onsdag 8 juni 2016

Åldersgräns på religion en mycket farlig väg


Jag läste en artikel i Dagen om en kvinna som förespråkar 18-årsgräns för medlemskap i religiösa samfund. Hon skall enligt artikeln ha varit med i Jehovas Vittnen, och även fostrat sina barn in i den rörelsen, något som hon själv ångrar. Därför vill hon genom statligt tvång se till att ingen utsätter sin barn för det hon har utsatt sina barn för.

Jag menar att det är en mycket farlig väg man beger sig in på, om man skulle införa en åldersgräns för medlemskap i religiösa samfund.

Till att börja med kan man diskutera med vad som menas med medlemskap. Vissa religiösa rörelser behöver inte föra några medlemsmatriklar, eller ha någon form av formellt medlemskap, utan bygger på en mer informell sammanhållning mellan de troende. Borde kanske all form av organiserad religionsutövning förbjudas för personer under 18 år?

Ett annat gränsdragningsproblem är hur man skall definiera "religiösa" rörelser, och hur man skall avgränsa dessa från t.ex. politiska eller religiösa rörelser. I den västerländska traditionen utgör "kyrkor" ofta en ganska klart avgränsad typ av rörelse. Men hyr är det egentligen med en idéströmning som konfucianismen? Skall denna räknas som en religion, en filosofi, en politisk teori, eller något annat? Hur skall man göra med ren "kulturreligiositet"? Och förresten, varför skall en 18-årsgräns endast omfatta religiösa grupperingar? Kan man inte lika gärna förbjuda medlemskap i t.ex. politisk organisationer eller andra typer av rörelser? Hur kan vi tillåta att minderåriga utsätts för politisk propaganda i olika ungdomsförbund? Har inte samhället ett ansvar för att alla får en politiskt neutral uppväxt, så att var och en själv på et objektivt sätt kan ta ställning i politiska frågor på sin 18-årsdag?

Förutom olika gränsdragningsfrågor, finns ett djupare problem. Resonemanget för en åldersgräns på religion tycks utgå från att religion är något farligt eller suspekt, som måste betraktas med misstänksamhet. Detta kan ju helt klart stämma för vissa typer av religion – precis som det finns politiska grupperingar som är farliga för samhället, och alla möjliga typer av destruktiva miljöer vi kan vilja skydda våra barn från. Men att kategoriskt hävda att all religion är farligt, är något alldeles för drastiskt. Vidare tycks man utgå från att en icke-religiös uppväxt är något värderingsmässigt neutralt. Så är det förstås inte. Även barn som inte växer upp i några religiösa hem kommer att formas till att tänka på vissa sätt, eller att omfatta vissa värderingar. (Många sekulariserade svenskar omfattar värderingar som i ett internationellt perspektiv är väldigt extrema.)

Och hur skall man slutligen göra med de personer under 18 år som vill tillhöra olika religiösa grupper, även fast föräldrarna kanske motsätter sig det? Skall inte deras religionsfrihet respekteras? Vilket påföljd skall en 15-åring få, om denne trots lagförbud envisas med att vilja tillhöra en frikyrkoförsamling? Kanske tycker man att det i detta läge är frikyrkoförsamlingen och dess ledare som skall straffas. Men man kan ju tänka sig ett antal tonåringar som bildar en kyrklig ungdomsmgrupp – hur tänker man sig att detta skall bemötas av myndigheterna?

Det torde bara vara i totalitära stater – som t.ex. vissa kommunistländer – som de styrande har haft en syn på religion som liknar den som ges uttryck för av kvinnan artikeln (och även av del militanta ateister). Det tjänar som en påminnelse om hur farligt det är, när man i "upplysningens" namn tror sig med statligt tvång kunna förhindra allt ont som sker här i världen. Att vissa barn far illa, i vissa typer av religiösa miljöer, må vara oomstritt. Men att från detta sluta sig till att alla religiösa samfund är skadliga eller riskfyllda miljöer för minderåriga, är att gå alldeles för långt. Och att kräva statligt förbud, det är något fullständigt drakoniskt.

Tyvärr är Sverige ett av de mest anti-kristna länderna i världen. Samtidigt har vi en enorm tilltro till politikernas förmåga att ställa saker och ting till rätta. Jag kan därför inte utesluta att man från politiskt håll kommer att bli hårdare mot olika former av kristendom och annan religion. Även om regelrätta förbud kanske inte ligger för dörren, är det inte osannolikt att politiker på olika sätt försöker begränsa religioners utrymme i samhället. (Åtminstone de religioner som strider mot "samhällets värdegrund" i frågor som feminism, hbtq, etc.) Jag hoppas förstås både att samhället blir mindre negativt till troende, och att fler och fler inser faran i att ge staten alldeles för stora befogenheter gentemot trossamfund och andra civila gemenskaper i samhället. Men jag är inte överdrivet optimistisk på någon av punkterna.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar