torsdag 14 april 2016

Richard Swinburnes argument för Guds existens

Richard Swinburne är en av de främsta företrädarna av s.k. naturlig teologi bland dagens filosofer. Med naturlig teologi menas olika försök att genom förnuftet eller utifrån observationer påvisa att Gud existerar och har vissa egenskaper. Ibland kan det hända att man även försöker påvisa andra religiösa trosläror på liknande sätt. Men huvuddelen av den naturliga teologin har koncentrerat sig på Guds existens och natur. Därför tänker även jag göra detta. Jag kommer att koncentrera mig på Richard Swinburnes argument för Guds existens. Jag kommer heller inte att ta upp alla aspekter av Richard Swinburnes argument. Richard Swinburnes strategi är att presentera ett s.k. kumulativt argument för Guds existens. Med det menas, att det är inte någon enskild detalj eller företeelse som ensam påvisar Guds existens. Snarare är det så, att det finns en rad företeelser i universum, som tillsammans gör det troligt att Gud existerar. Man kan se det som att Swinburnes argument består av en rad del-argument. Varje sådant del-argument behöver i sig inte vara speciellt starkt, eller göra det speciellt troligt att det finns en Gud. Det räcker att varje enskilt del-argument gör så att säga en liten del av jobbet, d v.s. att det gör det lite mer sannolikt att Gud finns. Det viktiga är att alla sådana del-argumenttillsammans gör det väldigt sannolikt att Gud finns.
Enligt Swinburne finns det en rad saker i universum som pekar mot att det finns en Gud. Swinburne går igenom dessa saker eller företeelser i The Existence of God, som är en av hans främsta böcker. Varje sådan företeelse kan sägas utgöra utgångspunkten eller huvudpremissen i ett del-argument för Guds existens. Det är enligt Swinburne så, att varje sådan företeelse gör det lite mer sannolikt att Gud finns, än om företeelsen inte hade funnits.
De företeelser som Swinburne tar upp är:
  • Universums existens
  • Universums naturlagar eller regelbundenheter
  • Universums fininställning (eng "fine-tuning", d.v.s. det att universum tycks vara ordnat på ett till synes meningsfullt sätt)
  • Universums skönhet
  • Existensen av medvetna varelser
  • Existensen av varelser med ett moraliskt medvetande, med kunskaper om rätt och fel.
  • Förekomsten av mirakel och vissa särskilda historiska händelser
  • Religiösa upplevelser
Det finns också sådant som talar emot Guds existens. Det är framför allt olika former av lidande och ondska. Swinburne ägnar en del av boken åt att diskutera detta. Swinburnes slutsats är att detta till viss del talar emot Guds existens. Lidande och ondska gör att det är lite mindre sannolikt att Gud finns, än vad det annars skulle ha varit. Men lidandet och ondskan är inte ett så stort problem, enligt Swinburne. Om man väger detta mot allt som talar för Guds existens, är det fortfarande mycket mer som talar för Guds existens än som talar emot, enligt Swinburne.
Swinburne diskuterar även om det inte kunde vara så att det faktum att det finns moral talar för Guds existens. Många teologer och filosofer har hävdat detta. Men Swinburne håller inte med dessa. Swinburne menar att moralen, i alla fall till sin största del, är oberoende av Guds existens.
Låt oss gå tillbaka till alla de företeelser som Swinburne menar talar för Guds existens. På vilket sätt är dessa argument för Guds existens? På vilket sätt kan vi säga att de talar för Guds existens? Swinburne menar att Guds existens är en bra förklaring till varför dessa företeelser existerar. Gud är en bättre förklaring än alla alternativa förklaringar. Åtminstone om man ser till alla dessa företeelser tillsammans.
Men hur kan man avgöra om en förklaring är bra eller dålig? Vetenskapsfilosofer har föreslagit flera kriterier för hur man avgör om en förklaring är bra eller dålig. En del av dessa kriterier handlar om huruvida en förklaring är bra på att förutsäga eller ge upphov till de data eller den evidens som man menar talar för förklaringen ifråga. Datan eller evidensen i det aktuella fallet är alla de företeelser som Swinburne menar tala för Guds existens. Om det är så, att det är väldigt sannolikt att Gud skulle ge upphov till just dessa företeelser, talar detta för Guds existens.
Andra kriterier för hur man kan avgöra om en förklaring är bra eller inte handlar mer om förklaringens interna struktur. Ett kriterium som ofta föreslagits är enkelhet. Vi bör hålla oss till så enkla förklaringar som möjligt. Swinburne betonar just detta enkelhetskriterium starkt. Han utvecklar detta bland annat i boken Epistemic Justification.Swinburne menar, att ju enklare en förklaring är, desto mer sannolik är den. Swinburne menar att det även finns andra kriterier. Men i just fallet med teismen tycks mycket handla om enkelhet. Det finns två teser som är centrala för Swinburnes naturliga teologi. Den första är att enkelhet är ett centralt kriterium för sanning. Den andra är att Gud är en enkel varelse. Vi skall här titta närmare på var och en av dessa.

Enkelhet som ett kriterium för sanning

Swinburne menar att enkelhet är ett kriterium för sanning. En enkel teori är att föredra framför en mer komplicerad teori, åtminstone om teorierna i övrigt är lika bra. Jag håller med Swinburne här. Dock kan man diskutera en del av detaljerna i fråga om vad man exakt menar med enkelhet. Swinburne har diskuterat mer i detalj vad som menas med att en teori är enklare än en annan teori, och som vi skall se så finns det en del punkter där jag anser att man kan kritisera eller modifiera Swinburnes idéer.
Många filosofer, i synnerhet i den empiristiska traditionen, menar att enkelhet inte i första hand är ett kriterium för sanning. Visst är det så, att vetenskapsmän som regel föredrar enkla teorier framför mer komplicerade. Men dessa filosofer menar att det beror på praktiska överväganden. En enkel teori är lättare att arbeta med än en mer komplicerad teori. Men det behöver inte betyda att enkla teorier är närmare sanningen.
Vi har alltså två olika uppfattningar om varför vi bör föredra enkla teorier framför mer komplicerade. Vi har först Swinburnes uppfattning, som säger att enkla teorier ligger närmare sanningen. Enkelhet är för Swiburne ettsanningsindikativt kriterium. Sedan har vi den pragmatiska uppfattningen, som säger att vi föredrar enkla teorier på grund av praktiska överväganden. Vilka skäl har vi för att anamma Swinburnes uppfatting om enkelhet, att enkelhet är ett sanningsindikativt kriterium? Swinburne lägger fram två argument. Jag menar att det ena argumentet är dåligt, men att det andra argumentet är bra.
Det i mitt tycke dåliga argumentet går ut på att vi i vissa situationer inte har några andra kriterier att använda oss av än enkelhet. Om vi skall jämföra sådana teorier som ämnar att förklara allt i universum, d.v.s. universum i dess helhet, finns inga andra kriterier som vi kan använda oss av än enkelhet. Vi kan, enligt Swinburne, inte använda oss av någon empirisk bakgrundskunskap. Swinburne menar att det inte finns någon sådan bakgrundskunskap när vi arbetar med dessa teorier. Om vi skall kunna jämföra sådana teorier med varandra, måste vi därför titta på teoriernas interna struktur, på deras enkelhet. Jag menar att detta argument inte är så bra. För det första kanske vi faktiskt kan använda oss av bakgrundskunskap även när vi utvärderar sådana teorier (jag planerar att förklara detta närmare i ett särskilt fördjupningsavsnitt). För det andra, om vi nu inte kan använda oss av bakgrundskunskap, kanske det helt enkelt är så att det inte finns något rationellt sätt att jämföra sådana teorier på. Vi kanske måste leva med att vissa saker ligger utanför förnuftets område att bedöma.
Nu går vi över till det bra argumentet. Detta gäller även för sådana teorier där Swinburne går med på att vi har bakgrundskunskaper. Hur gör vi här, om vi har två teorier som båda ämnar att förklara vissa empiriska data? Skulle vi inte kunna använda oss av t.ex. vår empiriska bakgrundskunskap här, och säga att den teori som stämmer bäst överens med den bakgrundskunskapen är den bästa teorin, den som ligger närmast sanningen? I synnerhet de filosofer som är lagda åt de empiristiska hållet torde vara böjda att hävda något i stil med detta. De menar ju att all kunskap ytterst grundar sig på vår empiriska bakgrundskunskap, eller på vår (tidigare) erfarenhet. Swinburne delar inte dessa empiristers uppfattning. Swinburne menar, att det är meningslöst att resonera som dessa filosofer gör. Alla teorier kan nämligen sägas stämma överens med vår bakgrundskunskap, eller tidigare erfarenhet, i någon bemärkelse. Åtminstone om vi gör tillräckligt många extraantaganden, kan varje tänkbar teori sägas vara förenligt med i stort sett vilken empirisk erfarenhet som helst. Anta att vi har en teori, som säger att vi kan förvänta oss ett visst empiriskt utfall, men att detta utfall sedan inte uppkommer. Skulle vi då säga att teorin i fråga inte stämmer? Den som vill försvara teorin, kan alltid komma framdragande med en massa ad hoc-antaganden, som förklarar varför det inte blev som vi förväntade oss just denna gång. Är man tillräckligt kreativ när det gäller sådana ad hoc-, eller extraantaganden, kan man få i stort sett vilken teori som helst att vara förenlig (eller t.o.m. förklara) vilka empiriska observationer som helst.
För att undvika sådana situationer behöver vi, enligt Swinburne (och även enligt mig) något ytterligare kriterium. Vi bör välja den teori som stämmer överens med vår empiriska bakgrudskunskap på det enklaste sättet, eller med det minsta antalet ad hoc-antaganden. Alltså måste vi i slutändan ändå använda oss av enkelhetskriteriet. Detta enkelhetskriterium är alltså en förutsättning för att vi skall kunna använda oss av andra kriterier, som hur väl olika hypoteser stämmer överens med vår bakgrundskunskap eller annan empirisk kunskap. Det som Swinburne berör här är ett omdiskuterat problem inom vetenskapsfilosofi och kunskapsteori den senaste tiden, underbestämningsproblemet. Man talar om att vetenskapliga teorier alltid är underbestämda av empiriska observationer. Hur mycket av empiriska observationer vi än gör, finns det alltid i princip en oändlig mängd teorier som kan sägas vara förenliga med, eller t.o.m. förklara, dessa observationer.
De som kritiserar Swinburnes uppfattning, att enkelhet är ett sanningsindikativt kriterium, har pekat på en del problem som de menar att denna uppfattning har. Ett sådant påstått problem är att det tycks vara så att vetenskapliga undersökningar ofta visar oss att verkligheten är mer komplicerad än vad vi från början trodde. I modern fysik t.ex. har man ju upptäckt en rad "konstiga" saker. Visar inte detta att universum egentligen är mycket mer komplicerat än vad vi tidigare trodde? Swinburne svarar inte så vitt jag kan se på detta argument. Tvärtom tycks han medge att vetenskapliga upptäckter faktiskt har gjort vår bild av universum mer komplex.
Jag menar däremot att vi faktiskt kan besvara invändningen i fråga. Vi kan ifrågasätta om vetenskapliga upptäckter verkligen gjort vår bild av universum mer komplex. Vi måste ställa oss fråga, varför tycker vi att de saker som man upptäckt inom den moderna fysiken är så konstiga? Det är nog enligt mig inte så att de är komplexa i sig själva. Istället är det så att vi tycker att de är konstiga därför att de skiljer sig från de saker vi är vana vid från vår omgivning. Jag är nog böjd att hävda att alla de "konstiga" saker som vi upptäckt i den moderna fysiken faktiskt bidragit till att göra universum mindre komplext. Alla dessa konstiga saker bidrar nämligen till att förklara många företeelser i den värld som vi upplever. Om inte dessa "konstiga" saker fanns, skulle en rad processer i det makroskopiska, observerbara universum vara oförklarade. Konstigheten hos den moderna fysikens upptäckter ligger i att de avviker från hur saker vi är vana vid är, inte att de i sig är komplexa eller att det gör universum mer komplext.
Ett problem, som jag tycker är värt att diskutera, men som jag inte tycker att Swinburne diskuterar så mycket, är om vetenskapliga teorier verkligen kan göra att vår bild av verkligheten blir enklare. Är det i själva verket inte så, att alla förklaringar egentligen bara flyttar förklaringsbehovet vidare ett steg bakåt? En del brukar ju ställa frågan, att om Gud nu förklarar vårt universum, vad förklarar då Gud? Detta kan man generalisera till alla typer av förklaringar. Man brukar säga, att varje förklaring kan delas in iexplanans och explanandumExplanans är det vi vill förklara, t.ex. universums existens. Explanandum är det som förklarar, t.ex. att Gud har skapat universum. En del har menat, att om explanandum fullt ut skall kunna förklara explanans, måste explanans på något sätt finnas latent redan i explanandum. Man har tänkt sig, att explanandum måste innehålla alla de bestämningar som gör att just det explanans som uppkommer gör det, och inget annat. Men om explanandum innehåller alla de bestämningar, all den information, som krävs för att specificera explanans, måste explanandum vara minst lika komplext som explanans. Jag skall diskutera detta här nedanför. Jag anser att det finns ett sätt på vilket Gud kan förklara ett komplext universum, utan att det behöver innebära att Gud är komplex.
Nu har vi kommit fram till att det ligger något i Swinburnes uppfattning om att enkelhet är ett sanningsindikativt kriterium. Om en teori är enkel, är det något som talar för att teorin ligger närmare sanningen än mer komplicerade teorier. Om vi kan visa att teismen är en enkel teori, är detta något som talar för teismen. Men hur är det nu - är teismen verkligen en enkel teori? Det är detta som vi ska undersöka nu.

Är Gud enkel?

Swinburne menar att teismen är en enkel teori. Han menar att detta beror på att Gud är en enkel varelse. Men många andra har hävdat att Gud måste vara något väldigt komplext. Hur är det nu? Är Gud enkel eller komplex? Här måste vi reda ut lite grann.
Varför menar Swinburne att Gud är enkel? Swinburne menar att Gud är en enda substans, som har tre egenskaper. Dessa egenskaper är maktkunskap ochfrihet. Vad som är centralt i sammanhanget, och som enligt Swinburne gör att Gud är en enkel varelse, är att dessa egenskaper är obegränsade. Gud har obegränsadmakt, obegränsad kunskap, och obegränsad frihet. Enligt Swinburne är det enklare att säga att en varelse har obegränsade egenskaper, än att säga att varelsen har begränsade egenskaper.
Men varför är det egentligen så? Varför är obegränsade egenskaper något enkelt? En del skulle kanske säga att det är tvärt om: Att det är mer komplicerat med obegränsade egenskaper än med begränsade. Hur är det nu egentligen?
Swinburne hänvisar här till en speciell aspekt av enkelhetsbegreppet, som han kallar för matematisk enkelhet (jag planerar att ta behandla detta mer i mitt särskilda fördjupningsavsnitt). Denna typ av enkelhet säger bland annat att obegränsade eller oändliga egenskaper är enklare än begränsade egenskaper. Om det finns en gräns för någon egenskap, kommer direkt frågan "varför just denna gräns, och inte någon annan gräns?. Vi kan ta frågan om Guds egenskaper som ett exempel. Vi kan anta att Gud har en viss begränsad makt, istället för obegränsad makt. Gud kan göra vissa saker, förmodligen mycket mer än vad människor kan. Men Gud kan enligt denna uppfattning inte göra allt. Gud är mäktig, men inte allsmäktig. Om det vore så, skulle vi kunna ställa oss fråga: "varför kan Gud göra just de saker som han kan göra, men inga andra saker?" Det tycks vara något godtyckligt här. Sådan godtycklighet är problematisk, och vi bör försöka göra oss av med den.
Jag håller med Swinburne om att är något godtyckligt med begränsade egenskaper. Jag är dock lite mer tveksam till Swinburnes idé om matematisk enkelhet. Jag anser dock att man kan modifiera Swinburnes begrepp om enkelhet, så att vi klarar oss utan denna matematiska enkelhet. Vi kan se begränsningar som något som i sig gör världen mer komplex. Precis som att enkelheten får oss att vilja minimera antalet substanser och egenskaper, så får den oss att vilja minimera antalet begränsningar. En egenskap eller en varelse med få begränsningar är enklare än en med många begränsningar. Och allra enklast är förstås då att inte ha några begränsningar alls.
Vi kan nu även passa på att avväpna dem som skulle hävda att obegränsade egenskaper är mer komplicerade än begränsade. Vi kan ta allsmäktighet, t.ex. Kanske resonerar vissa som så, att Guds makt blir mer komplicerad för varje handling som han kan utföra. Om Gud då kan göra allt, borde hans makt vara som allra mest komplex. Men jag tror att detta är feltänkt. Guds makt att utföra olika handlingar, t.ex. att skapa olika ting, är inte olika förmågor. Istället är de en och samma förmåga, som bara utövas i olika sammanhang. Guds makt att skapa ett träd är inte någon annan förmåga än Guds makt att skapa en sten, etc. Istället är det en och samma förmåga som utövas på olika sätt i olika sammanhang. Det jag skriver här är mina egna tankar, jag känner inte till om Swinburne har sagt något sådant. Men det kan i vilket fall som helst ses som en förstärkning av Swinburnes argument.

Kan Guds enkelhet förklara ett komplext universum?

Vi har nu kommit fram till att Swinburne har rätt när han hävdar att enkelhet är ett kriterium för sanning. Han har också rätt när han hävdar att Gud är en enkel varelse. Det finns några punkter på vilka man kan diskutera Swinburnes uppfattning, men i stora drag menar jag att han har rätt. Men som jag redan antytt, finns det en ytterligare frågeställning som vi måste ta itu med. Det är frågan hur en enkel Gud kan förklara ett komplicerat universum. Om universum är komplicerat, måste då inte Guds skapelse av detta universum vara något som är minst lika komplicerat? Måste inte Guds skapande av universum vara något innehåller så mycket information så att det kan säkerställa att just detta universum blir till, snarare än något annat universum eller inget universum alls? Det räcker inte med att konstatera att Gud som sådan är enkel, vi måste också visa på att Guds val att skapa just detta universum är något enkelt. Kan det vara så? Som jag antydde tidigare skulle man ju kunna tycka att explanandum måste vara minst lika komplext som expanans. Eller, skulle det kunna vara på ett annat sätt i vissa fall - att ett enkelt explanandum ger upphov till ett komplicerat explanans?
Jag menar att det kan vara så när det gäller Gud och skapandet av universum. Det kan vara så att en enkelt Gud fullt ut kan förklara ett komplicerat eller komplext universum. Detta är möjligt eftersom Gud är en fri agent. Gud skapar genom fria val. På så sätt kan han ge upphov till komplexa saker "ur intet", utan att själv vara komplex. I en annan text skrev jag att när man skall förklara någonting, så finns det i princip tre olika typer av förklaringar man kan ta till. Det finns deterministiskaförklaringar, probabilistiska förklaringar, ochagentförklaringar. De två förstnämnda kan man gemensamt kalla för naturliga förklaringar. I en deterministisk förklaring nödvändiggör orsaken (explanandum) i fråga en viss verkan (explanans). I en probabilistisk förklaring gör orsaken (explanandum) i fråga olika utfall (explanans) mer eller mindre sannolika. I en agentförklaring är det en agent som av fri vilja väljer att ge upphov till ett visst resultat. Det finns inget, vare sig utanför eller inom, den fria agenten som "tvingar" denna att ge upphov till något specifikt resultat.
En "fördel" med agentförklaringar är att dessa kan ge upphov till komplexitet, ur intet. Jag skriver mer om detta i texten som handlar om de tre typerna av förklaringar. När vi har en agentförkaring, kan det alltså vara så att det utfall som blir resultatet av en agents val, är mer komplext än agenten själv. På så sätt kan en agentförkaring förklara komplexiteten i universum, utan att själv vara komplex (eller åtminstone inte lika komplex som universum). Deterministiska förklaringar kan inte ge upphov till komplexitet. Probabilistiska förklaringar däremot, kan teoretiskt sett ge upphov till komplexitet. Probabilistiska förklaringar skulle alltså kunna vara en "konkurrent" till agentförklaringar, när det gäller att förklara universums komplexitet.
Denna fördel kommer dock med en nackdel. Som jag skriver i texten som handlar om de tre typerna av förklaringar, kan man inte testa teorier som involverar agentförklaringar på ett traditionellt, vetenskapligt sätt. Det beror ytterst på att man inte kan göra förutsägelser utifrån sådana teorier. Det går inte att förutsäga vad en fri agent kommer att göra. Det ligger i frihetens natur, att agenten alltid kan gå runt varje förutsägelse, och avsiktligt välja ett "oförutsett" utfall. Är detta ett problem för agentförklaringar, att de inte är riktigt "vetenskapliga" (åtminstone inte i den traditionella, naturvetenskapliga meningen)? Det är något som jag tar upp i min kommande fördjupningstext om Swinburne.
Skall man vara riktigt petig, finns det faktiskt ett sätt på vilket man skulle kunna testa teorier som involverar agentförklaringar. Om ett utfall är logiskt omöjligt att förena med existensen av agenten i fråga, skulle vi kunna falsifiera teorin, om utfallet i fråga skulle dyka upp. När vi talar om Gud, skulle nog många säga att förekomsten av åtminstone vissa typer av ondska är logiskt omöjligt att förena med en god Gud. Om man menar att det finns sådan ondska, skulle man kunna säga att detta falsifierar tron på Gud. Men detta gäller bara om man kan påvisa, att det finns sådan ondska, eller något annat här i världen, som är logiskt oförenligt med Gud. Är det bara logiskt möjligt att förena förekomsten av ondska med Gud, kan man inte använda ondskan som ett argument mot Guds existens. Att säga att "det är osannolikt att ondska skulle finnas, om Gud funnes", räcker inte. Eftersom Gud är en fri agent, kan han alltid avsiktligt välja att ge upphov till ett "osannolikt" utfall. Jag planerar att skriva mer om ondskans problem i ett särskilt fördjupningsavsnitt.

Sammanfattning

Swinburne har enligt mig i stort sett rätt när han hävdar dels att enkelhet är ett sanningsindikativt kriterium, och dels att teismen är enkel. Något som Swinburne inte tar upp, men som är en viktig fråga i sammanhanget, är hur en enkel Gud kan ge upphov till ett komplext universum. Jag menar att detta är möjligt, om vi antar att Gud är en fri agent. Detta får dock i sin tur som följd att det är svårt att behandla teismen som en vetenskaplig teori, åtminstone inte i den strikta naturvetenskapliga bemärkelsen. En konsekvens av detta är att teismen är en ganska sannolik teori, som är värd att ta på allvar. Huruvida det finns andra teorier som möjligen är ännu bättre än teismen, och hur Swinburne behandlar det ondas problem får jag (just nu i alla fall) återkomma till vid ett senare tillfälle. Dessutom har vi ju sett att även sannolikhetsförklaringar ibland kan ge upphov till att komplexiteten ökar. Komplexiteten I vårt universum kan alltså, teoretiskt sett, vara ett resultat av slump eller sannolikheter. Dock måste det ha funnits en viss “urkomplexitet”, innan de slumpmässiga mekanismerna satte igång. Frågan är om denna "urkomplexitet" är mer eller mindre komplex än Gud. Det får bli en fråga som att ta itu med vid ett annat tillfälle.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar