torsdag 26 maj 2016

Mångkultur – fungerande och icke-fungerande

Jag är nyligen hemkommen till Sverige, efter en tids semestrande i bl.a. Singapore. En specifik detalj som jag noterade, har föranlett detta blogginlägg.

Det fanns en pantbank inte långt från mitt hotell, där det bara var att kliva rätt in från gatan. Guldsmycken och annat dyrbart låg på rad i montrarna. Samma sak när jag en sen kväll promenerade genom Little India – juvelerarna låg nästan vägg i vägg. De hade öppet, trots att de det var sent på kvällen, och det var bara att kliva rätt in från gatan. Det samma gällde för försäljare av investeringsguld eller samlarmynt av guld eller silver i olika delar av staden.

Här i Sverige är det tyvärr inte på det viset. Åtminstone i min stad har juvelerare och pantbanker låsta dörrar – man måste ringa på för att bli insläppt. Detta är fullt förståeligt ur handlarnas perspektiv, då rånrisken blivit något man ständigt fått leva med. Samtidigt väcker det frågan hur det har kunnat bli så här. Varför kan jag i Singapore kliva rätt in hos en guldsmed sent på kvällen, medan jag i Sverige måste – även dagtid – måste passera olika slussar eller låsanordningar? Tyder inte det på att det är något som är allvarligt fel i det svenska samhället?

Det verkar som att det finns någonting som Singapore gjort rätt, men som Sverige gjort fel. Den förklaring som ligger närmast torde vara det faktum att Singapore konsekvent straffar folk som begår brott. Tankar om att det är synd om brottslingar, att brottslighet är samhällets fel, eller att polisen skall möta brottslighet med "dialog" har inte riktigt slagit rot i landet.

I Singapore kan straff – som kanske bekant – inkludera spöstraff, åtminstone om förbrytaren är av manligt kön. För några år sedan väckte det uppmärksamhet när den amerikanske ynglingen Michael Fay dömts till spöstraff efter att ha ägnat sig åt stöld och skadegörelse. Västerländsk media tog brottslingens parti, och förfasade sig över hur det singaporeanska rättsväsendet kunde döma ut så hemska och barbariska straff. Självklart hade vi ju i västerlandet kommit mycket längre i mänsklighetens utveckling, och lämnat strafftänkandet bakom oss...

Fast om lämnar förutfattade ideologiska ståndpunkter och istället ser till hur pass väl olika samhällen har lyckats med att stävja grov brottslighet, hamnar saken i ett annat ljus. Jag kan inte minna mig att jag såg något klotter eller någon omfattande skadegörelse i Singapore. På många håll i Europa och Nordamerika har ju å andra sidan nerklottrade väggar, krossade fönsterrutor och sönderslagna busshållplatser m.m. kommit att bli ett "normalt" inslag i stadsbilden. Och så just det, näringsidkare som inte längre vågar bedriva sin verksamhet som tidigare på grund av rånrisken.

Singapore är en av de mest mångkulturella städerna i världen. Förutom de traditionella etniska grupperna – indier, kineser och malajer – finns en stor mängd invandrare och gästarbetare från jordens alla hörn. Landet har fyra officiella språk, och de allmänna helgdagarna inkluderar högtider från flera olika religioner – kristendom, islam, buddhism och hinduism. Singapore är också ett av de säkraste länderna i världen, med en mycket låg brottslighet. Det borde vara ett intressant land att studera för oss i Sverige, där vi ju kämpar med att upprätthålla ordningen i våra mångkulturella utanförskapsområden.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar