torsdag 14 april 2016

David Humes kritik av det teleologiska gudsbeviset

David Humes Dialoger om Naturlig Religion (eng. Dialogues Concerning Natural Religion) är ett känt verk inom religionsfilosofin. Filosofer har ofta intresserat sig för religion och teologi. Under medeltiden, och tidig modern tid (1500- och 1600-talen) verkade många filosofer i en intellektuell miljö som var klart formad av kristendomen. En del var lika mycket teologer som filosofer, och om inte det så var det ändå många som försökte försvara tron på Gud på ett eller annat sätt. Under 1700-talet började dock filosofin allt eftersom att få en mer religionskritisk inriktning (i och med den s.k. upplysningen). Ett par filosofer brukar lyftas fram som särskilt viktiga för denna vändning: Immanuel Kant och David Hume. Kant kritiserade flera av de klassiska Gudsbevisen i sitt kända verk Kritik av det rena förnuftet. Det är ett filosofiskt mastodontverk, med en stil som ofta är abstrakt och svår att ta till sig för oinvigda. Det händer att folk som vill ge ett bildat och filosofiskt intryck svänger sig med fraser om "tinget i sig" som är hämtade från Kant. Om de sedan verkligen förstått vad Kant menade med detta, det är en annan sak…
Hur som helst är det Hume jag skall koncentrera mig på här. Som författare skriver Hume på ett ganska klart och lättläst sätt (åtminstone för att vara filosof). Han religionskritik kommer som klarast till uttryck i Dialoger om naturlig religion, (hädanefter bara Dialoger) som blev postumt utgiven (vi måste komma ihåg, att Hume levde under en tid då det inte riktigt var politiskt korrekt att kritisera kristendomen eller kyrkan…). Hume har skrivit en del annat med religiös anknytning, bland annat en text om mirakel (Of Miracles) och om tron på ett framtida paradis. Humes religionskritik är tätt sammanvävd med hans allmänna filosofi, så därför måste vi bekanta oss lite med denna.

Bakgrund

Hume har omväxlande beskrivits som empirist, skeptiker och naturalist. Han ville ge filosofin en ny grund. Han var imponerad av framstegen inom naturvetenskapen, genom bland annat Newtons arbeten. Hume tänkte sig, att man kunde nå liknande framsteg i studiet av människan och hennes värld, om man fokuserade på hur människor faktiskt tänker och handlar, hur vi formar våra trosföreställningar, vad som driver oss till handling, hur det går till när vi fäller moraliska omdömen, etc. Med detta följer att vi borde vara skeptiska gentemot olika metafysiska teorier, som går bortom erfarenheten.
Hume menade, att alla våra idéer och kunskaper kan delas in i två sorter. Dels finns det logiska och matematiska kunskaper, som att 1+1=2, att det inte kan finnas några fyrkantiga cirklar, och liknande. Sådana kunskaper är a priori, de är inte beroende av erfarenheten. Men sådana idéer kan inte säga oss hur världen är beskaffad. Dels finns det empiriska kunskaper, sådana som vi får genom erfarenheten, genom att undersöka världen omkring oss. Dessa säger oss hur världen är beskaffad, vilka vilka naturlagar som finns, hur jorden är uppbyggd, hur djur och människor fungerar, etc. Logik och erfarenhet, det är de två källor till kunskap som finns, enligt Hume. Som ni kanske kan ana, hamnar mycket av den traditionella religionen utanför denna uppdelning. Föreställningar om Gud, de dödas uppståndelse, om änglar och liknande, tycks inte vara som den logiska eller matematiska kunskapen, och inte heller som den empiriska kunskapen. Redan i Humes allmänna filosofi, tycks det alltså finnas ett slags latent religionskritik.
Dialoger är, som namnet antyder, skriven som en fiktiv dialog. Detta format gör det möjligt för Hume att dölja sina verkliga åsikter. Hume kan låta olika fiktiva karaktärer företräda olika åsikter, och argumentera för dem utan att han själv behöver säga öppet vem som företräder hans egna uppfattning. I vilket fall som helst, står det ganska klart att Hume var skeptisk till mycket av den traditionella kristendomen och religionen, även om det råder lite olika meningar om exakt hur radikal Hume var i sin religionskritik.
För att förstå Humes Dialoger, måste vi ha lite bakgrundskuskaper om vad som menas med sådant som naturlig religon och naturlig teologi. Inom kristendomen är det vanligt att man tänker sig att det finns två typer av teologiska uppfattningar. Dels finns sådant, som alla människor kan komma fram till genom förnuftet, eller möjligen genom något slags intuitiv insikt. Det är detta som faller under den naturliga teologin. Dels finns det sådant, som vi bara kan få kunskap om genom Bibeln, eller genom någon form av särskild uppenbarelse. Detta kan vi kalla föruppenbarad teologi.
Ofta tänker man sig, att alla människor kan komma till insikt om att Gud finns, genom att använda sitt förnuft, eller genom att reflektera över naturen. Ofta tänker man sig även att vi kan få något grepp om hur Gud är, och få kunskap om vissa moraliska principer, genom den naturliga teologin. Däremot kan den naturliga teologin inte ge oss kunskap om mer specifika trosläror (som t.ex. att Gud är treenig, hur Gud skall dyrkas, vilka religiösa ceremonier vi bör iaktta, etc.). För detta krävs att Gud uppenbarar sig, genom profeter, heliga skrifter, eller på något annat sätt. Kristna betraktar Bibeln som en sådan uppenbarelse från Gud.
Vi måste förstå lite av det det idéhistoriska skeendet som Hume verkade i. 1500- och 1600-talen hade varit upptäcktsfärdernas tid. Européer hade därigenom fått ökade kunskaper om andra folkslag, och andra kulturer, som hade religioner som skilde sig mycket från kristendomen. Därmed tyckte många att det var svårare att bara acceptera kyrkans auktoritet rakt av. Under medeltiden var kyrkan och kristendomen något som många accepterade utan att ifrågasätta, något som betraktades som självklart. Men i och med upptäckten av andra kulturer, blir man mer varse om att det som är "självklart" i ens egen kultur, inte är det i alla kulturer.

Karaktärerna i Dialoger

Dialoger finns det tre huvudaktörer, som diskuterar frågan om Guds existens och natur, och i vilken mån man kan bevisa Guds existens. Demea och Cleanthes företräder varsin variant av teism (gudstro) medan Philo är tämligen skeptisk och religionskritisk.
Demea får tjäna som språkrör för en rad mer eller mindre "traditionella" uppfattningar inom teologi och religionsfilosofi, och torde vara den av aktörerna som står längst ifrån Hume i många frågor. Han delar inte den empirism som Hume utvecklat, som säger att all tro (och underförstått även all gudstro) bör grundas på erfarenheten. Demea menar att vi inte behöver bevisa Guds existens; vi "känner" inom oss att Gud finns. En sådan uppfattning, enligt vilken vi inte behöver bevisa Guds existens, brukar man kalla för fideism. Demea kritiserar det empiriska gudsbevis, som Cleanthes lägger fram.
En bit fram i boken lägger Demea fram ett eget gudsbevis. Men det är annorlunda uppbyggt än Cleanthes gudsbevis. Medan Cleanthes gudsbevis är ett empiriskt ("a posteriori") gudsbevis, en variant av det s.k. teleologiska gudsbeviset eller design-argumentet (se mer om detta nedan), bygger Demeas gudsbevis på förnuftsresonemang, snarare än på erfarenheten. Demeas gudsbevis är en variant av det kosmologiska gudsbeviset, som jag diskuterar på annan plats.
Demea menar att vi måste skilja mellan å ena sidan Guds existens, och å andra sidan Guds natur. Han betraktar Guds existens såsom självklar, så där finns det inte mycket för den naturliga teologin att orda om. Den naturliga teologin bör istället fokusera på att diskutera Guds natur. När det gäller denna, betonar Demea olikheten mellan Gud och människan. Han anser att Cleanthes har en alldeles för antropoformisk gudsbild. D.v.s., Gud blir för lik människan hos Cleanthes. Ofta ger han uttryck för mysticism; att vi inte kan veta något om, eller förstå, Guds natur. På något ställe ger han uttryck för vad som kommit att kallas negativ teologi. Det vill säga, att vi inte meningsfullt kan säga vad Gud är, utan bara vad han inte är. Gud är inte si eller så, han är inte en fysisk varelse, etc. På några ställen betonar han Guds enkelhet och perfektion. Detta är något som har ganska djupa rötter i teologins historia, och som företrätts av många klassiska teologer. Gud är maximalt enkel, och maximalt perfekt. Vad som nu menas med detta... I samband med att han lägger fram sitt gudsbevis, tycks Demea också hävda att Gud ärnödvändigt existerande.
Man kan diskutera i vilken mån Demea är riktigt konsekvent, då han tycks ge uttryck för lite olika uppfattningar både i fråga om Guds natur (mysticism, negativ teologi, klassisk kristen teologi) och om den naturliga teologins roll (skepticism, fideism och rationalism i form av sitt gudsbevis).
Cleanthes företräder en form av empirisk teologi. Han menar att det är möjligt att sluta sig till Guds existens utifrån ordningen i naturen. Det är alltså en form av det teleologiska gudsbevisetsom han företräder. Närmare bestämt, en analogisk variant av det teleologiska gudsbeviset. Ordningen i naturen liknar ordningen i mänskliga produkter som maskiner etc., och då kan vi sluta oss till att de måste ha ett liknande ursprung, i någon form av intelligens.
Vad gäller Guds natur, menar Cleathes att denna påminner om människans. Detta hänger ihop med hans analogiargument. Om vi skall kunna sluta oss till Gud genom analogiargumentet, måste Gud likna människan. Dessutom menar Cleanthes att Demeas "mystiska" gudsbegrepp är tomt, obegripligt, och i slutändan leder till ett slags ateism.
Vad gäller den grundläggande kunskapsteorin, tycks det som om Cleanthes delar Humes empirism. Det tycks som om Hume ganska ofta använder Cleanthes för att föra fram sina egna åsikter, även om Hume kanske inte skulle dela Cleanthes naturliga teologi.
Philo är den mest skeptiska av de tre. Han ägnar mycket tid åt att kritisera Cleanthes naturliga teologi, och presentera tänkbara alternativa förklaringar till ordningen i naturen. Genom boken kan vi se, hur han ibland lierar sig med Demea, och ibland med Cleanthes. Han lierar sig med Demea, då han kritiserar Cleanthes alltför människoliknande gudsbegrepp. Universums ursprung måste vara något väldigt annorlunda än människan. Däremot tycks det som om Cleanthes och Philo har mycket gemensamt i fråga om kunskapsteorin. Frågan är, om det finns någon egentlig skillnad mellan dem i synen på grundläggande kunskapsteori, eller om skillnaden mellan dem handlar om i hur de tillämpar den grundläggande kunskapsteorin på frågan om Guds existens. Jag kommer att diskutera detta nedan. Jag kommer att nämna en möjlig skillnad i kunskapsteorin mellan Cleanthes och Philo nedan.
Något som har slagit en del läsare av Hume, är att det tycks som om han genom Demea och Cleanthes försöker spela ut olika uppfattningar om Gud mot varandra. Kanske tänker sig Hume, att det finns en spänning i det klassiska gudsbegreppet. Å ena sidan tänker man sig Gud såsom totalt annorlunda, någon som är helt olika allt annat, och som vi aldrig riktigt kan förstå. Å andra sidan tänker man sig Gud såsom ganska mänsklig, som något man kan ha kontakt och gemenskap med, någon som inte kan vara alltför olika oss människor. Som vi kommer att se i Dialogerna, anklagar Demea och Cleathes varandras gudsbilder för att vara religiöst otillfredställande, och i förlängningen leda till ateism eller skepticism.
Något som jag tänkt på, är om man verkligen behöver välja mellan Cleanthes "mänskliga" Gud, och Demeas "ofattbara" Gud. Kan man inte tänka sig någon form av kombination, eller mellanting mellan dem? Man kan ju ta Thomas av Aquinos analoga syn på Guds natur. Vi kan förstå Gud i en analog bemärkelse. Att säga att Gud är god, är inte samma sak som att säga att en människa är god, men det finns ändå någon likhet mellan de båda fallen. När vi säger att Gud är god, använder vi termen i en analog betydelse. Hume verkar inte ta upp detta.

Inledningen till Dialoger

Del 1 av Dialoger börjar med att Demea redogör för ett utbildningsprogram han förespråkar. Han anser att man bör lära sig logik, etik och fysik, innan man lär sig teologi (eller "gudarnas natur"). Philo invänder, och undrar varför teologin kommer sist. Då framhåller Demea att han skiljer mellan teologi som vetenskap, och religion såsom vördnad. Barnen bör tidigt få lära sig religiös vördnad. Det är bara som teoretisk vetenskap, som teologin bör komma efter de andra vetenskaperna.
Efterhand glider samtalet in i en diskussion om skepticism mellan Philo och Cleanthes, som upptar resterande del av del 1. Cleanthes anklagar Philo för att företräda en "absurd" skepticism. Philo kontrar, och menar att det finns både bra och dålig skepticism. Hume har på annan plats gjort en åtskillnad mellan "academic" och "mitigated" skepticism, och Philo tycks företräda en form av den senare. Mer radikala former av skepticism, menar att vi bör avhålla oss från att fälla omdömen, eftersom inget omdöme ytterst kan rättfärdigas rationellt. Ytterst måste alla omdömen bygga på vissa principer, som inte kan rättfärdigas. Den modifierade skepticism, som Hume och Philo företräder, menar att vi inte alls bör avhålla oss från att fälla omdömen. Det är bara det, att man bör vara medveten och att våra omdömen ytterst bygger på instinkter, snarare än på rationella argument. Jag har redogjort för detta i min text om induktionsproblemet.
Philos (och Humes) modifierade skepticism är stark kopplad till den empiristiska kunskapsteorin. I grunden handlar både skepticismen och empirismen om att vi inte får gå bortom erfarenheten, när det gäller att söka kunskap om världen. Hume (och Philos) vill sätta ganska skarpa gränser för det mänskliga förnuftets tillämpningsområde. Det mänskliga förnuftet är lämpat att fälla omdömen och dra slutsatser om relativt "vardagliga" företeelser. Men så fort vi går utanför erfarenhetens område, är det bäst att vi avstår från att fälla omdömen, och förblir skeptiska. Exempel på saker och ting, som enligt Philo (och med största sannolikhet även enligt Hume) ligger utanför förnuftets kompetensomrde är: “[...] the two eternities, before and after the present state of things [...] the creation and formation of the universe; the existence and properties of spirits; the powers and operations of one universal spirit, existing without beginning and without end [...]” (Dialoger, del 1)
Cleanthes menar, att Philo går för hastigt fram, när han vill utesluta vissa områden från förnuftet. Han framhåller utvecklingen inom naturvetenskapen och astronomin, med Newtons teorier som exempel. Dessa ligger egentligen väldigt långt från våra "vardagliga" upplevelser. Men Philo (eller någon annan skeptiker) skulle knappast ifrågasätta dessa. Tidigare skeptiker, skulle mycket väl ha kunnat framhålla att de typer av fenomen, som Newtons lagar ämnar att förklara, är sådant som ligger bortom erfarenheten. Dessa tankar från Cleanthes är kanske ännu mer aktuella i dag, när vetenskapen arbetar med ännu "konstigare" saker, som ligger ännu längre bort från vår vardagliga erfarenhet. Om vi tittar på Philo "lista" över sådant som han menar ligga utanför förnuftets ("erfarenhetens") område, så finner vi ju sådant som "the origin of worlds", världars ursprung. Men frågan om universums ursprung har ju kommit att bli något som intresserar fysiken i högsta grad.
Häri skulle det kunna ligga en skillnad mellan Cleanthes och Philo när det gäller kunskapsteorin. Philo vill sätta skarpa gränser - mer eller mindre på förhand - mellan sådant som ligger inom, och sådant som ligger bortom, det mänskliga förnuftets område. Cleanthes däremot, tycks ha en mindre fast ståndpunkt här: Man får inte kategoriskt säga att någonting (t.ex. religion) ligger utanför förnuftets område, utan att först noggrant ha undersökt de specifika argumenten för det specifika området i fråga. Om detta i sin tur bottnar i någon djupare kunskapsteoretisk skillnad, återstår att se.

Cleanthes gudsbevis

Den andra delen av Dialoger börjar med att Demea presenterar sin åtskillnad mellan å ena sidan Guds existens, och å andra sidan Guds natur. Ganska snart blir det dock Cleanthes som tar över, och presenterar för första gången sitt teleologiska ("a posteriori") gudsbevis. Eftersom en stor del av Dialoger kretsar kring detta, finns det anledning att koncentrera sig på det. Jag återger Cleanthes formulering, med hans egna ord:
Look round the world: Contemplate the whole and every part of it: You will find it to be nothing but one great machine, subdivided into an infinite number of lesser machines, which again admit of subdivisions, to a degree beyond what human senses and faculties can trace and explain. All these various machines, and even their most minute parts, are adjusted to each other with an accuracy, which ravishes into admiration all men, who have ever contemplated them. The curious adapting of means to ends, throughout all nature, resembles exactly, though it much exceeds, the production of human contrivance; of human design, thought, wisdom and intelligence. Since therefore the effects resemble each other, we are led to infer, by all the rules of analogy, that the causes also resembles each other; and that the Author of nature is somewhat similar to the mind of man; though possessed of much larger faculties, proportioned to the grandeur of his work, which he has executes. By this argument a posteriori, and by this argument alone, do we prove the existence of a Deity, and his similarity to human mind and intelligence. (Dialoger, del 2)
Detta argument är ett analogiargument. Cleanthes talar om "alla analogins regler". ("all the rules of analogy"). Vilka är då dessa regler? A och B liknar varandra i en rad avseenden, som vi har observerat. Nu visar det sig, att A dessutom har egenskapen E. Då kan vi sluta oss till, att även B har den egenskapen, E. Vi kan säga, att A är artefakter, och B är världen/naturen/universum. E är egenskapen “att vara skapad av en intelligent formgivare”. Vi har sett att artefakter (A) och naturen (B) liknar varandra på många sätt. Vi noterar vidare, att artefakterna (A) är skapade av intelligenta varelser (E). Då drar vi slutsatsen, att detta måste gälla även för naturen.
Ett par gånger senare, dyker Cleanthes gudsbevis upp igen i något modifierade former. Lite senare i del 2, omformulerar Cleanthes gudsbeviset något. I del tre presenterar Cleanthes en ny variant av det teleologiska Gudsbeviset. Exakt hur förhållandet mellan dessa olika formuleringar ser ut - om det är tre olika gudsbevis, om de är olika formuleringar av ett och samma underliggande gudsbevis, eller om de på ett eller annat sätt kompletterar varandra - är intressanta frågeställningar jag får anledning att återkomma till vid ett annat tillfälle. Låt oss nu gå vidare till Philos kritik av Cleanthes gudsbevis.

Philos kritik

Jag skall inte gå in i detalj på alla vändningar som diskussionen tar i Dialoger. Istället skall jag försöka sammanfatta Philos kritik i några punkter. Jag tror att Philos kritik mycket bottnar i den väldigt starka empirismen som Hume omfattar, och som han låter komma till tals genom både Philo och - kanske framför allt - Cleanthes. Jag återkommer till detta i nästa sektion, där jag tar upp mina personliga reflektioner kring det sätt på vilket det teleologiska gudsbeviset behandlas i Dialoger.
  1. Analogin är inte tillräckligt stark. Philo börjar med att påpeka det osäkra i Cleanthes analogi. Skillnaden mellan å ena sidan mänskliga artefakter, och å andra sidan världen, är så stor, att vi inte kan göra några säkra analogier mellan de båda.
  2. Analogin kan lika väl ge stöd för andra hypoteser om världens urpsrung. Till exempel: om det finns en skapare, så behöver denna inte likna den traditionelle kristne Guden. Om vi jämför världen men mänskliga artefakter, vore det kanske rimligare att tänka sig flera gudar som samarbetat. Mänskliga artefakter - som hus, maskiner, eller vad det nu kan vara - är ju ofta ett resultat av ett samarbete mellan flera personer, där alla gör en liten del. Och även om det finns vissa likheter mellan världen och mänskliga artefakter, som skulle kunna ligga till grund för något slags svagt analogiargument, så finns det även likheter mellan världen och andra saker, som skulle kunna ligga till grund för andra slutledningar. Kanske liknar världen mer en växt eller ett djur, än en artefakt. I så fall skulle världen kanske ha sin egen inneboende ordningspricip. Eller så kanske världen är en av många världar, som kanske avlöst varandra i oändlighet, och i då vore det kanske inte så osannolikt att någon av dem skulle uppvisa en ordning. Kanske finns det någon form av urvalsprincip, som gör att mer komplexa eller välordnade världar “överlever”, medan mindre komplexa världar går under.
  3. En del företeelser här i världen - ondska och lidande - talar rent öppet emot förekomsten av en vis, klok och mäktig Gud. Medan (2) nöjde sig med att konstatera att det finns andra hypoteser om världens ursprung än att Gud skapat världen, menar denna tredje typ av kritik att hypotesen om Gud som skapare rentav klarar sig sämre än många av dessa andra hypoteser, när det gäller att förklara ondskan och lidandet här i världen. Hume ägnar ett par delar av Dialoger åt att diskutera ondskans och lidandets problem. Han kommer fram till, att vari världens urspriung än består, är det rimligaste antagandet att det är något moraliskt neutralt, något som inte har några relevanta moraliska kvaliteter.

Kommentarer och diskussion

Som jag påpekade, tycks mycket av Philos (och i förlängningen även Humes) kritik mot Cleanthes gudsbevis bottna i den tämligen radikala empirism som Hume företräder. Hume låter ju även Cleanthes företräda denna radikala empirism. Empirismen formuleras kanske rentav klarare av Cleanthes än av Philo. Det faktum, att Cleanthes formulerar sitt gudsbvevis utifrån en väldigt empiristisk grund, menar jag är något som gör det extra sårbart. Jag tror många andra kristna apologeter inte skulle dela Humes radikala empirism. Det faktum, att Hume - genom Cleanthes - formulerar det teleologiska gudsbeviset på ett så empiriskt sätt som han gör - gör det mer sårbart. Låt oss gå igenom Philos kritik, såsom den är formulerad i punkterna 1-3 ovan.
  1. Det att analogin inte är tillräckligt stark. Detta förutsätter, enligt mig, att vi har någorlunda klara uppfattningar om hur vi kan mäta styrkan i analogier. Alla analogier är analogier i vissa relevanta aspekter. Vi måste ha en uppfattning och vilka aspekter som är relevanta, när vi jämför olika företeelser. Man kan alltid säga, att universum liknar en växt, eller ett djur, eller en maskin, eller många andra saker, i vissa avseenen. Frågan är vilka avseenden som är relevanta. Det är en svaghet i Cleanthes formulering att han inte diskuterar detta närmare. På vilket sätt är jämförelsen mellan världen och mänskliga artefakter mer relevant, än jämförelsen mellan världen och t.ex. en växt eller ett djur? Något ytterligare man kan invänds mot, är det som Philo hävdar (och som Cleanthes tycks instämma i) i del 2 av Dialoger, att “order, arrangement, or the adjustments of final causes is not, of itself, any proof of design; but only so far as it has been experienced to proceed from that principle”. Kan det inte vara så, att vissa saker i sig själva är i behov av förklaring, oavsett vad vår erfarenhet säger? Kan det inte vara så, att föreställningen att saker och ting inte bara uppstår, är något som driver oss att söka förklaringar? En del gudsbevis utgår ju uttryckligen för någon sådan princip. (Se t.ex. min text om William Lane Craig’s version av det teleologiska gudsbeviset.)
  2. Att det finns andra, alternativa hypoteser. Mycket av Humes/Philos kritik bygger enbart på empiriska jämförelser mellan världen och olika andra företeelser. Förutom att det är oklart i vilka relevanta aspekter som världen liknar olika andra företeelser (se kritiken av den förra punkten), förekommer det ingen diskussion om den intrinsikala sannolikheten av olika hypteser. Utifrån Humes/Philos/Cleanthes empirism, är talet om intrinsikala sannolikheter meningslöst. Allt tal om sannolikheter blir ett slags tal om grader av analogi. Men så fort man överger Humes empirism, blir det annorlunda. Då kan man vara öppen för, att det även är relevant att titta på hur sannolika olika hypoteser är i sig själva, inte bara hur mycket det liknar produktionen av mänskliga artefakter. Man skulle då kunna avvisa t.ex. hypotesen om flera gudar. Man skulle nämligen kunna argumentera för, att hypotesen om flera gudar är intrinsikalt mer komplex, och därmed mindre sannolik, än hypotesen att en Gud har skapat världen.
  3. Att den “religiösa” hypotesen klarar sig sämre än många andra hypoteser, på grund av ondskan och lidandet här i världen. Om man - som i kritiken mot (2) ovan - hävdar att även intrinsikal sannolikhet av olika hypoteser spelar roll - skulle man kunna hävda att den teistiska hypotesen är den starkaste, även om den i vissa fall brister, ur ett strikt empiristiskt perspektiv. Kiritiken i punkt tre för oss in på en diskussion om ondskans och lidandets problem - som är för komplext för att på ett kortfattat sätt avhandlas här. Jag tror det är bästa att inta en agnostisk ståndpunkt när det gäller lidande - att vi helt enkelt inte vet varför Gud tillåter det.

Avslutning

Dialoger är på många sätt ett intressant verk, med många turer och vändingar i diskussionen. Jag har bara givit en väldigt kort sammanfattning av vissa centrala tankegångar i Dialoger, framför allt hur det teleologiska gudsbeviset behandlas. Man måste vara klar på, att Dialoger, och i synnerhet dess behandling av det teleologiska gudsbeviset, bygger på en väldigt empiristisk kunskapsteoretisk grundsyn. Den version av det teleologiska gudsbeviset som Hume presenterar i Dialoger, kan sägas vara en väldigt empiristisk variant av detta gudsbevis. Mycket av Humes kritik måste förstås mot bakgrund av detta. Många andara versioner av det teleologiska gudsbeviset - både moderna och historiska - bygger (uttalat eller outtalat) - på en kunskapsteoretisk grundsyn som inte är lika radikalt empiristisk. Jag tror att sådan kunskapsteori, som inte är så radikalt empiristisk ofta på ett mer realistiskt sätt fångar hur vi faktiskt formar våra trosföreställningar, både när det gäller religion och på andra områden.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar