torsdag 14 april 2016

Det moraliska gudsbeviset

Det moraliska gudsbeviset menar att förekomsten av objektiva moraliska värden, eller en objektiv moralisk lag, förutsätter existensen av Gud. Tillsammans med de kosmologiska och teleologiska gudsbevisen torde det moraliska gudsbeviset vara bland de vanligast förekommande gudsbevisen i många teologiska och religionsfilosofiska kretsar. Det tycks vara väldigt populärt hos många "vanliga" troende. Jag tror att om man frågor någon kyrkomedlem vilka skäl som finns för att tro på Gud, så är sannolikheten stor att denna kommer att nämna moralens existens.

Man kan ge det moraliska gudsbeviset följande generella utformning:
  1. Det finns en objektiv, moralisk ordning i världen, eller en objektiv moralisk lag om man så vill.
  2. Om det finns en objektiv moralisk ordning eller lag, måste det finnas någon som är upphovet till denna, det måste finnas en lagstiftare.
  3. Denna lagstiftare är Gud.
  4. Alltså, Gud finns.
Premiss (1) handlar om hur världen är beskaffad. Även de kosmologiska och teleologiska gudsbevisen har en sådan typ av premiss. Även dessa har någon premiss som utgår från någon sanning om världen, som tänks vara mer eller mindre allmänt känd och accepterad. Men de olika gudsbevisen utgår från olika sådana sanningar. Vi kanske hellre skulle tala om förmenta sanningar, eller påståenden, i detta fall. En del skulle ju faktiskt ifrågasätta om det verkligen finns en objektiv moralisk lag. Jag kommer att diskutera detta mer utförligt nedan. Det kosmologiska gudsbeviset utgår från generella sanningar eller påståenden om världen. Det teleologiska gudsbeviset utgår från specifika sanningar eller påståenden om världen. Det moraliska gudsbeviset utgår från en speciell typ av sanningar eller påståenden om världen, nämligen moraliska sådana. Vi tycker spontant att denna typ av sanningar eller påståenden skiljer sig från de påståenden som de kosmologiska och teleologiska gudsbevisen utgår ifrån. Moralen är inte i första hand något som vi upptäcker genom vetenskapliga undersökningar. Det är något som vi känner "inom oss". En del skulle säga att detta beror på att moralen i grunden är subjektiv, och att det inte kan finnas något sådant som en "objektiv moralisk lag". Andra skulle däremot säga att just detta, att moralen är någon vi "känner inom oss", tyder på att moralen är ett annat slags fakta än de vetenskapliga fakta vi kan lära oss genom empiriska undersökningar av världen.

Premiss (2) säger att förekomsten av en objektiv moralisk lag förutsätter en lagstiftare. En del, som följt med oss så långt att de accepterar premiss (1), skulle kanske stanna upp inför denna andra premiss. Det skulle kanske kunna vara så, att denna moraliska lag har en existens "i sig själv", d.v.s. den är nödvändig, självexisterande, och kräver ingen förklaring till sin existens. Många skulle nog tolka Immanuel Kants moralfilosofi på detta sätt. Det finns en del andra moralfilosofer som följt i Kants fotspår på denna punkt. När vi försvarar premiss (2) måste vi alltså titta närmare på den moraliska lagen som vi hävdar existerar. Vi måste göra en begreppslig utredning av vad den egentligen är för något. Vad är det med den moraliska lagen, som gör att den inte kan existera i sig själv? Vad är det som gör att någon form av laggivare krävs för att förklara den moraliska lagen? Även i de flesta varianterna av de kosmologiska och teleologiska gudsbevisen har vi någon motsvarighet till denna premiss. De som försvarar det kosmologiska gudsbeviset måste förklara varför det inte kan vara så att universum "bara existerar", utan varför det måste finnas en förklaring till universums existens. På samma sätt måste de som försvarar det moraliska gudsbevis visa oss varför det inte kan vara så att den moraliska lagen "bara existerar", utan varför den kräver en förklaring eller en grund.

Premiss (3) säger att denna moraliska laggivare måste vara Gud. Varför måste det vara så? Kan man inte tänka sig att någon annan varelse än Gud är denna laggivare? Återige måste man göra på liknande sätt i de kosmologiska och de teleologiska gudsbevisen. När man försvarar ett kosmologiskt gudsbevis måste man påvisa att just Gud är en lämplig förklaring till universums existens. Annars skulle man bara flytta förklaringsbehovet ett steg bakåt.

Finns det en objektiv moralisk lag?

Centralt för det moraliska gudsbeviset är förstås existensen av en objektiv moralisk lag. Många skulle rikta in sin kritik mot det moraliska gudsbeviset på den punkten. Inom moralfilosofin finns det många olika uppfattningar om moralens väsen - se min text "Metaetik - en indroduktion" för att läsa mer om detta ämne. En inflytelserik riktning under 1900-talet har varit emotivismen. Enligt emotivismen finns det ingen objektiv moralisk lag. Moraliska påståenden är enligt emotivismen inte påståenden om verkligheten. De saknar sanningsvärde, de kan inte vara sanna eller falska. Istället menar emotivisterna att moraliska utsagor eller påståenden är uttryck för talarens känslor eller inställningar till någonting. Att säga att en viss handling är rätt, eller att en viss företeelse är något gott, är att ge uttryck för sin egen positiva inställning eller känsla inför handlingen eller företeelsen i fråga. Likaså om man säger att en handling är fel - då ger man enligt emotivismen uttryck för sin negativa känsla gentemot den handlingen. Emotivister förnekar alltså den första premissen i det moraliska gudsbeviset.

Emotivister brukar ofta anföra moralens motiverande kraft som stöd för sin teori. När vi fäller ett moraliskt omdöme, är vi som regel, åtminstone i viss mån, motiverade att handla därefter. Om vi inte vore motiverade att handla i enlighet med våra moraliska omdömen, skulle nog många tycka att vi vore hycklare. Emotivisterna menar att vi bäst kan förklara moralens motiverande kraft om moraliska utsagor är ett uttryck för känslor. När det gäller vanliga påståenden om verkligheten, gäller det att vi alltid i princip kan förhålla oss neutrala till dessa. Det kan ju många gånger vara praktiskt svårt. Om du får veta att din bästa vän håller på att torteras, kommer du ju inte att vara neutral inför detta (såvida du inte är psykopat). Du kommer att göra vad du kan, för att stoppa tortyren. Men det är inte det faktum att din bäste vän torteras som ensamt gör att du reagerar som du gör. Det är det faktum att du är känslomässigt disponerade på det sätt du är som gör att du är motiverad att handla. Det som brister hos psykopater är just dennakänslomässiga disposition. En känsla är alltid intimt förbunden med en motivation att handla, på ett sätt som inte påstående i sakfrågor är.

Vad skall vi då säga om emotivismen? Utgör den en rimlig moralteori? Jag menar att det finns en del som är problematiskt med den. Det finns en rad objektiva drag hos moralen. Moraliska utsagor har i alla fall på ytan samma struktur som påståenden i sakfrågor. De är vanligtvis i indikativform, d.v.s. vanlig påståendeform. Vidare tycks det vara så att vi argumenterar i moraliska frågor. Detta vore meningslöst om moral bara vore ett uttryck för känslor. Om en argumentation skall vara meningsfull, måste vi förutsätta att det finns något som är objektivt rätt i frågan som vi argumenterar om. Detta är särskilt tydligt i fråga om moraliska "omvändelser", när någon byter åsikt i en moralisk fråga. Om vi blir övertygade om att vi har haft fel i någon moralisk fråga, känner vi oss tvungna att byta åsikt. Om moralen bara vore ett uttryck för våra känslor, så skulle i princip en moralisk uppfattning vara lika bra som en annan. Att byta moralisk åsikt vore ju då bara att byta ut en känsla mot en annan. Det är svårt att se varför vi skulle känna oss tvungna att "byta känsla", då känslor ju inte verkar kunna vara rätta eller felaktiga. Skall vi känna oss tvungna att byta moraluppfattning, måste det bero på att den ena uppfattningen är rätt och den andra är fel i någon mer objektiv bemärkelse.

Dessa problem hos emotivismen borde föranleda oss att söka efter en bättre teori om moralen. Det tycks finns något objektivt hos moralen, som emotivismen inte lyckas fånga. Detta att dettycks finnas något objektivt hos moralen, är i och för sig ingen garanti för att det faktiskt finns något objektivt hos den. Kanske är det våra medvetanden som spelar oss ett spratt, och vi är vilseledda av något slags kognitiv illusion. Men det att det tycks finnas något objektivt, ger oss ändå vissa skäl för att tro att det faktiskt finns något objektivt. Om en moralisk teori kan göra rätt för moralens objektiva drag, har den teorin en fördel framför andra teorier som inte kan det.

Måste det finnas en laggivare?

Det tycks alltså vara så att det finns en objektiv moralisk lag. Emotivismen har problem, och vi bör söka efter en bättre teori om moralens väsen. Betyder det att vi automatiskt kan sluta oss till att Gud är upphov till moralen? Kanske inte riktigt än. Det finns andra moralfilosofiska riktningar, som vi måste undersöka först. Kanske är det så, att det finns en objektiv moralisk lag, eller någon form av objektiv moral, men att Gud inte behöver vara upphovsman till denna.

Detta är vad många typer av (moralisk) realism skulle hävda. Gemensamt för olika realistiska teorier inom moralfilosofin är att moraliska påståenden handlar om verkligheten. Det finnsmoraliska fakta. Det finns objektivt rätt och fel inom moralfilosofin. Moraliska påståenden har ett sanningsvärde, de är antingen sanna eller falska. Det finns två huvudtyper av (moralisk) realism; naturalism och icke-naturalism. De skiljer sig åt när det gäller naturen hos moraliska fakta. Enligt naturalismen är moraliska fakta en form av naturliga fakta - alltså, sådana typer av fakta som vi kan undersöka inom de empiriska vetenskaperna. Moraliska påståenden blir alltså en form påståenden om den naturliga verkligheten. Många moraliska naturalister menar att man i princip kan "översätta" moraliska påståenden till icke-moraliska påståenden. Det finns bland moraliska naturalister olika uppfattningar om vilka dessa naturliga fakta är. Enligt icke-naturalismen är moraliska fakta inte en form av naturliga fakta. Istället är moraliska fakta en egen, särskild sorts fakta, som är skild från andra typer av fakta, eller åtminstone från naturliga fakta. Enligt moraliska icke-naturalister kan man aldrig översätta ett moraliskt påstående med ett icke-moraliskt påstående; man kan inte definiera moralen i icke-moraliska termer. Moralen är ett område för sig.

Medan emotivisterna förnekar den första premissen i det moraliska gudsbeviset, förnekar realisterna den andra premissen. Emotivister förnekar att det finns en moralisk lag; realister går med på att det finns en moralisk lag, men de förnekar att Gud måste vara upphovet till denna. Realisterna är bättre rustade än emotivisterna när det gäller att förklara moralens objektiva drag. Moral är enligt realisterna en form av fakta. Därmed är det inte så konstigt att moraliska påståenden ser ut som vanliga påståenden i sakfrågor. Det är inte heller så konstigt att vi argumenterar i moraliska frågor. Eftersom moral handlar om fakta, kan moraliska påståenden vara sanna eller falska. Genom rationella argument kan vi enligt de olika formerna av realism försöka komma fram till vilka moraliska ståndpunkter som är de riktiga, eller åtminstone de mest rimliga.

Däremot tycks det som om realisterna har svårare att förklara moralens motiverande kraft, hur moralen kan motivera oss till handling. Detta var ju som vi såg en vanlig drivkraft hos många emotivister. De menar, att moralens motiverande kraft bäst kan förklaras av att moralen i grunden handlar om subjektiva inställningar, snarare än om objektiva fakta. Enligt många emotivisterna är det svårt att se, hur vanliga fakta om världen skulle kunna motivera oss till handling, om dessa fakta inte är kopplade till någon subjektiv känsla hos oss. Emotivisterna bygger här på den moralpsykologi som går tillbaka till bl.a. till den brittiska filosofen David Hume. Kärntesen i denna är att trosuppfattningar i sakfrågor i sig aldrig kan vara handlingsmotiverande. Det krävs att man har en känslomässig inställning för att man skall vara motiverad att handla. Bristen hos psykopater är att de saknar denna känslomässiga inställning. Det finns förstås en och annan som har kritiserat denna humeska moralpsykologi. En del moraliska realister skulle säga att det i vissa fall kan vara så att trosföreställningar är handlingsvägledande. På så sätt skulle de kunna acceptera att moralen är handlingsmotiverande och samtidigt hålla fast vid sin övertygelse att moraliska utsagor är en form av sakpåståenden om verkligheten. Andra moraliska realister skulle däremot vara beredda att förneka att moralen i sig har en handlingsmotiverande kraft. Enligt dessa är det i princip möjligt att man har en uppfattning i en moralfråga, samtidigt som man är likgiltig när det kommer till praktiskt handlande. T.ex. en psykopat skulle alltså kunna vara ärlig då denna hävdade att det är fel att utnyttja andra människor. När det kommer till praktiskt handlande skulle psykopaten ofta gå emot sin egen åsikt. Men enligt dessa realister, skulle det ändå mycket väl kunna vara så att psykopaten faktiskt har en moralisk åsikt.

Det tycks som om moralen har både en subjektiv och en objektiv sidor. Moralen har en subjektiv sida i och med att den motiverar oss till handling; moralen har en objektiv sida i och med att vi argumenterar rationellt i moraliska frågor, och försöker anpassa våra moraliska åsikter till vad vi tror är den rätta moralen. En god moralfilosofisk teori måste så bra som möjligt kunna förklara båda dessa sidor av moralen, den subjektiva och den objektiva. Det gäller förstås även sådana teorier som försöker grunda moralen i Gud. Om vi går på den emotivistiska linjen, och förnekar att det finns en objektiv moralisk lag, kan vi förklara moralens subjektiva sida, men vi får svårare med att göra rätt för den objektiva sidan. Om vi går på den realistiska linjen, och accepterar förekomsten av en moralisk lag och istället betraktar moral som ett slags "vanliga" fakta om världen, får vi det motsatta problemet. Vi kan förklara moralens objektiva sida, men vi får svårare med den subjektiva sidan.

Jag tror man kan se den subjektiva och den objektiva sidan av moralen som två lika viktiga sidor av samma mynt. Jag skulle säga att moralen har en "tvingande" kraft. Vi kan helt enkelt inte komma ifrån moralen. Vi har inget val i fråga om moral. Vi måste handla moraliskt. För att moralen skall ha denna "tvingande" kraft, måste den ha både en subjektiv och en objektiv sida. Den måste ha en subjektiv sida. Moralen måste vara tvingande för oss. Det är vi som är moraliska agenter, och om moralen inte har den där motiverande kraften för oss, kan den inte vara tvingande för oss. Moralen måste också ha enobjektiv sida. Om moralen bara handlade om subjektiva känslor, vore den egentligen inget tvingande. Moralen skulle vara något som är för oss, men den skulle inte vara något för oss tvingande. För att det skall vara meningsfullt att tala om moralen som något tvingande, måste moralen vara något utanför oss. Moralen måste alltså vara något utanför oss, men som ändå har en förmåga att beröra oss på insidan.

För att moralen skall vara kunna något objektivt, måste den vara något som finns utanför oss, något slags fakta. Den kan inte bara handla om känslor eller inställningar, som emotivisterna hävdar. Men för att moralen skall kunna berör oss på insidan, måste det vara ett särskilt slags fakta; det kan inte vara några "vanliga" fakta om världen, som realisterna hävdar. Vi har misslyckats med att grunda moralen i vårt inre, och likaså att grunda moralen på den yttre naturen, utanför oss. En teori som återstår är då att grunda moralen i något "högre", i något högre väsen som Gud.

En moralisk laggivare

Låt oss nu gå över till sådana teorier som försöker grunda moralen i ett högre väsen, som t.ex. i någon form av gud. Kan sådana teorier lyckas med att göra rätt både för moralens objektiva och dess subjektiva sida?
Om det finns en Gud, eller någon form av högre väsen, så är detta någonting som existerar utanför oss. Det finns visserligen en del moderna teologer som skulle säga något i stil med att Gud är en dimension inom oss, eller en upplevelse av tillvaron, eller något sådant. Men i alla traditionella former av kristendom, och även i många andra religioner, är Gud något som existerar utanför och oberoende av oss. Det är Gud som har skapat människan, och inte tvärtom. Gud skulle ha existerat även om han aldrig hade skapat några människor, eller något annat heller för den delen. Eftersom Gud har en objektiv existens, oberoende av oss, är det naturligt att anta att en moral som är grundad i Gud är något objektivt. Vi kan alltså ganska snabbt konstatera att en moral som är grundad i Gud verkar kunna göra rätt för de objektiva aspekterna av moralen. Jag skall inte uppehålla mig mer vid detta nu, utan istället gå över till att diskutera den subjektiva sidan av moralen. Kan en moral grundad i Gud förklara denna subjektiva sida?

Moralens subjektiva sida består, som vi såg, i dess förmåga att motivera oss till handling. Om vi har blivit övertygade om att något är moraliskt rätt, kan vi inte vara helt likgiltiga inför detta i vårt handlande. Vi försöker åtminstone i någon mån att handla efter våra moraliska övertygelser. Vi måste alltså förklara, hur en moral grundad i Gud, kan vara något som motiverar oss till handling.

Innan vi går vidare skall vi kanske säga några ord om vad vi menar när vi säger att moralen är "grundad" i Gud. Det vanligaste är att man tolkar detta som att moral är ett uttryck för Guds vilja, eller att moral är en form av gudomliga befallningar. Den moraliska lagen skulle alltså vara en serie gudomliga befallningar, sådant som Gud vill att vi skall göra eller alternativt inte göra. Om moralen skall kunna grundas på gudomliga befallningar, eller på Guds vilja, måste dessa befallningar, eller denna vilja, vara något som motiverar oss till handling. När vi väl får reda på att Gud befaller oss att göra något, kan vi inte komma ifrån detta. Vi känner på något sätt att vi måste handla därefter. Det måste vara på det viset, om en moral grundad på gudomliga befallningar (eller Guds vilja, eller något liknande) skall kunna förklara moralens subjektiva sida. Men hur kan det vara så? Hur kan Guds befallningar vara något som motiverar oss till handling?

Enkla varianter av det moraliska gudsbeviset

Hur kan gudomliga befallningar vara något som är motiverande för oss? Vi måste skilja mellan två typer av det moraliska gudsbeviset. Jag kallar de två typerna för enkla respektivesofistikerade varianter av det moraliska gudsbeviset. En enkel variant av det moraliska gudsbeviset kan t.ex. gå ut på att Gud straffar dem som lever omoraliskt. I en sådan enkel variant av det moraliska gudsbeviset är det inte Guds befallningar som sådana som är handlingsmotiverande. Det är istället vårt rationella egenintresse som får oss att handla i enlighet med Guds befallningar. En annan enkel variant av det moraliska Gudsbeviset går ut på att vi har en inre drivkraft att handla i enlighet med Guds befallningar. Det som är motiverande är inte Guds befallningar i sig, utan vår inre drivkraft att följa dessa befallningar.

Vad skall man säga om sådana enkla varianter av det moraliska gudsbeviset? I ingen av dem är det Guds befallningar i sig som är motiverande. Dessa enkla varianter av det moraliska gudsbeviset liknar en del sekulära moralfilosofier. Dessa kan hävda att moralens motiverande kraft beror antingen på att det ligger i vårt rationella egenintresse att handla moraliskt, eller att vi har en inre drivkraft att handla moraliskt. I synnerhet många emotivister torde vara dragna åt det senare, att vi har en inre drivkraft att handla moraliskt. Är det något fel på sådana teorier om moralen?

Låt oss titta på sådana teorier som säger att det ligger i vårtrationella egenintresse att handla moraliskt. De teorier som menar att moralen ytterst grundar sig på vårt rationella egenintresse brukar kallas för etisk egoism. Vi skall påpeka att denna etiska egoism inte behöver innebära egoism i den mer vardagliga betydelsen, d.v.s. att man bara tänker på sig själv. En etisk egoist kan mycket väl ha omsorg om andra, det är bara det att ytterst grundar sig denna omsorg på att den på något sätt ligger i ens egenintresse.

Ofta kan det vara så, att vi i det långa loppet tjänar på att vara moraliska. Vi vinner i respekt bland våra medmänniskor. Om vi handlar väl mot dem, kommer de att handla väl mot oss. Men det finns ett par problem. Det är för det första inte alltid som det är så. Ibland kan det vara så, att moralen kräver en viss uppoffring av oss, utan att vi får något tillbaka. Man kan se hur det skulle bli, om man drog den etiska egoismen till sin spets. Då skulle man teoretiskt sett kunna orsaka väldigt mycket lidande för andra i utbyte mot bara en liten vinst för en själv. För det andra, även om det vore så att det alltid låg i vårt egenintresse att handla moraliskt, betyder det inte att det moraliska är moraliskt därför att det ligger i vårt egenintresse.Anledningen till att vi handlar moraliskt får inte vara att vi vill ha ut något själv av det. Istället är det moraliska handlandet något vi gör utan åtanke på egen vinning. Vi uppträder hyggligt mot våra medmänniskor därför att vi tycker om dem. Om våra vänner upptäckte att vi var hyggliga mot dem bara därför att vi ville ha något i utbyte, skulle de nog inte tycka att vi var speciellt bra vänner.

Hur blir det då, om vi blandar in Gud i bilden? Det ligger i vårt egenintresse i att handla moraliskt, eftersom vi blir straffade av Gud om vi inte gör det. Till skillnad från den sekulära etiska egoismen, kommer det förmodligen alltid att vara så att det ligger i vårt egenintresse att handla moraliskt. Gud kan se till, att även om vi inte blir belönade här i livet, så kan vi få vår belöning efter döden om vi t.ex. kommer till himlen. Däremot kvarstår den andra invändningen. Är det inte fortfarande så, att även om det alltid låg i vårt egenintresse att handla moraliskt, så skulle detta ändå inte vara en adekvat anledning till att handla moraliskt?

Låt oss nu titta på den andra enkla varianten av det moraliska gudsbeviset, den som säger att vi har en inbyggd drivkraft att handla i enlighet med Guds befallningar. Även här finns det en sekulär variant, som inte blandar in Gud i det hela. Denna sekulära variant är speciellt populär bland emotivister (och bland företrädare för en del liknande moralfilosofiska riktningar). Människan har helt enkelt inom sig en böjelse att handla moraliskt. Risken här är förstås den vi redan berörde tidigare då vi diskuterade emotivismen, att man förlorar den objektiva sidan av moralen. Vad skall vi säga till någon som har en annan böjelse än vi själva har? Blir inte moral ytterst en fråga om tycke och smak, om den skall grundas på något så subjektivt som en "böjelse"?

Vi kan gå över till de teistiska varianterna av denna riktning, som säger att vi har en inbyggd böjelse att följa Guds befallningar. Jag är inte helt säker på vad jag skall säga om dessa varianter av det moraliska gudsbeviset, så jag får nog återkomma till dessa när jag tänkt över dem noggrannare. Vissa skulle kanske fråga sig om vi verkligen har en sådan böjelse. Om vi har det, är det något nödvändigt, eller skulle det kunna vara så att vi saknade denna böjelse (hur är det med psykopater och amoralister?) Och är det just denna böjelse som konstituerarmoralen? Är något moraliskt, därför att det följer från denna böjelse?

Sofistikerade varianter av det moraliska gudsbeviset

Jag skall nu gå över till det som jag kallar sofistikerade varianterav det moraliska gudsbeviset. Enligt dessa varianter har Guds befallningar en intrinsikalt motiverande kraft. Det betyder, att det är något i Guds befallningar, som gör att dessa i sig självahar kraft att motivera oss till handling. Denna kraft är inte beroende av någon speciell psykologisk böjelse hos människan, eller att det ligger i människans egenintresse att följa Guds befallningar. Om vi inser att något är Guds befallning, kan vi inte vara likgiltiga inför detta. Det vore omöjligt för oss. Detta gäller för alla varelser, och inte bara för människor. Det kan inte finnas några varelser, som verkligen inser att något är Guds befallning, men som samtidigt inte innerst inne vet att dessa befallningar är något som gäller för dem. Hur kan det vara så? Hur kan Guds befallningar vara intrinsikalt (i sig själva) motiverande på detta sätt? Spontant skulle vi kanske tycka att vi har en motivation att handla på ett visst sätt om detta antingen skulle vara gynnsamt för oss, eller för några andra människor som vi känner sympati med. Men vad är det för speciellt med Guds vilja? Varför skulle vi behöva bry oss om vad Gud vill? Och tänk vidare, om Gud skulle befalla absurda saker, som att vi skulle slänga oss i väggen med huvudet före eller något sådant? Just den sistnämnda frågan dyker upp i diskussioner kring det s.k. Euthyphros dilemma, som vi skall diskutera mer utförligt här nedan. Men nu skall jag börja med att ge några intuitiva fingervisningar om varför Guds befallningar skulle kunna vara handlingsmotiverande. 



I vår uppfattning om moral och värden, vad som är gott och rätt, etc, verkar det som om vi ibland glider in på frågor om meningoch syfte. Mycket godhet tycks handla om att tjäna ett adekvat syfte, eller att fullfölja ett mål eller en plan. Vi kan ta ett jordnära exempel, som vänskap. Det betraktar vi som något gott. I vänskapens väsen ingår det bl.a. att vi bryr oss om våra vänner för deras egen skull. Det kan leda till att vi måste anpassa oss till deras vilja, åtminstone i någon mån. Det är inte så att vi går våra vänner till lags därför att vi vill få ut något åt det; vänskapen, och de krav som följer, är ett mål i sig. Det är en del av vad det innebär att vara människa.
Man kan se det så, att för varje skapat väsen, är den yttersta formen av vänskap den med dess skapare. I denna vänskap ingår det att man går sin skapare till mötes, inte för att man tjänar något på det, utan för att det är en del av vad det innebär att vara en skapad varelse. Att ingå i en högre sammanhang, att vara en del i en högre plan, tror jag kan vara kärnan i mycket av talet om vad som är meningen och syftet med människans liv, och ytterst i talet om vad som är gott och rätt. Det yttersta sammanhanget är alltid det med vår skapare, med Gud. I detta sammanhang ingår det att följa Guds vilja eller Guds befallningar. På så sätt kan Guds befallningar vara handlingsmotiverande.

Euthyphros dilemma

Jag skall nu ta upp det s.k. Euthyphros dilemma. Detta är ett klassiskt problem, som brukar dyka upp i diskussioner kring förhållandet mellan religion och moral. Det går tillbaka till en av Platons dialoger, varifrån det har fått sitt namn. Vi kan formulera problemet så här: Vill Gud det goda därför att det är gott, eller är det goda gott därför att Gud vill det? Vilket av alternativen vi än väljer, blir det problematiskt att grunda en moral på Guds befallningar eller vilja. Anta att vi väljer det första alternativet, att Gud vill det goda därför att det är gott. goda är gott därför att Gud vill det. Då har vi redan accepterat att det finns en moral som är oberoende av Gud. Då kan moralen inte vara grundad i Gud. Vidare väcker det frågor om vad moralen då är grundad på istället, d.v.s. sådana frågor som fick oss att från början försöka grunda moralen i Gud. Anta att vi istället väljer det andra alternativet - att det goda är gott därför att Gud vill det. Då riskerar vi att få en moralisk godtycklighet. Ingenting är rätt eller fel eller gott eller ont i sig självt, utan allt sådant beror på vad Gud vill eller befaller. Men vad händer då om Gud skulle befalla absurda saker, som t.ex. att stöld skulle vara rätt? Skulle detta då bli rätt?

Vad skall vi säga om detta? Det finns ett flertal sätt på vilka man har svarat på Euthyphros dilemma. En del skulle vara beredda att acceptera det andra alternativet, att moralen ytterst är något "godtyckligt", något som beror på Guds vilja. Andra skulle hävda att dilemmat är felkonstruerat, att det finns andra alternativ än de två som dilemmat ger oss. En del skulle hävda att det på sätt och vis är som det första alternativet säger, att det goda är gott därför att Gud vill det. Men de skulle säga, att detta inte innebär att moralen är något godtyckligt. Gud har nämligen en viss natur, och han befaller inte vad som helst. Ett ytterligare alternativ skulle kunna vara att säga att Guds befallningar är en nödvändig, men inte tillräcklig, grund för moralen. Det är inte antingen eller, att antingen så är moralen grundad i Gud, eller så är den grundad i något annat, t.ex. den mänskliga naturen, utan båda behövs för att det ska bli någon moral. Jag skall gå igenom dessa uppfattningar i tur och ordning. Jag börjar med den sistnämnda, att Guds befallningar är en nödvändig, men inte tillräcklig grund för moralen.

Detta sistnämnda alternativ är på sätt och vis det minst drastiska. Vad krävs för att det skall finnas ett moraliskt faktum, för att något skall vara rätt eller fel? Vi kan ta t.ex. att det är fel att döda, eller att det är rätt att hjälpa sina barn. Vi kan för det första konstatera att det krävs att en del naturliga förutsättningar är uppfyllda. För att något skall vara moraliskt rätt krävs det att det främjar olika former av välbefinnande, eller åtminstone inte innebär onödigt lidande. För att något skall vara moraliskt fel krävs det att detta leder till någon form av skada för någon, eller att man tar ifrån någon dennas livsmöjligheter på något sätt. Både "skada" och "välbefinnande" kan förstås tolkas väldigt vitt, och jag skall inte här gå in och diskutera i detalj vad som menas med dessa begrepp. Men poängen är, att om vi säger att något är rätt eller fel eller gott eller ont, tycks det hänga ihop med att på något sätt ger upphov till antingen välbefinnande eller skada för vissa. Om vi frågar varför något är rätt eller fel, och vi får till svar att "det bara är så", skulle vi nog inte tycka att detta var något riktigt svar.

En del skulle kanske säga att det krävs ytterligare naturliga faktorer som vi måste ta hänsyn till när vi bedömer huruvida en handling är rätt eller fel. Kanske är det så, att en rätt handling inte får innebära en godtycklig diskriminering, att den måste innebära att vi behandlar lika fall lika. Om vi skall fördela t.ex. pengar eller andra saker mellan två individer, är det naturliga att vi ger lika mycket till båda. Om vi skulle ge allt till den ena, men ingenting till den andra, skulle vi nog tycka att detta vore fel. Det vore en godtycklig diskriminering. Vi kan kalla sådana denna typ av naturliga förutsättningar som måste vara uppfyllda för att det skall föreligga ett moraliskt faktum för naturalistiska krav. De är naturalistiska i den meningen att de handlar om hur den naturliga verkligheten är beskaffad - om vad som leder till välbefinnande eller skada för människor eller andra varelser.
Kanske kan man komma på fler sådana naturalistiska krav som vi måste ta hänsyn till när vi bedömer olika handlingars moraliska värde, om de är rätta eller felaktiga. Poängen med att det krävs en rad sådana naturalistiska krav är att det inte får bli godtyckligt om en handling är rätt eller fel. Man skall inte bara kunna deklarera att stöld eller mord är moraliskt rätt. Moral får inte bara handla om vad någon vill, utan vilka objektiva konsekvenser eller vilken karaktär i övrigt som en handling har. Om en handling medför lidande eller godtycklig diskriminering, är den felaktig, oavsett vad någon vill eller bestämmer.

Men poängen är, att sådana naturalistiska krav inte är tillräckliga. Vi kan beskriva olika handlingar på alla tänkbara naturliga sätt. Vi kan säga att stöld eller mord får en rad negativa konsekvenser, och på alla sätt beskriva dessa handlingars rent faktiska karaktär, men ändå krävs det något ytterligare för att vi skall kunna säga att dessa handlingar är fel. Vi står här inför det klassiska problemet som många har talat om i filosofin, att beskrivningar av en handlings rent empiriska karaktär i sig inte kan implicera att den är moraliskt rätt eller fel. Som vi har sett skulle många moderna moralfilosofer säga att det krävs en känsla eller en inställning från vår sida för att en handling skall bli rätt eller fel. Många som tror på Gud skulle istället hävda att det krävs att Gud befaller att handlingen är rätt eller fel, för att den skall bli rätt eller fel. Anledningen är, att för att något skall vara moraliskt rätt eller fel, måste det motivera oss till handling. Om något är moraliskt rätt, måste det motivera oss att utföra eller främja detta. Om något är moraliskt fel, måste vi vara motiverade att undvika detta. Många emotivister och liknande moderna moralfilosofer skulle säga att bara en känsla eller inställning kan ha denna motiverande effekt. Problemet med denna uppfattning är att man tycks släppa den objektiva sidan hos moralen, som vi såg ovan.
De troende kan alltså säga att Guds vilja eller Guds befallning är det som måste till - utöver att olika naturlistiska krav är uppfyllda - för att något skall bli till ett moraliskt bud, d.v.s. att något skall bli rätt eller fel. Detta för att bara Guds vilja eller befallningar är det som kan motivera oss till handling. Hur det kan vara så, har vi redan gått in på. Det tycks som om det är ett fundamentalt faktum att en skapad varelse på något sätt har som yttersta mål att följa sin skapare, att fullfölja sin skapares plan eller syfte. Det är det som ytterst är det mest värdefulla för varje skapat ting.

Jag tror det finns vissa problem med att säga att Guds befallningar är en nödvändig, men inte en tillräcklig grund för moralen. Om det är så, att Guds befallningar har en motiverande kraft i sig, tycks det som om detta skulle räcka för att vara moraliskt motiverande för oss. Om det är så, att det som ytterst är viktigt för skapade varelser är att fullfölja sin skapares syfte eller plan, kan man undra varför inte detta också är ett tillräckligt kriterium, det enda som behövs, för att något skall vara moraliskt. Varför skall vi lägga till en massa ytterligare, naturalistiska krav? Det torde räcka med att Gud befaller något, för att detta skall bli ett moraliskt bud.

Kanske är det alltså så, att Guds befallningar inte bara är ett nödvändigt, utan också ett tillräckligt kriterium för moralen. Det räcker med att Gud befaller något, för att detta skall bli ett moraliskt bud. Men leder inte detta till att moralen blir något godtyckligt? Skulle inte Gud kunna befalla vad som helst då? Inte om man som vissa tror, att Gud har en essentiell natur. Vad menas med detta? Med essentiell natur menas att Gud nödvändigtvis är på ett visst sätt. Det skulle kanske kunna vara så, att Gud är essentiellt rättvis. Med det menas att Gud inte kanhandla på ett orättvist sätt, eller befalla oss att handla orättvist. Det är nödvändigt att Guds befallningar är rättvisa. På samma sätt kanske det också är nödvändigt att Gud har omsorg om mänskligt välbefinnande. Gud kan då inte befalla oss att göra sådant som skadar människor. Gud är essentiellt kärleksfull. Vi måste här påpeka att "rättvis" och "kärleksfull" mycket väl kan tolkas i naturliga termer. Med rättvis kan vi mena t.ex. att Gud behandlar lika fall lika, och inte godtyckligt diskriminerar människor. Med "kärleksfull" kan vi mena t.ex. att Gud har omsorg om mänskligt välbefinnande, och inte vill skada människor.

Det är alltså nödvändigt, att om något är ett moraliskt bud, så beror det på att Gud befaller det eller vill det. Det är likaså nödvändigt, att om Gud befaller något, så blir det ett moraliskt bud för oss. Men det är nu också så, att Gud bara kan befalla på vissa sätt. Gud kan inte befalla på ett orättvist eller kärlekslöst sätt. På så sätt så tycks vi kunna lösa problemet med hur vi skall kunna grunda en moral på Guds befallningar, utan att göra moralen till något godtycklig. Vi tycks även därmed kunna lösa Euthyphros dilemma.

Finns det då några problem med detta synsätt? Många skulle säga att det verkar vara något suspekt med essentiella naturer. Vad menar vi egentligen när vi säger att Gud har en essentiell natur, att det är nödvändigt att Gud är på ett visst sätt och befaller på ett visst sätt? Hur kan detta egentligen vara nödvändigt? Anta att det nu är så, att Gud inte kan befalla att stöld är rätt. Men varför skulle han inte kunna det? Är inte Gud allsmäktig? Kan han inte göra som han vill? Finns det något som är mäktigare än Gud, och som begränsar Guds makt? Är det så att det är ett "brute fact". d v.s. att "det bara är så" att Gud inte kan befalla att stöld är rätt? Men är det inte något suspekt med sådana "brute facts"? Skall vi nöja oss med att säg att "det bara är så", när vi konfronteras med frågan om vad det är som gör att Gud inte kan befalla vissa saker?

Låt oss nu gå över till det sista alternativet, nämligen att moralen i grunden är "godtycklig", d.v.s. att den ytterst baserar sig enbart på Guds suveräna vilja. Om Gud vill något, blir detta ett moraliskt bud för oss. Om något är ett moraliskt bud, beror det på att Gud befaller på det viset. Gud kan i princip befalla hur som helst, och därmed skulle moralen i princip kunna se ut hur som helst.

Många skulle nog spontant tycka att detta vore en konstig uppfattning. Det skulle strida mot våra moraliska intuitioner, vad vi spontant, i våra hjärtan, anser om moral. Tänk t.ex. om Gud skulle befalla oss att stjäla eller döda... Hur kan man försvara en sådan teori, om den strider mot våra intuitioner? Vi skall till att börja med säga, att det faktum att Guds befallningar skulle kunna leda till moraliska bud som står i strid med våra moraliska intuitioner, inte är något som står är unikt just för denna moralfilosofiska teori. Även många sekulära, icke-troende, moralfilosofer, skulle vara beredda att medge att våra moraliska intuitioner ibland kan komma i konflikt med vad de anser vara den rätta moralen. En vanlig moralfilosofi är utilitarismen, som säger att vi skall utföra de handlingar som har de bästa konsekvenserna för hela mänskligheten (eller eventuellt för alla kännande varelser som finns). Det skulle ibland, åtminstone teoretiskt sett, kunna leda att vi vore moraliskt förpliktigade att skada eller offra vissa människor, för att det totalt sätt skall bli så bra konsekvenser som möjligt. Många reagerar intuitivt mot en sådan moralisk uppfattning. Det faktum att utilitarismen kan leda till att vi i vissa situationer bör handla på ett sätt som står i strid med våra moraliska intuitioner tar många som ett argument mot utilitarismen. Men många som vill försvara utilitarismen vänder istället på resonemanget. De menar, att det inte finns något som säger att våra moraliska intuitioner måste ha rätt. Tvärtom, om det finns en "riktig" moral, behöver inte denna alltid ger svar som stämmer överens med våra moraliska intuitioner. Kanske är det rentav så, att det är våra moraliska intuitioner som är formade av en rad irrationella faktorer, som fördomar, traditioner, uppfostran, instinkter, etc. I varje fall menar en del filosofer att våra intuitioner inte nödvändigtvis är något ofelbart fönster till sanningen.

Det är kanske inte alltid så att moraliska intuitioner ger oss en ofelbar vägledning i moraliska, eller andra frågor. Men när det gäller sådant som moral, tycks det som om vi inte har så mycket annat att gå efter, än vad vi innerst inne "känner", d.v.s. våra moraliska intuitioner. Om vi vill få teorin att moralen bygger på Guds suveräna befallningar att framstå som ett alternativ inom moralfilosofin, gäller det att få denna att framstå som så rimlig som möjligt. Vi måste få den att så långt som möjligt framstå som kompatibel eller i överensstämmelse med våra moraliska intuitioner. I de fall den avviker från våra moraliska intuitioner, måste vi kunna förklara detta på något sätt. Hur kan vi göra detta?

Jag skrev tidigare att det tycks vara så, att för varje skapad varelse, är det dennas yttersta mål att fullfölja sin skapares syfte. Men är detta det enda syftet eller målet? Finns det inte en rad andra, mer vardagliga, mål eller syften? För oss människor tycks det ju vara så. Vi tycks ha en massa "vardagliga" mål i livet, som att vi vill vara lyckliga, vi vill ha goda vänner, vi vill titta på vacker konst och vi vill ha en massa upplevelser av olika slag. Kan vi då verkligen säga att följandet av Guds vilja eller befallningar egentligen är det enda målet för oss?
Kanske är det så, att alla de vardagliga målen eller syftena vi har egentligen på något sätt härrör från det yttersta målet, att följa Guds vilja eller plan för oss. Det är svårt att ge något avgörande argument som kan övertyga alla här. Det samma gäller på sätt och vis för alla gudsbevis. Men vi kan ändå så gott det går försöka förklara eller måla upp ur det skulle kunna vara. Sedan får var och en låta detta sjunka ner, och reflektera över det. Kanske är det så att våra vardagliga mål på något sätt innehåller en referens till en gudomlig plan. Ta vänskap till exempel. Eller kanske konstnärliga upplevelser. Till vardags så kanske vi tror att vänskap eller konstnärliga upplevelser är mål i sig. Men om vi reflekterar över dessa företeelser, kanske vi kommer fram till att de själva verket är avspeglingar av det gudomliga väsendet, eller att de tjänar en plats i en högre gudomlig plan. Ytligt settkanske vi skulle säga att vi respekterar människors värde och rättigheter, därför att detta är ett mål i sig självt. Men "egentligen" kanske det är så, att vi respekterar människors värde och rättigheter därför att människan är skapad till Guds avbild, och på så sätt har del i en höge, gudomlig plan.

Avslutning

Behövs Gud för att förklara moralens existens? Kan det kanske istället rentav vara så att det är problematiskt att grunda en moral på Gud? Det moraliska gudsbeviset utgår från något som vi spontant tycker är en del av verkligheten, den moraliska lagen. Sedan försöker det påvisa att denna moraliska lag måste ha sin grund hos Gud. Precis som i fråga om många andra gudsbevis, är det svårt att lägga fram en fullständigt vattentät formulering av det moraliska gudsbeviset, eller att en gång för alla motbevisa det. Det är svårt att ge en fullständigt övertygande argumentation för att det faktiskt finns en moralisk lag. Det är också svårt att på ett fullständigt övertygande sätt motbevisa att det finns en moralisk lag.

Moralen är en del av vårt spontana medvetande och världsuppfattning, något vi inte kommer ifrån. Det kan teoretiskt sett vara så att den är en illusion. Det finns sådana som har varit inne på detta; att vårt sätt att uppfatta världen gör att vi på sätt och vis måste tänka som om det fanns en moralisk lag, men att detta vårt sätt att uppfatta världen egentligen är felaktigt.Egentligen finns det ingen moralisk lag, vi lever i en form av illusion när vi talar om rätt och fel. Man kan kanske jämföra detta med en del andra filosofiska frågor. Finns yttervärlden? Har andra människor medvetanden? Är det kanske bara mitt medvetande som existerar? Är kanske världen bara en dröm, eller ett slags skådespel för mitt medvetande? Det är svårt att ge något fullständigt vattentätt argument för att världen faktiskt finns, och inte enbart är min dröm. Men ändå skulle det ta emot att förneka att världen finns. Kanske borde vi på samma sätt acceptera att det finns en moralisk lag, även om vi inte kan bevisa detta på ett fullständigt vattentätt sätt, som skulle kunna övertyga varje skeptiker, eller bemöta varje klurig invändning som någon har tänkt ut.

Behöver sedan denna moraliska lag grundas hos Gud? Även här är det svårt att ge någon fullständigt vattentät argumentation. Vi kan försöka att på bästa sätt redogöra för hur det skulle kunna vara. Det finns några olika sätt på vilka man mer i detalj skulle kunna göra detta. Jag har gått igenom några av dessa ovan. Men ytterst tycks det handla om en existentiell fråga, som är svår att besvara på ett fullständigt vetenskapligt sätt. Vad är människan för sorts varelse? Vad är det yttersta målet i livet, som ger livet dess mening? Många troende, så även jag, skulle vara beredd att säga att livets yttersta mål, det som ytterst ger oss motivation, är att följa vår skapares syfte med oss. Jag kan inte tvinga någon annan att dela min uppfattning. Jag kan bara, som i många andra existentiella frågor, uppmana människor att låta olika tankegångar sjunka ner och reflektera över dem.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar