tisdag 26 januari 2016

Ur nyhetsflödet

Den ofta läsvärda bloggen Cornucopia? (som drivs av författaren Lars Wilderäng) kommenterar i ett inlägg Swedbanks analys av läget i Sveriges ekonomi. Swedbanks chefsekonom Anna Breman skriver:

Arbetsmarknaden blir allt mer polariserad, bostadsmarknaden är dysfunktionell och utbildningssystemet eftersatt. Om omfattande reformer inte genomförs riskerar underliggande obalanser i svensk ekonomi att brisera.

Det behövs alltså reformer av bostads- och arbetsmarknaden och av utbildningsväsendet. Att arbets- och bostadsmarkaderna borde avregleras är ju krav som kommer lite av och till från borgerligt håll. Kraven har ju blivit extra aktuella i samband med höstens stora invandring. Frågan är, hur sannolikt det är att reformer av arbets- och bostadsmarknad kommer att rädda oss undan en ekonomisk och social kris. Lars Wilderäng skriver:

Problemet med att peka ut problem på bostadsmarknaden och utbildningssystemet är att även om regeringen skulle lägga fram omfattande reformförslag idag, så tar det 5 - 10 år innan dessa får någon som helst märkbar effekt. Arbetsmarknaden kan dock reformeras relativt snabbt, men där finns det noll intresse för reformer från den socialistiska svampregeringen.

Apropå utbildning har Dick Harrisson skrivit en träffsäker artikel: "Högre utbildning ett haveri". Han deltog även i Studio Ett i P1. Studenter kan allt mindre, men vill ha allt mer att säga till om. Så skulle man kunna sammanfatta Harrissons budskap. Problemen bottnar i flera saker: att studenternas förkunskaper har blivit sämre, att studentkårerna har fått för mycket makt, och inte minst på att lärosätena får ekonomisk ersättning för varje student som examineras, vilket ger dem incitament att godkänna så många som möjligt.

Enligt min erfarenhet är mycket av den kritik som Harrisson framför sådant som funnits lite sådär i luften under en längre tid. (Jag studerade på Uppsala universitet under 00-talet.) Jag tror säkert många lärare inte vill att kunskapskraven skall degenerera. Likaså tror jag det finns många studenter som vill ha en rättvis bedömning. I alla fall tror jag det är så de skulle svara om frågade dem. De flesta, både lärare och studenter, förstår nog att i det långa loppet är det inte bra om kunskapsnivån sänks. Problemet är, att i det korta perspektivet är det väldigt lockande att vara "snäll" mot någon som ligger precis på gränsen till att bli godkänd. Det som är frestande i det korta perspektivet, i det enskilda fallet, blir katastrofalt i det långa loppet.

Från det ena till det andra. Därför är det fel att säga Daesh, skriver Ivar Arpi i SvD. Många väljer att kalla Islamiska Staten för Daesh, vilket gruppen i fråga uppfattar som nedsättande. Att säga Daesh istället för Islamiska staten, IS, ISIS eller ISIL skulle alltså vara ett slags ställningstagande. Arpi menar dock att man har en alltför stark tilltro till ordens makt. Jag är böjd att hålla med. Det finns en teori inom lingivistik, sapir-whorf-hypotesen, som säger att språket styr tanken. Den är tämligen kontroversiell i lingvistisk forskning, men den tycks vara mer spridd bland allmänheten och opinionsbildare av olika slag (även om de inte nödvändigtvis är medvetna om dess ursprung).

Även om man ibland kanske sätter för stor tilltro till ordens makt, har jag dock svårt att se att det skulle vara fel att säga Daesh. Den korrekta slutsatsen torde vara att det inte spelar någon större roll vi använder, så länge det inte råder några oklarheter om vilken rörelse det rör sig om. Även om det bara skulle ha en symbolisk betydelse att använda ett visst namn, eller om det bara är så att talaren känner sig lite mer bekväm med det namnet, kan ju detta vara ett argument så gott som något att använda det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar