tisdag 26 januari 2016

Ur nyhetsflödet

Den ofta läsvärda bloggen Cornucopia? (som drivs av författaren Lars Wilderäng) kommenterar i ett inlägg Swedbanks analys av läget i Sveriges ekonomi. Swedbanks chefsekonom Anna Breman skriver:

Arbetsmarknaden blir allt mer polariserad, bostadsmarknaden är dysfunktionell och utbildningssystemet eftersatt. Om omfattande reformer inte genomförs riskerar underliggande obalanser i svensk ekonomi att brisera.

Det behövs alltså reformer av bostads- och arbetsmarknaden och av utbildningsväsendet. Att arbets- och bostadsmarkaderna borde avregleras är ju krav som kommer lite av och till från borgerligt håll. Kraven har ju blivit extra aktuella i samband med höstens stora invandring. Frågan är, hur sannolikt det är att reformer av arbets- och bostadsmarknad kommer att rädda oss undan en ekonomisk och social kris. Lars Wilderäng skriver:

Problemet med att peka ut problem på bostadsmarknaden och utbildningssystemet är att även om regeringen skulle lägga fram omfattande reformförslag idag, så tar det 5 - 10 år innan dessa får någon som helst märkbar effekt. Arbetsmarknaden kan dock reformeras relativt snabbt, men där finns det noll intresse för reformer från den socialistiska svampregeringen.

Apropå utbildning har Dick Harrisson skrivit en träffsäker artikel: "Högre utbildning ett haveri". Han deltog även i Studio Ett i P1. Studenter kan allt mindre, men vill ha allt mer att säga till om. Så skulle man kunna sammanfatta Harrissons budskap. Problemen bottnar i flera saker: att studenternas förkunskaper har blivit sämre, att studentkårerna har fått för mycket makt, och inte minst på att lärosätena får ekonomisk ersättning för varje student som examineras, vilket ger dem incitament att godkänna så många som möjligt.

Enligt min erfarenhet är mycket av den kritik som Harrisson framför sådant som funnits lite sådär i luften under en längre tid. (Jag studerade på Uppsala universitet under 00-talet.) Jag tror säkert många lärare inte vill att kunskapskraven skall degenerera. Likaså tror jag det finns många studenter som vill ha en rättvis bedömning. I alla fall tror jag det är så de skulle svara om frågade dem. De flesta, både lärare och studenter, förstår nog att i det långa loppet är det inte bra om kunskapsnivån sänks. Problemet är, att i det korta perspektivet är det väldigt lockande att vara "snäll" mot någon som ligger precis på gränsen till att bli godkänd. Det som är frestande i det korta perspektivet, i det enskilda fallet, blir katastrofalt i det långa loppet.

Från det ena till det andra. Därför är det fel att säga Daesh, skriver Ivar Arpi i SvD. Många väljer att kalla Islamiska Staten för Daesh, vilket gruppen i fråga uppfattar som nedsättande. Att säga Daesh istället för Islamiska staten, IS, ISIS eller ISIL skulle alltså vara ett slags ställningstagande. Arpi menar dock att man har en alltför stark tilltro till ordens makt. Jag är böjd att hålla med. Det finns en teori inom lingivistik, sapir-whorf-hypotesen, som säger att språket styr tanken. Den är tämligen kontroversiell i lingvistisk forskning, men den tycks vara mer spridd bland allmänheten och opinionsbildare av olika slag (även om de inte nödvändigtvis är medvetna om dess ursprung).

Även om man ibland kanske sätter för stor tilltro till ordens makt, har jag dock svårt att se att det skulle vara fel att säga Daesh. Den korrekta slutsatsen torde vara att det inte spelar någon större roll vi använder, så länge det inte råder några oklarheter om vilken rörelse det rör sig om. Även om det bara skulle ha en symbolisk betydelse att använda ett visst namn, eller om det bara är så att talaren känner sig lite mer bekväm med det namnet, kan ju detta vara ett argument så gott som något att använda det.


lördag 23 januari 2016

Skall skolan motverka religion?



Det har brutit ut en debatt om hur skolan hanterar frågor kring tro och vetande, efter denna debattartikel i DN: Pseudoteorier jämställs med etablerad vetenskap. Författarna menar att en alltför "relativistisk" kunskapssyn fått fotfäste i skolan, och de vill att skolan tydligare borde framhålla vetenskapen som kunskapskälla. Mycket i artikelns kretsar kring evolutionsläran – och man är uppenbart kritisk till att skolan inte tillräckligt starkt hamrar in evolutionsläran som Den Slutgiltiga Sanningen om hur människan blev till.

Jag förlitar mig på att ni som läser denna blogg själva kan läsa artikeln ovan, samt de svar som kom in i debatten: Låt eleverna diskutera livets uppkomst! och Skolverket skriver om kommentarerna till kursplanernaJag behöver inte ge någon detaljerad redogörelse för vad olika företrädare sagt, utan kan koncentrera mig på några allmänna kommentarer.

De flesta av oss – oavsett vilken religion vi tillhör, eller vilka gudar vi tror eller inte tror på – kan nog hålla med om att vetenskap kan vara ett väldigt användbart redskap. Genom vetenskapen kan vi studera regelbundenheter i naturen, och på så sätt göra förutsägelser om framtiden. Vi kan göra avancerade beräkningar, som kan ligga till grund för att bygga broar eller skicka ut farkoster i rymden, och en massa andra saker. Detta är – enligt mig – anledningen till att det är lämpligt att lära ut vetenskap i skolan. Problem uppkommer när vissa människor inte bara vill att vetenskapen skall vara en användbar metod, utan vill göra vetenskapen till en världsbild. När vetenskapen blir en världsbild, upphör den nämligen att vara vetenskap.

Vetenskapen – i alla fall naturvetenskapen – måste arbeta med naturliga orsak-verkansamband. Det är både en styrka och en svaghet i vetenskapen. Därför kan man säga att skapelsetron eller kreationismen – dvs. tron att världen eller människan har blivit till genom en övernaturlig skapelse – inte är någon vetenskaplig teori. Det är en utomvetenskaplig teori. Men utifrån detta kan man inte sluta sig till att skapelsetron är falsk. Eftersom en skapelse innebär en form av övernaturligt ingripande, kan vetenskapen varken bekräfta eller förneka om en skapelse har ägt rum – vetenskapen är ju begränsad till att arbeta med naturliga förklaringar. Så fort något ligger utanför det naturligas domän, ligger det också utanför vetenskapens domän. Man kan inte i vetenskapens namn säga att sådant som ligger utanför vetenskapens kompetensområde är nonsens, ty om något ligger utanför vetenskapens kompetensområde, kan ju vetenskapen per definition inte säga något om det.

Skillnaden mellan en vetenskaplig och en religiös världsbild handlar inte om att den senare måste "förneka vetenskapen". Företrädare för både vetenskapliga och religiösa världsbilder kan acceptera vetenskapen som en användbar källa till kunskap inom olika områden. Skillnaden ligger i att religiösa världsbilder även accepterar andra källor till kunskap, och att vi inom vissa områden – som t.ex. frågor om världens och människans ursprung – kan behöva både vetenskapliga och utomvetenskapliga kunskapskällor för att få en komplett bild.

Om vi skall återgå till den ursprungliga artikeln, så kan man undra: Vill verkligen författarna att skolan skall ta ställning mot utomvetenskapliga kunskapskällor? Åtminstone de traditionella former av kristendom, islam och en rad andra religioner förutsätter någon form av gudomlig uppenbarelse, dvs. att Gud kan uppenbara sådant som vi inte kan komma fram till genom (natur)vetenskapliga metoder. Skall en kristen eller muslim som går i en svensk skola tvingas lära sig att den gudomliga uppenbarelsen är en otillförlitlig kunskapskälla, och att de religiösa förklaringsmodellerna sannolikt är felaktiga? Är detta vad artikelförfattarna menar? Hur rimmar det i så fall med tanken på ett mångkulturellt och tolerant samhälle?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se

måndag 11 januari 2016

Tankar om basinkomst

Adam Cwejman skriver i GP: Inför basinkomst i Sverige. Basinkomst har även gått under benämningen "medborgarlön" eller diverse andra namn, och går ut på att de befintliga trygghetssystemen ersätts med någon form av enhetligt bidragssystem, som garanterar alla en viss basnivå. Cwejman pekar på att dagens bidrags- pch transferingssystem är krångliga att administrera, och leder till otrygghet för den enskilde.

Jag tycker det är positivt att någon från det borgerliga lägret tydligt pekar på fördelarna med basinkomst. Jag är själv öppen för dagens trygghetssystem ersätts av någon form av basinkomst eller grundtrygghet – som garanterar alla en viss miniminivå, men inte är högre än att människor får incitament att arbeta för att få lite mer. Sedan måste vi förstås vara medvetna om att en basinkomst (eller något liknande system) kan utformas på en rad olika sätt när det kommer till detaljerna.

Hur skall man t.ex. göra med den som väljer att ligga i hängmattan istället för att arbeta? En försiktig variant av basinkomst skulle kunna sträcka sig till att omfatta dem som p.g.a. sjukdom eller arbetslöshet eller liknande inte kan försörja sig, medan de som helt enkelt föredrar att ligga i hängmattan i stället för att gå till jobbet får klara sig bäst de kan. Denna variant skulle alltså omfatta ungefär dem som i dag omfattas av olika trygghetssystem. Skillnaden gentemot i dag blir att dagens mångfald av trygghetssystem ersätts av ett enda enhetligt system. Det är möjligt att utforma mer radikala varianter av basinkomst – så att pengar utgår till alla, även dem som väljer att inte arbeta. Det är väl framför allt dessa mer radikala varianter som givit idén om basinkomst eller medborgarlön en flumstämpel i många kretsar. Fördelarna med sådana mer radikala varianter kan vara ännu mindre byråkrati – fast frågan är ju förstås vad som händer med viljan att arbeta, om en basinkomst inte var förbunden med några som helst motkrav.

Ett system med basinkomst (eller medborgarlön, eller grundtrygghet, eller vad man nu vill kalla det) skulle kanske kunna garantera alla, säg, 8000-10000 kronor i månaden – de exakta siffrorna kan alltid diskuteras – vid t.ex. arbetslöshet, sjukdom eller ålderdom. Börjar man sedan arbeta skall varje timme löna sig – intjänade kronor läggs på basinkomsten/grundtryggheten. Har man likaså varit framsynt upp byggt upp en buffert för sämre tider, är detta heller inget som skall påverka basinkomsten. Dagens behovsprövade system har i praktiken den effekten att de bestraffar dem som gör rätt för sig och aktivt vidtar åtgärder för att bli mer självförsörjande.

Man skulle kunna börja i små steg, och reformera dagens trygghetssystem till att bli mer lika någon form av basinkomst. Man skulle kunna minska graden av behovsprövning, och låta folk få behålla sina besparingar även om de skulle bli tvungna att söka försörjningsstöd. Man skulle även minska, eller på sikt avskaffa, inkomstbortfallsprincipen som finns i vissa trygghetssystem. Då skulle vi gå mot ett system som bygger på att alla är berättigade till en viss grundläggande ersättning vid arbetslöshet eller sjukdom etc. Nästa steg vore att se om man kunde slå ihop vissa system – a-kassan och försörjningsstödet, till exempel. Då vore vi ännu ett steg närmare en basinkomst.

Jag kan inte i denna blogg stava ut hur ett trygghetssystem skall vara utformat i detalj. Men jag tror att diskussionerna kring basinkomst som har förts på ett tydligt sätt pekar på många av problemen med dagens bidrags- och transfereringssystem.