske kommer svenskan att landa i ett system som är mer likt engelskans, där vanliga personliga pronomen används i högre utsträckning. (I de fall det föreligger en genuin risk för missförstånd, kan man använda sig av någon form av omskrivning.)

Under den tid som vi har en vacklande norm, finns det risk för språkliga normkonflikter. När en ny norm väl har utkristalliserat sig, behöver det inte innebära att språket i en objektiv mening har blivit mindre logiskt.

Därmed inte sagt att man inte kan ha synpunkter på tendenser inom offentligt språk. Bara det att det ofta är problematiskt att hänvisa till logik som grunden för ett "korrekt" språkbruk. Människors språkkänsla skiljer sig. Därför är intersubjektivitet viktigt. I en vardaglig, talspråklig situation, behöver det inte alltid vara så noga med ett "korrekt" språkbruk. Ju större publik man vänder sig till, och ju större avståndet är till dem man vänder sig till, desto viktigare blir det att man använder sig av etablerade språkliga uttryck. Även om ett innovativt språkbruk inte leder till direkta missförstånd, riskerar det distrahera publiken, och leda deras uppmärksamhet bort från det budskap man vill förmedla.

Vidare kan många ord och uttryck i juridiska eller vetenskapliga sammanhang ha väldigt specifika betydelser, även om de har mer allmänna eller vaga betydelser i vardagsspråket. ("Realism" är ett sådant ord. I vardagsspråket handlar "realism" om att saker och ting skall vara jordnära eller praktiskt genomförbara; inom t.ex. statsvetenskapen syftar "realism" på en mer specifik teori, eller familj av teorier. Man kan nog förvänta att forskare i statsvetenskap förstår skillnaden, men det är kanske lite mer oklart vad en privatbloggare menar när denne pläderar för en mer "realistisk" utrikespolitik....) Skall man beskriva komplexa, abstrakta sammanhang räcker inte alltid vardagsspråket till. Man är tvungen att förvärva ett fackspråk.

Slutligen skulle jag vilja framhålla den neddragningen av korrekturläsare som många mediebolag ägnat sig åt de senaste åren. Jag tror man utan tvekan kan säga att det har märkts. Det kan handla om såväl stavfel som konstiga formuleringar och slarviga översättningar från engelskan som fått breda ut sig. Det vore något att diskutera. Om man inte har några professionella, korrekturläsare anställda, ökar givetvis de språkliga kraven på journalisterna.

Dock tror jag vi får leva med att intersubjektivitet, snarare än logik, är det som utgör grunden för språkvård och språkriktighet. Vi måste acceptera vi inte alltid kan svara på varför vi säger på ett viss sätt i vissa sammanhang, men på ett annat sätt i ett annat sammanhang. Vi kan inte kräva logiska förklaringar till allt. Jag misstänker att det kommer att bli rätt subjektivt, huruvida man anser att en viss förklaring är logiskt "godtagbar" eller inte.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se

måndag 11 juli 2016

Det finns svenska värderingar, men staten skall inte påtvinga oss dessa

I samband med den senaste tidens invandring och den diskussion om integration som uppkommit, har många politiker talat om vikten av "svenska värderingar", som tydligen skall gälla i Sverige. Fast vilka värderingar är det egentligen som är "svenska"? En del politiker är lite mer sofistikerade, och talar istället om att de värderingar som skall gälla i Sverige är något slags allmänmänskliga värderingar. Frågan är då vilka dessa värderingar är. Och inte minst, vad vi skall göra med dem som inte omfattar dessa "svenska värderingar". Skall staten över huvud taget bestämma vilka värderingar som skall gälla i ett land?

Vi måste medge att det finns en del dåliga argument som framförts i debatten. Vissa har menat att det inte finns några "svenska" värderinger, eftersom de menar att detta skulle implicera att alla svenskar skulle dela dessa värderingar, eller att det skulle vara något som alltid funnits i Sverige, eller att människor utanför Sverige inte skulle omfatta dessa värderingar. Det är förstås inget speciellt logiskt resonemang. Självklart kan vissa värderingar vara vanligare i Sverige än i många andra länder, även om inte alla svenskar tycker samma sak, eller att ingen utanför Sverige inte skulle kunna anamma dessa värderingar.

Sverige är till exempel relativt sekulariserat. Få svenskar är speciellt religiösa. Vi är positiva till jämställdhet mellan män och kvinnor, och har oftast en liberal sexualmoral. Vidare har vi en positiv syn på vetenskap och teknisk utveckling. Detta kan vara exempel på "typsikt svenska värderingar", i den meningen att de är vanliga i Sverige. Det behöver inte innebära att alla svenskar omfattar dem, eller att inga andra än svenskar kan omfatta dem.

Att det finns stora skillnader mellan länder när det gäller värderingar, kan man se i World Values Survey. Det är ett stort samhällsvetenskapligt projekt, med deltagare från flera länder, som undersöker värderingar – och hur dessa förändras – i en rad länder världen över. World Values Survey ligger till grund för den s.k. Welzel-Ingelhart-kartan, som placerar in olika länder efter vilka värderingar som råder där:

Bilder är hämtad från Wikimedia Commons, CC-By-Sa


Y-axeln mäter graden av sekularisering. Länder högt upp är mer sekulariserade eller "rationalistiska", medan länder längre ner är mer traditionella eller religiösa. X-axeln mäter ifall ett land är präglat av "överlevnadsvärderingar" (till vänster), eller "självförverkligandevärderingar" (till höger).

Som vi kan se, ligger Sverige längst upp i det högra hörnet. Om det finns något som är "typiskt svenskt", så torde det alltså vara att man är sekulariserad, rationalistisk och inriktad på individuellt självförverkligande. Vi kan alltså se att detta är värderingar som omfattas av många i Sverige – i den meningen kan man säga att det är frågan om "svenska värderingar". Samtidigt är det värderingar som i princip kan omfattas av vilka som helst – i den mening kan man säga att det är frågan om något slags allmänmänskliga värderingar. (Huruvida det är bra eller goda värderingar, kan man förstås ha olika uppfattningar om...)

Vi kan titta på några specifika frågor i WVS:s stora undersökning, där svenskar ger ganska avvikande svar, i förhållande till människor i många andra länder. Ett exempel är hur man ser på sex före äktenskapet. I Sverige anser 71,4% av de svarade att det alltid är acceptabelt. 3,6% anser att det aldrig är acceptabelt. Det är intressant att jämföra med många länder i Mellanöstern och Nordafrika. I Libyen är motsvarande siffror 1,6% för alltid acceptabelt och 81% för aldrig acceptabelt. (Jag hittade inga siffror för länder som Egypten eller Irak, men jag gissar att vi skulle få liknande svar där.) Även jämfört med andra västliga länder är Sverige något av en ytterlighet; i USA svarar 18,1% alltid acceptabelt, jämfört med 13,5% aldrig.

Det finns alltså stora skillnader mellan länder när det gäller värderingar. Frågan är nu vad vi skall göra med detta? Skall staten uppfostra oss till "rätt" värderingar? Jag anser inte det. Jag anser att det är ett kännetecken i ett fritt samhälle, att människor kan ha olika värderingar. Om politiker säger sådant som att "i Sverige gäller svenska värderingar", tycker jag vi kan pressa dem lite och klargöra hur de anser att man  skall förhålla sig till dem som inte omfattar typiskt svenska värderingar. Antag att vi stöter på någon som anser att kvinnor bör vara hemmafruar, att homosexualitet är en synd, eller som är för dödsstraff – värderingar som statistiskt sett är tämligen "osvenska" – är det statens sak att tala om för denna att "så där bör du inte tycka i Sverige, du bör tycka så här istället..."? Skall man kräva av asylsökande att de har "rätt" värderingar för att få uppehållstillstånd? Det skulle i så fall kräva att vi bedömde asylsökandes religiösa och politiska åsikter.

Jag tycker vi bör ta till oss vad Gunnar Hökmark skriver i ett blogginlägg – att svensk lag gäller i Sverige, men att det inte är samma sak som svenska värderingar. Vi kan tvärtom ha olika värderingar. Jag tycker det är ett viktigt påpekande av Hökmark. Det är centralt i ett fritt samhälle att man kan ha olika värderingar.

Det kanske är så, att en del av de politiker och debattörer som talar om att följa "svenska värderingar", i själva verket menar just att det är svensk lag som skall följas. Då kunde de lika gärna säga att vi i Sverige följer svensk lag. Detta torde dock vara ett ganska trivialt påpekande. Så frågan kvarstår dock: vad menar de politiker och debattörer som påpekar vikten av att vi i Sverige bör följa svenska värderingar? Vad bör vi göra med dem som omfattar andra värderingar?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

tisdag 5 juli 2016

Pastorer bör hålla sig borta från politiken

Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm, skrev nyligen en debattartikel om invandringen till Sverige. Vi bör inte se invandringen som en kostnad, utan som en investering. Vidare målas en vision upp om ett Sverige med 15 miljoner invånare. Nu har Piensoho även begivit sig ner till Almedalen och diskuterat sin vision med diverse politiska företrädare. Piensoho verkar vara av uppfattningen att invandring är – eller åtminstone kan vara – en ekonomisk vinstlott för Sverige.

Vad skall man säga om detta? Man kan ju börja med att fråga sig om det är av ekonomiska skäl som vi har flyktinginvandring. (Om det visade sig att vissa flyktinggrupper inte var lönsamma, skulle vi inte bry oss om dem då?) Tanken om den senaste tidens invandring som en ekonomisk investering tycks ju vidare förutsätta att vi på ett närmast mirakulöst sätt lyckas få alla nyanlända i arbete.

Från ett teologiskt perspektiv kan man rikta en mer principiell invändning mot att man som pastor lägger sig i en politisk debatt. Som pastor har man till uppgift att predika den kristna läran, och inget annat. Då kan man undrar, är det som Piensoho skriver i sin debattartikel ett uttryck för den kristna läran? Är det något som Bibeln klart och tydligt lär, som vi som kristna är bundna till? Vilka bevis utifrån Bibeln kan man anföra till stöd för detta, i så fall?

Antag någon i Piensohos församling skulle vara av uppfattningen att den senaste tidens invandring har varit och kommer att bli ekonomiskt påfrestande för Sverige, men att den ändå är något som vi bör ta på oss av humanitära skäl. Skulle Piensoho säga att den personen gav uttryck för en åsikt som stod i strid med den kristna läran? Och har alla inom Pingströrelsen samma lära, eller rymmer Pingsrörelsen olika, motstridiga läror om svensk flyktingpolitik?

Lutheraner har ofta anklagat reformerta kristna – och man kan säga den svenska frikyrkorörelsen till stora delar har reformerta rötter – för att blanda ihop religion och politik. Det mer grundläggande problemet är dock att de reformerta blandar ihop uppenbarelse och förnuft, mänskliga tankar med kristen tro.

Om Gud hade uppenbarat ett fullständigt migrationspolitiskt program, eller vissa nationalekonomiska teorier för oss, hade vi varit förpliktigade att hålla oss till dessa. Men nu har Gud valt att inte göra det. Därför bör kristna pastorer inte uttala sig om ekonomi eller politik – i alla fall inte i egenskap av pastorer. Man kan ju tänka en pastor privat ger uttryck för olika politiska uppfattningar – fast då måste man vara noga med att skilja mellan å ena sidan sin roll som pastor, och å andra sidan sin roll som politisk tyckare.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

Borde Sverige lämna EU?

Storbritannien har ju som bekant röstat för att lämna EU. Så någon gång i framtiden kommer de kanske att lämna EU. Om inget kommer i vägen. Om jag fått rösta i Storbritannien hade jag nog lutat åt att rösta för att landet skulle stanna kvar. Nu blev dock resultatet som det blev. Det väcker frågan, om Storbritannien nu lämnar EU, är det kanske dags för Sverige att se över sitt EU-medlemskap?

Storbritannien har varit en viktig allierad till Sverige. Storbritannien har varit en viktig motkraft till de värsta centraliserings- och regleringstendenserna. Utan Storbritannien blir det svårare för Sverige att driva EU i frihetlig riktning. Om EU dessutom förlorar en nettobetalare, blir bördan tyngre för andra nettobetalare, som Sverige. Risken är att vi får ett dyrare och mindre fritt EU utan Storbritannien.

Dessutom, om det finns viktiga europeiska länder utanför EU, då skulle ju Sverige kunna handla och på andra sätt samarbeta direkt med dessa länder, utan att behöva gå via EU. Kanske kunde Sverige bilda en handelsunion med Storbritannien – tillsammans med Norge, Schweiz, Island, och eventuellt länder som också beslutar sig för att lämna EU?

Tänk om vi skulle få två stora unioner i Europa – en handelsunion och en bidragsunion. Man kan ju undra vilken av dem det skulle gå bäst för...




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

lördag 2 juli 2016

Kan de brittiska politikerna förhala Brexit?

Henrik Alexandersson spekulerar kring tänkbara konsekvenser – eller kanske, icke-konsekvenser, av Brexit-omröstningen: "Det blir ingen Brexit". Han börjar med det mycket riktiga konstaterandet att folkomröstningen i strikt mening bara är rådgivande, och att det formellt är parlamentet som måste fatta beslut:

Först och främst har vi det faktum att den brittiska folkomröstningen bara var rådgivande. 
Dessutom bör – i rimlighetens namn – en Brexit formellt sett vara en fråga för parlamentet. Och det lär väl ha en majoritet av remainers? 

Dock torde åtminstone det Konservativa partiet vara under stark press att genomföra beslutet:

[...] framförallt konservativa ledamöter som vacklar om Brexit kan komma att bli flådda levande av sina väljare.

 Det Konservativa lär nog få det svårt om de skulle beslut sig för att ignorera resultatet i folkomröstningen. Dock torde en eventuell Labour-regering – ledd av någon mer mitten-inriktad partiledare än i dag, och eventuellt stödd av Liberaldemokraterna – ha lättare för att blockera ett utträde ur EU.

Det troligaste, enligt Alexandersson, är dock inte att man helt öppet går emot folkomröstningen, utan att frågan hamnar i drar ut på tiden:

Frågan hamnar i långbänk. Bereds av byråkratin. Utredningar kommer att tillsättas. Formaliteter hamnar i vägen. Och plötsligt har det gått lång tid utan att något har hänt.

Man kan väl jämföra med den svenska kärnkraftsomröstingen. Det väcker frågan om hur länge ett folkomröstningsresultat kan sägas äga giltighet. Om utträdesfrågan dras fram och tillbaka under 10-15 år, har det ju tillkommit mängder av nya väljare. Skall dessa vara bundna av folkomröstningen? Hur länge kan man vänta, och hur många nya väljare måste ha tillkommit innan man kan kräva en ny folkomröstning? Jag tror den finns en hel del principiella problem med folkomröstningar, som man måste förhålla sig till.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se
 

onsdag 29 juni 2016

Vi måste acceptera olika nivåer i EU-samarbetet

Det har gått några dagar sedan Storbritannien röstade för att lämna EU, och jag tänkte att det kunde vara dags att skriva ner några tankar kring omröstningen och den situation som uppstått.

Segern för lämna-sidan kommer onekligen att resultera i politisk och ekonomisk oro framöver. Dels handlar det om Storbritanniens förhållande till EU. För Storbritannien är det så klart angeläget att få till stånd något slags handelsavtal med EU. Dels handlar det om Storbritanniens interna sammanhållning. I det mer EU-positiva Skottland har man börjat tala om en ny folkomröstning om självständighet, och frågan är även hur situationen på Nordirland kommer att utveckla sig.

Jag tror nog man i första hand bör skylla på EU snarare än på britterna för den uppkomna situationen. Att det finns en spänning mellan eliterna och medborgarna i EU är inte något man kan blunda för. Tendenserna att steg för steg utveckla EU till ett slags superstat har inte samma förankring i de breda folklagren, som hos den politiska eliten. Medborgarna i EU uppfattar sig i första hand som britter, fransmän eller ungrare – inte som EU:are. Unionen uppfattas mer som ett samarbete, där vart och ett av medlemsländerna gått med på att offra vissa saker, för att få andra saker i utbyte som man uppfattar som mer värdefulla.

I bland annat synen på EU:s budget omfördelningen mellan länderna är det uppenbart att man inte kan tala om  någon europeisk samsyn. För länderna i södra och östra Europa – nettobidragstagarna – kan EU-stödet vara en av de starkaste argumenten för EU. För andra länder – däribland Storbritannien och en del andra länder i norra och västra Europa, som är nettobetalare till EU:s kassa, kan omfördelningen till fattigare EU-länder snarare vara ett av de starkaste argumenten mot EU. Man ser till det egna landets intresse, och låter detta vara utgångspunkten i hur man förhåller sig till EU.

Det har talats om att invandringen skulle ha varit en avgörande faktor i folkomröstningen. Det kan nog stämma till viss del. Fast frågan om invandring blottlägger bara ytterligare det grundläggande problemet, att EU saknar en gemensam linje. Istället driver de enskilda länderna vad uppfattar ligga i de deras eget respektive intresse. Det är svårt att tala om någon "nationellt intresse" eller "nationell samsyn" på EU-nivå.

Vissa delar av EU-samarbetet är populära. Andra är impopulära. EU:s strategi tycks vara att använda de populära delarna som lockbete, för att kunna påtvinga länderna de impopulära delarna. När allt kommer omkring finns det trots allt inget som säger att man inte skulle kunna ha en gemensam inre marknad, utan att ha en gemensam invandringspolitik eller massiva omfördelningar. Det är en del av EU:s politiska strategi att bunta ihop alla delarna i samarbetet, och säga till olika länder att de inte får del av den inre marknaden, om de inte samtidigt accepterar en massa annat.

Det finns vissa saker som länder måste lösa tillsammans. Samtidigt måste vi inse svårigheten i att uppifrån formge en lösning som skall passa länder med skilda kulturer och ekonomiska förutsättningar. Att acceptera olika nivåer av samarbete tror jag därför är det enda moraliskt och praktiskt riktiga. Att ignorera de europeiska staternas skilda förutsättningar, och de latenta spänningar som kan finnas mellan dem, kommer förr eller senare att straffa sig. Kanske kunde man tänka sig ett EU som en ekonomisk union med en bas av väst- och centraleuropeiska länder. Bland dessa länder kanske vissa vill gå djupare, och samarbeta på olika politiska områden. Länder utanför EU skulle kunna samarbeta med under lösare former, genom t.ex. olika former av handelsavtal. Det har talats om att vi inte kan låta länder "plocka och välja". Men varför inte? Om Europas länder har sinsemellan ganska olika förutsättningar, är det inte de som intalar att en modell för samarbete skall passa alla som är orealistiska?


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
intressant.se

lördag 18 juni 2016

Banker är inte som andra företag

Den statliga insättningsgarantin för bankkonton kommer att höjas. I vissa fall kan den komma att omfatta upp till 5 miljoner kronor. Tidigare har det maximala beloppet varit motsvarande 100.000 euro. Insättningsgarantin är som bekant det som staten garanterar dig om banken skulle gå i konkurs. Det höga beloppet på 5 miljoner kan komma i fråga om man t.ex. just sålt en bostad och därför kanske har flera miljoner på kontot under en kortare tid.

Det vore ju onekligen tråkigt för den som precis sålt en mångmiljonnvilla, om banken skulle gå i konkurs precis efter att man fått in pengarna på kontot. Samtidigt måsta man ställa sig frågan i vilken mån det är statens uppgift att backa upp bankerna. Det är ju faktiskt ett fritt val att sätta in pengar på ett bankkonto. Jag kan lika gärna välja att köpa aktier, ta ut pengarna i kontanter, köpa guld eller annan ädelmetall, investera i olika tillgångar, etc. Varje sätt på vilket man kan förvara/förvalta sina rikedomar har vissa risker, och vissa fördelar. Om jag säljer ett hus för en miljon, och får betalt i kontanter, finns det en risk att jag blir rånad eller bestulen. Samtidigt slipper jag risken att banken går i konkurs. Borde det inte vara den enskildes sak att väga olika för och nackdelar med olika placeringsalternativ?

Man kan se det som en utmaning till banker och andra aktörer att uppfinna placeringsalternativ som är så säkra som möjligt. Om bankerna helt enkelt inte kan inrätta säkrare eller bättre sparformer än de typer av konton vi har i dag, kanske vi får lämna över uppgiften till andra aktörer. Kanske kan säkerhetsbranschen uppfinna bättre och säkrare kassaskåp, så att det blir säkrare att ta emot och förvara större summor i kontanter?

Det är inte bara insättningsgarantin som ger bankerna icke-marknadsmässiga privilegier i förhållande till andra typer av näringsidkare. De kan till skillnad från alla andra näringsidkare långa pengar av Riksbanken vid behov, och i många länder finns det åtminstone ett underförstått löfte om att staten skall gå in och stödja bankerna om de skulle hamna i ekonomiskt obestånd. Dessutom har bankerna fått privilegiet att skapa (elektroniska) pengar ur intet.

Bankerna är alltså inte riktigt som andra företag, utan de har en rad unika privilegier. Den som är för en fri ekonomi, har därför anledning att vara kritisk till bankväsendet såsom det fungerar i dag. Nu kan det i praktiken vara svårt att rakt av avskaffa bankerna privilegier, utan att det skulle resultera i finansiell oro, både för enskilda och för samhället i stort. Däremot kan man ju alltid diskutera dels omfattningen av privilegierna, dels vilka motkrav man kan ställa på bankerna i utbyte mot dessa. Kanske kunde man ha en grundläggande insättningsgaranti på 50.000 eller 100.000 (som eventuellt kunde vara högre under vissa omständigheter?) Det skulle räcka till att skydda en låginkomsttagares lönekonto, medan de med större tillgångar åläggs ett större personligt ansvar för hur de placerar sina tillgångar. Kanske borde man öka beskattningen av bankverksamhet, eller ställa större krav på samhällsansvar från bankernas sida.

Det vore önskvärt om fler borgerliga politiker och debattörer kom till insikt att dagens banksystem inte på långa vägar följer några klassiska marknadsliberala principer, utan i praktiken är starkt sammanvävt med staten. Det är just när staten går in och ger privilegier till vissa typer av näringsidkare, som vanliga medborgare har anledning att vara extra skeptisk. Det är skillnad mellan att vara "pro-market" och att vara "pro-business". Och just när det gäller bankerna misstänker jag att många borgerliga är "pro-business" snarare än "pro-market". Det är tid att ändra på detta.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

måndag 13 juni 2016

Digitalisering riskerar öka misstron i samhället

Jag läste nyligen ett intressant blogginägg på bloggen Politologerna om elektronisk röstning. Blogginlägget är skeptiskt till elektronisk röstning. En viktig del i argumentationen går ut att trovärdigheten i röstningssystemet riskerar att urholkas, om vi förlitar oss på elektroniska processer som vi inte direkt kan observera. Med dagens manuella röstning kan observatörer alltid kontrollera att räkningen går korrekt till, och man kan alltid räkna om rösterna vid misstanke om felräkning. Men tänk att vi hade ett elektroniskt system, och någon skulle hävda att de resultat som datorerna räknar fram inte stämde? Vi kan inte observera rösträkningen på samma sätt som vid en manuell räkning. Vi måste förlita oss på ett litet antal experter som underhåller de datasystem som används. Fast kan vi vara säkra på att ingen har manipulerat systemen? Inlägget på Politologerna menar att elektronisk röstning skulle öppna upp för allehanda konspirationsteorier.

Jag tycker att det är ett välargumenterat inlägg på Politologerna. Jag kommer att tänka på, att röstning inte är det enda området där elektroniska system riskerar att bidra till ökad misstro i samhället. Nyligen har både Facebook och Google anklagats för att vinkla vad som kommer upp i nyhetsflödet respektive sökresultaten. I båda fallen har de anklagats för att gynna åsikter till vänster på den politiska skalan. Jag kan inte bedöma om det ligger något i dessa anklagelser. Men det är just det – att vi inte kan veta. De algoritmer som företagen använder är hemliga. Det är bara företagens egna experter som vet hur deras respektive digitala produkter egentligen fungerar. 

Så länge vi har att göra med mer traditionell, "gammaldags" teknik, är det lättare för oss utomstående, icke-experter att observera den och sätta oss in i hur den fungerar. Den nya, digitala tekniken representerar en högre grad av specialisering. Detta har onekligen resulterat i mycket gott för mänskligheten. Men det medför också risker. När samhället blir mer specialiserat, och avståndet ökar mellan den lilla grupp experter som har insikt i hur systemen fungerar, och den stora massan som måste använda systemen i sina dagliga liv, finns risk att misstron i samhället breder ut sig. Det är något vi måste vara beredda på att hantera.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

fredag 10 juni 2016

Frågan om handskakning bör avgöras lokalt, inte av politiker eller förståsigpåare i Stockholm

Hälsningsgester är tydligen ett känsligt ämne i Sverige. För en tid sedan hamnade ju miljöpartisten Yasri Khan i blåsväder då han inte ville skaka hand med personer av motsatt kön. Nu har det även uppdagats att en passkontrollant på gränspolisen i Skåne också tillhör den skara av konservativa muslimer som delar Khans syn på handskakning över könsgränserna. Detta skall ha givit upphov till en laddad situation på arbetsplatsen.

Jag anser att man kan se på situationen från olika håll.

Å ena sidan visar det att svenskar inte alls är så toleranta och mångkulturalistiska som vi gärna intalar oss att vi är. Snarare präglas det svenska samhället av en stark konsensuskultur. Först deklarerar vi stolt hur goda vi är eftersom vi "gillar olika" (eller åtminstone förväntas göra det). Sedan blir vi chockerade när vi konfronteras med verklig mångkultur – dvs. när vi upptäcker att det finns människor med andra normer, värdesystem och övertygelser än vi är vana vid. Har vi i Sverige verkligen förstått vad mångkultur innebär?

Å andra sidan har jag svårt att se att det skulle vara en absolut rättighet för någon att få ett visst arbete, om man inte kan uppvisa en viss flexibilitet när det gäller sedvänjor som handskakning. (Det gäller både folk som kommer från andra länder till Sverige, och svenskar som flyttar till andra länder.) Anta att jag skulle arbete tillsammans med någon som hade en del lite främmande vanor – för att denna kanske kom från ett annat land, eller tillhörde en annan religion. Jag skulle nog kunna klara av att arbeta tillsammans med den personen, om denna kunde sköta sitt jobb bra, och jag kände till personens kulturella bakgrund. Däremot kan jag förstå att det är problematiskt att sätta en sådan person på en position där denna blev arbetsplatsens ansikte utåt, och därmed hela tiden skulle träffa många nya människor, som kanske inte kände till personens kulturella eller religiösa bakgrund.

Skall jag säga något om det aktuella fallet, så blir det väl att (1) den konservativa muslimen inte kan kräva att få ett visst jobb, om denna t.ex. inte vill skaka hand över könsgränserna, eller har någon annan sedvänja som uppfattas som främmande, samt att (2) arbetskollegerna inte heller kan ställa det som ett absolut krav att man måste skaka hand över könsgränserna för att få arbeta hos dem. Man kan se det som en förhandlingssituation. Kollegerna har en preferens att få skaka hand när de hälsar – även över könsgränserna. Den konservativa muslimen har å sin sidan en preferens att inte skaka hand över könsgränserna. Det är självklart förståeligt om kollegerna helst skulle vilja anställa någon som delade deras egna värderingar/preferenser i fråga om t.ex. handskakning. Fast skulle det visa sig att det finns en minoritet som har en stark preferens att inte skaka hand, men som i övrigt klarar jobbet bra, och man hade ett behov av att nyanställa, ja, då kanske man måste vara beredd att tumma på principerna en aning.

I grunden anser jag dock att frågan bör avgöras så lokalt som möjligt. Tyvärr är väl tanken att ett anställningsförhållande i första hand skulle vara något mellan den enskilde och arbetsgivaren inget som faller i god jord i här Sverige. Istället skall ju politikerna, tillsammans med sina lierade i fackföreningar, skattefinansierade intresseorganisationer och olika "ombudsmän" med en politiserad agenda styra och ställa över folks privata relationer, allt i syfte att skydda olika förmenta "rättigheter", och hindra att någon skulle bli "kränkt".



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

onsdag 8 juni 2016

Åldersgräns på religion en mycket farlig väg


Jag läste en artikel i Dagen om en kvinna som förespråkar 18-årsgräns för medlemskap i religiösa samfund. Hon skall enligt artikeln ha varit med i Jehovas Vittnen, och även fostrat sina barn in i den rörelsen, något som hon själv ångrar. Därför vill hon genom statligt tvång se till att ingen utsätter sin barn för det hon har utsatt sina barn för.

Jag menar att det är en mycket farlig väg man beger sig in på, om man skulle införa en åldersgräns för medlemskap i religiösa samfund.

Till att börja med kan man diskutera med vad som menas med medlemskap. Vissa religiösa rörelser behöver inte föra några medlemsmatriklar, eller ha någon form av formellt medlemskap, utan bygger på en mer informell sammanhållning mellan de troende. Borde kanske all form av organiserad religionsutövning förbjudas för personer under 18 år?

Ett annat gränsdragningsproblem är hur man skall definiera "religiösa" rörelser, och hur man skall avgränsa dessa från t.ex. politiska eller religiösa rörelser. I den västerländska traditionen utgör "kyrkor" ofta en ganska klart avgränsad typ av rörelse. Men hyr är det egentligen med en idéströmning som konfucianismen? Skall denna räknas som en religion, en filosofi, en politisk teori, eller något annat? Hur skall man göra med ren "kulturreligiositet"? Och förresten, varför skall en 18-årsgräns endast omfatta religiösa grupperingar? Kan man inte lika gärna förbjuda medlemskap i t.ex. politisk organisationer eller andra typer av rörelser? Hur kan vi tillåta att minderåriga utsätts för politisk propaganda i olika ungdomsförbund? Har inte samhället ett ansvar för att alla får en politiskt neutral uppväxt, så att var och en själv på et objektivt sätt kan ta ställning i politiska frågor på sin 18-årsdag?

Förutom olika gränsdragningsfrågor, finns ett djupare problem. Resonemanget för en åldersgräns på religion tycks utgå från att religion är något farligt eller suspekt, som måste betraktas med misstänksamhet. Detta kan ju helt klart stämma för vissa typer av religion – precis som det finns politiska grupperingar som är farliga för samhället, och alla möjliga typer av destruktiva miljöer vi kan vilja skydda våra barn från. Men att kategoriskt hävda att all religion är farligt, är något alldeles för drastiskt. Vidare tycks man utgå från att en icke-religiös uppväxt är något värderingsmässigt neutralt. Så är det förstås inte. Även barn som inte växer upp i några religiösa hem kommer att formas till att tänka på vissa sätt, eller att omfatta vissa värderingar. (Många sekulariserade svenskar omfattar värderingar som i ett internationellt perspektiv är väldigt extrema.)

Och hur skall man slutligen göra med de personer under 18 år som vill tillhöra olika religiösa grupper, även fast föräldrarna kanske motsätter sig det? Skall inte deras religionsfrihet respekteras? Vilket påföljd skall en 15-åring få, om denne trots lagförbud envisas med att vilja tillhöra en frikyrkoförsamling? Kanske tycker man att det i detta läge är frikyrkoförsamlingen och dess ledare som skall straffas. Men man kan ju tänka sig ett antal tonåringar som bildar en kyrklig ungdomsmgrupp – hur tänker man sig att detta skall bemötas av myndigheterna?

Det torde bara vara i totalitära stater – som t.ex. vissa kommunistländer – som de styrande har haft en syn på religion som liknar den som ges uttryck för av kvinnan artikeln (och även av del militanta ateister). Det tjänar som en påminnelse om hur farligt det är, när man i "upplysningens" namn tror sig med statligt tvång kunna förhindra allt ont som sker här i världen. Att vissa barn far illa, i vissa typer av religiösa miljöer, må vara oomstritt. Men att från detta sluta sig till att alla religiösa samfund är skadliga eller riskfyllda miljöer för minderåriga, är att gå alldeles för långt. Och att kräva statligt förbud, det är något fullständigt drakoniskt.

Tyvärr är Sverige ett av de mest anti-kristna länderna i världen. Samtidigt har vi en enorm tilltro till politikernas förmåga att ställa saker och ting till rätta. Jag kan därför inte utesluta att man från politiskt håll kommer att bli hårdare mot olika former av kristendom och annan religion. Även om regelrätta förbud kanske inte ligger för dörren, är det inte osannolikt att politiker på olika sätt försöker begränsa religioners utrymme i samhället. (Åtminstone de religioner som strider mot "samhällets värdegrund" i frågor som feminism, hbtq, etc.) Jag hoppas förstås både att samhället blir mindre negativt till troende, och att fler och fler inser faran i att ge staten alldeles för stora befogenheter gentemot trossamfund och andra civila gemenskaper i samhället. Men jag är inte överdrivet optimistisk på någon av punkterna.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
intressant.se

fredag 3 juni 2016

En köpfest i dag måste betalas i morgon

Det verkar som om bopriserna börjar falla, enligt en artikel i Dagens Industri:

Bostadspriserna har gått ned med 5–10 procent i Stockholm de senaste veckorna. Det bedömer flera mäklare som Di har talat med.

Kanske är det början på slutet på högkonjunkturen? Politiker på olika håll och kanter har ju betonat hur bra det går för svensk ekonomi. Och visst, vi har ju haft en högkonjunktur – delvis pådriven av olika former av artificiell stimulans i form av onormalt låga räntor och det spenderande som vi tvingats till p.g.a. flyktingkrisen. Men säg det goda som varar för evigt. En köpfest i dag måste betalas i morgon. När ekonomin faller, samtidigt som vi har stora grupper av dåligt integrerade nyanlända – vad händer då? Hur förberedda är vi på ett sådant scenario?


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 2 juni 2016

Kommer det svenska samhället att kollapsa totalt?

Frågan om en eventuell "samhällskollaps" har diskuterats bl.a. i samband med förra årets migrationskris. Man har fruktat att de svenska samhällssystemen inte kommer att klara av att ta emot så många invandrare på en så kort tid, om inget drastiskt görs. Mot detta har invänts att vi i Sverige trots allt tillhör de mest lyckligt lottade i världen. Om det svenska samhället håller på att kollapsa, vad skall vi då säga om länder som Somalia? Dessutom har de gränskontroller som införts begränsat invandringen och därmed lyckats stävja den mest akuta krisen.

Än så länge kan vi inte påstå att det svenska samhället har kollapsat, eller håller på att kollapsa. Vi har börjat från en väldigt hög nivå – Sverige tillhör de mest stabila länderna i världen, med låg grad av korruption, ett i stort sett fungerande rättsväsende, m.m. Men jag menar ändå att det finns tecken att vara orolig för. Den migrationsvåg som kom i höstas är ingen engångskostnad. Tvärtom, om vi inte väldigt snabbt får in de nyanlända på arbetsmarknaden kommer den senaste tidens invandring att utgöra en stor kostnad för de svenska välfärdssystemen under överskådlig framtid. Frågan är hur man kan få in de nyanlända på arbetsmarknaden. En stor del av dessa är förhållandevis lågutbildade, och i Sverige är det extra svårt för sådana människor att få jobb p.g.a. höga kostnader för att anställa folk. Och vi kan knappast räkna med att de nyanlända skall utbilda sig till specialistläkare eller raketforskare – det kommer att ta många år.

Låt oss lämna migrationsfrågan för ett tag, och titta på ett annat område i samhället – det finansiella systemet. Det finns en inneboende instabilitet i dagens finansiella system, som bottnar i att det i mångt och mycket premierar risktagande och skuldsättning. Återkommande finanskriser är därför något vi kan räkna med. Många har ännu det sena 00-talets finanskris i färskt minne. Jag tror inte det finns något som talar för att nästa finanskris kommer att bli mindre allvarlig än den förra.

Frågan är vad som händer när vi kombinerar dessa två ingredienser – en kris i det finansiella systemet kombinerat med höga kostnader för nyanlända? Vi kanske inte kommer att få bevittna en total samhällskollaps, men tror inte det är helt osannolikt att vi skulle kunna få bevittna något som kan beskrivas som en partiell kollaps av de samhälleliga systemen. Det är givetvis alltid svårt att sia om framtiden, men jag tror vi kan konstatera att vi lever i en "intressant" tid...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
intressant.se

måndag 30 maj 2016

Staten måste prioritera de grundläggande uppgifterna

Vad skall ha vi staten till? Vad bör staten syssla med? Man får olika svar, beroende på till vem frågorna ställs. Den mest grundläggande uppgiften måste dock rimligen vara att upprätthålla den inre och yttre ordningen i samhället. Vi har en polismakt med uppgift att skydda oss mot inre hot – mot tjuvar, stenkastare och mördare. Vi har ett försvar med uppgift att skydda oss mot yttre hot, att vara ett värn mot oroligheter i världen, mot aggressiva diktatorer, och annat som kan hota vår frihet.

Den svenska staten har under 1900- och 2000-talen tagit på sig allt fler uppgifter. Det kan handla om allt från glasögonbidrag till hbtq-certifiering av sandlådor (typ). Samtidigt får vi ständigt se tecken på att staten har svårt att klara av de mest grundläggande uppgifterna. Det kan handla om utryckningsfordon som inte vågar åka till vissa områden för att de blir utsatta för stenkastning. Det kan handla om parallella samhällen som håller på att etableras, där grupper av människor har liten eller ingen kontakt med det omgivande svenska samhället. Det kan handla om vårt nedmonterade försvar, som väl knappt klarar av att försvara Gotland i en vecka.

Politikerna måste tänka om. Man måste börja med att fokusera på kärnuppgifterna. Se till att vi kan gå ut på kvällen utan att riskera att bli rånade. Säkra freden och friheten i vårt närområde, genom att kunna slå tillbaka mot de krafter som vill hota och destabilisera oss. Sedan kan staten förstås även ta på sig andra uppgifter – ge alla gratis högskoleutbildning, eller rädda utrotningshotade maskar, eller andra saker. Men det finns en prioriteringsordning. Om inte staten klarar av det grundläggande, finns det risk att tilltron till staten försvinner helt.



Läs även andra bloggares åsikter om
intressant.se

lördag 28 maj 2016

Inga regnbågsflaggor i kommunen, tack!

Öckerö kommun har beslutat att inte hissa regnbåbsflaggan under prideveckan. Jan Utbult (kd), förste vice ordförande i kommunstyrelsen, kommenterar beslutet:

Idag har Öckerö en enkel och strikt flaggpolicy – vi flaggar med svenska flaggan på flaggdagar eller då någon anställd i kommunen går bort – och vi tycker det är bra. Om vi nu börjar flagga för en rörelse eller organisation kommer vi ställas inför väldigt många avvägningar framöver där andra grupper, som till exempel funktionshindrade, invandrare eller etniska minoriteter som vi heller inte heller flaggar för. 

Det är ett helt riktigt beslut. Regnbågsflaggan har en tydlig ideologisk laddning – den står för etiska och politiska ideal som vissa förhåller sig tveksamma till. Den står för ett bejakande av olika sexuella livsstilar som bl.a. konservativa kristna och muslimer vänder sig emot. Den kan också stå för olika politiska agendor som drivs av åtminstone delar av hbtq-rörelsen. Skall man flagga med regnbågsflaggan, kan man lika gärna börja flagga för allehanda politiska och religiösa grupper. Skall man kanske hissa röda flaggor på Första maj? Eller skall man hissa Vatikanens flagga för att uppmärksamma förföljda katoliker? Man kan rentav tycka att det är hyckleri från olika "progressiva" gruppers sida, när de går i taket för varje liten kristen symbol, samtidigt som de kräver att vi skall acceptera hbtq-rörelsen som något ideologiskt neutralt.

Det blir ohållbart om kommuner (eller andra offentliga instanser) skall börja flagga för olika ideologiska, politiska eller religiösa grupperingar Om man flaggar för en grupp, lär det garanterat komma krav på att man skall flagga även för andra grupper. Den rimliga lösningen som jag kan se är att offentliga instanser begränsar flaggande till officiella flaggor – den svenska flaggan, samt flaggor med kommunvapen eller myndighetens logotyp eller liknande. Man kan även tänka sig Europa- eller FN-flaggan i vissa sammanhang. När det kommer till olika inofficiella flaggor, eller flaggor som representerar olika ideologier eller fristående organisationer, bör man ha en strikt policy från kommuners och andra offentliga instansers sida. Folk för gärna dessa flaggor privat, men det är inte det offentligas uppgift att bereda plats för allehanda ideologiska riktningar eller organisationer. Vissa håller med hbtq-rörelsen och dess agenda, andra gör det inte. Det är inte kommunens sak att ta ställning, lika lite som det är kommunens sak att ta ställning för eller emot någon viss religion.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

torsdag 26 maj 2016

Mångkultur – fungerande och icke-fungerande

Jag är nyligen hemkommen till Sverige, efter en tids semestrande i bl.a. Singapore. En specifik detalj som jag noterade, har föranlett detta blogginlägg.

Det fanns en pantbank inte långt från mitt hotell, där det bara var att kliva rätt in från gatan. Guldsmycken och annat dyrbart låg på rad i montrarna. Samma sak när jag en sen kväll promenerade genom Little India – juvelerarna låg nästan vägg i vägg. De hade öppet, trots att de det var sent på kvällen, och det var bara att kliva rätt in från gatan. Det samma gällde för försäljare av investeringsguld eller samlarmynt av guld eller silver i olika delar av staden.

Här i Sverige är det tyvärr inte på det viset. Åtminstone i min stad har juvelerare och pantbanker låsta dörrar – man måste ringa på för att bli insläppt. Detta är fullt förståeligt ur handlarnas perspektiv, då rånrisken blivit något man ständigt fått leva med. Samtidigt väcker det frågan hur det har kunnat bli så här. Varför kan jag i Singapore kliva rätt in hos en guldsmed sent på kvällen, medan jag i Sverige måste – även dagtid – måste passera olika slussar eller låsanordningar? Tyder inte det på att det är något som är allvarligt fel i det svenska samhället?

Det verkar som att det finns någonting som Singapore gjort rätt, men som Sverige gjort fel. Den förklaring som ligger närmast torde vara det faktum att Singapore konsekvent straffar folk som begår brott. Tankar om att det är synd om brottslingar, att brottslighet är samhällets fel, eller att polisen skall möta brottslighet med "dialog" har inte riktigt slagit rot i landet.

I Singapore kan straff – som kanske bekant – inkludera spöstraff, åtminstone om förbrytaren är av manligt kön. För några år sedan väckte det uppmärksamhet när den amerikanske ynglingen Michael Fay dömts till spöstraff efter att ha ägnat sig åt stöld och skadegörelse. Västerländsk media tog brottslingens parti, och förfasade sig över hur det singaporeanska rättsväsendet kunde döma ut så hemska och barbariska straff. Självklart hade vi ju i västerlandet kommit mycket längre i mänsklighetens utveckling, och lämnat strafftänkandet bakom oss...

Fast om lämnar förutfattade ideologiska ståndpunkter och istället ser till hur pass väl olika samhällen har lyckats med att stävja grov brottslighet, hamnar saken i ett annat ljus. Jag kan inte minna mig att jag såg något klotter eller någon omfattande skadegörelse i Singapore. På många håll i Europa och Nordamerika har ju å andra sidan nerklottrade väggar, krossade fönsterrutor och sönderslagna busshållplatser m.m. kommit att bli ett "normalt" inslag i stadsbilden. Och så just det, näringsidkare som inte längre vågar bedriva sin verksamhet som tidigare på grund av rånrisken.

Singapore är en av de mest mångkulturella städerna i världen. Förutom de traditionella etniska grupperna – indier, kineser och malajer – finns en stor mängd invandrare och gästarbetare från jordens alla hörn. Landet har fyra officiella språk, och de allmänna helgdagarna inkluderar högtider från flera olika religioner – kristendom, islam, buddhism och hinduism. Singapore är också ett av de säkraste länderna i världen, med en mycket låg brottslighet. Det borde vara ett intressant land att studera för oss i Sverige, där vi ju kämpar med att upprätthålla ordningen i våra mångkulturella utanförskapsområden.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant

onsdag 25 maj 2016

Mjuk paternalism svaret på delningsekonomin

Jag sitter och tittar på ett tv-program om delningsekonomi. Dvs. fenomenet att digitala appar möjliggjort för enskilda att erbjuda olika varor och tjänster till andra. De mest kända exemplen torde vara Uber, som låter en erbjuda folk skjuts i sina egna bilar, eller Airbnb, som låter en hyra ut rum i sin bostad.

Företag som Uber eller Airbnb har kritiserats för att de låter näringsidkare gå runt de regleringar som normalt gäller för t.ex. taxi- eller hotellverksamhet. För att t.ex. få köra konventionell taxi ställs det vissa krav på en. De exakta kraven kan variera mellan olika länder och tidsperioder, men någon form av licens krävs vanligtvis. Man kan hävda att det är bra ur ett konsumentperspektiv. De som känner för att ta taxi skall veta att taxiföraren har en viss kompetens, att bilen är adekvat försäkrad, etc. Olika krav kan även ställas på dem som bedriver (konventionell) hotell- eller restaurangverksamhet.

Vissa tjänster är klart olämpliga för denna typ av delningsekonomi, som t.ex. läkare eller piloter. Där kan vi gått kräva konventionella licenser eller tillstånd. Andra tjänster är tämligen okontroversiella för delningsekonomi. Men sedan finns det den typen av tjänster som ligger någonstans mitt emellan – som t.ex. taxi-, hotell- eller restaurangverksamhet.

Tack och lov finns det mellanting mellan totalt förbud och ingen reglering. Nisse på gatan kan mycket väl få skjutsa folk mot betalning. Men om han inte uppfyller de krav som en konventionell taxilicens kräver, måste han kanske upplysa presumtiva kunder om detta, och han borde kanske får kalla sin verksamhet för "taxi". Ungefär som att man inte får kalla sig för "psykolog" utan erforderlig legitimation, även om inget hindrar en från att ta betalt för att sitta och prata med någon.

Jag tror någon form av "mjuk paternalism" kan vara ett passande svar på delningsekonomin. Det kan vara bra om vi gemensamt sätter vissa miniminivåer när det gäller säkerhet eller hälsa. Som konsument kan det vara en trygghet att veta att man har ett visst skydd om man åker taxi eller äter på restaurang, och att man inte själv behöver ta reda på vilka försäkringar taxiföraren har, eller försäkra sig om att man inte kommer att bli magsjuk av att äta på "hemmarestaurangen". Samtidigt kan det mycket väl finnas de som är beredda att "ta risken", att låta sig skjutsas av, eller bo eller äta hos någon som inte uppfyller de konventionella kraven för att bedriva de respektive typerna av verksamhet. Eller så kanske vissa helt enkelt har ett sådant förtroende för "privattaxiföraren", att de litar på att denne kan sitt jobb. Sådana människor bör rimligtvis ha rätt att anlita Uber, Airbnb, eller äta på "hemmarestauranger", eller vad det nu kan vara.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

söndag 8 maj 2016

Miljöpartisters bakvända syn på "handskakgate"

Jag har suttit och lyssnar på P1:s lördagsintervju med Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner Som väntat diskuterades de turer som kan varit kring Miljöpartiet den senaste tiden, och man kom in på Yasri Khans uteblivna handskakning.

Wallner understryker just det faktum att Khan behandlar män och kvinnor olika som är det stora problemet. Inte det faktum att han hälsar på ett annorlunda sätt. Det är alltså ett problem att Khan skakar hand med män, men inte med kvinnor. Hade han inte skakat hand med någon, oavsett kön, hade det däremot – som jag uppfattar Wallners ståndpunkt – varit helt i sin ordning.

Skall man resonera som Wallner måste det ju även vara ett problem om man vill krama någon av ett visst kön, men inte av något annat. Samtidigt skulle man kunna ha tämligen bisarra hälsningsvanor,  så länge man hälsar på samma viss oavsett kön. Jag undrar hur långt Wallner och hans miljöpartister är beredda att gå när det gäller mångfalden i fråga om hälsningsgester. Skulle det vara okej om jag ville hälsa genom att t.ex. nosa folk i baken, så länge jag göra likadant med män och kvinnor?

Jag skulle nog närmast inta en motsatt hållning. Nämligen, att det är problematiskt att hälsa på ett annat sätt än vad som är normalt i samhället. Däremot har jag inte några problem med om folk i vissa kulturer hälsar på olika sätt på män och kvinnor, eller på människor av samma eller olika kön.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

söndag 1 maj 2016

Varför har de borgerliga inte avskaffat första maj när de haft möjlighet?

I dag är det första maj. Det betyder att sossarna är ute och demonstrerar mot sig själva. I bakgrunden figurerar frågan om varför första maj över huvud taget är en allmän helgdag. Från borgerliga debattörer kommer då och då krav på att avskaffa första maj. Ännu har man dock inte gjort slag i saken, under den tid man haft regeringsmakten.

 Finns det några skäl till varför borgerliga skulle vilja ha kvar första maj som helgdag, om denna dag är så intimt förknippad med arbetarrörelsen och det socialistiska blocket? I Uppsala har Kristdemokraterna anordnat egna demonstrationståg. Kanske tänker sig vissa att man på så sätt skulle kunna göra första maj till en allmän dag för politiska manifestationer, och ingen specifik "vänsterdag". Och visst, skall man ha en allmän helgdag vikt åt politiska manifestationer borde den rimligtvis vara öppen för alla, och inte enbart för vissa partier eller politiska grupperingar.

Bland folk i allmänhet är det säkert många som tycker det är skönt med en ledig dag efter Valborg, med tanke på eventuella bakfyllor. Dock kan man fråga sig om inte just detta vore ett argument för att avskaffa första maj som helgdag. Den svenska suparkulturen är långt ifrån sund i alla lägen, och kunde man förmå folk att festa måttligare vore det snarare en välgärning.

Jag skulle gissa att många borgerliga politiker helt enkelt inte tyckt att första maj varit någon tillräckligt viktig fråga för att man skall driva fram en politisk strid kring den. Därför har man låtit denna helgdag vara kvar. Inte för man av princip vill försvara sossarnas rätt till en egen helgdag, utan för att man helt enkelt haft viktigare saker för sig.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

Börja tillämpa lagstiftningen mot nedskräpning! (Ang. Valborg i Uppsala)

Valborg har passerat. Det är en högtid som firas ordentligt bl.a. i Uppsala. Det märks dagen efter. För några år sedan tog jag några bilder på hur det kunde se ut: minst sagt skräpigt, eller hur? Att döma av Uppsala Nya Tidning verkar det se ungefär likadant ut i dag. Det är inte gratis att plocka upp allt skräp. Kostnaden för kommunen – dvs. skattebetalarna – skall ligga på miljonen.

(En del skulle i detta sammanhang säga att Uppsala kommun kanske ändå går med vinst på Valborg, eftersom man ju får en massa extra konsumtion från alla besökare. Men då måste man tänka på, att de pengar som besökarna spenderar på Valborg, hade de kunnat spendera på annat om det inte vore för Valborg. Kanske har de fått leva fattigt ett tag, för att kunna festa ordentligt på Valborg. De är alltså inte säkert att den totala konsumtionen i samhället har ökat.)

Detta väcker en fråga. Det är ju faktiskt förbjudet att skräpa ner, även om lagstiftningen kritiserats i olika sammanhang för att vara tandlös, bl.a. för att "obetydligt" skräp som cigarettfimpar m.m. inte omfattas. Detta borde självklart åtgärdas. Men i väntan på detta kan man ju börja tillämpa de förbud som faktiskt finns. Låt polisen göra en jätteinsats vid nästa Valborgfirande (i Uppsala, och på andra platser i den mån det skulle behövas). Bötfäll folk som lämnar ölburkar eller pizzakartonger eller vad det nu kan vara efter sig.

Alla svenskar från fem års ålder och uppåt vet – eller borde i alla fall veta – att man inte slänger skräp på marken, så någon ursäkt finns knappast. Om man nu inte betraktar "att vara stupfull" som en ursäkt, vilket det inte är.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

fredag 29 april 2016

Svartabörshajen – en legitim marknadsaktör?

Jag lyssnade nyss på ett inslag i Studio 1 om andrahandsförsäljning av biljetter till olika evenemang – s.k. svartabörshandel. Denna verksamhet har ett negativt rykte. Jag var väl också negativt inställd, tills jag får några år sedan läste ett utdrag ur den libertarianske skribenten Walter Blocks bock Defending the Undefendable, där denne menar att svartabörshandel faktiskt fyller en funktion på en fri marknad.

I korthet bygger Blocks argument på att blotta det faktum att det finns andrahandsförsäljning på att biljetterna från början har ett pris som ligger under dess marknadsvärde. Det grundläggande problemet är att det ofta finns fler som vill gå på ett evenemang, än det finns tillgängliga biljetter. Som det är nu tillämpar många arrangörer en "först till kvarn"-princip när det gäller biljettförsäljning. Den som vill vara säker på att få en biljett "den normala vägen" måste då många gånger vänta i långa köer utanför biljettluckorna. Block påpekar, att om arrangörerna istället höjde priset till en nivå där efterfrågan precis matchade tillgången, skulle det inte finnas någon marknad för andrahandsförsäljning.

Block påpekar vidare att det kan finnas fördelar med att låta priset snarare än köandet avgöra vilka som får tillgång till biljetter. Vissa kanske inte har möjlighet att köa, men är beredd att betala en slant för en biljett. För sådana människor kan en andrahandsmarknad vara ett alternativ. Läs gärna kapitlet i Blocks bok i dess helhet.

Jag är inte helt säker på vad jag skall tycka i frågan, men jag tycker Blocks resonemang i stort verkar rimligt. Skulle det finnas några problem med att arrangörerna låter biljettpriser fluktuera efter tillgång och efterfrågan? Om inte, varför envisas då arrangörer med att sälja biljetter till fasta priser, som öppnar upp för en andrahandsmarknad?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

"Censur" ett av de mest missbrukade orden i debatten

Sveriges Television har beslutat att skjuta upp (i praktiken ställa in?) en omdiskuterad film om Ukraina. Filmen har i olika sammanhang kritiserats för att vara alldeles för propagandistiskt pro-rysk. Detta har upprört en del ytterlighetsgrupper på höger- och vänsterkanten. Man har anklagat media – i det här fallet Sveriges Television – för att ägna sig åt "censur".

Detta är inte första gången som som etablerade media anklagas för att ägna sig åt "censur", eller för att "undergräva yttrandefriheten". Det är bara det, att censurbegreppet har blivit väldigt urvattnat. I dess ursprungliga, snäva bemärkelse, syftar det på (statlig) förhandsgranskning av olika former av publikationer. Det kan handla om att t.ex. böcker eller tidningsartiklar måste genomgå en granskas och "godkännas" av myndigheterna, innan de får publiceras.

Bara det faktum ett massmedium väljer att inte publicera en viss artikel, eller – i fallet ovan – att inte sända en viss film, behöver inte vara ett utslag av censur. Yttrande- och tryckfrihet innebär att var och en har rätt att framföra sina åsikter. Men denna rätt innefattar inte att man kan tvinga någon annan att ge en utrymme att framföra ens åsikter. Yttrandefrihet är alltså i huvudsak en negativ frihet.

Fria massmedier har rätt att publicera saker och ting, utan inblandning från utomstående. Men fria massmedier har även rätt att avstå från att publicera vissa saker. Jag skulle bli lika upprörd om jag blev tvungen att publicera vissa saker, som om jag hindrades från att publicera något i den här bloggen. Någon "censur" – åtminstone inte i ordets traditionella betydelse – ägnar jag mig inte åt. Jag utnyttjar bara mina grundläggande fri- och rättigheter. Rätten att inte publicera är lika viktig som rätten att publicera. Det är två sidor av samma mynt.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 28 april 2016

Är svenska makthavare okunniga om religion?

Jag tänkte fortsätta med ännu ett inlägg med anknytning till temat "Miljöpartiet och islamismen", eller vad vi ni skall kalla det. Miljöpartiet har deklarerat att man inte får behandla kvinnor och män olika i partiet. Hälsningsritualer får inte vara beroende av kön. Därmed utesluts den konservativa grupp av muslimer, som inte vill skaka hand (eller utföra någon annan form av offentlig fysisk kontakt) över könsgränserna.

På sina håll på nätet har det spekulerats om en "islamistisk infiltration" inom Miljöpartiet. Hur det är med den saken vet jag inte. Men något som jag skulle vilja lyfta fram är den naivitet som jag tror mig kunna skönja inom Miljöpartiet – samt i många andra kretsar också, för den delen.

Kommer det verkligen som en nyhet, att många troende muslimer undviker (offentlig) fysisk kontakt över könsgränserna? (Naturligtvis gäller detta inte alla som kan falla under benämningen "muslimer"; inom den muslimska världen finns förstås allt från väldigt liberala och sekulariserade muslimer, till väldigt konservativt religiösa. Det är i första hand de som är mer åt det konservativa hållet jag talar om, de som tar religionen på allvar och betraktar religiösa föreskrifter som faktiskt bindande.) Över huvud taget så är ju (konservativ) islam en religion som på många sätt framhåller skillnader mellan könen. Det torde vara svårt för en traditionellt troende muslim att vara likhetsfeminist av svensk modell – vilket borde bädda för konflikter i ett kulturradikalt parti som miljöpartiet.

Jag kom att tänka på en annan händelse nyligen. I Örkelljunga blev man på kommunen uppenbart tagna på sängen, när man upptäckte att en frikyrka inte kunde godta utlevd homosexualitet. Diskriminering, tyckte man, och drog in bidragen. Men kan detta verkligen vara en nyhet? Att utlevd homosexualitet – liksom andra typer av sexuella aktiviteter utanför det heterosexuella äktenskapet – är en synd är ju vad de historiska kristna kyrkorna alltid har lärt! Har man verkligen missat detta? Åtminstone jag hade i alla fall religionskunskap i skolan, då jag fick lära mig detta och mycket annat. Fast kanske var jag en ovanligt studiemotiverad elev.

Jag börjar faktiskt misstänka att det kan finnas en ganska utbredd okunskap om religion bland många av våra makthavare. Har man verkligen missat att många grupper av både kristna och muslimer har en syn på bl.a. sexualmoral och könsroller som – i varierande grad, beroende på exakt vilka riktningar vi talar om – skiljer sig en hel del från den vanliga svenska synen i dessa frågor? Tror man kanske att religion är något slags kulturell fernissa, eller existentiell terapi? Inser man inte, att för en religiös person så har religionen – på gott och på ont – en reell betydelse för personens liv och sätt att förhålla sig till omvärlden?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
intressant.se

tisdag 26 april 2016

Yasri Khans vägran att skaka hand ett personligt problem, snarare än ett politiskt

Debatten om den tidigare kandidaten till Miljöpartiets partistyrelse Yasri Khans vägran att skaka hand med kvinnor har fortsatt. Många tycks vara av den uppfattningen att det är kränkande om en man inte vill skaka hand med en kvinna. Spontant tänker jag, att det väl borde vara lika kränkande mot en man, om en troende muslimsk kvinna inte vill skaka hand med honom. Män och kvinnor borde väl därmed bli kränkta i ungefär samma utsträckning, om man skall följa den konservativa muslimska seden att inte skaka hand över könsgränserna.

Det tycks vara just det att (vissa) muslimer gör en åtskillnad baserad på kön och könsgränser, som retar upp många feminister och kulturradikaler. Dessa har ju i årtionden basunerat ut att könsskillnader är sociala konstruktioner, och att könstillhörighet skulle ha någon relevans för hur man förväntas uppträda går bara inte för sig.

Fast just i detta avseende undrar jag om det inte är feministerna/kulturradikalerna som intar en extrem ståndpunkt. Världen över finns det massor av konventioner rörande sådant som klädsel eller vett och etikett, där man förväntas bete som olika beroende på om man är man eller kvinna. Likaså är det knappast ovanligt med vissa normer för umgänge över könsgränserna, eller att vissa aktiviteter föredras att göras i en enkönad miljö. Ur ett globalt perspektiv torde det alltså vara den som förespråkar något slags "könsblint" samhället som är extremist, snarare än den som accepterar vissa – om än kanske mest symboliska – olikheter mellan män och kvinnor.

Därmed inte sagt att Yasri Khans (eller andra muslimers) motvilja att skaka hand över könsgränserna är oproblematisk. Då handskakning är ett så pass etablerat sätt att hälsa i vår del av världen, kan den so inte är med på detta lätt försätta sig själv i pinsamma situationer. På samma sätt som en svensk i ett fjärran land kan hamna i obekväma eller genanta situationer om den inte är insatt i eller respekterar lokala seder. Jag har full förståelse om en arbetsgivare skulle tveka att anställa någon som inte ville skaka hand. Fast jag menar att detta är ett personligt problem, snarare än ett politiskt eller ideologiskt.

Det politiska problemet i sammanhanget är att feminister/kulturradikaler i allt för hög grad gjort det personliga politiskt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

måndag 25 april 2016

Telia och maktkoncentrationen på nätet

Telia har beslutat att införa fri surf på "sociala medier", i alla fall för en del av sina abonnemang. En del har kanske jublat, men en hel del kritiska röster har också hört. Kritiken har gått ut på att Telia naggar den s.k. nätneutraliteten i kanten. Med nätneutralitet menas, i korthet, att internetleverantörer skall behandla all datatrafik lika. Ett företag som Telia skall tillhandahålla en infrastruktur – tillgång till internet. Hur kunderna sedan väljer att utnyttja denna – vilka sajter de vill surfa på – är inget Telia (eller andra företag) skall försöka styra. Idén om nätneutralitet har kodifierats i en rad olika mer specifika lagar och bestämmelser i olika länder. Förmodligen har Telia skräddarsytt sitt "erbjudande" så att det faller inom ramarna för vad som är tillåtet enligt de lagar som gäller i Sverige och EU. Men Telias agerande är inte desto mindre olyckligt.

Telia har i praktiken gynnat surf på sex stycken utvalda sajter – Facebook, Instagram, Twitter, Messenger, WhatsApp och Kik. Det kan nämnas i sammanhanget att Facebook äger flera av de andra sajterna. Det är ett problem i dag, att internet har kommit att domineras av ett fåtal – företrädesvis amerikanska – jättebolag, som i förlängningen har makt att bestämma vad och vem som får synas och höras på nätet. Telias beslut om fri surf på Facebook och några andra sajter lär bara spä på dessa (amerikanska) jättebolags dominans.

Telia skriver att det inte är hugget i sten vilka sajter som skall inkluderas i deras erbjudande om "fri surf", utan att detta är något som kan komma att ändras. Dock torde det säga sig självt, att det i första hand är stora sajter som kan komma i fråga. Det skulle bli mycket mera jobb för Telia att gå igenom och skriva avtal med tusentals mindre nätforum och sajter, som likväl skulle kunna klassificeras som "sociala medier".

Vi kan ta den här bloggen som ett exempel på vad Telias beslut kan få för konsekvenser. Om någon med ett abonnemang hos Telia skulle besöka den här bloggen, för att t.ex. läsa det här inlägget, kommer detta att dras från den surfmängd som ingår i abonnemanget. Om jag istället skulle lägga ut den här texten på Facebook, skulle personen med abonnemang hos Telia kunna läsa den gratis. Dvs. det kommer inte att dras någonting från surfmängden. För mig som bloggare kan det dock finnas en liten, men betydande skillnad. Om jag lägger ut ett inlägg på min egen blogg (eller webbsida), kan jag – i bästa fall – få del av de annonsintäkter som kan genereras. Om jag istället lägger ut samma inlägg på Facebook (eller något liknande socialt medium), kommer annonsintäkterna istället att gå till Facebook. Jag skulle nog tycka att det är bättre om annonsintäkterna tillfaller mig (som jag skapat innehållet), än någon amerikanskt jätteföretag. Jag tog upp just detta exempel i en fråga till Telia på deras Facebook-sida, men har i skrivande stund ännu inte fått något svar.

(Över huvud taget känns det som att det inte är mycket till dialog som försiggår på Telias Facebook-sidor. Den kritik som riktats mot det aktuella "erbjudandet" har möts av upprepade standardsvar av uppenbart inövad karaktär...)

Nu kanske någon invänder, och tycker att det här med nätneutralitet är överskattat... Borde inte Telia – som ett företag på ett fri marknad – få erbjuda kunderna vilka avtal de vill? Om kunderna skulle efterfråga avtal som kraftigt gynnar surfande hos ett fåtal utvalda "sociala medier", borde de då inte få teckna sådana avtal? Ja och nej. Å ena sidan kan man diskutera i vilken mån staten genom lagstiftning skall styra företags prisstruktur. Det bästa är alltid att upplysta konsumenter vänder – i det här fallet, Telia – ryggen, och deklarerar att de själva vill kunna välja vilka sajter de skall surfa på. Å andra sidan kan man betrakta tillgång till internet som en del av samhällets grundläggande infrastruktur, och att den som sådan bör vara lika tillgänglig för alla. Det ställer krav på att de företag som är verksamma med att tillhandahålla datatrafik inte får gynna eller missgynna specifika företag eller individer.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,
intressant.se

onsdag 20 april 2016

Kan Miljöpartiet förena mångkulturalism med progressivism i värdefrågor?

Miljöpartiet har varit i blåsväder. Mehmet Kaplan har nyligen fått avgå. Att han var muslim sågs kanske som början som positivt för mångfalden av många. Samtidigt har han utsatts för kritik. Framför allt i högerpopulistiska kretsar har det förekommit anklagelser om att han skulle ha varit något slags "smygislamist". Jag kan inte gå in och diskutera alla påståenden som förekommit. Men det väcker ändå frågor om islam och dess plats i det kulturellt progressiva svenska samhället. Ett annat exempel är Yasri Khan – även han miljöpartist – som uppmärksammats då han inte vill ta kvinnor i hand när han hälsar. Lyssna gärna på morgonens debatt i P1 mellan Khan och Gulan Avci, ordförande i Liberala Kvinnor.

Khan tycks mena att huruvida han tar kvinnor i hand är något som hör till hans privatliv, och att man inte borde tillmäta detta någon större politisk vikt. I och för sig kan jag hålla med honom där. Samtidigt så har man från kulturprogressivt håll alltmer suddat ut gränsen mellan det politiska och det privata, genom olika former av detaljreglering av människors privatliv eller civila organisationers interna förhållanden. Det räcker inte med att t.ex. män och kvinnor skall ha samma rättigheter, eller homosexuella människor skall skyddas från våld, hot och förföljelse. Nej, staten måste gå in och styra vårt privata beteende, och helst också våra attityder – vad vi skall tycka och tänka. Att det finns kyrkor eller andra religiösa samfund som har en konservativ syn på könsroller, eller att utlevd homosexualitet är en synd, blir något problematiskt, något som måste bekämpas. En klassisk liberal skulle kunna säga att detta är interna frågor för de respektive samfunden. Många kulturprogressiva skulle däremot inte tveka att – när tillfälle ges – på olika sätt lägga sig i samfundens interna förhållanden. Och om man nu är av den uppfattningen att staten skall styra folks privata beteenden och attityder, varför skulle det inte gälla muslimer?

De problem som Miljöpartiet brottas med är en del av ett större problem i det svenska samhället. Det handlar om hur – eller rentav om – en progressiv syn på kultur- eller värdefrågor kan förenas med mångkultur och en öppen attityd gentemot andra kulturer. Då Sverige är ett av de mest kulturprogressiva länderna i världen – om inte rentav det mest kulturprogressiva – kan vi räkna med att i stort sett varje invandrargrupp – oavsett om de är muslimer eller tillhör någon annan religion – kommer att vara mer konservativt sinnad än svenskar generellt. Att problemet blir som mest akut i Miljöpartiet beror på att partiet under lång tid dragit två tendenser till sin spets – man profilerat sig både som det mest flykting- och invandringsvänliga partiet (låt vara att den senaste höstens migration medfört ett tillfälligt avbrott i strävan mot öppna gränsar), och som det kanske mest kulturellt progressiva partiet, med tydligt fokus på jämställdhet och HBTQ-frågor.

Det kommer bli mycket intressant att se hur hur Miljöpartiet hanterar den latenta konflikten mellan mångkultur och kulturell progressivism. Kommer man att offra antingen kulturprogressivismen eller invandringsvänligheten och mångkulturalismen? Här ser jag gärna att Sveriges journalister sätter press på partiet.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

Fungerande rättsstater gör att vissa samhällen är bättre än andra

Inte alla samhällen här i världen har lyckats lika bra när det gäller att tillgodose människors olika behov. Vad beror det på? En del skulle kanske säga att vissa samhällen har haft tur när det gäller naturtillgångar. Andra skulle säga att det beror på att de samhällen som lyckats bättre i själva verket har gjort det för att de sugit ut eller plundrat andra samhällen. Även om det finns element av sanning i dessa två förklaringar, tror jag att en tredje förklaring är minst lika viktig i sammanhangen – hur olika samhällen internt är organiserade. Dels handlar det om historiskt förankrade kulturella faktorer, som t.ex. attityden till utbildning eller entreprenörskap. Men dels handlar det också om hur olika samhällsinstitutioner är utformade.

En anledning till att Europa – framför allt delar av Väst- och Nordeuropa – under 1800-talet började dra ifrån resten av världen, är att det var i dessa samhällen som moderna, rättsstatliga institutioner utvecklades. Det handlade om respekt för äganderätten, att det fanns domstolar som kunde upprätthålla kontrakt, samt mer allmänt att det fanns ett skydd för medborgarna gentemot godtycklig maktutövning från överhetens sida.

Många ytterlighetsideologier på höger- och vänsterkanten har ett spänningsfyllt förhållande till rättsstaten. För en vänsterradikal är sådant som äganderätten, och den etablerade strukturen av politiska och juridiska instanser som skall skydda denna och andra fri- och rättigheter i grunden ett redskap för den härskande klassens förtryck. Eftersom de rättsstatliga institutionerna har en viss tröghet i sig – i syfte att förhindra godtyckliga beslut – kommer de som är övertygade om att de sitter inne med lösningen på världens problem alltid tycka att rättsstaten utgör en bromskloss för deras utopiska ambitioner. De som är konspiratoriskt lagda kan hävda att det "egentligen" är någon annan som styr – det må vara judarna, frimurarna, kapitalisterna, CIA, PK-maffian, beroende lite på vilka nätforum man frekventerar... Vi kanske tror att det det är politikerna som bestämmer, och att domstolarna upprätthåller lagen, men egentligen så är det någon annan som finns där bakom och håller i trådarna. Folk i allmänhet lever i en illusion, och bara de med den "rätta" ideologiska skolningen har skådat Sanningen...

Att det finns fungerande rättsstatliga institutioner är ingenting man kan ta för givet. De har vuxit fram stegvis under hundratals år. En del ivriga liberaler och neokonservativa har kanske trott att om man bara avsätter en diktator så kommer frihet och demokrati att förverkligas. Erfarenheter från Mellanöstern talar dock för att det inte är riktigt så enkelt. Även för oss i som lever i någorlunda fungerande rättsstater, kan det finnas oroselement. Om det finns tilltagande skillnader – verkliga eller upplevda – i värderingar mellan samhällseliten och vanliga medborgare finns risk att tilltron till rättsstatens institutioner undermineras. Det öppnar upp för populistiska rörelser, som ibland kan gå över i konspiratorisk eller extrem retorik. Därför måste de styrande gå en svår balansgång: De måste kunna vara lyhörda mot strömningar som finns ute i befolkningen, men de får inte hemfalla och populistiska krav på enkla lösningar och billiga attacker mot ett vagt definierat "etablissemang". Både elitism och populism riskerar att underminera rättsstatens institutioner.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
intressant.se

fredag 15 april 2016

Det moderna samhällets sårbarhet

Jag har suttit och lyssnar på Ring P1 denna morgon. Jag blev positivt överraskad av att inte alla inlägg handlade om invandring. Det är i och för sig en viktig fråga, men kan lätt bli tröttsam i längden – speciellt om man vet ungefär var de olika debattörerna står, och det är osannolikt att man skulle få ta del av några nya infallsvinklar i diskussionen.

Ett inlägg väckte mitt intresse. En kvinna som ringde in tog upp frågan om datasäkerhet och samhällets sårbarhet (börjar drygt 13 minuter in i programmet). Bakgrunden var en attack mot apoteken för ett tag sedan. Under samtalet diskuterades vad som skulle hända om det blev en störning i livsmedelsleveranserna.

Jag tycker detta är en viktig fråga som togs upp. I takt med att samhället blir alltmer beroende av avancerade datasystem, tycks det som om sårbarheten ökar. Saker och ting flyter på mer effektivt så länge systemen fungerar, men när de inte gör det blir problemen desto större.

Vi bör naturligtvis inte sluta använda modern, avancerad teknik. Men vi bör vara medvetna om att all teknik har sina begränsningar. Och då och då krånglar systemen – det kan gälla samhällets logistiksystem, bankernas betalningssystem, eller vad som helst som i dag är beroende av komplexa datasystem (och det är ju ganska mycket). Vi bör i alla fall ha tänkt tanken på vad som kan hända i en sådan situation.

Jag har under en längre tid funderat på att skriva någon eller några längre och mer utvecklande inlägg på temat samhällets sårbarhet – så håll ögonen öppna.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 14 april 2016

Är det något som säger att kändisar är speciellt lämpade att uttala sig om politik?

Jag vill tipsa om en intressant debatt i P1 mellan Ivar Arpi och Mikael Wiehe om fenomenet kändisar som uttalar sig om politik. Inslaget börjar ca 1 timme och 24 minuter in i programmet. Lyssna gärna och bilda er en egen uppfattning.

Jag har länge tyckt att detta varit ett intressant fenomen. Vad är det som säger, att bara för att man är en bra sångare eller skådespelare, så är man även bra på att göra politiska analyser? Givetvis kan det finnas kändisar som är väl insatta i politiska frågor, precis som det kan finnas politiskt kunniga och intresserade lastbilschaufförer eller hotellreceptionister.

Det finns ingen anledning för media att betrakta kändisar på något annat sätt bara för att de är kändisar. Om en kändis vill skriva en debattartikel i en politisk fråga, borde medier – och i förlängningen även allmänheten – fråga sig vilken speciell politisk kompetens eller erfarenhet kändisen i fråga har, som gör dennes åsikter relevanta i sammanhanget.

När det gäller komplexa frågor som integration eller säkerhetspolitik, finns det ingenting som säger att kändisar – i egenskap av just kändisar – skulle vara särskilt lämpade att tala om för oss vad vi skall göra.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,
intressant.se

Det moraliska gudsbeviset

Det moraliska gudsbeviset menar att förekomsten av objektiva moraliska värden, eller en objektiv moralisk lag, förutsätter existensen av Gud. Tillsammans med de kosmologiska och teleologiska gudsbevisen torde det moraliska gudsbeviset vara bland de vanligast förekommande gudsbevisen i många teologiska och religionsfilosofiska kretsar. Det tycks vara väldigt populärt hos många "vanliga" troende. Jag tror att om man frågor någon kyrkomedlem vilka skäl som finns för att tro på Gud, så är sannolikheten stor att denna kommer att nämna moralens existens.

Man kan ge det moraliska gudsbeviset följande generella utformning:
  1. Det finns en objektiv, moralisk ordning i världen, eller en objektiv moralisk lag om man så vill.
  2. Om det finns en objektiv moralisk ordning eller lag, måste det finnas någon som är upphovet till denna, det måste finnas en lagstiftare.
  3. Denna lagstiftare är Gud.
  4. Alltså, Gud finns.
Premiss (1) handlar om hur världen är beskaffad. Även de kosmologiska och teleologiska gudsbevisen har en sådan typ av premiss. Även dessa har någon premiss som utgår från någon sanning om världen, som tänks vara mer eller mindre allmänt känd och accepterad. Men de olika gudsbevisen utgår från olika sådana sanningar. Vi kanske hellre skulle tala om förmenta sanningar, eller påståenden, i detta fall. En del skulle ju faktiskt ifrågasätta om det verkligen finns en objektiv moralisk lag. Jag kommer att diskutera detta mer utförligt nedan. Det kosmologiska gudsbeviset utgår från generella sanningar eller påståenden om världen. Det teleologiska gudsbeviset utgår från specifika sanningar eller påståenden om världen. Det moraliska gudsbeviset utgår från en speciell typ av sanningar eller påståenden om världen, nämligen moraliska sådana. Vi tycker spontant att denna typ av sanningar eller påståenden skiljer sig från de påståenden som de kosmologiska och teleologiska gudsbevisen utgår ifrån. Moralen är inte i första hand något som vi upptäcker genom vetenskapliga undersökningar. Det är något som vi känner "inom oss". En del skulle säga att detta beror på att moralen i grunden är subjektiv, och att det inte kan finnas något sådant som en "objektiv moralisk lag". Andra skulle däremot säga att just detta, att moralen är någon vi "känner inom oss", tyder på att moralen är ett annat slags fakta än de vetenskapliga fakta vi kan lära oss genom empiriska undersökningar av världen.

Premiss (2) säger att förekomsten av en objektiv moralisk lag förutsätter en lagstiftare. En del, som följt med oss så långt att de accepterar premiss (1), skulle kanske stanna upp inför denna andra premiss. Det skulle kanske kunna vara så, att denna moraliska lag har en existens "i sig själv", d.v.s. den är nödvändig, självexisterande, och kräver ingen förklaring till sin existens. Många skulle nog tolka Immanuel Kants moralfilosofi på detta sätt. Det finns en del andra moralfilosofer som följt i Kants fotspår på denna punkt. När vi försvarar premiss (2) måste vi alltså titta närmare på den moraliska lagen som vi hävdar existerar. Vi måste göra en begreppslig utredning av vad den egentligen är för något. Vad är det med den moraliska lagen, som gör att den inte kan existera i sig själv? Vad är det som gör att någon form av laggivare krävs för att förklara den moraliska lagen? Även i de flesta varianterna av de kosmologiska och teleologiska gudsbevisen har vi någon motsvarighet till denna premiss. De som försvarar det kosmologiska gudsbeviset måste förklara varför det inte kan vara så att universum "bara existerar", utan varför det måste finnas en förklaring till universums existens. På samma sätt måste de som försvarar det moraliska gudsbevis visa oss varför det inte kan vara så att den moraliska lagen "bara existerar", utan varför den kräver en förklaring eller en grund.

Premiss (3) säger att denna moraliska laggivare måste vara Gud. Varför måste det vara så? Kan man inte tänka sig att någon annan varelse än Gud är denna laggivare? Återige måste man göra på liknande sätt i de kosmologiska och de teleologiska gudsbevisen. När man försvarar ett kosmologiskt gudsbevis måste man påvisa att just Gud är en lämplig förklaring till universums existens. Annars skulle man bara flytta förklaringsbehovet ett steg bakåt.

Finns det en objektiv moralisk lag?

Centralt för det moraliska gudsbeviset är förstås existensen av en objektiv moralisk lag. Många skulle rikta in sin kritik mot det moraliska gudsbeviset på den punkten. Inom moralfilosofin finns det många olika uppfattningar om moralens väsen - se min text "Metaetik - en indroduktion" för att läsa mer om detta ämne. En inflytelserik riktning under 1900-talet har varit emotivismen. Enligt emotivismen finns det ingen objektiv moralisk lag. Moraliska påståenden är enligt emotivismen inte påståenden om verkligheten. De saknar sanningsvärde, de kan inte vara sanna eller falska. Istället menar emotivisterna att moraliska utsagor eller påståenden är uttryck för talarens känslor eller inställningar till någonting. Att säga att en viss handling är rätt, eller att en viss företeelse är något gott, är att ge uttryck för sin egen positiva inställning eller känsla inför handlingen eller företeelsen i fråga. Likaså om man säger att en handling är fel - då ger man enligt emotivismen uttryck för sin negativa känsla gentemot den handlingen. Emotivister förnekar alltså den första premissen i det moraliska gudsbeviset.

Emotivister brukar ofta anföra moralens motiverande kraft som stöd för sin teori. När vi fäller ett moraliskt omdöme, är vi som regel, åtminstone i viss mån, motiverade att handla därefter. Om vi inte vore motiverade att handla i enlighet med våra moraliska omdömen, skulle nog många tycka att vi vore hycklare. Emotivisterna menar att vi bäst kan förklara moralens motiverande kraft om moraliska utsagor är ett uttryck för känslor. När det gäller vanliga påståenden om verkligheten, gäller det att vi alltid i princip kan förhålla oss neutrala till dessa. Det kan ju många gånger vara praktiskt svårt. Om du får veta att din bästa vän håller på att torteras, kommer du ju inte att vara neutral inför detta (såvida du inte är psykopat). Du kommer att göra vad du kan, för att stoppa tortyren. Men det är inte det faktum att din bäste vän torteras som ensamt gör att du reagerar som du gör. Det är det faktum att du är känslomässigt disponerade på det sätt du är som gör att du är motiverad att handla. Det som brister hos psykopater är just dennakänslomässiga disposition. En känsla är alltid intimt förbunden med en motivation att handla, på ett sätt som inte påstående i sakfrågor är.

Vad skall vi då säga om emotivismen? Utgör den en rimlig moralteori? Jag menar att det finns en del som är problematiskt med den. Det finns en rad objektiva drag hos moralen. Moraliska utsagor har i alla fall på ytan samma struktur som påståenden i sakfrågor. De är vanligtvis i indikativform, d.v.s. vanlig påståendeform. Vidare tycks det vara så att vi argumenterar i moraliska frågor. Detta vore meningslöst om moral bara vore ett uttryck för känslor. Om en argumentation skall vara meningsfull, måste vi förutsätta att det finns något som är objektivt rätt i frågan som vi argumenterar om. Detta är särskilt tydligt i fråga om moraliska "omvändelser", när någon byter åsikt i en moralisk fråga. Om vi blir övertygade om att vi har haft fel i någon moralisk fråga, känner vi oss tvungna att byta åsikt. Om moralen bara vore ett uttryck för våra känslor, så skulle i princip en moralisk uppfattning vara lika bra som en annan. Att byta moralisk åsikt vore ju då bara att byta ut en känsla mot en annan. Det är svårt att se varför vi skulle känna oss tvungna att "byta känsla", då känslor ju inte verkar kunna vara rätta eller felaktiga. Skall vi känna oss tvungna att byta moraluppfattning, måste det bero på att den ena uppfattningen är rätt och den andra är fel i någon mer objektiv bemärkelse.

Dessa problem hos emotivismen borde föranleda oss att söka efter en bättre teori om moralen. Det tycks finns något objektivt hos moralen, som emotivismen inte lyckas fånga. Detta att dettycks finnas något objektivt hos moralen, är i och för sig ingen garanti för att det faktiskt finns något objektivt hos den. Kanske är det våra medvetanden som spelar oss ett spratt, och vi är vilseledda av något slags kognitiv illusion. Men det att det tycks finnas något objektivt, ger oss ändå vissa skäl för att tro att det faktiskt finns något objektivt. Om en moralisk teori kan göra rätt för moralens objektiva drag, har den teorin en fördel framför andra teorier som inte kan det.

Måste det finnas en laggivare?

Det tycks alltså vara så att det finns en objektiv moralisk lag. Emotivismen har problem, och vi bör söka efter en bättre teori om moralens väsen. Betyder det att vi automatiskt kan sluta oss till att Gud är upphov till moralen? Kanske inte riktigt än. Det finns andra moralfilosofiska riktningar, som vi måste undersöka först. Kanske är det så, att det finns en objektiv moralisk lag, eller någon form av objektiv moral, men att Gud inte behöver vara upphovsman till denna.

Detta är vad många typer av (moralisk) realism skulle hävda. Gemensamt för olika realistiska teorier inom moralfilosofin är att moraliska påståenden handlar om verkligheten. Det finnsmoraliska fakta. Det finns objektivt rätt och fel inom moralfilosofin. Moraliska påståenden har ett sanningsvärde, de är antingen sanna eller falska. Det finns två huvudtyper av (moralisk) realism; naturalism och icke-naturalism. De skiljer sig åt när det gäller naturen hos moraliska fakta. Enligt naturalismen är moraliska fakta en form av naturliga fakta - alltså, sådana typer av fakta som vi kan undersöka inom de empiriska vetenskaperna. Moraliska påståenden blir alltså en form påståenden om den naturliga verkligheten. Många moraliska naturalister menar att man i princip kan "översätta" moraliska påståenden till icke-moraliska påståenden. Det finns bland moraliska naturalister olika uppfattningar om vilka dessa naturliga fakta är. Enligt icke-naturalismen är moraliska fakta inte en form av naturliga fakta. Istället är moraliska fakta en egen, särskild sorts fakta, som är skild från andra typer av fakta, eller åtminstone från naturliga fakta. Enligt moraliska icke-naturalister kan man aldrig översätta ett moraliskt påstående med ett icke-moraliskt påstående; man kan inte definiera moralen i icke-moraliska termer. Moralen är ett område för sig.

Medan emotivisterna förnekar den första premissen i det moraliska gudsbeviset, förnekar realisterna den andra premissen. Emotivister förnekar att det finns en moralisk lag; realister går med på att det finns en moralisk lag, men de förnekar att Gud måste vara upphovet till denna. Realisterna är bättre rustade än emotivisterna när det gäller att förklara moralens objektiva drag. Moral är enligt realisterna en form av fakta. Därmed är det inte så konstigt att moraliska påståenden ser ut som vanliga påståenden i sakfrågor. Det är inte heller så konstigt att vi argumenterar i moraliska frågor. Eftersom moral handlar om fakta, kan moraliska påståenden vara sanna eller falska. Genom rationella argument kan vi enligt de olika formerna av realism försöka komma fram till vilka moraliska ståndpunkter som är de riktiga, eller åtminstone de mest rimliga.

Däremot tycks det som om realisterna har svårare att förklara moralens motiverande kraft, hur moralen kan motivera oss till handling. Detta var ju som vi såg en vanlig drivkraft hos många emotivister. De menar, att moralens motiverande kraft bäst kan förklaras av att moralen i grunden handlar om subjektiva inställningar, snarare än om objektiva fakta. Enligt många emotivisterna är det svårt att se, hur vanliga fakta om världen skulle kunna motivera oss till handling, om dessa fakta inte är kopplade till någon subjektiv känsla hos oss. Emotivisterna bygger här på den moralpsykologi som går tillbaka till bl.a. till den brittiska filosofen David Hume. Kärntesen i denna är att trosuppfattningar i sakfrågor i sig aldrig kan vara handlingsmotiverande. Det krävs att man har en känslomässig inställning för att man skall vara motiverad att handla. Bristen hos psykopater är att de saknar denna känslomässiga inställning. Det finns förstås en och annan som har kritiserat denna humeska moralpsykologi. En del moraliska realister skulle säga att det i vissa fall kan vara så att trosföreställningar är handlingsvägledande. På så sätt skulle de kunna acceptera att moralen är handlingsmotiverande och samtidigt hålla fast vid sin övertygelse att moraliska utsagor är en form av sakpåståenden om verkligheten. Andra moraliska realister skulle däremot vara beredda att förneka att moralen i sig har en handlingsmotiverande kraft. Enligt dessa är det i princip möjligt att man har en uppfattning i en moralfråga, samtidigt som man är likgiltig när det kommer till praktiskt handlande. T.ex. en psykopat skulle alltså kunna vara ärlig då denna hävdade att det är fel att utnyttja andra människor. När det kommer till praktiskt handlande skulle psykopaten ofta gå emot sin egen åsikt. Men enligt dessa realister, skulle det ändå mycket väl kunna vara så att psykopaten faktiskt har en moralisk åsikt.

Det tycks som om moralen har både en subjektiv och en objektiv sidor. Moralen har en subjektiv sida i och med att den motiverar oss till handling; moralen har en objektiv sida i och med att vi argumenterar rationellt i moraliska frågor, och försöker anpassa våra moraliska åsikter till vad vi tror är den rätta moralen. En god moralfilosofisk teori måste så bra som möjligt kunna förklara båda dessa sidor av moralen, den subjektiva och den objektiva. Det gäller förstås även sådana teorier som försöker grunda moralen i Gud. Om vi går på den emotivistiska linjen, och förnekar att det finns en objektiv moralisk lag, kan vi förklara moralens subjektiva sida, men vi får svårare med att göra rätt för den objektiva sidan. Om vi går på den realistiska linjen, och accepterar förekomsten av en moralisk lag och istället betraktar moral som ett slags "vanliga" fakta om världen, får vi det motsatta problemet. Vi kan förklara moralens objektiva sida, men vi får svårare med den subjektiva sidan.

Jag tror man kan se den subjektiva och den objektiva sidan av moralen som två lika viktiga sidor av samma mynt. Jag skulle säga att moralen har en "tvingande" kraft. Vi kan helt enkelt inte komma ifrån moralen. Vi har inget val i fråga om moral. Vi måste handla moraliskt. För att moralen skall ha denna "tvingande" kraft, måste den ha både en subjektiv och en objektiv sida. Den måste ha en subjektiv sida. Moralen måste vara tvingande för oss. Det är vi som är moraliska agenter, och om moralen inte har den där motiverande kraften för oss, kan den inte vara tvingande för oss. Moralen måste också ha enobjektiv sida. Om moralen bara handlade om subjektiva känslor, vore den egentligen inget tvingande. Moralen skulle vara något som är för oss, men den skulle inte vara något för oss tvingande. För att det skall vara meningsfullt att tala om moralen som något tvingande, måste moralen vara något utanför oss. Moralen måste alltså vara något utanför oss, men som ändå har en förmåga att beröra oss på insidan.

För att moralen skall vara kunna något objektivt, måste den vara något som finns utanför oss, något slags fakta. Den kan inte bara handla om känslor eller inställningar, som emotivisterna hävdar. Men för att moralen skall kunna berör oss på insidan, måste det vara ett särskilt slags fakta; det kan inte vara några "vanliga" fakta om världen, som realisterna hävdar. Vi har misslyckats med att grunda moralen i vårt inre, och likaså att grunda moralen på den yttre naturen, utanför oss. En teori som återstår är då att grunda moralen i något "högre", i något högre väsen som Gud.

En moralisk laggivare

Låt oss nu gå över till sådana teorier som försöker grunda moralen i ett högre väsen, som t.ex. i någon form av gud. Kan sådana teorier lyckas med att göra rätt både för moralens objektiva och dess subjektiva sida?
Om det finns en Gud, eller någon form av högre väsen, så är detta någonting som existerar utanför oss. Det finns visserligen en del moderna teologer som skulle säga något i stil med att Gud är en dimension inom oss, eller en upplevelse av tillvaron, eller något sådant. Men i alla traditionella former av kristendom, och även i många andra religioner, är Gud något som existerar utanför och oberoende av oss. Det är Gud som har skapat människan, och inte tvärtom. Gud skulle ha existerat även om han aldrig hade skapat några människor, eller något annat heller för den delen. Eftersom Gud har en objektiv existens, oberoende av oss, är det naturligt att anta att en moral som är grundad i Gud är något objektivt. Vi kan alltså ganska snabbt konstatera att en moral som är grundad i Gud verkar kunna göra rätt för de objektiva aspekterna av moralen. Jag skall inte uppehålla mig mer vid detta nu, utan istället gå över till att diskutera den subjektiva sidan av moralen. Kan en moral grundad i Gud förklara denna subjektiva sida?

Moralens subjektiva sida består, som vi såg, i dess förmåga att motivera oss till handling. Om vi har blivit övertygade om att något är moraliskt rätt, kan vi inte vara helt likgiltiga inför detta i vårt handlande. Vi försöker åtminstone i någon mån att handla efter våra moraliska övertygelser. Vi måste alltså förklara, hur en moral grundad i Gud, kan vara något som motiverar oss till handling.

Innan vi går vidare skall vi kanske säga några ord om vad vi menar när vi säger att moralen är "grundad" i Gud. Det vanligaste är att man tolkar detta som att moral är ett uttryck för Guds vilja, eller att moral är en form av gudomliga befallningar. Den moraliska lagen skulle alltså vara en serie gudomliga befallningar, sådant som Gud vill att vi skall göra eller alternativt inte göra. Om moralen skall kunna grundas på gudomliga befallningar, eller på Guds vilja, måste dessa befallningar, eller denna vilja, vara något som motiverar oss till handling. När vi väl får reda på att Gud befaller oss att göra något, kan vi inte komma ifrån detta. Vi känner på något sätt att vi måste handla därefter. Det måste vara på det viset, om en moral grundad på gudomliga befallningar (eller Guds vilja, eller något liknande) skall kunna förklara moralens subjektiva sida. Men hur kan det vara så? Hur kan Guds befallningar vara något som motiverar oss till handling?

Enkla varianter av det moraliska gudsbeviset

Hur kan gudomliga befallningar vara något som är motiverande för oss? Vi måste skilja mellan två typer av det moraliska gudsbeviset. Jag kallar de två typerna för enkla respektivesofistikerade varianter av det moraliska gudsbeviset. En enkel variant av det moraliska gudsbeviset kan t.ex. gå ut på att Gud straffar dem som lever omoraliskt. I en sådan enkel variant av det moraliska gudsbeviset är det inte Guds befallningar som sådana som är handlingsmotiverande. Det är istället vårt rationella egenintresse som får oss att handla i enlighet med Guds befallningar. En annan enkel variant av det moraliska Gudsbeviset går ut på att vi har en inre drivkraft att handla i enlighet med Guds befallningar. Det som är motiverande är inte Guds befallningar i sig, utan vår inre drivkraft att följa dessa befallningar.

Vad skall man säga om sådana enkla varianter av det moraliska gudsbeviset? I ingen av dem är det Guds befallningar i sig som är motiverande. Dessa enkla varianter av det moraliska gudsbeviset liknar en del sekulära moralfilosofier. Dessa kan hävda att moralens motiverande kraft beror antingen på att det ligger i vårt rationella egenintresse att handla moraliskt, eller att vi har en inre drivkraft att handla moraliskt. I synnerhet många emotivister torde vara dragna åt det senare, att vi har en inre drivkraft att handla moraliskt. Är det något fel på sådana teorier om moralen?

Låt oss titta på sådana teorier som säger att det ligger i vårtrationella egenintresse att handla moraliskt. De teorier som menar att moralen ytterst grundar sig på vårt rationella egenintresse brukar kallas för etisk egoism. Vi skall påpeka att denna etiska egoism inte behöver innebära egoism i den mer vardagliga betydelsen, d.v.s. att man bara tänker på sig själv. En etisk egoist kan mycket väl ha omsorg om andra, det är bara det att ytterst grundar sig denna omsorg på att den på något sätt ligger i ens egenintresse.

Ofta kan det vara så, att vi i det långa loppet tjänar på att vara moraliska. Vi vinner i respekt bland våra medmänniskor. Om vi handlar väl mot dem, kommer de att handla väl mot oss. Men det finns ett par problem. Det är för det första inte alltid som det är så. Ibland kan det vara så, att moralen kräver en viss uppoffring av oss, utan att vi får något tillbaka. Man kan se hur det skulle bli, om man drog den etiska egoismen till sin spets. Då skulle man teoretiskt sett kunna orsaka väldigt mycket lidande för andra i utbyte mot bara en liten vinst för en själv. För det andra, även om det vore så att det alltid låg i vårt egenintresse att handla moraliskt, betyder det inte att det moraliska är moraliskt därför att det ligger i vårt egenintresse.Anledningen till att vi handlar moraliskt får inte vara att vi vill ha ut något själv av det. Istället är det moraliska handlandet något vi gör utan åtanke på egen vinning. Vi uppträder hyggligt mot våra medmänniskor därför att vi tycker om dem. Om våra vänner upptäckte att vi var hyggliga mot dem bara därför att vi ville ha något i utbyte, skulle de nog inte tycka att vi var speciellt bra vänner.

Hur blir det då, om vi blandar in Gud i bilden? Det ligger i vårt egenintresse i att handla moraliskt, eftersom vi blir straffade av Gud om vi inte gör det. Till skillnad från den sekulära etiska egoismen, kommer det förmodligen alltid att vara så att det ligger i vårt egenintresse att handla moraliskt. Gud kan se till, att även om vi inte blir belönade här i livet, så kan vi få vår belöning efter döden om vi t.ex. kommer till himlen. Däremot kvarstår den andra invändningen. Är det inte fortfarande så, att även om det alltid låg i vårt egenintresse att handla moraliskt, så skulle detta ändå inte vara en adekvat anledning till att handla moraliskt?

Låt oss nu titta på den andra enkla varianten av det moraliska gudsbeviset, den som säger att vi har en inbyggd drivkraft att handla i enlighet med Guds befallningar. Även här finns det en sekulär variant, som inte blandar in Gud i det hela. Denna sekulära variant är speciellt populär bland emotivister (och bland företrädare för en del liknande moralfilosofiska riktningar). Människan har helt enkelt inom sig en böjelse att handla moraliskt. Risken här är förstås den vi redan berörde tidigare då vi diskuterade emotivismen, att man förlorar den objektiva sidan av moralen. Vad skall vi säga till någon som har en annan böjelse än vi själva har? Blir inte moral ytterst en fråga om tycke och smak, om den skall grundas på något så subjektivt som en "böjelse"?

Vi kan gå över till de teistiska varianterna av denna riktning, som säger att vi har en inbyggd böjelse att följa Guds befallningar. Jag är inte helt säker på vad jag skall säga om dessa varianter av det moraliska gudsbeviset, så jag får nog återkomma till dessa när jag tänkt över dem noggrannare. Vissa skulle kanske fråga sig om vi verkligen har en sådan böjelse. Om vi har det, är det något nödvändigt, eller skulle det kunna vara så att vi saknade denna böjelse (hur är det med psykopater och amoralister?) Och är det just denna böjelse som konstituerarmoralen? Är något moraliskt, därför att det följer från denna böjelse?

Sofistikerade varianter av det moraliska gudsbeviset

Jag skall nu gå över till det som jag kallar sofistikerade varianterav det moraliska gudsbeviset. Enligt dessa varianter har Guds befallningar en intrinsikalt motiverande kraft. Det betyder, att det är något i Guds befallningar, som gör att dessa i sig självahar kraft att motivera oss till handling. Denna kraft är inte beroende av någon speciell psykologisk böjelse hos människan, eller att det ligger i människans egenintresse att följa Guds befallningar. Om vi inser att något är Guds befallning, kan vi inte vara likgiltiga inför detta. Det vore omöjligt för oss. Detta gäller för alla varelser, och inte bara för människor. Det kan inte finnas några varelser, som verkligen inser att något är Guds befallning, men som samtidigt inte innerst inne vet att dessa befallningar är något som gäller för dem. Hur kan det vara så? Hur kan Guds befallningar vara intrinsikalt (i sig själva) motiverande på detta sätt? Spontant skulle vi kanske tycka att vi har en motivation att handla på ett visst sätt om detta antingen skulle vara gynnsamt för oss, eller för några andra människor som vi känner sympati med. Men vad är det för speciellt med Guds vilja? Varför skulle vi behöva bry oss om vad Gud vill? Och tänk vidare, om Gud skulle befalla absurda saker, som att vi skulle slänga oss i väggen med huvudet före eller något sådant? Just den sistnämnda frågan dyker upp i diskussioner kring det s.k. Euthyphros dilemma, som vi skall diskutera mer utförligt här nedan. Men nu skall jag börja med att ge några intuitiva fingervisningar om varför Guds befallningar skulle kunna vara handlingsmotiverande. 



I vår uppfattning om moral och värden, vad som är gott och rätt, etc, verkar det som om vi ibland glider in på frågor om meningoch syfte. Mycket godhet tycks handla om att tjäna ett adekvat syfte, eller att fullfölja ett mål eller en plan. Vi kan ta ett jordnära exempel, som vänskap. Det betraktar vi som något gott. I vänskapens väsen ingår det bl.a. att vi bryr oss om våra vänner för deras egen skull. Det kan leda till att vi måste anpassa oss till deras vilja, åtminstone i någon mån. Det är inte så att vi går våra vänner till lags därför att vi vill få ut något åt det; vänskapen, och de krav som följer, är ett mål i sig. Det är en del av vad det innebär att vara människa.
Man kan se det så, att för varje skapat väsen, är den yttersta formen av vänskap den med dess skapare. I denna vänskap ingår det att man går sin skapare till mötes, inte för att man tjänar något på det, utan för att det är en del av vad det innebär att vara en skapad varelse. Att ingå i en högre sammanhang, att vara en del i en högre plan, tror jag kan vara kärnan i mycket av talet om vad som är meningen och syftet med människans liv, och ytterst i talet om vad som är gott och rätt. Det yttersta sammanhanget är alltid det med vår skapare, med Gud. I detta sammanhang ingår det att följa Guds vilja eller Guds befallningar. På så sätt kan Guds befallningar vara handlingsmotiverande.

Euthyphros dilemma

Jag skall nu ta upp det s.k. Euthyphros dilemma. Detta är ett klassiskt problem, som brukar dyka upp i diskussioner kring förhållandet mellan religion och moral. Det går tillbaka till en av Platons dialoger, varifrån det har fått sitt namn. Vi kan formulera problemet så här: Vill Gud det goda därför att det är gott, eller är det goda gott därför att Gud vill det? Vilket av alternativen vi än väljer, blir det problematiskt att grunda en moral på Guds befallningar eller vilja. Anta att vi väljer det första alternativet, att Gud vill det goda därför att det är gott. goda är gott därför att Gud vill det. Då har vi redan accepterat att det finns en moral som är oberoende av Gud. Då kan moralen inte vara grundad i Gud. Vidare väcker det frågor om vad moralen då är grundad på istället, d.v.s. sådana frågor som fick oss att från början försöka grunda moralen i Gud. Anta att vi istället väljer det andra alternativet - att det goda är gott därför att Gud vill det. Då riskerar vi att få en moralisk godtycklighet. Ingenting är rätt eller fel eller gott eller ont i sig självt, utan allt sådant beror på vad Gud vill eller befaller. Men vad händer då om Gud skulle befalla absurda saker, som t.ex. att stöld skulle vara rätt? Skulle detta då bli rätt?

Vad skall vi säga om detta? Det finns ett flertal sätt på vilka man har svarat på Euthyphros dilemma. En del skulle vara beredda att acceptera det andra alternativet, att moralen ytterst är något "godtyckligt", något som beror på Guds vilja. Andra skulle hävda att dilemmat är felkonstruerat, att det finns andra alternativ än de två som dilemmat ger oss. En del skulle hävda att det på sätt och vis är som det första alternativet säger, att det goda är gott därför att Gud vill det. Men de skulle säga, att detta inte innebär att moralen är något godtyckligt. Gud har nämligen en viss natur, och han befaller inte vad som helst. Ett ytterligare alternativ skulle kunna vara att säga att Guds befallningar är en nödvändig, men inte tillräcklig, grund för moralen. Det är inte antingen eller, att antingen så är moralen grundad i Gud, eller så är den grundad i något annat, t.ex. den mänskliga naturen, utan båda behövs för att det ska bli någon moral. Jag skall gå igenom dessa uppfattningar i tur och ordning. Jag börjar med den sistnämnda, att Guds befallningar är en nödvändig, men inte tillräcklig grund för moralen.

Detta sistnämnda alternativ är på sätt och vis det minst drastiska. Vad krävs för att det skall finnas ett moraliskt faktum, för att något skall vara rätt eller fel? Vi kan ta t.ex. att det är fel att döda, eller att det är rätt att hjälpa sina barn. Vi kan för det första konstatera att det krävs att en del naturliga förutsättningar är uppfyllda. För att något skall vara moraliskt rätt krävs det att det främjar olika former av välbefinnande, eller åtminstone inte innebär onödigt lidande. För att något skall vara moraliskt fel krävs det att detta leder till någon form av skada för någon, eller att man tar ifrån någon dennas livsmöjligheter på något sätt. Både "skada" och "välbefinnande" kan förstås tolkas väldigt vitt, och jag skall inte här gå in och diskutera i detalj vad som menas med dessa begrepp. Men poängen är, att om vi säger att något är rätt eller fel eller gott eller ont, tycks det hänga ihop med att på något sätt ger upphov till antingen välbefinnande eller skada för vissa. Om vi frågar varför något är rätt eller fel, och vi får till svar att "det bara är så", skulle vi nog inte tycka att detta var något riktigt svar.

En del skulle kanske säga att det krävs ytterligare naturliga faktorer som vi måste ta hänsyn till när vi bedömer huruvida en handling är rätt eller fel. Kanske är det så, att en rätt handling inte får innebära en godtycklig diskriminering, att den måste innebära att vi behandlar lika fall lika. Om vi skall fördela t.ex. pengar eller andra saker mellan två individer, är det naturliga att vi ger lika mycket till båda. Om vi skulle ge allt till den ena, men ingenting till den andra, skulle vi nog tycka att detta vore fel. Det vore en godtycklig diskriminering. Vi kan kalla sådana denna typ av naturliga förutsättningar som måste vara uppfyllda för att det skall föreligga ett moraliskt faktum för naturalistiska krav. De är naturalistiska i den meningen att de handlar om hur den naturliga verkligheten är beskaffad - om vad som leder till välbefinnande eller skada för människor eller andra varelser.
Kanske kan man komma på fler sådana naturalistiska krav som vi måste ta hänsyn till när vi bedömer olika handlingars moraliska värde, om de är rätta eller felaktiga. Poängen med att det krävs en rad sådana naturalistiska krav är att det inte får bli godtyckligt om en handling är rätt eller fel. Man skall inte bara kunna deklarera att stöld eller mord är moraliskt rätt. Moral får inte bara handla om vad någon vill, utan vilka objektiva konsekvenser eller vilken karaktär i övrigt som en handling har. Om en handling medför lidande eller godtycklig diskriminering, är den felaktig, oavsett vad någon vill eller bestämmer.

Men poängen är, att sådana naturalistiska krav inte är tillräckliga. Vi kan beskriva olika handlingar på alla tänkbara naturliga sätt. Vi kan säga att stöld eller mord får en rad negativa konsekvenser, och på alla sätt beskriva dessa handlingars rent faktiska karaktär, men ändå krävs det något ytterligare för att vi skall kunna säga att dessa handlingar är fel. Vi står här inför det klassiska problemet som många har talat om i filosofin, att beskrivningar av en handlings rent empiriska karaktär i sig inte kan implicera att den är moraliskt rätt eller fel. Som vi har sett skulle många moderna moralfilosofer säga att det krävs en känsla eller en inställning från vår sida för att en handling skall bli rätt eller fel. Många som tror på Gud skulle istället hävda att det krävs att Gud befaller att handlingen är rätt eller fel, för att den skall bli rätt eller fel. Anledningen är, att för att något skall vara moraliskt rätt eller fel, måste det motivera oss till handling. Om något är moraliskt rätt, måste det motivera oss att utföra eller främja detta. Om något är moraliskt fel, måste vi vara motiverade att undvika detta. Många emotivister och liknande moderna moralfilosofer skulle säga att bara en känsla eller inställning kan ha denna motiverande effekt. Problemet med denna uppfattning är att man tycks släppa den objektiva sidan hos moralen, som vi såg ovan.
De troende kan alltså säga att Guds vilja eller Guds befallning är det som måste till - utöver att olika naturlistiska krav är uppfyllda - för att något skall bli till ett moraliskt bud, d.v.s. att något skall bli rätt eller fel. Detta för att bara Guds vilja eller befallningar är det som kan motivera oss till handling. Hur det kan vara så, har vi redan gått in på. Det tycks som om det är ett fundamentalt faktum att en skapad varelse på något sätt har som yttersta mål att följa sin skapare, att fullfölja sin skapares plan eller syfte. Det är det som ytterst är det mest värdefulla för varje skapat ting.

Jag tror det finns vissa problem med att säga att Guds befallningar är en nödvändig, men inte en tillräcklig grund för moralen. Om det är så, att Guds befallningar har en motiverande kraft i sig, tycks det som om detta skulle räcka för att vara moraliskt motiverande för oss. Om det är så, att det som ytterst är viktigt för skapade varelser är att fullfölja sin skapares syfte eller plan, kan man undra varför inte detta också är ett tillräckligt kriterium, det enda som behövs, för att något skall vara moraliskt. Varför skall vi lägga till en massa ytterligare, naturalistiska krav? Det torde räcka med att Gud befaller något, för att detta skall bli ett moraliskt bud.

Kanske är det alltså så, att Guds befallningar inte bara är ett nödvändigt, utan också ett tillräckligt kriterium för moralen. Det räcker med att Gud befaller något, för att detta skall bli ett moraliskt bud. Men leder inte detta till att moralen blir något godtyckligt? Skulle inte Gud kunna befalla vad som helst då? Inte om man som vissa tror, att Gud har en essentiell natur. Vad menas med detta? Med essentiell natur menas att Gud nödvändigtvis är på ett visst sätt. Det skulle kanske kunna vara så, att Gud är essentiellt rättvis. Med det menas att Gud inte kanhandla på ett orättvist sätt, eller befalla oss att handla orättvist. Det är nödvändigt att Guds befallningar är rättvisa. På samma sätt kanske det också är nödvändigt att Gud har omsorg om mänskligt välbefinnande. Gud kan då inte befalla oss att göra sådant som skadar människor. Gud är essentiellt kärleksfull. Vi måste här påpeka att "rättvis" och "kärleksfull" mycket väl kan tolkas i naturliga termer. Med rättvis kan vi mena t.ex. att Gud behandlar lika fall lika, och inte godtyckligt diskriminerar människor. Med "kärleksfull" kan vi mena t.ex. att Gud har omsorg om mänskligt välbefinnande, och inte vill skada människor.

Det är alltså nödvändigt, att om något är ett moraliskt bud, så beror det på att Gud befaller det eller vill det. Det är likaså nödvändigt, att om Gud befaller något, så blir det ett moraliskt bud för oss. Men det är nu också så, att Gud bara kan befalla på vissa sätt. Gud kan inte befalla på ett orättvist eller kärlekslöst sätt. På så sätt så tycks vi kunna lösa problemet med hur vi skall kunna grunda en moral på Guds befallningar, utan att göra moralen till något godtycklig. Vi tycks även därmed kunna lösa Euthyphros dilemma.

Finns det då några problem med detta synsätt? Många skulle säga att det verkar vara något suspekt med essentiella naturer. Vad menar vi egentligen när vi säger att Gud har en essentiell natur, att det är nödvändigt att Gud är på ett visst sätt och befaller på ett visst sätt? Hur kan detta egentligen vara nödvändigt? Anta att det nu är så, att Gud inte kan befalla att stöld är rätt. Men varför skulle han inte kunna det? Är inte Gud allsmäktig? Kan han inte göra som han vill? Finns det något som är mäktigare än Gud, och som begränsar Guds makt? Är det så att det är ett "brute fact". d v.s. att "det bara är så" att Gud inte kan befalla att stöld är rätt? Men är det inte något suspekt med sådana "brute facts"? Skall vi nöja oss med att säg att "det bara är så", när vi konfronteras med frågan om vad det är som gör att Gud inte kan befalla vissa saker?

Låt oss nu gå över till det sista alternativet, nämligen att moralen i grunden är "godtycklig", d.v.s. att den ytterst baserar sig enbart på Guds suveräna vilja. Om Gud vill något, blir detta ett moraliskt bud för oss. Om något är ett moraliskt bud, beror det på att Gud befaller på det viset. Gud kan i princip befalla hur som helst, och därmed skulle moralen i princip kunna se ut hur som helst.

Många skulle nog spontant tycka att detta vore en konstig uppfattning. Det skulle strida mot våra moraliska intuitioner, vad vi spontant, i våra hjärtan, anser om moral. Tänk t.ex. om Gud skulle befalla oss att stjäla eller döda... Hur kan man försvara en sådan teori, om den strider mot våra intuitioner? Vi skall till att börja med säga, att det faktum att Guds befallningar skulle kunna leda till moraliska bud som står i strid med våra moraliska intuitioner, inte är något som står är unikt just för denna moralfilosofiska teori. Även många sekulära, icke-troende, moralfilosofer, skulle vara beredda att medge att våra moraliska intuitioner ibland kan komma i konflikt med vad de anser vara den rätta moralen. En vanlig moralfilosofi är utilitarismen, som säger att vi skall utföra de handlingar som har de bästa konsekvenserna för hela mänskligheten (eller eventuellt för alla kännande varelser som finns). Det skulle ibland, åtminstone teoretiskt sett, kunna leda att vi vore moraliskt förpliktigade att skada eller offra vissa människor, för att det totalt sätt skall bli så bra konsekvenser som möjligt. Många reagerar intuitivt mot en sådan moralisk uppfattning. Det faktum att utilitarismen kan leda till att vi i vissa situationer bör handla på ett sätt som står i strid med våra moraliska intuitioner tar många som ett argument mot utilitarismen. Men många som vill försvara utilitarismen vänder istället på resonemanget. De menar, att det inte finns något som säger att våra moraliska intuitioner måste ha rätt. Tvärtom, om det finns en "riktig" moral, behöver inte denna alltid ger svar som stämmer överens med våra moraliska intuitioner. Kanske är det rentav så, att det är våra moraliska intuitioner som är formade av en rad irrationella faktorer, som fördomar, traditioner, uppfostran, instinkter, etc. I varje fall menar en del filosofer att våra intuitioner inte nödvändigtvis är något ofelbart fönster till sanningen.

Det är kanske inte alltid så att moraliska intuitioner ger oss en ofelbar vägledning i moraliska, eller andra frågor. Men när det gäller sådant som moral, tycks det som om vi inte har så mycket annat att gå efter, än vad vi innerst inne "känner", d.v.s. våra moraliska intuitioner. Om vi vill få teorin att moralen bygger på Guds suveräna befallningar att framstå som ett alternativ inom moralfilosofin, gäller det att få denna att framstå som så rimlig som möjligt. Vi måste få den att så långt som möjligt framstå som kompatibel eller i överensstämmelse med våra moraliska intuitioner. I de fall den avviker från våra moraliska intuitioner, måste vi kunna förklara detta på något sätt. Hur kan vi göra detta?

Jag skrev tidigare att det tycks vara så, att för varje skapad varelse, är det dennas yttersta mål att fullfölja sin skapares syfte. Men är detta det enda syftet eller målet? Finns det inte en rad andra, mer vardagliga, mål eller syften? För oss människor tycks det ju vara så. Vi tycks ha en massa "vardagliga" mål i livet, som att vi vill vara lyckliga, vi vill ha goda vänner, vi vill titta på vacker konst och vi vill ha en massa upplevelser av olika slag. Kan vi då verkligen säga att följandet av Guds vilja eller befallningar egentligen är det enda målet för oss?
Kanske är det så, att alla de vardagliga målen eller syftena vi har egentligen på något sätt härrör från det yttersta målet, att följa Guds vilja eller plan för oss. Det är svårt att ge något avgörande argument som kan övertyga alla här. Det samma gäller på sätt och vis för alla gudsbevis. Men vi kan ändå så gott det går försöka förklara eller måla upp ur det skulle kunna vara. Sedan får var och en låta detta sjunka ner, och reflektera över det. Kanske är det så att våra vardagliga mål på något sätt innehåller en referens till en gudomlig plan. Ta vänskap till exempel. Eller kanske konstnärliga upplevelser. Till vardags så kanske vi tror att vänskap eller konstnärliga upplevelser är mål i sig. Men om vi reflekterar över dessa företeelser, kanske vi kommer fram till att de själva verket är avspeglingar av det gudomliga väsendet, eller att de tjänar en plats i en högre gudomlig plan. Ytligt settkanske vi skulle säga att vi respekterar människors värde och rättigheter, därför att detta är ett mål i sig självt. Men "egentligen" kanske det är så, att vi respekterar människors värde och rättigheter därför att människan är skapad till Guds avbild, och på så sätt har del i en höge, gudomlig plan.

Avslutning

Behövs Gud för att förklara moralens existens? Kan det kanske istället rentav vara så att det är problematiskt att grunda en moral på Gud? Det moraliska gudsbeviset utgår från något som vi spontant tycker är en del av verkligheten, den moraliska lagen. Sedan försöker det påvisa att denna moraliska lag måste ha sin grund hos Gud. Precis som i fråga om många andra gudsbevis, är det svårt att lägga fram en fullständigt vattentät formulering av det moraliska gudsbeviset, eller att en gång för alla motbevisa det. Det är svårt att ge en fullständigt övertygande argumentation för att det faktiskt finns en moralisk lag. Det är också svårt att på ett fullständigt övertygande sätt motbevisa att det finns en moralisk lag.

Moralen är en del av vårt spontana medvetande och världsuppfattning, något vi inte kommer ifrån. Det kan teoretiskt sett vara så att den är en illusion. Det finns sådana som har varit inne på detta; att vårt sätt att uppfatta världen gör att vi på sätt och vis måste tänka som om det fanns en moralisk lag, men att detta vårt sätt att uppfatta världen egentligen är felaktigt.Egentligen finns det ingen moralisk lag, vi lever i en form av illusion när vi talar om rätt och fel. Man kan kanske jämföra detta med en del andra filosofiska frågor. Finns yttervärlden? Har andra människor medvetanden? Är det kanske bara mitt medvetande som existerar? Är kanske världen bara en dröm, eller ett slags skådespel för mitt medvetande? Det är svårt att ge något fullständigt vattentätt argument för att världen faktiskt finns, och inte enbart är min dröm. Men ändå skulle det ta emot att förneka att världen finns. Kanske borde vi på samma sätt acceptera att det finns en moralisk lag, även om vi inte kan bevisa detta på ett fullständigt vattentätt sätt, som skulle kunna övertyga varje skeptiker, eller bemöta varje klurig invändning som någon har tänkt ut.

Behöver sedan denna moraliska lag grundas hos Gud? Även här är det svårt att ge någon fullständigt vattentät argumentation. Vi kan försöka att på bästa sätt redogöra för hur det skulle kunna vara. Det finns några olika sätt på vilka man mer i detalj skulle kunna göra detta. Jag har gått igenom några av dessa ovan. Men ytterst tycks det handla om en existentiell fråga, som är svår att besvara på ett fullständigt vetenskapligt sätt. Vad är människan för sorts varelse? Vad är det yttersta målet i livet, som ger livet dess mening? Många troende, så även jag, skulle vara beredd att säga att livets yttersta mål, det som ytterst ger oss motivation, är att följa vår skapares syfte med oss. Jag kan inte tvinga någon annan att dela min uppfattning. Jag kan bara, som i många andra existentiella frågor, uppmana människor att låta olika tankegångar sjunka ner och reflektera över dem.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se