lördag 6 februari 2016

Sämre välfärd för invandrare en lösning?

Att det är svårt att kombinera en omfattande välfärdsstat med en generös invandringspolitik är något som har uppmärksammats från olika håll på sistone. Välfärdsstaten innebär en nettoomfördening från rika till fattiga. Om vi tar emot stora grupper relativt lågutbildade och lågkvalificerade invandrare från fattigare delar av världen, kommer dessa att i genomsnitt betala mindre i skatt, och ta emot mer av bidrag och transfereringar. Detta kommer att medföra stora påfrestningar på välfärdsstaten. På en del håll har man menat att vi står inför ett vägval – antingen måste vi begränsa invandringen från fattiga delar av världen, eller så måste vi begränsa välfärdsstaten. Många nyliberaler förespråkar förstås det senare alternativet, men detta torde vara svårare att sälja in hos folk i allmänhet.

Ett lite mer försiktigt alternativ som framförts är att man skulle kunna låta folk få kvalificera sig till välfärdsstatens förmåner. I praktiken innebär det att invandrare får nöja sig med en mer begränsad välfärd, åtminstone de första åren. När de senare bott här, arbetat och betalat skatt i ett visst antal år, kan de få tillgång till samma välfärd som infödda svenskar. Detta alternativ kan framstå som attraktivt. Även med en begränsad välfärd, skulle säkert många invandrare ha det bättre här i Sverige än i vad de hade i sina hemländer. Samtidigt behöver vi inte avskaffa välfärdsstaten – efterhand kommer ju även invandrare att integreras i det svenska samhället, och omfattas av välfärdsstaten fullt ut. På så sätt tänker man sig kunna lösa dilemmat hur kan förena invandring med välfärd.

Problemen uppenbarar sig, när man börjar titta närmare på hur något sådant skulle kunna genomföras i praktiken. Vissa välfärdstjänster omfattas redan av villkor – t.ex. så måste man ha arbetat ett tag för att få del av a-kassan. Men vill man ha en väldigt generös invandringspolitik, eller rentav fri invandring, måste man tillämpa detta mycket mer konsekvent – i stort sett alla välfärdsförmåner måste begränsas mer eller mindre kraftigt för nyanlända, om det inte skall resultera i stora kostnader för skattebetalarna. Kanske kunde man tänka sig att nyanlända inte fick socialbidrag eller liknande bidrag, och kanske skulle de vara tvungna att betala för t.ex. utbildning eller sjukvård.

Hur länge tänker man sig att invandrare måste vänta, innan de kan få tillgång till samma välfärdsförmåner som infödda svenskar? Räcker det med att de har bott ett visst antal år, eller måste de även t.ex. ha arbetat och tjänar en viss mängd pengar? Kan man tänka sig att vissa invandrare tvingas bo här i tiotals år innan de kvalificerar sig för välfärdsstaten, om de ens gör det? Kan man då i förlängningen tänka sig att vi kommer att få stora grupper av människor som lever vid sidan om det vanliga svenska välfärdssamhället? Man kanske kan hävda att en kåkstad i Sverige trots allt är ett bättre alternativ för många människor, om man jämför med hur de skulle ha haft det i sina hemländer. Dock måste man ta hänsyn till de sociala spänningar som kan uppkomma då man i praktiken har olika parallella samhällen i Sverige.

Frågan är också vad man skall göra med de svenskar som kostar mer än de smakar för välfärdssmaken – lågutbildade och lågavlönade, som kostar mer i olika former av bidrag än vad de bidrar med i form av skatteintäkter. Borde dessa också få nöja sig med en med mer begränsade välfärdsförmåner? Om inte, finns det inte risk att tillgången till välfärd i praktiken blir en fråga om etnicitet – generös välfärd för infödda, begränsad eller rentav ingen välfärd för invandrare. Det finns även ett motsatt problem: om invandrare kan få mindre välfärd en svenskar om de betalar mindre skatt, skulle man då inte kunna tillåta svenskar att "hoppa av" från välfärdsstaten, i utbyte mot kraftigt sänkt skatt? Skulle inte detta rentav kunna vara ett attraktivt alternativ för en del? Fast om välfärdstjänster inte längre är obligatoriska, då har vi ju i praktiken avvecklat välfärdsstaten.

Jag tror att en av tankarna bakom välfärdsstaten är att den måste omfatta alla som bor i ett land, och som uppfattar sig som en del av den nationella gemenskapen. Börjar man dela in människor i grupper – varav vissa omfattas, och andra inte omfattas av välfärdsstaten – öppnar man vägen för en utveckling mot en annan typ av samhälle än det "traditionella" svenska välfärdssamhället. Exakt var vi kommer att hamna, vet jag inte riktigt. Men att vi skulle stå inför stora förändringar i välfärdssamhället – på gott och på ont – torde stå bortom allt tvivel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar