onsdag 29 juni 2016

Vi måste acceptera olika nivåer i EU-samarbetet

Det har gått några dagar sedan Storbritannien röstade för att lämna EU, och jag tänkte att det kunde vara dags att skriva ner några tankar kring omröstningen och den situation som uppstått.

Segern för lämna-sidan kommer onekligen att resultera i politisk och ekonomisk oro framöver. Dels handlar det om Storbritanniens förhållande till EU. För Storbritannien är det så klart angeläget att få till stånd något slags handelsavtal med EU. Dels handlar det om Storbritanniens interna sammanhållning. I det mer EU-positiva Skottland har man börjat tala om en ny folkomröstning om självständighet, och frågan är även hur situationen på Nordirland kommer att utveckla sig.

Jag tror nog man i första hand bör skylla på EU snarare än på britterna för den uppkomna situationen. Att det finns en spänning mellan eliterna och medborgarna i EU är inte något man kan blunda för. Tendenserna att steg för steg utveckla EU till ett slags superstat har inte samma förankring i de breda folklagren, som hos den politiska eliten. Medborgarna i EU uppfattar sig i första hand som britter, fransmän eller ungrare – inte som EU:are. Unionen uppfattas mer som ett samarbete, där vart och ett av medlemsländerna gått med på att offra vissa saker, för att få andra saker i utbyte som man uppfattar som mer värdefulla.

I bland annat synen på EU:s budget omfördelningen mellan länderna är det uppenbart att man inte kan tala om  någon europeisk samsyn. För länderna i södra och östra Europa – nettobidragstagarna – kan EU-stödet vara en av de starkaste argumenten för EU. För andra länder – däribland Storbritannien och en del andra länder i norra och västra Europa, som är nettobetalare till EU:s kassa, kan omfördelningen till fattigare EU-länder snarare vara ett av de starkaste argumenten mot EU. Man ser till det egna landets intresse, och låter detta vara utgångspunkten i hur man förhåller sig till EU.

Det har talats om att invandringen skulle ha varit en avgörande faktor i folkomröstningen. Det kan nog stämma till viss del. Fast frågan om invandring blottlägger bara ytterligare det grundläggande problemet, att EU saknar en gemensam linje. Istället driver de enskilda länderna vad uppfattar ligga i de deras eget respektive intresse. Det är svårt att tala om någon "nationellt intresse" eller "nationell samsyn" på EU-nivå.

Vissa delar av EU-samarbetet är populära. Andra är impopulära. EU:s strategi tycks vara att använda de populära delarna som lockbete, för att kunna påtvinga länderna de impopulära delarna. När allt kommer omkring finns det trots allt inget som säger att man inte skulle kunna ha en gemensam inre marknad, utan att ha en gemensam invandringspolitik eller massiva omfördelningar. Det är en del av EU:s politiska strategi att bunta ihop alla delarna i samarbetet, och säga till olika länder att de inte får del av den inre marknaden, om de inte samtidigt accepterar en massa annat.

Det finns vissa saker som länder måste lösa tillsammans. Samtidigt måste vi inse svårigheten i att uppifrån formge en lösning som skall passa länder med skilda kulturer och ekonomiska förutsättningar. Att acceptera olika nivåer av samarbete tror jag därför är det enda moraliskt och praktiskt riktiga. Att ignorera de europeiska staternas skilda förutsättningar, och de latenta spänningar som kan finnas mellan dem, kommer förr eller senare att straffa sig. Kanske kunde man tänka sig ett EU som en ekonomisk union med en bas av väst- och centraleuropeiska länder. Bland dessa länder kanske vissa vill gå djupare, och samarbeta på olika politiska områden. Länder utanför EU skulle kunna samarbeta med under lösare former, genom t.ex. olika former av handelsavtal. Det har talats om att vi inte kan låta länder "plocka och välja". Men varför inte? Om Europas länder har sinsemellan ganska olika förutsättningar, är det inte de som intalar att en modell för samarbete skall passa alla som är orealistiska?


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
intressant.se

lördag 18 juni 2016

Banker är inte som andra företag

Den statliga insättningsgarantin för bankkonton kommer att höjas. I vissa fall kan den komma att omfatta upp till 5 miljoner kronor. Tidigare har det maximala beloppet varit motsvarande 100.000 euro. Insättningsgarantin är som bekant det som staten garanterar dig om banken skulle gå i konkurs. Det höga beloppet på 5 miljoner kan komma i fråga om man t.ex. just sålt en bostad och därför kanske har flera miljoner på kontot under en kortare tid.

Det vore ju onekligen tråkigt för den som precis sålt en mångmiljonnvilla, om banken skulle gå i konkurs precis efter att man fått in pengarna på kontot. Samtidigt måsta man ställa sig frågan i vilken mån det är statens uppgift att backa upp bankerna. Det är ju faktiskt ett fritt val att sätta in pengar på ett bankkonto. Jag kan lika gärna välja att köpa aktier, ta ut pengarna i kontanter, köpa guld eller annan ädelmetall, investera i olika tillgångar, etc. Varje sätt på vilket man kan förvara/förvalta sina rikedomar har vissa risker, och vissa fördelar. Om jag säljer ett hus för en miljon, och får betalt i kontanter, finns det en risk att jag blir rånad eller bestulen. Samtidigt slipper jag risken att banken går i konkurs. Borde det inte vara den enskildes sak att väga olika för och nackdelar med olika placeringsalternativ?

Man kan se det som en utmaning till banker och andra aktörer att uppfinna placeringsalternativ som är så säkra som möjligt. Om bankerna helt enkelt inte kan inrätta säkrare eller bättre sparformer än de typer av konton vi har i dag, kanske vi får lämna över uppgiften till andra aktörer. Kanske kan säkerhetsbranschen uppfinna bättre och säkrare kassaskåp, så att det blir säkrare att ta emot och förvara större summor i kontanter?

Det är inte bara insättningsgarantin som ger bankerna icke-marknadsmässiga privilegier i förhållande till andra typer av näringsidkare. De kan till skillnad från alla andra näringsidkare långa pengar av Riksbanken vid behov, och i många länder finns det åtminstone ett underförstått löfte om att staten skall gå in och stödja bankerna om de skulle hamna i ekonomiskt obestånd. Dessutom har bankerna fått privilegiet att skapa (elektroniska) pengar ur intet.

Bankerna är alltså inte riktigt som andra företag, utan de har en rad unika privilegier. Den som är för en fri ekonomi, har därför anledning att vara kritisk till bankväsendet såsom det fungerar i dag. Nu kan det i praktiken vara svårt att rakt av avskaffa bankerna privilegier, utan att det skulle resultera i finansiell oro, både för enskilda och för samhället i stort. Däremot kan man ju alltid diskutera dels omfattningen av privilegierna, dels vilka motkrav man kan ställa på bankerna i utbyte mot dessa. Kanske kunde man ha en grundläggande insättningsgaranti på 50.000 eller 100.000 (som eventuellt kunde vara högre under vissa omständigheter?) Det skulle räcka till att skydda en låginkomsttagares lönekonto, medan de med större tillgångar åläggs ett större personligt ansvar för hur de placerar sina tillgångar. Kanske borde man öka beskattningen av bankverksamhet, eller ställa större krav på samhällsansvar från bankernas sida.

Det vore önskvärt om fler borgerliga politiker och debattörer kom till insikt att dagens banksystem inte på långa vägar följer några klassiska marknadsliberala principer, utan i praktiken är starkt sammanvävt med staten. Det är just när staten går in och ger privilegier till vissa typer av näringsidkare, som vanliga medborgare har anledning att vara extra skeptisk. Det är skillnad mellan att vara "pro-market" och att vara "pro-business". Och just när det gäller bankerna misstänker jag att många borgerliga är "pro-business" snarare än "pro-market". Det är tid att ändra på detta.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

måndag 13 juni 2016

Digitalisering riskerar öka misstron i samhället

Jag läste nyligen ett intressant blogginägg på bloggen Politologerna om elektronisk röstning. Blogginlägget är skeptiskt till elektronisk röstning. En viktig del i argumentationen går ut att trovärdigheten i röstningssystemet riskerar att urholkas, om vi förlitar oss på elektroniska processer som vi inte direkt kan observera. Med dagens manuella röstning kan observatörer alltid kontrollera att räkningen går korrekt till, och man kan alltid räkna om rösterna vid misstanke om felräkning. Men tänk att vi hade ett elektroniskt system, och någon skulle hävda att de resultat som datorerna räknar fram inte stämde? Vi kan inte observera rösträkningen på samma sätt som vid en manuell räkning. Vi måste förlita oss på ett litet antal experter som underhåller de datasystem som används. Fast kan vi vara säkra på att ingen har manipulerat systemen? Inlägget på Politologerna menar att elektronisk röstning skulle öppna upp för allehanda konspirationsteorier.

Jag tycker att det är ett välargumenterat inlägg på Politologerna. Jag kommer att tänka på, att röstning inte är det enda området där elektroniska system riskerar att bidra till ökad misstro i samhället. Nyligen har både Facebook och Google anklagats för att vinkla vad som kommer upp i nyhetsflödet respektive sökresultaten. I båda fallen har de anklagats för att gynna åsikter till vänster på den politiska skalan. Jag kan inte bedöma om det ligger något i dessa anklagelser. Men det är just det – att vi inte kan veta. De algoritmer som företagen använder är hemliga. Det är bara företagens egna experter som vet hur deras respektive digitala produkter egentligen fungerar. 

Så länge vi har att göra med mer traditionell, "gammaldags" teknik, är det lättare för oss utomstående, icke-experter att observera den och sätta oss in i hur den fungerar. Den nya, digitala tekniken representerar en högre grad av specialisering. Detta har onekligen resulterat i mycket gott för mänskligheten. Men det medför också risker. När samhället blir mer specialiserat, och avståndet ökar mellan den lilla grupp experter som har insikt i hur systemen fungerar, och den stora massan som måste använda systemen i sina dagliga liv, finns risk att misstron i samhället breder ut sig. Det är något vi måste vara beredda på att hantera.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

fredag 10 juni 2016

Frågan om handskakning bör avgöras lokalt, inte av politiker eller förståsigpåare i Stockholm

Hälsningsgester är tydligen ett känsligt ämne i Sverige. För en tid sedan hamnade ju miljöpartisten Yasri Khan i blåsväder då han inte ville skaka hand med personer av motsatt kön. Nu har det även uppdagats att en passkontrollant på gränspolisen i Skåne också tillhör den skara av konservativa muslimer som delar Khans syn på handskakning över könsgränserna. Detta skall ha givit upphov till en laddad situation på arbetsplatsen.

Jag anser att man kan se på situationen från olika håll.

Å ena sidan visar det att svenskar inte alls är så toleranta och mångkulturalistiska som vi gärna intalar oss att vi är. Snarare präglas det svenska samhället av en stark konsensuskultur. Först deklarerar vi stolt hur goda vi är eftersom vi "gillar olika" (eller åtminstone förväntas göra det). Sedan blir vi chockerade när vi konfronteras med verklig mångkultur – dvs. när vi upptäcker att det finns människor med andra normer, värdesystem och övertygelser än vi är vana vid. Har vi i Sverige verkligen förstått vad mångkultur innebär?

Å andra sidan har jag svårt att se att det skulle vara en absolut rättighet för någon att få ett visst arbete, om man inte kan uppvisa en viss flexibilitet när det gäller sedvänjor som handskakning. (Det gäller både folk som kommer från andra länder till Sverige, och svenskar som flyttar till andra länder.) Anta att jag skulle arbete tillsammans med någon som hade en del lite främmande vanor – för att denna kanske kom från ett annat land, eller tillhörde en annan religion. Jag skulle nog kunna klara av att arbeta tillsammans med den personen, om denna kunde sköta sitt jobb bra, och jag kände till personens kulturella bakgrund. Däremot kan jag förstå att det är problematiskt att sätta en sådan person på en position där denna blev arbetsplatsens ansikte utåt, och därmed hela tiden skulle träffa många nya människor, som kanske inte kände till personens kulturella eller religiösa bakgrund.

Skall jag säga något om det aktuella fallet, så blir det väl att (1) den konservativa muslimen inte kan kräva att få ett visst jobb, om denna t.ex. inte vill skaka hand över könsgränserna, eller har någon annan sedvänja som uppfattas som främmande, samt att (2) arbetskollegerna inte heller kan ställa det som ett absolut krav att man måste skaka hand över könsgränserna för att få arbeta hos dem. Man kan se det som en förhandlingssituation. Kollegerna har en preferens att få skaka hand när de hälsar – även över könsgränserna. Den konservativa muslimen har å sin sidan en preferens att inte skaka hand över könsgränserna. Det är självklart förståeligt om kollegerna helst skulle vilja anställa någon som delade deras egna värderingar/preferenser i fråga om t.ex. handskakning. Fast skulle det visa sig att det finns en minoritet som har en stark preferens att inte skaka hand, men som i övrigt klarar jobbet bra, och man hade ett behov av att nyanställa, ja, då kanske man måste vara beredd att tumma på principerna en aning.

I grunden anser jag dock att frågan bör avgöras så lokalt som möjligt. Tyvärr är väl tanken att ett anställningsförhållande i första hand skulle vara något mellan den enskilde och arbetsgivaren inget som faller i god jord i här Sverige. Istället skall ju politikerna, tillsammans med sina lierade i fackföreningar, skattefinansierade intresseorganisationer och olika "ombudsmän" med en politiserad agenda styra och ställa över folks privata relationer, allt i syfte att skydda olika förmenta "rättigheter", och hindra att någon skulle bli "kränkt".



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

onsdag 8 juni 2016

Åldersgräns på religion en mycket farlig väg


Jag läste en artikel i Dagen om en kvinna som förespråkar 18-årsgräns för medlemskap i religiösa samfund. Hon skall enligt artikeln ha varit med i Jehovas Vittnen, och även fostrat sina barn in i den rörelsen, något som hon själv ångrar. Därför vill hon genom statligt tvång se till att ingen utsätter sin barn för det hon har utsatt sina barn för.

Jag menar att det är en mycket farlig väg man beger sig in på, om man skulle införa en åldersgräns för medlemskap i religiösa samfund.

Till att börja med kan man diskutera med vad som menas med medlemskap. Vissa religiösa rörelser behöver inte föra några medlemsmatriklar, eller ha någon form av formellt medlemskap, utan bygger på en mer informell sammanhållning mellan de troende. Borde kanske all form av organiserad religionsutövning förbjudas för personer under 18 år?

Ett annat gränsdragningsproblem är hur man skall definiera "religiösa" rörelser, och hur man skall avgränsa dessa från t.ex. politiska eller religiösa rörelser. I den västerländska traditionen utgör "kyrkor" ofta en ganska klart avgränsad typ av rörelse. Men hyr är det egentligen med en idéströmning som konfucianismen? Skall denna räknas som en religion, en filosofi, en politisk teori, eller något annat? Hur skall man göra med ren "kulturreligiositet"? Och förresten, varför skall en 18-årsgräns endast omfatta religiösa grupperingar? Kan man inte lika gärna förbjuda medlemskap i t.ex. politisk organisationer eller andra typer av rörelser? Hur kan vi tillåta att minderåriga utsätts för politisk propaganda i olika ungdomsförbund? Har inte samhället ett ansvar för att alla får en politiskt neutral uppväxt, så att var och en själv på et objektivt sätt kan ta ställning i politiska frågor på sin 18-årsdag?

Förutom olika gränsdragningsfrågor, finns ett djupare problem. Resonemanget för en åldersgräns på religion tycks utgå från att religion är något farligt eller suspekt, som måste betraktas med misstänksamhet. Detta kan ju helt klart stämma för vissa typer av religion – precis som det finns politiska grupperingar som är farliga för samhället, och alla möjliga typer av destruktiva miljöer vi kan vilja skydda våra barn från. Men att kategoriskt hävda att all religion är farligt, är något alldeles för drastiskt. Vidare tycks man utgå från att en icke-religiös uppväxt är något värderingsmässigt neutralt. Så är det förstås inte. Även barn som inte växer upp i några religiösa hem kommer att formas till att tänka på vissa sätt, eller att omfatta vissa värderingar. (Många sekulariserade svenskar omfattar värderingar som i ett internationellt perspektiv är väldigt extrema.)

Och hur skall man slutligen göra med de personer under 18 år som vill tillhöra olika religiösa grupper, även fast föräldrarna kanske motsätter sig det? Skall inte deras religionsfrihet respekteras? Vilket påföljd skall en 15-åring få, om denne trots lagförbud envisas med att vilja tillhöra en frikyrkoförsamling? Kanske tycker man att det i detta läge är frikyrkoförsamlingen och dess ledare som skall straffas. Men man kan ju tänka sig ett antal tonåringar som bildar en kyrklig ungdomsmgrupp – hur tänker man sig att detta skall bemötas av myndigheterna?

Det torde bara vara i totalitära stater – som t.ex. vissa kommunistländer – som de styrande har haft en syn på religion som liknar den som ges uttryck för av kvinnan artikeln (och även av del militanta ateister). Det tjänar som en påminnelse om hur farligt det är, när man i "upplysningens" namn tror sig med statligt tvång kunna förhindra allt ont som sker här i världen. Att vissa barn far illa, i vissa typer av religiösa miljöer, må vara oomstritt. Men att från detta sluta sig till att alla religiösa samfund är skadliga eller riskfyllda miljöer för minderåriga, är att gå alldeles för långt. Och att kräva statligt förbud, det är något fullständigt drakoniskt.

Tyvärr är Sverige ett av de mest anti-kristna länderna i världen. Samtidigt har vi en enorm tilltro till politikernas förmåga att ställa saker och ting till rätta. Jag kan därför inte utesluta att man från politiskt håll kommer att bli hårdare mot olika former av kristendom och annan religion. Även om regelrätta förbud kanske inte ligger för dörren, är det inte osannolikt att politiker på olika sätt försöker begränsa religioners utrymme i samhället. (Åtminstone de religioner som strider mot "samhällets värdegrund" i frågor som feminism, hbtq, etc.) Jag hoppas förstås både att samhället blir mindre negativt till troende, och att fler och fler inser faran i att ge staten alldeles för stora befogenheter gentemot trossamfund och andra civila gemenskaper i samhället. Men jag är inte överdrivet optimistisk på någon av punkterna.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
intressant.se

fredag 3 juni 2016

En köpfest i dag måste betalas i morgon

Det verkar som om bopriserna börjar falla, enligt en artikel i Dagens Industri:

Bostadspriserna har gått ned med 5–10 procent i Stockholm de senaste veckorna. Det bedömer flera mäklare som Di har talat med.

Kanske är det början på slutet på högkonjunkturen? Politiker på olika håll och kanter har ju betonat hur bra det går för svensk ekonomi. Och visst, vi har ju haft en högkonjunktur – delvis pådriven av olika former av artificiell stimulans i form av onormalt låga räntor och det spenderande som vi tvingats till p.g.a. flyktingkrisen. Men säg det goda som varar för evigt. En köpfest i dag måste betalas i morgon. När ekonomin faller, samtidigt som vi har stora grupper av dåligt integrerade nyanlända – vad händer då? Hur förberedda är vi på ett sådant scenario?


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 2 juni 2016

Kommer det svenska samhället att kollapsa totalt?

Frågan om en eventuell "samhällskollaps" har diskuterats bl.a. i samband med förra årets migrationskris. Man har fruktat att de svenska samhällssystemen inte kommer att klara av att ta emot så många invandrare på en så kort tid, om inget drastiskt görs. Mot detta har invänts att vi i Sverige trots allt tillhör de mest lyckligt lottade i världen. Om det svenska samhället håller på att kollapsa, vad skall vi då säga om länder som Somalia? Dessutom har de gränskontroller som införts begränsat invandringen och därmed lyckats stävja den mest akuta krisen.

Än så länge kan vi inte påstå att det svenska samhället har kollapsat, eller håller på att kollapsa. Vi har börjat från en väldigt hög nivå – Sverige tillhör de mest stabila länderna i världen, med låg grad av korruption, ett i stort sett fungerande rättsväsende, m.m. Men jag menar ändå att det finns tecken att vara orolig för. Den migrationsvåg som kom i höstas är ingen engångskostnad. Tvärtom, om vi inte väldigt snabbt får in de nyanlända på arbetsmarknaden kommer den senaste tidens invandring att utgöra en stor kostnad för de svenska välfärdssystemen under överskådlig framtid. Frågan är hur man kan få in de nyanlända på arbetsmarknaden. En stor del av dessa är förhållandevis lågutbildade, och i Sverige är det extra svårt för sådana människor att få jobb p.g.a. höga kostnader för att anställa folk. Och vi kan knappast räkna med att de nyanlända skall utbilda sig till specialistläkare eller raketforskare – det kommer att ta många år.

Låt oss lämna migrationsfrågan för ett tag, och titta på ett annat område i samhället – det finansiella systemet. Det finns en inneboende instabilitet i dagens finansiella system, som bottnar i att det i mångt och mycket premierar risktagande och skuldsättning. Återkommande finanskriser är därför något vi kan räkna med. Många har ännu det sena 00-talets finanskris i färskt minne. Jag tror inte det finns något som talar för att nästa finanskris kommer att bli mindre allvarlig än den förra.

Frågan är vad som händer när vi kombinerar dessa två ingredienser – en kris i det finansiella systemet kombinerat med höga kostnader för nyanlända? Vi kanske inte kommer att få bevittna en total samhällskollaps, men tror inte det är helt osannolikt att vi skulle kunna få bevittna något som kan beskrivas som en partiell kollaps av de samhälleliga systemen. Det är givetvis alltid svårt att sia om framtiden, men jag tror vi kan konstatera att vi lever i en "intressant" tid...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
intressant.se