torsdag 14 april 2016

Det kosmologiska gudsbeviset (argumentet från universums kontingens)

Jag skrev tidigare om den variant av det kosmologiska gudsbeviset som William Lane Craig har försvarat. Den varianten bygger på att universum har en begynnelse i tiden. Jag hade både positivt och negativt att säga om Craigs argument. Jag tror att Craig har fångat en viktigt intuition, som säger att saker och ting inte bara uppkommer hur som helst. Däremot var jag lite tveksam till argumentets starka betoning på frågan om en begynnelse i tiden. Nu skall jag gå igenom en annan variant av den kosmologiska gudsbeviset, som inte förutsätter att universum har just en begynnelse i tiden. Jag skall gå igenom den variant av det kosmologiska gudsbeviset som formulerats och försvarats av bl.a. filosofen Gottfried Wilhelm von Leibninz. Denna variant utgår från den s.k.tillräckliga grundens princip, som säger att allt som är kontingent (icke-nödvändigt) är i behov av förklaring. Det kan inte vara så, att vissa saker “bara finns”, eller "bara sker". Det måste finnas en förklaring till varför de finns eller sker. Det kan vara så att förklaringen till att tingen finns ligger i tingens väsen. Då säger vi att tingen är nödvändiga. Om tingen inte är nödvändiga (d.v.s. om de är kontingenta), måste det vara något utanför tingen som förklarar varför de finns. Vidare bygger argumentet på att universum är kontingent, d.v.s. att det är icke-nödvändigt. Det kunde ha varit så att universum inte fanns. Alltså måste det finnas en yttre förklaring till universum. Argumentet söker slutligen påvisa att denna yttre orsak eller förklaring måste vara Gud.

Formuleringen av argumentet


Man kan formulera argumentet på detta sätt:
(1) Allt som är kontingent (icke-nödvändigt) har en yttre orsak eller förklaring till sin existens.
(2) Universum är kontingent (icke-nödvändigt). Det kunde ha varit så, att universum inte fanns.
(3) Alltså: Universum har en förklaring till sin existens.
(4) Denna förklaring måste vara Gud.
(5) Alltså: Gud finns.
Alternativt skulle vi kunna formulera argumentet på följande sätt:
(1b) Allt som existerar, har en förklaring till sin existens. Denna förklaring kan ligga antingen i tingets väsen, eller i något yttre.
(2b) Det kan inte ha varit så, att allt har en förklaring i något yttre.
(3b) Alltså, det måste ha funnits något vars förklaring ligger i dess eget väsen.
(4b) Denna måste vara Gud.
Hur förhåller sig dessa båda formuleringar av argumentet till varandra? (1) och (1b) är båda olika formuleringar av den tillräckliga grundens princip. Denna princip säger, att ingenting kan “bara existera” utan anledning. Det måste finnas en anledning eller en förklaring till varje ting som existerar (eller till varje händelse som sker, beroende på hur principen formuleras). En första viktig uppgift för denna variant av den kosmologiska gudsbeviset är att närmare precisera och försvara den tillräckliga grundens princip.
(2) säger att universum inte kan vara nödvändigt. Ett sätt, som vissa tänker sig att universum skulle kunna ha varit nödvändigt på, är om universum bestod av en oändlig kedja av händelser, där de tidigare händelserna orsakat de senare. På så sätt skulle man kanske kunna förklara universum, utan att behöva blanda in Gud. Kanske skulle det kunna vara så, att detta universum, som vi lever i, har existerat i evighet, och att dess nuvarande tillstånd är förklarat av tidigare tillstånd, etc. Nu är det ju en vanlig tanke i modern kosmologi, att universum faktiskt har en begynnelse, det som man brukar kalla för den Stora smällen eller the Bing Bang. Men man skulle kanske kunna tänka sig att det fanns något före den Stora smällen, som orsakade den. Kanske är vårt universum egentligen bara ett i en oändligt lång kedja av universum, där de tidigare har orsakat de senare. Varje universum skulle då kunna vara förklarat av ett tidigare universum. Eftersom alla universum är förklarade, finns inget mer som är i behov av förklaring. Då behövs inte Gud som förklaring till något. (2b) säger att det inte kan finnas några sådana oändliga orsakskedjor av universum, där de tidigare orsakat de senare. Nästa viktiga uppgift för denna variant av det kosmologiska gudsbeviset är att försvara detta, att det inte kan finnas några sådana orsakskedjor av universum.
Anta nu att den tillräckliga grundens princip är sann. Anta vidare att det inte kan ha varit så, att allting är orsakat av något tidigare, så att vi får något slags oändlig orsakskedja. Då måste det ha funnits något som är nödvändigt, vars existens följer från dess eget väsen. Men måste då detta nödvändiga väsen vara Gud? Den sista viktiga uppgiften blir att försöka påvisa detta, att just Gud är detta nödvändiga väsen. Jag skall nu i tur och ordning ta mig an dessa tre uppgifter. Vi börjar med den första, att förklara och försvara den tillräckliga grundens princip.

Den tillräckliga grundens princip

Vi skall börja med att titta på den tillräckliga grundens princip. Det är tre saker som vi skall undersöka närmare. Först skall vi titta på hur vi kan formulera principen på ett mer exakt sätt. Sedan skall vi se vilka skäl vi har för att över huvud taget acceptera den. Slutligen ska vi gå igenom, och försöka besvara, några invändningar som har riktats mot den.
Vi har hittills formulerat den tillräckliga grundens princip på ett väldigt allmänt sätt. Vill vi vara lite mer exakta, skulle vi kunna formulera den på något av följande vis:
(1) Varje ting som existerar, har en tillräcklig grund för sin existens.
(2) Varje händelse som inträffar, har en tillräcklig grund för sin inträffande.
(3) Varje sakförhållande som är, har en tillräcklig grund för att det är.
Beroende på vad vi menar med “allt” I den allmänna formuleringen, kan vi få lite olika formuleringar av den tillräckliga grundens princip. Den allmänna formuleringen säger något i stil med att “allt som finns” är i behov av förklaring. Men vad är egentligen detta “allt som finns”? Beroende på vilken generell metafysik man har, kan man ge olika svar på denna fråga. Olika metafysiska uppfattningar ger olika besked om vilka typer av ting som “finns”, vilka världens grundläggande byggstenar är. En del metafysiska uppfattningar skulle kanske säga att “ting” (“entiteter”, “substanser”, etc) är de grundläggande metafysiska byggstenarna i världen. Om man ansluter sig till denna uppfattning, torde man vara böjd att acceptera (1) ovan. Andra metafysiska teorier skulle kanske betrakta händelser som de grundläggande byggstenarna. Om man accepterar en sådan teori, torde man vara mer böjd att acceptera (2) ovan. Etc.
Det tre formuleringarna ovan rör sig alla på ett metafysiskt plan. De handlar om olika slags företeelser i verkligheten, som de menar kräver en förklaring. Man skulle också kunna formulera den tillräckliga grundens princip så att den rör sig på ett språkligt plan. Då skulle den kunna se ut så här:
(4) Varje sant påstående har en tillräcklig grund för dess sanning.
Vilken formulering är då den rätta? Det beror som sagt på vilken grundläggande metafysisk uppfattning man har. Jag planerar att diskutera detta i en text om enkelhet, i anknytning till Richard Swinburnes argument för Guds existens. Där kommer jag att hävda att determintioner(begränsningar, som talar om på hur komplexa sätt olika typer av entiteter är instansierade i världen), är grundläggande metafysiska byggstenarna I tillvaron. (Möjligen är även typer av entiteter ett slags grundläggande byggstenar, men här kommer jag att fokusera på determinationer,) Detta är troligtvis dock bara en preliminär uppfattning från min sida, och den kan komma att förfinas och vidareutvecklas.
Vad är då en determination? När kan vi säga att vi har en determination (som är alltså är i behov av förklaring)? En determination är vad som helst, som är “något” snarare än “något annat”. Att en bil är röd snarare än grön är en determination av bilen. Det kunde ha varit så, att bilen hade varit grön. Att något har en viss längd, eller en viss massa, etc, är också exempel på determinationer. Många gånger kan nog determinationer snarast förstås som olika former av begränsningar. Att något börjar här, snarare än där. Att något är på ett visst sätt, snarare än på något annat. Determinationer kan sägas vara ett slags godtyckligheter i tillvaron. Sådana vill vi försöka förklara så gott det går.
Frågan är hur vi skall göra med väldigt allmänna fakta om världen, som att något existerar, snarare än inte. Är det att existera en determination? Jag är inte helt säker på vad jag skall säga om detta, och jag får nog återkomma till frågan och utveckla mina tankar vidare. Hur skall man se på händelser? Jag skulle säga, att vissa typer av händelser kan ses som ett slags determinationer (begränsningar) i tillvaron. En händelse kan vara t.ex. att ett visst ting börjar eller slutar att existera. Sådana händelser kan vi betrakta som determinationer i tiden. Då kan dessa reduceras till en fråga om determinationer. Och eftersom determinationer är i behov av förklaring, är sådana händelser i behov av förklaring. Det finns dock en typ av händelser, som jag menar inte är i behov av förklaring. Det är fria agenters fria val. Eller rättare sagt, man skulle kunna säga att eftersom dessa på sätt och vis redan är förklarade, av själva agenten, så behöver de ingen ytterligare förklaring. Fria agenters val kan därför fungera som ett slags “stopp” för förklaringskedjor. Fria agenters val kan förklara saker, utan att själva vara i behov av förklaring. Ni kan läsa mer om detta i min text tre typer av förklaring.
Så, jag skulle alltså formulera den tillräckliga grundens princip ungefär så här:
(5) Varje determination (eller begränsning, eller bestämning) av tillvaron, är i behov av förklaring.
Låt oss nu titta på vilka skäl vi har för att över huvud taget tro att någon form av den tillräckliga grundens princip över huvud taget är sann. Två skäl har framförts. Dels tycks någon variant av den tillräckliga grundens princip vara intuitivt rimlig. Dels tycks det som om vår förmåga att resonera rationellt skulle undermineras om vi inte accepterade någonting i stil med den tillräckliga grundens princip. Låt oss titta på dessa två skäl i tur och ordning.
Vad skall vi säga om det “intuitiva” skälet? Jag tror, att intuitioner ger oss prima facie-skäl för oss att tro på saker och ting. Om det intuitivt tycks som om något är fallet, är vi berättigade att tro detta, tills vi har skäl som talar för motsatsen. Om vi inte hade intuitioner att utgå ifrån, vore det svårt att se hur vi skulle kunna veta något över huvud taget. Ytterst verkar det som om all vår kunskap måste gå tillbaka på något slags intuition; vi kan inte kräva uttryckliga bevis för allt. Sådana uppfattningar vi får om världen genom intuition, är som jag skrev bara berättigadeprima facie, d.v.s., vi är berättigade att hålla fast vid dem så länge det inte finns något som uttryckligen talar för motsatsen, d.v.s. för att de är falska. Finns det nu något som talar för att den tillräckliga grundens princip är falsk? Det har riktats en del argument mot den tillräckliga grundens princip, som jag kommer att diskutera nedan.
Låt oss nu gå över till det andra argumentet som brukar framföras till stöd för den tillräckliga grundens princip. Det går ut på att vår förmåga att resonera rationellt skulle undermineras, om vi inte accepterade den tillräckliga grundens princip. Om vi skall kunna resonera rationellt, måste det finnas en ordning i naturen. Det får inte vara så, att saker och ting “bara är”. Anta att vi nu inte accepterade den tillräckliga grundens princip. Då tycks det som om vi skulle kunna tro på vad som helst. Vi skulle kunna hävda att jultomten existerade. När någon frågade vilka skäl vi har för att tro på jultomten, förutsätter de i själva verket någon form av den tillräckliga grundens princip. Jultomtar, liksom andra varelser, är inte något som bara finns. Det måste finnas något som förklarar, eller gör sannolikt, jultomtens existens.
Vi kan generalisera resonemanget kring jultomten. Vi kan ta vilken uppfattning som helst. När det verkar som om argumenten för denna uppfattning i fråga börjar krackelera, kan vi alltid “rädda” uppfattningen genom att postulera en massa ad hoc-hypoteser. Sådant brukar man vilja vara försiktig med i vetenskapen. Detta tror jag implicit bygger på någon form av den tillräckliga grundens princip. Vi skall inte kunna postulera en massa saker “ad hoc”, i syfte att “rädda” teorier eller trosföreställningar som vi vill hålla fast vid. Om vi postulerar något, gäller generellt att vi bör försöka ange skäl för detta. Det kanske inte alltid behöver vara helt vattentäta bevis, men vi måste på något sätt kunna ange att det är rimligt att tro på detta. Då använder vi oss i praktiken av en form av den tillräckliga grundens princip.
Nu skall vi diskutera den kritik som har riktats mot den tillräckliga grundens princip. Ett känt exempel, som brukar anföras som argument mot den tillräckliga grundens princip, går under namnet "Buridans åsna". Namnet kommer efter en medeltida filosof. Tänk er att vi har en åsna, som står och väljer mellan två identiska höstackar. Dessa höstackar är exakt lika attraktiva. Om den tillräckliga grundens princip vore sann, skulle åsnan inte kunna välja någon av höstackarna. Den skulle bli stående i mitten. Eftersom åsnan har exakt lika stora skäl att välja den ena höstacken som den andra, finns det inget avgörande skäl för den att välja någon av dem. Om den tillräckliga grundens princip vore sann, och åsnan valde den ena (t.ex. den högra) höstacken, måste det ju finnas något skäl för åsnan skulle ha valt just denna, och inte den andra.
Jag tror man kan lösa problemet med Buridans åsna, om man accepterar att orsaker eller skäl inte behöver vara deterministiska. Som vi såg i texten om tre typer av förklaringar, så kan förklaringar eller orsaker vara antingen deterministiska, probabilistiska eller av fri vilje-typen. Det tycks bara vara då vi har att göra med deterministiska förklaringar, som problemet med Buridans åsna uppkommer. Om vi accepterar att åsnan kan ha en fri vilja, kan den ju välja den ena framför den andra. Det behöver inte finnas någon ytterligare förklaring till varför den valde den höstacken den valde. Åsnans val förklarar fullt ut valet, men är i sig inte i behov av förklaring. Hur det kan vara så beskrev jag närmare i texten om de tre typerna av förklaring.
Om vi accepterar att åsnan kunde låta sig styras av probabilistiska förklaringar, tycks det även då som om vi kan komma förbi problemet med Buridans åsna. Det kanske finns någon probabilistisk mekanism (i åsnans hjärna?) som gör att det är 50% sannolikhet att den kommer att välja den ena eller den andra höstacken (men samtidigt 0% sannolikhet att den kommer att stå kvar i mitten.
Visst skulle vi, om vi nu accepterar idén om probabilistiska förklaringar, kunna säga att det är ett slags slump inblandad i det hela. På sätt och vis skulle vi kunna säga att det är en slump att åsnan valde just den höstacken den valde, istället för den andra. Men detta är inte det samma som att det är ett “brute fact” att åsnan valde just den höstacken. Det finns en förklaring, bara det att det är en probabilistisk förklaring. Probabilistiska förklaringar kan vara fullgoda, fullständiga förklaringar till händelser, tillstånd, eller vad det nu är som behöver förklaras. Ett “Brute fact” är något som är utan förklaring. Sådant utesluts av den tillräckliga grundens princip. Alltså, om vi utvidgar den tillräckliga grundens princip så att vi kan ha inte bara deterministiska, utan även probabilistiska och fri vilje-förklaringar, kan vi komma runt problemet med Buridans åsna.
Men även om vi bara accepterade deterministiska förklaringar, kunde vi nog modifiera den tillräckliga grundens princip så att vi slipper problemet med Buridans åsna. Vi kunde säga, att i vissa specifika fall, kan det förekomma “Brute facts”, händelser (eller vad det nu är) som inte har någon förklaring. Sådana fall skulle kunna vara de där vi inte har något enskilt alternativ som är det bästa, utan där vi har två eller flera alternativ som är lika bra, men bättre än alla andra alternativ. Detta är fallet med Buridans åsna. De två höstackarna är exakt lika bra, men de är båda bättre än det tredje alternativet, att åsnan inte väljer någon höstack alls, utan blir stående mitt emellan dem. Alltså; denna modifierade varianten av den tillräckliga grundens princip, skulle säga något i stil med att:
  • (6) För allt som existerar, finns det en förklaring till varför detta, eller något lika "bra", existerar.
I dag skulle nog en del vilja anföra kvantmekaniken, och dess till synes “orsakslösa” händelser, som ett argument mot den tillräckliga grundens princip. Men om vi accepterar tanken att orsaker kan vara probabilistiska, och att de inte behöver vara deterministiska, kan vi se att kvantmekanikens händelser inte behöver vara orsakslösa. De är orsakade av probabilistiska orsaker. Detta gör att vi kan göra ett slags förutsägelser. Vi kan göra probabilistiska förutsägelser. Vi kan inte förutsäga exakt vilka händelser som kommer att inträffa på “kvantnivån”. Men vi kan förutsäga med vilken sannolikhet olika händelser kommer att inträffa. Nu inträffar det extremt många händelser på kvantnivån. I varje enskilt fall kan det ju vara så att det blir ett oväntat resultat. Men på det stora hela, kommer olika avvikelser att ta ut varandra, så att det samlade resultatet blir att världen “utanför” kvantnivån ter sig deterministisk. Om kvantmekaniken inte präglades av en sådan probabilisitisk kausalitet, då skulle vi inte kunna göra några som helst förutsägelser, och ett vetenskapligt studium av kvantfenomenen skulle omöjliggöras.
Vi har alltså sett att den tillräckliga grundens princip är rimlig (även om man alltid kan diskutera dess exakta utformning). Detta är den första premissen i denna variant av det kosmologiska gudsbeviset. Den andra viktiga premissen är att det inte kan har varit så, att allt är förklarat av något yttre, utan att det måste ha funnits en första orsak, eller ett första skäl, som förklarar sig självt (d.v.s. som är nödvändigt, icke-kontingent).

Oändliga orsakskedjor?


Vi försöker alltså bevisa att det måste ha funnits något som existerar av nödvändighet, d.v.s., som inte är orsakat av något annat, utan som existerar p.g.a. sin egen natur. Men varför skulle det inte kunna ha varit så, att allting är orsakat av något annat? Skulle det inte kunna ha varit så, att detta universum är orsakat av ett tidigare universum, som i sin tur är orsakat av ett tidigare universum, etc, i all oändlighet? För att bevisa att det måste ha funnits ett nödvändigt existerande väsen av något slag, måste vi tillbakavisa möjligheten till sådana oändliga orsakskedjor.
De som vill försvara kalaam-varianten av det kosmologiska gudsbeviset, skulle säga att sådana oändliga orsakskedjor vore en form av aktuell oändlighet, och att sådana inte kan finnas. Som vi såg, kan man diskutera huruvida kalaam-varianten av det kosmologiska gudsbeviset har rätt i att det inte kan finnas några aktuella oändligheter. Den variant av det kosmologiska gudsbeviset vi har att göra med här, går med på att skulle kunna finnas aktuella oändligheter. Det skulle rentav kunna vara så, att vårt universum är orsakat av ett tidigare universum, som i sin tur är orsakat av ett tidigare universum, etc, i all oändlighet. Men poängen är,att hela denna kedja som sådan i sin tur skulle vara i behov av förklaring. Det skulle kunna ha varit så, att hela denna kedja inte fanns. Kedjan som sådan är alltså inte nödvändigt existerande. Den är kontingent. Därmed måste det, enligt den tillräckliga grundens princip, ha funnits något annat, som orsakat denna kedja. Hur är det med det som orsakat denna kedja, är detta kontingent eller nödvändigt? Om det är kontinent, uppstår samma problem igen. Vi måste fråga oss vad som orsakade denna orsak, etc. Hur många kontingenta orsaker vi än postulerar, uppstår samma problem. Det kunde ha varit så, att hela kedjan av kontingenta orsaker inte fanns. Det enda sättet att komma ifrån detta problem, är att postulera en nödvändig varelse någonstans; en varelse som inte är orsakad av något yttre (utan som existerar p.g.a. sin egen natur), men som har förmågan att orsaka andra saker.
Ovanstående argument har kritiserats av en del filosofer. Man har menat, att sådana oändliga orsakskedjor, faktiskt är nödvändiga. De är fullt förklarade, de är inte i behov av någon ytterligare förklaring. Anledningen till detta är att alla de ingående delarna i orsakskedjan är förklarade. De som kritiserar det kosmologiska gudsbeviset på denna punkt, menar något i stil med att om vi har förklarat alla delarna i en samling, så har vi förklarat hela samlingen. Helheten är alltså inte något mer än summan av delarna. Anta att vi nu har en oändlig kedja av universum, där varje universum är förklarat av ett tidigare universum i kedjan. Då skulle alla dessa universum, tagna var för sig, vara förklarade. De som kritiserar det kosmologiska gudsbeviset skulle då hävda, att om det är på detta vis, skulle hela kedjan av universum vara förklarad.
Vad skall vi säga om denna invändning? Är den bra eller inte? Det finns de som har velat försvara det kosmologiska gudsbeviset mot denna invändning. Dessa menar, att det i vissa fall kan vara så, att om vi har förklarat alla delarna var för sig, så har vi förklarat helheten. Om vi har en samling med 20 kulor, och vi har en förklaring till varför var och en av den finns där, så skulle vi nog i vara nöjda och säga att själva samlingen som sådan inte behöver någon ytterligare förklaring. Men detta gäller inte i alla sammanhang. Det gäller inte, då förklaringen själv är en del av den helhet som skall förklaras.
Om det vore så, att vi hade en oändlig serie av kulor, och varje kula vore orsakad av den närmast föregående kulan, skulle förklaringen till de enskilda kulorna (delarna) i sin tur vara en del av hela serien av kulor (helheten). Något liknande vore fallet, om vi skulle hävda att kulorna förklarade varandra “i cirkel”. Om det vore så, att kula nummer 1 var förklarad av kula nummer 2, som i sin tur var förklarad av kula nummer 1, skulle det vara så. De båda kulorna skulle förklara varandra “i cirkel”. Det är något skumt med sådana cirkulära förklaringar. Likaså verkar det vara något skumt med oändliga kedjor av förklaringar eller orsaker, där de varje ingående del förklaras av en tidigare del. I båda dessa fall är det så, att det som förklarar delarna I en samling, självt ingår i samlingen. Vi skulle få en form av självreferentiell kausalitet, vilket tycks vara något ytterst skumt.
Vi kan göra en jämförelse med argumentationsteorin. Man brukar normalt inte betrakta cirkelargument som hållbara. Det tycks vara ungefär samma sak med förklaringar eller orsaker som rör sig i cirklar, som med argument som rör sig i cirklar. Det är bara det, att i det ena fallet rör vi oss på en metafysisk nivå, medan vi i det andra fallet rör oss på en språklig nivå. På liknande sätt torde det vara problematiskt med argument som rör sig i en oändlig regress. Anta att vi säger av vi tror på jultomten. Om någon frågar oss vad vi har för skäl för detta, skulle vi kanske svara “därför att A”. Vi tänker oss att A är något som gör jultomtens existens sannolik. Nu är sannolikheten stor, att detta “A” är något som i sig är minst lika osannolikt som jultomtens existens, och då kanske någon frågar vad vi har får skäl att tro på A. Då kanske vi svarar, “därför att B”. B är då något som gör A sannolikt. Så kan vi hålla på I all oändlighet. Varje gång någon frågar oss vad vi har för skäl att tro på något (t.ex. Y) kan vi säga “därför att Z”. Vi skulle nog inte betrakta sådana typer av argument som särskilt goda. Vi tycks här ha en parallell till de oändliga orsakskedjorna. Precis som att det verkar vara något skumt med oändliga argumentregresser, torde det vara något skumt med oändliga orsaks- eller förklaringsregresser. Skillnaden är åter bara, att i det ena fallet rör vi oss på ett språkligt plan, i det andra fallet på ett metafysiskt.

Måste ett nödvändigt väsen vara Gud?


Vi har alltså sett, att det är något tveksamt med oändliga orsaks- eller förklaringskedjor. Nu kommer vi slutligen till frågan, vad det är som säger att ett nödvändigt väsen måste vara Gud. Varför skulle inte t.ex. universum som sådant kunna vara nödvändigt? I min tidigare text, den där jag gav en översikt över de olika gudsbevisen, skrev jag att det fanns något tilltalande med gudsbegreppet. Det verkar som om det finns något icke-godtyckligt i gudsbegreppet. Gud är obegränsad, på olika sätt. Gud har sina egenskaper i obegränsad utsträckning. Om Gud vore begränsad i någon mening, skulle detta vara något godtyckligt. Det skulle kräva en förklaring.
Liknande resonemang för jag i texten om Swiburnes gudsbevis. Att Gud har sina egenskaper obegränsat, gör att Gud är relativt enkel. Om Gud bara vore begränsat god, vis eller mäktig, skulle detta innebära en komplicering av gudsbegreppet. Gudsbegreppet skulle ha vissa determinationer, och sådana kräver förklaring. I och med att Gud har obegränsade egenskaper, blir det mindre att förklara. Det blir mindre komplexitet, helt enkelt.
Men nu när vi har att göra med ett renodlat kosmologiskt gudsbevis räcker det inte med att säga att Gud är relativtenkel, att gudshypotesen innebär relativt få oförklarade antaganden. Vi måste kunna påvisa att Gud är absolut enkel, d.v.s. att det inte finns något oförklarat hos Gud. Men samtidigt får inte Gud vara förklarad av något annat. Gud måste därför vara något som förklarar sig självt.
Men nu kanske det inte behöver vara så, att Gud förklarar sig själv. Kanske är det så, att Gud inte behöver någon förklaring, utan att han kan existera ändå. Kanske är det bara en viss sorts företeelser som behöver förklaring, och att Gud inte är en sådan företeelse. Mitt förslag till formulering av den tillräckliga grundens princip sade, att alla determinationer behöver en förklaring. Nu kanske det är så, att Gud saknar deteminationer, och att han därmed inte behöver någon förklaring. Enligt detta scenario kunde det vara så, att Gud inte fanns. Det är inte allt som finns som är i behov av förklaring, utan bara allt som finns och som har determinationer, som behöver förklaring. Gud finns, men har inga determinationer. Alltså behöver Gud ingen förklaring, enligt detta scenario.
Vi tycks alltså ha två möjligheter. Den ena är att Gud förklarar sig själv. Den andra är att Gud inte behöver någon förklaring. Vilket av dessa är det rimligaste? Om det vore så att Gud inte var i behov av förklaring, tycks det som om vi skulle ha åtminstone två olika möjliga scenarier, där inget är i behov av förklaring. Dels har vi ett scenario där Gud finns, dels har vi ett scenario där ingenting finns. Det tycks ju intuitivt som om det senare scenariot inte innehåller några determinationer. Ingenting finns, alltså torde det inte finnas några determinationer. Man kunde kanske tycka att det är något kontraintuitivt med en sådan situation, att det finns två ömsesidigt uteslutande scenarier, och inget av dem är i behov av förklaring. Vilket av dessa båda scenarier skulle har “företräde”?
Intuitivt tycker nog många att det känns som om scenariot där ingenting finns är det mest “primitiva”. Men det skulle innebära, att om Gud finns, skulle detta vara något slags determination. Frågan är, om detta att finnas, snarare än att inte finnas, är en determination. Intuitivt tycks det nog vara så (även om jag inte är helt säker än…). Det tycks som om ett scenario där ingenting, inte ens Gud, finns, vore logiskt möjligt. Om Gud existerade, tycks detta vara en determination, det tycks som om det behövs en förklaring. Man skulle kanske kunna utveckla det. Det att Gud har de egenskaper han har - makt, kunskap och godhet - tycks vara deteminationer. Att Gud är god, snarare än etiskt neutral, tycks vara en determination. Att Gud är vis eller har kunskap, snarare än att han famlar omkring i okunskap eller blindhet, tycks också vara en determination. (I ett planerat fördjupnings-avsnittet om Swinburnes gudsbevis diskuterar jag huruvida det är möjligt att reducera de gudomliga egenskaperna till en enda egenskap.). Att Gud har makt, tycks även det vara en determination. Det tyck åtminstone som om Gud skulle kunna ha varit något slags maktlös betraktare. Som kanske var både god och allvetande, men som saknade makt.
Det tycks alltså, intuitivt, som om Gud inte är absolut enkel. Det tycks som om Gud har vissa deteminationer. Gud existerar (snarare än inte), och han har de tre egenskaperna godhet, makt, och kunskap/vishet. Det tycks åtminstone som om detta kräver något slags förklaring. Denna förklaring måste ligga i själva gudsbegreppet. Det måste vara något I dessa determinationer, som gör att dessa kan existera “av sig själva”. Exakt hur det kan vara så, tror jag är mycket svårt att förstå för oss människor. Vi kan på vår höjda ana.
Det tycks vara så, att något måste vara självförklarat. Vi måste tänka, vad det är för något som skulle kunna vara självförklarat. Det verkar som om inte alla determinationer kunde vara självförklarade. Då skulle allt som är möjligt att existera, existera av nödvändighet. Detta tycks vara kontraintuitivt. Det tycks som om det måste finnas någon determination, eller någon typ av determinationer, som är unik, som skiljer sig från alla andra determinationer. Den determination som jag kan komma på, som tycks vara unik i någon mening, är den att existera, snarare än att inte existera. Gud är så att säga ren existens, utan några ytterligare determinationer. Säg att Gud nu har den enda determinationen, att existera snarare än att inte existera. Följer det från detta att Gud även har de andra egenskaperna, godhet, makt och kunskap? En varelse som bara existerar, utan några begränsningar, är denna varelse absolut god, vis och mäktig? Det tycks ju som om det att ha makt, kunskap eller godhet är något slags determinationer. Det skulle ju kunna ha varit så, att Gud saknade någon av dessa egenskaper. Vi måste kunna visa, att dessa egenskaper i sig inte innebär några (positivia) determinationer. Dessa egenskaper är alltså egentligen ingenting i sig, utan de är bara konsekvenserna av Guds obegränsade väsen.
Vi kan jämföra med min text om Richard Swinburnes argument för Guds existens. Att vara god, reduceras av Swinburne till något som följer från Guds frihet. Att Gud är fri tycks i själva verket vara en frihet från begränsningar. Det finns inget som begränsar Gud. Då låter sig Gud styras enbart av rationella skäl. Man kan nu fråga sig, om detta är en adekvat redogörelse för Guds godhet. skulle man inte kunna tänka sig en etiskt neutral Gud? Finns det något sådant som rationella skäl, som en varelse utan determinationer (psykologiska egenintressen) nödvändigt låter sig styras av? T.ex. att lika fall måste behandlas lika? Kanske för att de lika fallen egentligen är samma, i någon mening. De är bara olika instanser av samma grundläggande generella företeelse. Det vore något fundamentalt irrationellt, om Gud skulle behandla det ena fallet annorlunda, utan skäl.
Alternativt skulle vi kunna ansluta oss till något slags divine command-teori, enligt vilken det rätta är det Gud vill. Detta är ju inte helt omöjligt, som vi ser i texten om det moraliska gudsbeviset. (Då skulle det faktum att Gud helt enkelt väljer att behandla ett av flera i övrigt lika fall olika, göra en moralisk skillnad mellan de båda fallen). Denna fråga handlar ytterst om moralfilosofi, om det finns intrinsikalt motiverande fakta i naturen. Finns det inte det, tycks något slags divine command-teori vara lösningen. Finns det det, så är Gud på något sätt bunden av dessa.
Hur är det med Guds makt? Är inte det på sätt och vis samma sak som Guds frihet? Gud saknar begränsningar, alltså kan han göra vad som helst. Men skulle det inte kunna vara så, att en obegränsad varelse inte kunde göra något? Vore inte detta enklare? Det att kunna göra saker, är inte det en determination? Kanske, men kanske inte. Det tycks vara svårt att bevisa a priori, utifrån rent logiska eller filosofiska resonemang. Men det faktum att det nödvändiga väsendet givit upphov till universum, tyder på att varelsen har makt.
Hur är det med Guds kunskap? Kanske kunde det vara så, att Gud vore allsmäktig, men att han skapade “i blindo”. Han visste inte vad det var han skapade. Nu skulle det ju kunna vara så, att om Gud är allsmäktig, skulle han kunnautbilda sig om den värld han skapade. Men i så fall verkar inte allvetandet vara något nödvändigt hos Guds natur. Det skulle vara beroende av Guds egna val. Och kanske är detta en naturlig, logisk begränsning av Guds allmakt. Gud kan inte ändra sin egen brist på kunskap, den är essentiell hos honom. Många redogörelser för Guds allmakt innehåller ju olika begränsningar. Det tycks som om makt och kunskap är två skilda ting. Makt handlar om Guds påverkan på världen. Kunskap om det motsatta. Dessa tycks, vid en första anblick, vara två skilda företeelser. Eller, kan vi förklara kunskap/makt på ett sätt som gör att dessa är två sidor av samma mynt? Låt oss försöka…
Vi tenderar att betrakta kunskap och makt som två skilda saker. Kanske beror det på att vi tänker oss att makt innebär något slags fysisk påverkan på världen. När Gud utövar sin makt, skulle det alltså innebära något slags fysiskt orsakande av olika skeenden, eller något slags fysiskt skapande. Men kanske bör vi snarare se Guds utövande av makt mer som ett slags mental handling från Guds sida. Gud skapar eller interagerar med världen genom intentioner, eller genom något slags mental handling. Gud tänker, eller kanske avser, och så blir saker och ting till. En sådan typ av skapande eller maktutövning tycks vara mer intimt förbunden med kunskap, än traditionell, fysisk makt.
Det är svårt för oss att förstå Guds natur rakt igenom. Men jag tror jag åtminstone givit en fingervisning om hur de egenskaper som traditionellt tillskrivs Gud - makt, kunskap och godhet - skulle kunna ses som manifestationer av Guds obegränsade väsen, av Guds rena existens.

Sammanfattning


Jag har nu gått igenom, och försvarat, den variant av det kosmologiska gudsbeviset som utgår från världens kontingens. Jag tycker detta gudbevis är ett av de starkaste. Jag har försvarat de båda premisserna, den tillräckliga grundens princip, och att det inte kan ha funnits en oändlig kedja av förklaringar. Då återstår det alternativet, att det måste ha funnits ett nödvändigt väsen. Vad är det som säger att detta nödvändiga väsen är Gud? Vi måste fråga oss, vad det är som skulle kunna vara nödvändigt. Jag kom till slutsatsen, att det är något speciellt med gudsbegreppet, som gör att Gud tycks vara den enda varelse som skulle kunna vara nödvändig. Gud kan vara nödvändig, eftersom han är ren existens. Han har inga (positiva) determinationer, förutom den enda determinationen att vara, snarare än att inte vara (om detta nu ens är att betrakta som en determination…) Guds egenskaper, makt, kunskap och godhet, är egentligen ingenting i sig (åtminstone ingenting positivt, som är i behov av förklaring). Dessa egenskaper följer från Guds obegränsade natur. Om Gud saknade någon av dessa egenskaper (helt och hållet, eller i en viss utsträckning), skulle detta vara en begränsning hos Gud.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar