lördag 9 april 2016

Det kosmologiska gudsbeviset (argumentet från en begynnelse i tiden)

Jag skall nu gå in och diskutera de olika gudsbevisen lite mer i detalj. Jag skall börja med det kosmologiska gudsbeviset. Närmare bestämt, med en specifik variant av det kosmologiska gudsbeviset. Jag skall börja med att diskutera den variant av det kosmologiska gudsbeviset som William Lane Craig har försvarat. Det är den variant av det kosmologiska gudsbeviset som utgår från att världen har en begynnelse i tiden. Denna variant av det kosmologiska gudsbeviset kallas även för kalaam-beviset, eller på engelska, the kalam cosmological argument. Ordet “kalam” kommer från arabiskan. Under medeltiden utvecklades denna variant av det kosmologiska gudsbeviset av arabiska filosofer, och det är därifrån detta namn kommer. I dag är nog William Lane Craig den mest kända förespråkaren av detta argument. Han har skrivit en bok med titeln The Kalam Cosmological Argument, där han tar upp rön inom modern logik och vetenskap som han menar stödjer detta kosmologiska gudsbevis.

Vi kan ge det s.k. kalam-argumentet följande generella utformning:

Premiss (1): Allt som har en begynnselse i tiden, har en orsak.
Premiss (2): Universum har en begynnelse i tiden.
Alltså (3): Universum har en orsak.

Det är på detta sätt William Lane Craig formulerar argumentet i sin bok. Utöver att bevisa att universum har en orsak, måste vi förstås bevisa eller ge skäl för att denna orsak är Gud. Craig har angivit en del skäl till varför han tror att universums orsak måste vara Gud, eller åtminstone en personlig agent. Det händer att skeptiker angriper det kosmologiska gudsbeviset på denna punkt. De menar att det är godtyckligt att hävda att även om nu universum skulle ha en orsak, så måste denna orsak vara Gud. Men i själva verket har flera av de olika gudsbevisens försvarare faktiskt argumenterat för varför universums orsak måste vara just Gud. Det är kanske inte alltid detta kommer fram i mer översiktliga och populärfilosofiska framställningar av det kosmologiska gudsbeviset. Därför hoppas jag att mina texter kan fylla en funktion.

Har universum en begynnelse I tiden?

Craig börjar med att diskutera den andra premissen, att universum har en begynnelse i tiden. Han ägnar också mest utrymme åt att diskutera den premissen. Vilka skäl har vi då för att tro att universum har en begynnelse i tiden? Craig lägger fram fyra argument, som han menar talar för att universum har en begynnelse i tiden. Två av dem är filosofiska och bygger på logiska resonemang, och två av dem är empiriska och bygger på observationer i modern fysik.

Det första filosofiska argumentet

Det första filosofiska argumentet utgår från att det inte kan finnas några aktuella oändligheter. Vidare antas att ett universum utan begynnelse i tiden måste vara en sådan aktuell oändlighet. Om universum däremot har en begynnelse, är det inte en aktuell oändlighet. Eftersom vi antagit att det inte kan finnas några aktuella oändligheter, måste universum ha en begynnelse i tiden. Annars vore ju universum en sådan där aktuell oändlighet.

Många icke-filosofer torde nu fråga sig, vad en "aktuell oändlighet" är för något. Det kan vara svårt att ge en uttömmande förklaring för "vanliga människor". Jag skall försöka att ge en fingervisning om vad en aktuell oändlighet skulle kunna vara. En aktuell oändlighet skulle kunna vara t. ex. en bok med oändligt många sidor. Eller ett hus med ett oändligt antal rum. Det finns alltså oändligt många av någonting. Alla sidor i boken finns verkligen, de är där. Och alla rummen i huset finns faktiskt där. De som i likhet med William Lane Craig menar att det inte kan finnas några aktuella oändligheter, menar att det inte kan finnas några sådana böcker, eller några sådana hus. (Notera att det inte bara handlar om att det är praktiskt omöjligt att skriva en sådan bok, eller bygga ett sådant hus; det är enligt Craig logiskt omöjligt att det skulle finnas sådana böcker eller sådana hus.)

Craig menar alltså att det inte kan finnas några aktuella oändligheter. Däremot menar han att det kan finnas potentiella oändligheter. Vad är en potentiell oändlighet? Även här kan vi ta några exempel, för att få oss en fingervisning om vad det skulle kunna vara för något. Vi kan tänka oss ett hus. För varje rum vi kommer till, finns det en dörr till ytterligare ett rum. Eller så kan vi tänka oss en bok. För varje sida vi befinner oss på, kan vi vända blad, och så kommer ytterligare en sida. Till skillnad gentemot de aktuella oändligheterna ovan, är det i dessa fall inte så att alla sidor i boken, eller alla rum i huset, faktiskt finns där "framför oss" vid något tillfälle. Istället "läggs de till", allt eftersom vi bläddrar i boken eller öppnar nya dörrar i huset. Vi kan fortsätta att bläddra i all evighet, och det kommer hela tiden nya sidor, men det kommer aldrig att vara så, att alla sidor vid något tillfälle faktiskt finns där, framför oss.

Ett universum som inte har något slut i tiden skulle, åtminstone enligt Craig, vara ett exempel på en potentiell oändlighet. Craig går med på att detta är möjligt. Det skulle alltså kunna vara så, att universum fortsatte att hela tiden bara bli äldre och äldre, utan att det blev något slut och universum upphörde eller "dog". Men detta är fortfarande ingen aktuell oändlighet. Universum kommer aldrig att bli oändligt gammalt vid någon tidpunkt. Vilken framtida tidpunkt vi än tar - den kan ligga hur långt i framtiden som helst - så kommer universum att vid denna tidpunkt ha en viss begränsad ålder, det kommer vara ett specifikt antal år gammalt.

Det tycks som om resonemanget outtalat bygger på att vi har en startpunkt, som ligger oändligt långt bort. Något som den skeptiska filosofen John L. Mackie påpekat. Men i själva verket skulle ju en aktuell oändlighet innebära att det inte finns någon startpunkt. Anta att vi lägger till ytterligare en bok. Då flyttar vi alla de andra böckerna ett steg, så att alla får ett tal högre än vad de tidigare hade. Den bok som tidigare hade tal ett får flytta till tal två, etc. Enligt Craig skulle de inte kunna göra detta, eftersom de högre talen alltid är upptagna. Men är det egentligen det? Hela “kedjan” av böcker flyttas ju så att säga ett steg “uppåt” i talserien. Bara om det fanns ett högsta tal, som kanske var oändligt högt, skulle detta problem uppstå. Men så länge det inte finns något högsta tal, kommer en extra bok bara att innebära att alla de tidigare böckerna får ett högre tal. Hela kedjan av böcker förflyttas så att säga ett steg uppåt. Visst är det så, att alla tal alltid kommer att vara upptagna. Men poängen är, att när det är fråga om oändliga antal, kan de vara upptagna på olika sätt. När vi lägger till en till bok, kommer talen att bli upptagna på ett nytt sätt.

Vidare kan man fråga sig om det verkligen går att lägga till ytterligare böcker i alla bibliotek. Ibland kan ju även vanliga, ändliga bibliotek vara fylld till bredden. Visst skulle vi teoretiskt kunna skapa nya böcker, men de skulle kanske inte kunna få ett eget tal, om alla tal vore upptagna.
Craig pekar på ytterligare något konstigt med det oändliga biblioteket. Anta att vi tar bort alla röda böcker. Anta vidare att vi tar bort även varannan svart bok. Då har vi tagit bort oändligt många svarta böcker, men det finns fortfarande oändligt många kvar. Om vi å andra sidan tar bort alla svarta, har vi också tagit bort oändligt många. Men då finns inga böcker kvar.

Det verkar som om resonemanget förutsätter följande intuitiva princip: Om lika många böcker tas bort från samlingen i olika fall, har detta samma inverkan på samlingen. Det tycks stundom som om Craig ger uttryck för någon sådan princip. Denna intuitiva princip blir tydligare om vi antar att böckerna inte är av olika typer. Böckerna kanske rentav är helt identiska. Anta först att vi plockar bort varannan bok. Anta sedan att vi plockar bort alla böcker. I det första fallet har vi fortfarande oändligt många böcker kvar. I det andra fallet har vi noll böcker kvar. Men har vi inte utfört samma handling - nämligen tagit bort oändligt många böcker?

Kanske beror det på hur vi definierar eller delar in “handlingar”. Skulle vi inte kunna säga, att i det första fallet så har vi utfört handlingen “att ta bort varannan bok”, medan vi i det andra fallet har utfört handlingen “att ta bort alla böcker”, och att detta är olika handlingar, trots att antalet böcker vi tagit bort är detsamma i båda fallen? Och man kan ju fortfarande alltid hävda, att sådana “absurditeter” uppkommer därför att våra intuitioner är anpassade efter ändliga mängder.
Man skulle även kunna fråga sig, om ett universum som existerat oändligt länge verkligen måste vara en aktuell oändlighet. Man skulle ju kunna hävda, att det vid varje enskild tidpunkt bara finns ett visst begränsat antal “grejer” i universum. De händelser, eller de ting, som är förflutna, finns ju så att säga inte längre. De fanns, men de finns inte. Åtminstone om vi går med på den generella syn på tidens natur som Craig ansluter sig till, den s.k. A-teorin eller flödesteorin. Många andra skulle ansluta sig till en annan teori, den s.k. B-teorin eller blockteorin. Enligt B-teorin är all existens egentligen tidlös. Att vi betraktar vissa händelser som förflutna, och andra som framtida, är en subjektiv historia. Då skulle man kunna säga att alla händelser existerar “samtidigt” på sätt och vis.

Man kan även fråga sig om, det inte skulle kunna vara så, att universum är oändligt gammalt, men utan att ett oändligt antal händelser ägt rum. Då kanske universum skulle kunna vara oändligt gammalt, utan att behöva vara en aktuell oändlighet. Craig kanske kan bevisa att en oändlig serie av händelser inte kan existera. Men betyder det att ett evigt universum inte kan existera? Kunde det inte ha varit så, att det första händelsen föregicks av ett evigt, “stilla” universum?

Craig argumenterar mot detta. Antingen är den första händelsen orsakad, eller så är den inte det. Anta att den är orsakad. Då måste de nödvändiga och tillräckliga villkoren för den första händelsen ha varit närvarande i evighet. Men då skulle händelsen ha inträffat "av evighet" (på något sätt).

Mina motargument till detta är: (1) Kanske är de nödvändiga och tillräckliga skälen sådana som av evighet säger att vid den eller den tidpunkten kommer den första händelsen att inträffa. Eller (2) så är det kanske så att den första händelsen på sätt och vis har inträffat “av evighet”. Det finns kanske nämligen kanske ingen “absolut tid”, vilket Craigs argument tycks förutsätta. Det spelar ingen roll vid vilken tidpunkt den första händelsen inträffade, eftersom det inte skulle finnas någon åtskillnad mellan de olika tidpunkterna.

Anta istället att den första händelsen inte är orsakad. Detta vore enligt Craig absurt. På sätt och vis kan jag hålla med. Jag menar att vi behöver någon form av orsaksprincip, och jag kommer att diskutera detta närmare i avsnittet om Craigs första premiss. Men man kan ändå fråga sig, kunde det inte ha varit så, att den första händelsen var oändligt utdragen i tiden på något vis? Då skulle den, enligt Craigs orsaksprincip, inte vara i behov av någon orsak, eftersom den inte hade någon begynnelse i tiden. Jag menar, att vi bör modifiera orsaksprincipen så att det inte bara är det att någonting har en begynnelse i tiden, som gör att det är i behov av en orsak. Mer om detta nedan.

Det andra filosofiska argumentet

Det andra filosofiska argumentet ligger ganska nära det första. Även detta involverar aktuella oändligheter. Det andra filosofiska argumentet utgår från att vi inte kan bilda aktuella oändligheter genom successiv addition. Om universum vore oändligt gammalt, skulle det, enligt Craig, vara ett exempel på en aktuell oändlighet som var bildad genom successiv addition. Vad innebär det nu när vi säger att vi inte kan "bilda en oändlighet genom successiv addition"? Det innebär, att vi inte kan bilda en aktuell oändlighet genom att börja med ett begränsat antal saker, och sedan lägga till fler och fler saker, så att vi till slut får oändlig många saker. Om vi har en bok med ett begränsat antal sidor, kan vi inte göra så att vi sätter in sida efter sida, för att förr eller senare få ett oändligt antal sidor. Boken kommer alltid att ha ett visst begränsat antal sidor, oavsett hur många sidor vi lägger till. Boken kommer aldrig att bli en aktuell oändlighet.

Ibland brukar man uttrycka tanken att man inte kan bilda en aktuell oändlighet genom successiv addition som att man inte kan räkna till oändligheten. Börja räkna, 1, 2, 3… osv. Du kan räkna tills du blir gråhårig, men du kommer ändå aldrig att nå upp till oändligheten. Om du tvivlar, kan du ju alltid försöka. Craig utgår som sagt också från att om universum vore oändligt gammalt, så vore universum en aktuell oändlighet bildad genom en successiv addition.

Även detta andra filosofiska argument tycker jag man kan diskutera. Det verkar utgå från att universum en gång i tiden hade en begränsad ålder, men att det sedan efter tillräckligt lång tid blev oändligt gammalt. Alltså, att universum en gång var ett begränsat antal år gammalt, men att man sedan lade till år efter år, så att det till slut blev ett oändligt antal år gammalt. Men i själva verket skulle ju universum, om det nu vore oändligt gammalt, alltid ha varit oändligt gammalt. Det skulle inte ha blivit oändligt gammalt efter att ha existerat tillräckligt många år. Det skulle alltså alltid ha varit en aktuell oändlighet. Denna aktuella oändlighet skulle inte ha formats vid någon viss tidpunkt. Alltså skulle det inte vara fråga om en aktuell oändlighet som blivit formad genom successiv addition.

Det första empiriska argumentet

Nu går vi över till de empiriska argumenten. Dessa är hämtade från den moderna kosmologin, och utgår från Stora smällen-teorin som säger att universum uppstod genom den Stora smällen (eng. "the Big Bang") för 15-20 miljarder år sedan. Den exakta åldern är inte så viktig för vårt argument. Det viktiga, enligt Craig, är det faktum att Stora smällen faktiskt innebar en begynnelse för universum.
Craig tar upp två empiriska observationer, som han anser stödjer tesen att universum har en begynnelse i och med Stora smällen. Den ena gäller rödförskjutningen hos galaxerna. Ljuset från fjärran galaxer är rödförskjutet. När man tittar på ljuset som kommer till oss från fjärran galaxer genom ett prisma, ser man att ljusspektrumet som uppstår är förskjutet åt det röda hållet. Det finns mer rött i spektrumet än vad som "borde" finnas. Detta tyder på att galaxerna rör sig bort från oss. Det är nämligen så, att när galaxerna rör sig bort från oss, upplever vi att ljusstrålarna från dem skickas ut till oss med längre intervaller. Vi säger att ljuset (sett från vårt perspektiv) har längre våglängd. Ljus med lång våglängd upplever vi som rött. Därför upplever vi att ljus från galaxer som rör sig bort från oss går lite mer i rött, så att säga. Galaxerna rör sig alltså bort från oss, vilket tyder på att universum utvidgar sig. Då måste universum någon gång långt tillbaka ha börjat i ett oändligt ihoptryckt tillstånd.

Det andra argumentet för de Stora smällen bygger på den s.k. bakgrundsstrålningen i universum Jag tänker inte gå in och diskutera detta argument i detalj. Flertalet forskare accepterar hur som helst teorin om den Stora smällen. Många av dem som inte gör det torde vara skapelsetroende av olika slag. Dessa tror ju redan att Gud finns. En poäng med Craigs argument är, att även om vi accepterar den vanliga naturvetenskapliga uppfattningen om den Stora smällen, skulle vi kunna använda den som ett argument för Guds existens.

Men man kan då fråga sig, kunde det inte ha funnits något före den Stora smällen? Kanske är begynnelsen av vårt universum egentligen slutet på ett tidigare universum. Kanske fanns det ett tidigare universum, eventuellt ett där naturlagarna var helt annorlunda än i vårt universum. Kanske skulle Craig invända och säga, att vi inte har några skäl för att tro på ett sådant tidigare universum. Men skulle man inte kunna vända på resonemanget, och säga att eftersom vi har starka skäl att tro att vårt universum har en begynnelse, och att allt som har en begynnelse har en orsak, så måste det ha funnits något före eller "bortanför" den Stora smällen?

Jag tror det är svårt att enbart med empiriska argument säga att den Stora smällen utgör en absolut bakre gräns i tiden. Våra empiriska generaliseringar, som ligger till grund för naturvetenskapen, förutsätter ju att naturlagarna är som de är. Våra generaliseringar bryter så att säga samman i och med den Stora smällen. Skall vi uttala oss vad som hände före den stora smällen, eller huruvida det ens är meningsfullt att tala om något före den Stora smällen, eller om all tid började i och med denna, måste vi röra oss på en mer filosofisk nivå. Det skulle kanske kunna ha varit så, att vårt universum bara är ett led i en oändligt lång kedja av universum. Alltså, att vårt universum är orsakat av ett tidigare universum, som i sin tur är orsakat av ett tidigare universum etc, i all oändlighet. Vill man argumentera mot ett sådant scenario måste man hävda t.ex. att det inte kan finnas några oändliga orsakskedjor. Eller så kan man gå med på att det skulle kunna ha funnits en sådan oändlig orsakskedja av universum, men att denna orsakskedja i sin helhet är beroende av en förklaring. Det finns en del andra varianter av det kosmologiska gudsbeviset som hävdar detta, som jag skall ta upp i en annan text.

Kanske blir Craigs idé om att den Stora smällen utgjorde en absolut begynnelse av universum lite starkare om vi betänker att universum är öppet. Vad menas med det? Det betyder, att universum kommer att fortsätta att expandera i all evighet. Motsatsen vore att universum är slutet, d.v.s. att det efter att ha exanderat ett tag kommer att börja dra ihop sig igen, för att till slut krympa ihop I en enda punkt, the Big Crunch, ungefär som vid den Stora smällen. Om det vore så, skulle man kunna tänka sig att the Big Crunch i själva verket blev startskottet för en ny Stor smäll, och ett nytt universum. Kanske skulle det finnas något slags lagar eller principer, som gjorde att universum föddes och drog sig tillbaka, föddes och drog sig tillbaka på detta vis, i alla evighet. Vårt universum skulle alltså bara vara ett i raden av dessa.

Nu verkar det som om de flesta forskare, som jobbar med modern kosmologi enligt teorin om den Stora smällen, tror att universum är öppet. Universum kommer alltså enligt dessa inte att dra ihop sig, till en “Big Crunch”, utan det kommer att fortsätta expandera i all evighet. Men då tycks det bli svårare att upprätthålla idén om att vårt universum bara är ett i raden av universum. Kanske är det nu så, att alla de universum som fanns tidigare, drog ihop sig. Men varför skulle vårt universum då bete sig annorlunda än alla de tidigare? Det skulle ju kunna vara teoretiskt möjligt, att just vårt universum vore annorlunda än alla tidigare universum. Men det tycks som om just detta skulle komplicera vår teori. Vi måste komma upp med någon förklaring till varför just vårt universum lyder under andra principer eller lagar än de tidigare universumen.

Här ser vi en egenskap hos de empiriska argumenten, vilken skiljer dem från de logiska eller filosofiska argumenten vi tittade på tidigare. Ett empiriskt argument kan aldrig bevisa något fullständigt, utan bara göra olika teorier eller hypoteser mer eller mindre sannolika. Vi kan alltid ta till en massa extraantaganden, för att rädda en teori som håller på att falsifieras eller visa sig vara falsk. Om den empiriska evidensen går i en annan riktning än vad teorin förutsäger, kan man alltid lägga till en massa extraantaganden, som förklarar (eller många skulle nog säga “bortförklarar”) varför det inte blir som teorin förutsäger. Problemet med sådana extraantaganden är att de gör teorin mer komplex, och därmed (enligt mig, i alla fall) mindre sannolik. Men även om teorin blir mer komplex än tidigare, behöver den ju egentligen inte vara falsk. Bara lite mindre sannolik. Frågan är då, om den blir tillräckligt osannolik för att vi ska överge den. Det är svårt att säga. Det beror på hur sannolik den är i jämförelse med de alternativa teorier vi har. I fallet med universum, är Guds existens ett alternativ till de naturalistiska teorierna. Så frågan är om de naturalistiska teorierna är mer eller mindre komplexa (mer eller mindre sannolika) än tron på Guds existens. Som vi skall se i min (förhoppningsvis) kommande behandling av det teleologiska gudsbeviset, menar många att man här måste ha en idé om hur sannolik Guds existens är. Vi kan inte bara använda oss av uteslutning, och säga att eftersom de naturalistiska teorierna är osannolika, så måste det vara Gud som är skaparen av universum. Vi måste fråga oss om de naturalistiska teorierna är mer osannolika än teorin att Gud har skapat universum.

Det andra empiriska argumentet

Den andra empiriska observationen Craig diskuterar handlar om den s.k. termodynamikens andra lag. Den säger, att i ett fysikaliskt system, kommer saker och ting att gå mot ett mer oordnat tillstånd, eller mot ökad entropi. Detta gäller om det fysikaliska systemet är slutet, d.v.s. om det inte finns några yttre krafter som påverkar systemet. Man kan också uttrycka det som att saker och ting, om de lämnas för sig själva, har en tendens till utjämning. Komplexa strukturer kommer att brytas ner. Om vi har ett kar med iskallt vatten, och i detta häller i en hink med kokhet vatten, kommer varmvattnet efterhand att sprida sig i hela karet. Det kommer inte att vara så, att vattnet är kokhett i den ena hörnet av karet, medan det förblir iskallt i resten av karet. Universum är ett slutet fysikaliskt system. Det befinner sig i dag i ett relativt ordnat tillstånd. Det finns planeter, solsystem, galaxer, och andra mer eller mindre komplexa strukturer. Termodynamikens andra lag säger att universum kommer att gå mot ett mer oordnat tillstånd, eller ett tillstånd med mer jämvikt, eller ett tillstånd med ökad entropi. Ett maximalt oordnat tillstånd vore ett där all materia i universum hade blivit till en enda, jämnt fördelad gas. Det är mot ett sådant tillstånd som universum är på väg att utvecklas. Men varför har inte universum redan kommit till ett sådant stadium? Enligt Craig beror det på, att universum har en begynnelse i tiden. Om universum inte hade någon sådan begynnelse, skulle det redan ha kommit till detta tillstånd - för oändligt länge sedan. Men eftersom universum uppenbarligen inte befinner sig i detta tillstånd, måste det alltså ha en begynnelse i tiden.

Det finns en del invändningar som man skulle kunna rikta mot detta argument. Man skulle kunna hävda, att universums ordning inte har något maximum. Då skulle universum kunna gå mot mer och mer oordning i all evighet. En annan tänkbar invändning är att det bara är i vår del av universum, eller den del av universum som vi kan observera, som entropin ökar. Kanske kunde det vara så, att om det fanns ett universum före den Stora smällen, så gällde något annat där. Kanske föregicks den Stora smällen ett tillstånd av maximal ordning, och i och med denna smäll så att säga inledde den process vi nu kan se, att oordningen (entropin) ökar och ökar. Ett problem med sådana teorier är att vi måste göra extraantaganden. Vi måste förklara, varför gäller andra lagar eller principer i vårt universum (eller i den del av universum som vi kan observera), än i andra delar? Vad är det som gör, att i en viss del av universum (där vi befinner oss), så gäller det att det går mot ökad entropi, när detta nu inte gäller i andra delar av universum (eller i de universum som kanske föregick den Stora smällen)? De naturalistiska teorierna, som försöker förklara universum utan Gud, blir alltså lite mer komplicerade. Och därmed lite mindre sannolika. Frågan är, om de blir mer eller mindre (o)sannolika än teorin att Gud har skapat universum. Vi är inne på samma problem som i det första empiriska argumentet

Det finns ytterligare en teori, som säger att vi i själva verket redan har nått maximal entropi, eller maximal oordning. Det är inte så, att detta tillstånd av maximal oordning är ett helt statiskt tillstånd. I enlighet med den s.k. kvantmekaniken, handlar det om sannolikheter. De må vara så, att i universum som helhet, råder det maximal oordning, eller maximal entropi. Men det betyder bara, att “generellt sett”, så är universum väldigt oordnad, eller väldigt kaotiskt. Det kan fortfarande dyka upp små “öar” av ordning. Jämför med badkaret. Lagen om ökad entropi säger att när vi häller varmvatten i ett badkar fyllt med kallvatten, kommer varmvattnet att sprida ut sig, så att temperaturen blir jämn i badkaret. Men denna princip gäller bara med en viss sannolikhet. Det är teoretiskt möjligt, att det vid något tillfälle blir så att all värme samlar sig i ena änden av badkaret. Det är bara det att detta är extremt osannolikt. Men om vi väntar tillräckligt länge, kommer även det mest osannolika att inträffa. På liknande sätt är det med universum i dess helhet. Det kanske är så, att universum har nått ett sådant där oordnat eller kaotiskt tillstånd. Men i ett sådant tillstånd, så kan vi räkna med att det någon gång ska dyka upp små öar av “skenbar” ordning. Åtminstone om vi väntar tillräckligt länge, eller oändligt länge, om det så behövs. Vi råkar leva i en sådan liten “ö” av ordning, i ett universum som på det hela är oordnat.

Craig tar upp denna invändning. Som jag förstår honom, menar han att vårt universum är “för stort” för att kunna betraktas som en sådan liten ö. Men jag tycker att detta är en svag invändning. Om vi betänker att universum eller världsalltet kanske har funnits oändligt länge, eller är oändligt stort, kommer ju även extremt stora ordnade strukturer (som den del av universum vi kan observera, och som vi tycker är ganska ordnad), egentligen bara som en liten krusning i ett oändlig hav av kaos. Kanske vill någon då säga, att det vore väldigt osannolikt att vi skulle ha råkat hamna i denna lilla krusning av ordning. Bara detta skulle nog tala för att det vore mer sannolikt att Gud hade skapat ett ordnat universum. Men då verkar det som om vi glider in på det här med antropocentrism, som jag planerar att diskutera mer i avsnitten om det teleologiska gudsbevisen. Vi människor kan förmodligen bara existera i dessa små krusningar av ordning. Alltså borde vi inte vara förvånade över att vi råkar leva i en sådan. Om vi inte befunnit oss i en sådan, hade vi inte levt.

Har allt som har en begynnelse en orsak?

Hur är det nu med den andra premissen, att allt som har en begynnelse i tiden har en orsak? Craig presenterar två skäl, som han menar stödjer denna premiss. För det första menar han att det är intuitivt självklart, att allt som har en begynnelse i tiden har en orsak. För det andra menar han, att allt i vår erfarenhet tyder på att inget uppkommer utan orsak. Vi kan också uttrycka det senare som att vi har ett starkt induktivt stöd för att ingenting uppkommer utan orsak. Hur starka är Craigs argument?

Vi börjar med det intuitiva argumentet. En skeptiker skulle alltid kunna hävda, att det inte finns några garantier för att våra intuitioner stämmer överens med verkligheten. Dessutom verkar intuitioner skilja sig lite från person till person, och kanske har några lättare för att acceptera att vissa saker uppkommer utan orsak eller skäl. Vill man försvara orsaksprincipen, kan man ju alltid hävda att vi alltid ytterst måste utgå från vissa intuitiva föreställningar om världen. Att yttervärlden existerar, att världen inte är en dröm, att andra människor har medvetande, och kanske, att något slags orsaksprincip gäller, är exempel på sådana föreställningar. Vi kan aldrig bevisa att dessa trosföreställningar faktiskt stämmer överens med hur världen är beskaffad. Men vi måste anta att det är så, om vi ens skall kunna resonera om något. Om nu någon skulle vilja förneka någon av dessa trosföreställningar, kunde vi åtminstone säga att det är det personen som har bevisbördan på sin sida.

Hur är det med det induktiva argumentet? En skeptiker skulle kanske säga, att induktionen inte ger något stöd för en orsaksprincip. Det enda som induktionen ger stöd för, är regelbundenheter. All vår erfarenhet säger oss, att allt som uppstått har föregåtts av något annat. Men vi har inget stöd i erfarenheten, för att det som uppståt i någon mening nödvändiggjorts av det som kom före. Men man kan försvara det kosmologiska gudsbeviset, genom att säga att bara det att allt som uppstått (eller som har en begynnelse) måste ha föregåtts av något, är ett medgivande. Om universum har en begynnelse, måste det ha föregåtts av något.

En annan försvar för orsaksprincipen är att för att induktionen skall vara tillförlitlig, måste vi redan förutsätta något slags orsaks- eller förklaringsprincip. Vi har observerat, att händelser av typ A alltid följs av händelser av typ B. Vi drar då induktivt slutsatsen, att nästa gång en händelse av typ A kommer upp, kommer den att följas av en händelse av typ B. Man skulle kunna hävda, att denna slutledning bara är giltig, om vi redan förutsatt att A har något slags inneboende disposition att ge upphov till B. Eller annorlunda uttryckt, att A orsakar B. För att induktiva slutledningar skall vara giltiga, måste vi alltså förutsätta något slags orsaksprincip.

Detta tycks vara ytterligare ett argument för att vi måste acceptera något slags orsaksprincip, utöver de två argument som Craig har angivit. Om vi skall kunna vara rationella, måste vi (åtminstone implicit) anta, att saker och ting inte bara uppkommer, utan att de har orsaker (eller åtminstone något slags förklaringar). Om vi inte antog detta, kunde vi i princip postulera vad som helst, utan att behöva ange något skäl för dess existens. Då skulle all rationalitet falla samman. Det faktum att vi inte gör det, tyder på att vi (åtminstone implicit, eller outtalat), håller oss till något slags orsaks- eller förklaringsprincip.

Jag tror att det ligger något i tanken på att saker och ting inte bara uppkommer, utan att de måste ha orsaker, eller åtminstone något slags förklaringar. Men man kan undra varför det är just sådant som uppstår i tiden som är i behov av orsaker eller förklaringar. Kunde man inte tänka sig, att även sådant som existerar evigt i vissa fall kunde vara i behov av förklaring? Jag menar att det i vissa fall kan vara så, nämligen i de fall då det som är evigt existerande är kontingent, d.v.s. icke-nödvändigt. Jag skall utveckla detta i en text som handlar om en annan variant av det kosmologiska gudsbeviset. Jag skulle vilja utveckla Craigs orsaksprincip, som är starkt knuten till föreställningen om en begynnelse i tiden, till något som brukar kallas den tillräckliga grundens princip. Denna princip säger att allt som är kontingent behöver en förklaring till varför det finns.

Nu skulle jag vilja passa på att bemöta ett argument som ibland brukar riktas mot olika former av orsaksprinciper. Vissa brukar påpeka, att vi inom kvantmekaniken har exempel på genuin slump, d.v.s. att saker uppstår, eller händelser sker, utan orsak. Jag skulle hävda, att saker i kvantmekaniken inte sker utan orsak. De sker utan deterministiska orsaker. Orsaker kan vara antingen deterministiska (nödvändiggörande), eller probabilistiska. En deterministisk orsak nödvändiggör en viss effekt. En probabilistisk orsak gör en verkan sannolik till en viss grad. Anta att en händelse av typen A gör händelser av typen B till 70% sannolik. Om vi upprepar processen, och låter händelsen A inträffa ett stort antal gånger, kan vi förvänta oss att händelser av typen B kommer att inträffa i ungefär 70% av fallen. Händelser i kvantmekaniken tycks vara av detta slag. Det går inte att göra deterministiska förutsägelser, men det väl probabilistiska. Det finns med andra ord en struktur inom kvantmekaniken. Annars skulle den ligga utanför vetenskapen, eller åtminstone utanför naturvetenskapen. När vi säger att "allt har en orsak", eller "allt har en förklaring", behöver det alltså inte tolkas som att det måste vara fråga om deterministiska orsaker eller förklaringar.

Behöver universums orsak vara Gud?

Anta nu att båda premisserna är sanna. Då kan vi dra slutsatsen, att universum har en orsak. Nu kommer den brännande frågan, måste denna orsak vara Gud? Craig har resonerat kring detta. Craig menar att det måste ha varit Gud, eller åtminstone en fri agent, som skapat universum. Varför? Det är nämligen så, att universum måste ha skapats vid en specifik tidpunkt. Innan universum blev till, var alla tidpunkter likadana. Det fanns ingen skillnad mellan de olika tidpunkterna. Men om det inte finns någon skillnad mellan olika tidpunkter, finns det heller inget som kan föranleda att universum uppkommer vid en viss specifik tidpunkt, snarare än någon annan. Det enda som då kan göra att universum faktiskt blir till vid någon viss tidpunkt är att Gud (eller åtminstone någon fri agent) av fri vilja väljer en tidpunkt och skapar universum vid just den tidpunkten. Craig har skrivit mycket om tidens natur från ett filosofiskt perspektiv, och mycket av hans resonemang utgår från vissa uppfattningar om tidens natur.

Enligt Craig är inte Guds existens i behov av ytterligare förklaring, eftersom Gud är evig. Gud kan ha existerat i evighet, enligt Craig, utan att det skulle motsäga några av hans tidigare argument. Guds eviga existens innebär enligt Craig ingen aktuell oändlighet. Den innebär inte t.ex. att det måste ha funnits ett oändligt antal händelser. Därför går det enligt Craig bra med en evig Gud, men inte med ett evigt universum.

Frågan som jag skulle vilja ställa mig är om argumentet bevisar något mer än att universums skapare är personlig. Behöver universums skapare vara allsmäktig? Tillräckligt mäktig för att skapa ett universum, i alla fall. Men allsmäktig? Hur är det med allvetandet? Och allgodheten? Vad jag kan se, finns det inget i Craigs argument som visar på att universums skapare måste vara vare sig allsmäktig, allvetande eller allgod. Som jag kommer att visa, finns det andra varianter av det kosmologiska gudsbeviset (och även en del varianter av det teleologiska gudsbeviset) som klarar detta bättre.

Sammanfattning

De olika varianterna av det kosmologiska gudsbeviset har någon form av orsaks- eller förklaringsprincip. De säger något i stil med att “allt som har den eller den egenskapen, måste ha en orsak eller en förklaring av något slag”. Craig menar, att den egenskap som gör att saker och ting är i behov av en orsak, är att ha en begynnelse i tiden. Jag kan hålla med om, att det ligger något i att saker och ting har orsaker eller förklaringar, och att de inte bara inträffar. Däremot kan man undra varför just det att ha en begynnelse i tiden är det som gör att saker måste ha en orsak. Att ha en begynnelse i tiden kan vara en sak som gör att något är i behov av förklaring, men inte det enda. Jag skulle vilja utveckla Craigs orsaksprincip till en mer generell variant av vad som brukar kallas den tillräckliga grundens princip (som säger ungefär att allt som sker behöver en orsak), vilket jag ämnar att göra på annan plats. Jag tror vi behöver utveckla orsaksprincipen på detta sätt om vi vill försvara någon form av det kosmologiska gudsbeviset, eftersom jag har kritiserat Craigs argument för att universum har en begynnelse i tiden. Både de logiska och de empiriska.

Hur som helst tror jag att Craig pekar på något väsentligt, nämligen att Gud är en fri agent, som skapar genom fri vilja. Fria viljebeslut är det enda sätt, på vilket det är möjligt att skapa ur intet. Ett fritt viljebeslut är det enda som kan förklara något, utan att självt vara i behov av förklaring. Jag kommer att återvända till denna punkt och utveckla den vidare i mina texter. Det gäller för både kosmologiska och teleologiska argument i deras olika varianter. De försöker visa på att universum är i behov av en förklaring. Då tar de till Gud som en förklaring till universum. Men i detta läge brukar skeptikern invända och hävda att Gud måste vara lika komplex som universum, ty annars skulle denna inte kunna förklara universum. Innebär inte postulerandet av Gud som förklaring att man bara flyttar förklaringsbehovet ett steg bakåt? Istället för att förklara universums existens, behöver man nu förklara Guds existens. Jag menar, att vi bara flyttar förklaringsbehovet på detta sätt i de fall vi antar eller postulerar fysikaliska eller deterministiska orsaker eller förklaringar. Eftersom dessa orsaker eller förklaringar är deterministiska, finns det som kommer att bli resultatet på sätt och vis redan i själva orsakerna eller förklaringarna. Om universums existens skulle ha en fysikalisk eller deterministisk förklaring, skulle universums existens i en mening redan finns "inbyggd" i denna deterministiska eller fysikaliska förklaring. Det finns något "inne i" den deterministiska förklaringen eller orsaken som gör att universum kommer att uppstå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar