måndag 30 maj 2016

Staten måste prioritera de grundläggande uppgifterna

Vad skall ha vi staten till? Vad bör staten syssla med? Man får olika svar, beroende på till vem frågorna ställs. Den mest grundläggande uppgiften måste dock rimligen vara att upprätthålla den inre och yttre ordningen i samhället. Vi har en polismakt med uppgift att skydda oss mot inre hot – mot tjuvar, stenkastare och mördare. Vi har ett försvar med uppgift att skydda oss mot yttre hot, att vara ett värn mot oroligheter i världen, mot aggressiva diktatorer, och annat som kan hota vår frihet.

Den svenska staten har under 1900- och 2000-talen tagit på sig allt fler uppgifter. Det kan handla om allt från glasögonbidrag till hbtq-certifiering av sandlådor (typ). Samtidigt får vi ständigt se tecken på att staten har svårt att klara av de mest grundläggande uppgifterna. Det kan handla om utryckningsfordon som inte vågar åka till vissa områden för att de blir utsatta för stenkastning. Det kan handla om parallella samhällen som håller på att etableras, där grupper av människor har liten eller ingen kontakt med det omgivande svenska samhället. Det kan handla om vårt nedmonterade försvar, som väl knappt klarar av att försvara Gotland i en vecka.

Politikerna måste tänka om. Man måste börja med att fokusera på kärnuppgifterna. Se till att vi kan gå ut på kvällen utan att riskera att bli rånade. Säkra freden och friheten i vårt närområde, genom att kunna slå tillbaka mot de krafter som vill hota och destabilisera oss. Sedan kan staten förstås även ta på sig andra uppgifter – ge alla gratis högskoleutbildning, eller rädda utrotningshotade maskar, eller andra saker. Men det finns en prioriteringsordning. Om inte staten klarar av det grundläggande, finns det risk att tilltron till staten försvinner helt.



Läs även andra bloggares åsikter om
intressant.se

lördag 28 maj 2016

Inga regnbågsflaggor i kommunen, tack!

Öckerö kommun har beslutat att inte hissa regnbåbsflaggan under prideveckan. Jan Utbult (kd), förste vice ordförande i kommunstyrelsen, kommenterar beslutet:

Idag har Öckerö en enkel och strikt flaggpolicy – vi flaggar med svenska flaggan på flaggdagar eller då någon anställd i kommunen går bort – och vi tycker det är bra. Om vi nu börjar flagga för en rörelse eller organisation kommer vi ställas inför väldigt många avvägningar framöver där andra grupper, som till exempel funktionshindrade, invandrare eller etniska minoriteter som vi heller inte heller flaggar för. 

Det är ett helt riktigt beslut. Regnbågsflaggan har en tydlig ideologisk laddning – den står för etiska och politiska ideal som vissa förhåller sig tveksamma till. Den står för ett bejakande av olika sexuella livsstilar som bl.a. konservativa kristna och muslimer vänder sig emot. Den kan också stå för olika politiska agendor som drivs av åtminstone delar av hbtq-rörelsen. Skall man flagga med regnbågsflaggan, kan man lika gärna börja flagga för allehanda politiska och religiösa grupper. Skall man kanske hissa röda flaggor på Första maj? Eller skall man hissa Vatikanens flagga för att uppmärksamma förföljda katoliker? Man kan rentav tycka att det är hyckleri från olika "progressiva" gruppers sida, när de går i taket för varje liten kristen symbol, samtidigt som de kräver att vi skall acceptera hbtq-rörelsen som något ideologiskt neutralt.

Det blir ohållbart om kommuner (eller andra offentliga instanser) skall börja flagga för olika ideologiska, politiska eller religiösa grupperingar Om man flaggar för en grupp, lär det garanterat komma krav på att man skall flagga även för andra grupper. Den rimliga lösningen som jag kan se är att offentliga instanser begränsar flaggande till officiella flaggor – den svenska flaggan, samt flaggor med kommunvapen eller myndighetens logotyp eller liknande. Man kan även tänka sig Europa- eller FN-flaggan i vissa sammanhang. När det kommer till olika inofficiella flaggor, eller flaggor som representerar olika ideologier eller fristående organisationer, bör man ha en strikt policy från kommuners och andra offentliga instansers sida. Folk för gärna dessa flaggor privat, men det är inte det offentligas uppgift att bereda plats för allehanda ideologiska riktningar eller organisationer. Vissa håller med hbtq-rörelsen och dess agenda, andra gör det inte. Det är inte kommunens sak att ta ställning, lika lite som det är kommunens sak att ta ställning för eller emot någon viss religion.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

torsdag 26 maj 2016

Mångkultur – fungerande och icke-fungerande

Jag är nyligen hemkommen till Sverige, efter en tids semestrande i bl.a. Singapore. En specifik detalj som jag noterade, har föranlett detta blogginlägg.

Det fanns en pantbank inte långt från mitt hotell, där det bara var att kliva rätt in från gatan. Guldsmycken och annat dyrbart låg på rad i montrarna. Samma sak när jag en sen kväll promenerade genom Little India – juvelerarna låg nästan vägg i vägg. De hade öppet, trots att de det var sent på kvällen, och det var bara att kliva rätt in från gatan. Det samma gällde för försäljare av investeringsguld eller samlarmynt av guld eller silver i olika delar av staden.

Här i Sverige är det tyvärr inte på det viset. Åtminstone i min stad har juvelerare och pantbanker låsta dörrar – man måste ringa på för att bli insläppt. Detta är fullt förståeligt ur handlarnas perspektiv, då rånrisken blivit något man ständigt fått leva med. Samtidigt väcker det frågan hur det har kunnat bli så här. Varför kan jag i Singapore kliva rätt in hos en guldsmed sent på kvällen, medan jag i Sverige måste – även dagtid – måste passera olika slussar eller låsanordningar? Tyder inte det på att det är något som är allvarligt fel i det svenska samhället?

Det verkar som att det finns någonting som Singapore gjort rätt, men som Sverige gjort fel. Den förklaring som ligger närmast torde vara det faktum att Singapore konsekvent straffar folk som begår brott. Tankar om att det är synd om brottslingar, att brottslighet är samhällets fel, eller att polisen skall möta brottslighet med "dialog" har inte riktigt slagit rot i landet.

I Singapore kan straff – som kanske bekant – inkludera spöstraff, åtminstone om förbrytaren är av manligt kön. För några år sedan väckte det uppmärksamhet när den amerikanske ynglingen Michael Fay dömts till spöstraff efter att ha ägnat sig åt stöld och skadegörelse. Västerländsk media tog brottslingens parti, och förfasade sig över hur det singaporeanska rättsväsendet kunde döma ut så hemska och barbariska straff. Självklart hade vi ju i västerlandet kommit mycket längre i mänsklighetens utveckling, och lämnat strafftänkandet bakom oss...

Fast om lämnar förutfattade ideologiska ståndpunkter och istället ser till hur pass väl olika samhällen har lyckats med att stävja grov brottslighet, hamnar saken i ett annat ljus. Jag kan inte minna mig att jag såg något klotter eller någon omfattande skadegörelse i Singapore. På många håll i Europa och Nordamerika har ju å andra sidan nerklottrade väggar, krossade fönsterrutor och sönderslagna busshållplatser m.m. kommit att bli ett "normalt" inslag i stadsbilden. Och så just det, näringsidkare som inte längre vågar bedriva sin verksamhet som tidigare på grund av rånrisken.

Singapore är en av de mest mångkulturella städerna i världen. Förutom de traditionella etniska grupperna – indier, kineser och malajer – finns en stor mängd invandrare och gästarbetare från jordens alla hörn. Landet har fyra officiella språk, och de allmänna helgdagarna inkluderar högtider från flera olika religioner – kristendom, islam, buddhism och hinduism. Singapore är också ett av de säkraste länderna i världen, med en mycket låg brottslighet. Det borde vara ett intressant land att studera för oss i Sverige, där vi ju kämpar med att upprätthålla ordningen i våra mångkulturella utanförskapsområden.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant

onsdag 25 maj 2016

Mjuk paternalism svaret på delningsekonomin

Jag sitter och tittar på ett tv-program om delningsekonomi. Dvs. fenomenet att digitala appar möjliggjort för enskilda att erbjuda olika varor och tjänster till andra. De mest kända exemplen torde vara Uber, som låter en erbjuda folk skjuts i sina egna bilar, eller Airbnb, som låter en hyra ut rum i sin bostad.

Företag som Uber eller Airbnb har kritiserats för att de låter näringsidkare gå runt de regleringar som normalt gäller för t.ex. taxi- eller hotellverksamhet. För att t.ex. få köra konventionell taxi ställs det vissa krav på en. De exakta kraven kan variera mellan olika länder och tidsperioder, men någon form av licens krävs vanligtvis. Man kan hävda att det är bra ur ett konsumentperspektiv. De som känner för att ta taxi skall veta att taxiföraren har en viss kompetens, att bilen är adekvat försäkrad, etc. Olika krav kan även ställas på dem som bedriver (konventionell) hotell- eller restaurangverksamhet.

Vissa tjänster är klart olämpliga för denna typ av delningsekonomi, som t.ex. läkare eller piloter. Där kan vi gått kräva konventionella licenser eller tillstånd. Andra tjänster är tämligen okontroversiella för delningsekonomi. Men sedan finns det den typen av tjänster som ligger någonstans mitt emellan – som t.ex. taxi-, hotell- eller restaurangverksamhet.

Tack och lov finns det mellanting mellan totalt förbud och ingen reglering. Nisse på gatan kan mycket väl få skjutsa folk mot betalning. Men om han inte uppfyller de krav som en konventionell taxilicens kräver, måste han kanske upplysa presumtiva kunder om detta, och han borde kanske får kalla sin verksamhet för "taxi". Ungefär som att man inte får kalla sig för "psykolog" utan erforderlig legitimation, även om inget hindrar en från att ta betalt för att sitta och prata med någon.

Jag tror någon form av "mjuk paternalism" kan vara ett passande svar på delningsekonomin. Det kan vara bra om vi gemensamt sätter vissa miniminivåer när det gäller säkerhet eller hälsa. Som konsument kan det vara en trygghet att veta att man har ett visst skydd om man åker taxi eller äter på restaurang, och att man inte själv behöver ta reda på vilka försäkringar taxiföraren har, eller försäkra sig om att man inte kommer att bli magsjuk av att äta på "hemmarestaurangen". Samtidigt kan det mycket väl finnas de som är beredda att "ta risken", att låta sig skjutsas av, eller bo eller äta hos någon som inte uppfyller de konventionella kraven för att bedriva de respektive typerna av verksamhet. Eller så kanske vissa helt enkelt har ett sådant förtroende för "privattaxiföraren", att de litar på att denne kan sitt jobb. Sådana människor bör rimligtvis ha rätt att anlita Uber, Airbnb, eller äta på "hemmarestauranger", eller vad det nu kan vara.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

söndag 8 maj 2016

Miljöpartisters bakvända syn på "handskakgate"

Jag har suttit och lyssnar på P1:s lördagsintervju med Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner Som väntat diskuterades de turer som kan varit kring Miljöpartiet den senaste tiden, och man kom in på Yasri Khans uteblivna handskakning.

Wallner understryker just det faktum att Khan behandlar män och kvinnor olika som är det stora problemet. Inte det faktum att han hälsar på ett annorlunda sätt. Det är alltså ett problem att Khan skakar hand med män, men inte med kvinnor. Hade han inte skakat hand med någon, oavsett kön, hade det däremot – som jag uppfattar Wallners ståndpunkt – varit helt i sin ordning.

Skall man resonera som Wallner måste det ju även vara ett problem om man vill krama någon av ett visst kön, men inte av något annat. Samtidigt skulle man kunna ha tämligen bisarra hälsningsvanor,  så länge man hälsar på samma viss oavsett kön. Jag undrar hur långt Wallner och hans miljöpartister är beredda att gå när det gäller mångfalden i fråga om hälsningsgester. Skulle det vara okej om jag ville hälsa genom att t.ex. nosa folk i baken, så länge jag göra likadant med män och kvinnor?

Jag skulle nog närmast inta en motsatt hållning. Nämligen, att det är problematiskt att hälsa på ett annat sätt än vad som är normalt i samhället. Däremot har jag inte några problem med om folk i vissa kulturer hälsar på olika sätt på män och kvinnor, eller på människor av samma eller olika kön.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

söndag 1 maj 2016

Varför har de borgerliga inte avskaffat första maj när de haft möjlighet?

I dag är det första maj. Det betyder att sossarna är ute och demonstrerar mot sig själva. I bakgrunden figurerar frågan om varför första maj över huvud taget är en allmän helgdag. Från borgerliga debattörer kommer då och då krav på att avskaffa första maj. Ännu har man dock inte gjort slag i saken, under den tid man haft regeringsmakten.

 Finns det några skäl till varför borgerliga skulle vilja ha kvar första maj som helgdag, om denna dag är så intimt förknippad med arbetarrörelsen och det socialistiska blocket? I Uppsala har Kristdemokraterna anordnat egna demonstrationståg. Kanske tänker sig vissa att man på så sätt skulle kunna göra första maj till en allmän dag för politiska manifestationer, och ingen specifik "vänsterdag". Och visst, skall man ha en allmän helgdag vikt åt politiska manifestationer borde den rimligtvis vara öppen för alla, och inte enbart för vissa partier eller politiska grupperingar.

Bland folk i allmänhet är det säkert många som tycker det är skönt med en ledig dag efter Valborg, med tanke på eventuella bakfyllor. Dock kan man fråga sig om inte just detta vore ett argument för att avskaffa första maj som helgdag. Den svenska suparkulturen är långt ifrån sund i alla lägen, och kunde man förmå folk att festa måttligare vore det snarare en välgärning.

Jag skulle gissa att många borgerliga politiker helt enkelt inte tyckt att första maj varit någon tillräckligt viktig fråga för att man skall driva fram en politisk strid kring den. Därför har man låtit denna helgdag vara kvar. Inte för man av princip vill försvara sossarnas rätt till en egen helgdag, utan för att man helt enkelt haft viktigare saker för sig.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

Börja tillämpa lagstiftningen mot nedskräpning! (Ang. Valborg i Uppsala)

Valborg har passerat. Det är en högtid som firas ordentligt bl.a. i Uppsala. Det märks dagen efter. För några år sedan tog jag några bilder på hur det kunde se ut: minst sagt skräpigt, eller hur? Att döma av Uppsala Nya Tidning verkar det se ungefär likadant ut i dag. Det är inte gratis att plocka upp allt skräp. Kostnaden för kommunen – dvs. skattebetalarna – skall ligga på miljonen.

(En del skulle i detta sammanhang säga att Uppsala kommun kanske ändå går med vinst på Valborg, eftersom man ju får en massa extra konsumtion från alla besökare. Men då måste man tänka på, att de pengar som besökarna spenderar på Valborg, hade de kunnat spendera på annat om det inte vore för Valborg. Kanske har de fått leva fattigt ett tag, för att kunna festa ordentligt på Valborg. De är alltså inte säkert att den totala konsumtionen i samhället har ökat.)

Detta väcker en fråga. Det är ju faktiskt förbjudet att skräpa ner, även om lagstiftningen kritiserats i olika sammanhang för att vara tandlös, bl.a. för att "obetydligt" skräp som cigarettfimpar m.m. inte omfattas. Detta borde självklart åtgärdas. Men i väntan på detta kan man ju börja tillämpa de förbud som faktiskt finns. Låt polisen göra en jätteinsats vid nästa Valborgfirande (i Uppsala, och på andra platser i den mån det skulle behövas). Bötfäll folk som lämnar ölburkar eller pizzakartonger eller vad det nu kan vara efter sig.

Alla svenskar från fem års ålder och uppåt vet – eller borde i alla fall veta – att man inte slänger skräp på marken, så någon ursäkt finns knappast. Om man nu inte betraktar "att vara stupfull" som en ursäkt, vilket det inte är.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se