onsdag 25 maj 2016

Mjuk paternalism svaret på delningsekonomin

Jag sitter och tittar på ett tv-program om delningsekonomi. Dvs. fenomenet att digitala appar möjliggjort för enskilda att erbjuda olika varor och tjänster till andra. De mest kända exemplen torde vara Uber, som låter en erbjuda folk skjuts i sina egna bilar, eller Airbnb, som låter en hyra ut rum i sin bostad.

Företag som Uber eller Airbnb har kritiserats för att de låter näringsidkare gå runt de regleringar som normalt gäller för t.ex. taxi- eller hotellverksamhet. För att t.ex. få köra konventionell taxi ställs det vissa krav på en. De exakta kraven kan variera mellan olika länder och tidsperioder, men någon form av licens krävs vanligtvis. Man kan hävda att det är bra ur ett konsumentperspektiv. De som känner för att ta taxi skall veta att taxiföraren har en viss kompetens, att bilen är adekvat försäkrad, etc. Olika krav kan även ställas på dem som bedriver (konventionell) hotell- eller restaurangverksamhet.

Vissa tjänster är klart olämpliga för denna typ av delningsekonomi, som t.ex. läkare eller piloter. Där kan vi gått kräva konventionella licenser eller tillstånd. Andra tjänster är tämligen okontroversiella för delningsekonomi. Men sedan finns det den typen av tjänster som ligger någonstans mitt emellan – som t.ex. taxi-, hotell- eller restaurangverksamhet.

Tack och lov finns det mellanting mellan totalt förbud och ingen reglering. Nisse på gatan kan mycket väl få skjutsa folk mot betalning. Men om han inte uppfyller de krav som en konventionell taxilicens kräver, måste han kanske upplysa presumtiva kunder om detta, och han borde kanske får kalla sin verksamhet för "taxi". Ungefär som att man inte får kalla sig för "psykolog" utan erforderlig legitimation, även om inget hindrar en från att ta betalt för att sitta och prata med någon.

Jag tror någon form av "mjuk paternalism" kan vara ett passande svar på delningsekonomin. Det kan vara bra om vi gemensamt sätter vissa miniminivåer när det gäller säkerhet eller hälsa. Som konsument kan det vara en trygghet att veta att man har ett visst skydd om man åker taxi eller äter på restaurang, och att man inte själv behöver ta reda på vilka försäkringar taxiföraren har, eller försäkra sig om att man inte kommer att bli magsjuk av att äta på "hemmarestaurangen". Samtidigt kan det mycket väl finnas de som är beredda att "ta risken", att låta sig skjutsas av, eller bo eller äta hos någon som inte uppfyller de konventionella kraven för att bedriva de respektive typerna av verksamhet. Eller så kanske vissa helt enkelt har ett sådant förtroende för "privattaxiföraren", att de litar på att denne kan sitt jobb. Sådana människor bör rimligtvis ha rätt att anlita Uber, Airbnb, eller äta på "hemmarestauranger", eller vad det nu kan vara.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar