tisdag 16 februari 2016

Vem är det som har bevisbördan på sin sida?

Kan du bevisa att det finns en Gud, frågar ateisten. Vi kanske inte kan bevisa att Gud finns, men vi kan heller inte bevisa att han inte finns, svarar den troende. Därför borde vi börja med ett öppet sinne – den ärlige sökaren bör hålla dörren lika öppen för Guds existens som för hans icke-existens.

Ateisten kan då hävda, att det ändå är den troende som har bevisbörda på sin sida. Det är nämligen alltid den som postulerar existensen av någonting som har bevisbördan på sin sida, inte den som förnekar existensen av någonting. Utgångspunkten bör alltså vara att vi bör förneka existensen av något, tills vi har skäl som talar för dess existens.

Men är det verkligen så, att det är den som postulerar någots eller någons existens, som alltid måste bevisa eller ge skäl för sin sak? Och i så fall, varför är det så? Ateisten skulle kanske hävda att det är en grundläggande epistemisk (kunskapsmässig) princip – att vi bör tro på så lite som möjligt. Vi kan kalla denna princip för "principen om epistemisk sparsamhet".

Men varför måste vi hålla oss till denna epistemiska princip? Kan vi bevisa den logiskt, eller ge empiriskt vetenskapligt stöd för den?

Man skulle kunna formulera andra grundläggande epistemiska principer. Man skulle kunna säga, att vi är bör tro på det som vi finner intuitivt rimligt, om vi inte har skäl som talar för motsatsen. (Vi kan kalla detta för "principen om epistemisk rimlighet".) Man skulle också kunna säga att vi är berättigade att hålla fast vid de trosföreställningar vi har, om inte något talar för något annat. (Vi kan kalla detta för "principen om epistemisk konservatism".)

Dessa alternativa principer fyller samma funktion som ateistens sparsamhetsprincip. De fungerar alla som ett slags kunskapsmässiga utgångspunkter. I strikt mening kan de inte bevisas genom logik eller prövas empiriskt, men vi måste alla ha någon form av utgångspunkt när vi bygger upp våra världsbilder.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

lördag 6 februari 2016

Sämre välfärd för invandrare en lösning?

Att det är svårt att kombinera en omfattande välfärdsstat med en generös invandringspolitik är något som har uppmärksammats från olika håll på sistone. Välfärdsstaten innebär en nettoomfördening från rika till fattiga. Om vi tar emot stora grupper relativt lågutbildade och lågkvalificerade invandrare från fattigare delar av världen, kommer dessa att i genomsnitt betala mindre i skatt, och ta emot mer av bidrag och transfereringar. Detta kommer att medföra stora påfrestningar på välfärdsstaten. På en del håll har man menat att vi står inför ett vägval – antingen måste vi begränsa invandringen från fattiga delar av världen, eller så måste vi begränsa välfärdsstaten. Många nyliberaler förespråkar förstås det senare alternativet, men detta torde vara svårare att sälja in hos folk i allmänhet.

Ett lite mer försiktigt alternativ som framförts är att man skulle kunna låta folk få kvalificera sig till välfärdsstatens förmåner. I praktiken innebär det att invandrare får nöja sig med en mer begränsad välfärd, åtminstone de första åren. När de senare bott här, arbetat och betalat skatt i ett visst antal år, kan de få tillgång till samma välfärd som infödda svenskar. Detta alternativ kan framstå som attraktivt. Även med en begränsad välfärd, skulle säkert många invandrare ha det bättre här i Sverige än i vad de hade i sina hemländer. Samtidigt behöver vi inte avskaffa välfärdsstaten – efterhand kommer ju även invandrare att integreras i det svenska samhället, och omfattas av välfärdsstaten fullt ut. På så sätt tänker man sig kunna lösa dilemmat hur kan förena invandring med välfärd.

Problemen uppenbarar sig, när man börjar titta närmare på hur något sådant skulle kunna genomföras i praktiken. Vissa välfärdstjänster omfattas redan av villkor – t.ex. så måste man ha arbetat ett tag för att få del av a-kassan. Men vill man ha en väldigt generös invandringspolitik, eller rentav fri invandring, måste man tillämpa detta mycket mer konsekvent – i stort sett alla välfärdsförmåner måste begränsas mer eller mindre kraftigt för nyanlända, om det inte skall resultera i stora kostnader för skattebetalarna. Kanske kunde man tänka sig att nyanlända inte fick socialbidrag eller liknande bidrag, och kanske skulle de vara tvungna att betala för t.ex. utbildning eller sjukvård.

Hur länge tänker man sig att invandrare måste vänta, innan de kan få tillgång till samma välfärdsförmåner som infödda svenskar? Räcker det med att de har bott ett visst antal år, eller måste de även t.ex. ha arbetat och tjänar en viss mängd pengar? Kan man tänka sig att vissa invandrare tvingas bo här i tiotals år innan de kvalificerar sig för välfärdsstaten, om de ens gör det? Kan man då i förlängningen tänka sig att vi kommer att få stora grupper av människor som lever vid sidan om det vanliga svenska välfärdssamhället? Man kanske kan hävda att en kåkstad i Sverige trots allt är ett bättre alternativ för många människor, om man jämför med hur de skulle ha haft det i sina hemländer. Dock måste man ta hänsyn till de sociala spänningar som kan uppkomma då man i praktiken har olika parallella samhällen i Sverige.

Frågan är också vad man skall göra med de svenskar som kostar mer än de smakar för välfärdssmaken – lågutbildade och lågavlönade, som kostar mer i olika former av bidrag än vad de bidrar med i form av skatteintäkter. Borde dessa också få nöja sig med en med mer begränsade välfärdsförmåner? Om inte, finns det inte risk att tillgången till välfärd i praktiken blir en fråga om etnicitet – generös välfärd för infödda, begränsad eller rentav ingen välfärd för invandrare. Det finns även ett motsatt problem: om invandrare kan få mindre välfärd en svenskar om de betalar mindre skatt, skulle man då inte kunna tillåta svenskar att "hoppa av" från välfärdsstaten, i utbyte mot kraftigt sänkt skatt? Skulle inte detta rentav kunna vara ett attraktivt alternativ för en del? Fast om välfärdstjänster inte längre är obligatoriska, då har vi ju i praktiken avvecklat välfärdsstaten.

Jag tror att en av tankarna bakom välfärdsstaten är att den måste omfatta alla som bor i ett land, och som uppfattar sig som en del av den nationella gemenskapen. Börjar man dela in människor i grupper – varav vissa omfattas, och andra inte omfattas av välfärdsstaten – öppnar man vägen för en utveckling mot en annan typ av samhälle än det "traditionella" svenska välfärdssamhället. Exakt var vi kommer att hamna, vet jag inte riktigt. Men att vi skulle stå inför stora förändringar i välfärdssamhället – på gott och på ont – torde stå bortom allt tvivel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

torsdag 4 februari 2016

Rätt att ta ifrån folk deras värdesaker?

Politiker i Danmark har fått utstå mycket kritik för att vilja ta ifrån flyktingar deras värdesaker. Detta skall sedan ett tag redan ha tillämpats i Schweiz. Ett syfte skall vara att finansiera kostnaderna för flyktingmottagning.

Jag kan förstå dem som kritiserar politikerna i Danmark och Schweiz. Men samtidigt tillämpas ju något liknande sedan länge i Sverige och många andra länder. Om jag skulle behöva söka försörjningsstöd, måste jag först redovisa alla mina tillgångar. Först när jag gjort slut på alla mina tillgångar kan jag få samhällets stöd.

Jag tycker det är problematiskt med behovsprövade stöd. De bestraffar dem som arbetat hårt och levt sparsamt, vilka riskerar att bli utan stöd, medan de med en mer slösaktig livsföring däremot kan få del av skattebetalarnas pengar. Det jag har svårt att förstå är hur man kan rasa mot att utländska politiker tar ifrån hjälpsökande människors tillgångar, samtidigt som man inte reagerat mot att vi ju i Sverige sedan länge gjort detsamma mot hjälpsökande på hemmaplan. Finns det kanske någon avgörande skillnad, som jag missat?


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
intressant.se