fredag 10 juni 2016

Frågan om handskakning bör avgöras lokalt, inte av politiker eller förståsigpåare i Stockholm

Hälsningsgester är tydligen ett känsligt ämne i Sverige. För en tid sedan hamnade ju miljöpartisten Yasri Khan i blåsväder då han inte ville skaka hand med personer av motsatt kön. Nu har det även uppdagats att en passkontrollant på gränspolisen i Skåne också tillhör den skara av konservativa muslimer som delar Khans syn på handskakning över könsgränserna. Detta skall ha givit upphov till en laddad situation på arbetsplatsen.

Jag anser att man kan se på situationen från olika håll.

Å ena sidan visar det att svenskar inte alls är så toleranta och mångkulturalistiska som vi gärna intalar oss att vi är. Snarare präglas det svenska samhället av en stark konsensuskultur. Först deklarerar vi stolt hur goda vi är eftersom vi "gillar olika" (eller åtminstone förväntas göra det). Sedan blir vi chockerade när vi konfronteras med verklig mångkultur – dvs. när vi upptäcker att det finns människor med andra normer, värdesystem och övertygelser än vi är vana vid. Har vi i Sverige verkligen förstått vad mångkultur innebär?

Å andra sidan har jag svårt att se att det skulle vara en absolut rättighet för någon att få ett visst arbete, om man inte kan uppvisa en viss flexibilitet när det gäller sedvänjor som handskakning. (Det gäller både folk som kommer från andra länder till Sverige, och svenskar som flyttar till andra länder.) Anta att jag skulle arbete tillsammans med någon som hade en del lite främmande vanor – för att denna kanske kom från ett annat land, eller tillhörde en annan religion. Jag skulle nog kunna klara av att arbeta tillsammans med den personen, om denna kunde sköta sitt jobb bra, och jag kände till personens kulturella bakgrund. Däremot kan jag förstå att det är problematiskt att sätta en sådan person på en position där denna blev arbetsplatsens ansikte utåt, och därmed hela tiden skulle träffa många nya människor, som kanske inte kände till personens kulturella eller religiösa bakgrund.

Skall jag säga något om det aktuella fallet, så blir det väl att (1) den konservativa muslimen inte kan kräva att få ett visst jobb, om denna t.ex. inte vill skaka hand över könsgränserna, eller har någon annan sedvänja som uppfattas som främmande, samt att (2) arbetskollegerna inte heller kan ställa det som ett absolut krav att man måste skaka hand över könsgränserna för att få arbeta hos dem. Man kan se det som en förhandlingssituation. Kollegerna har en preferens att få skaka hand när de hälsar – även över könsgränserna. Den konservativa muslimen har å sin sidan en preferens att inte skaka hand över könsgränserna. Det är självklart förståeligt om kollegerna helst skulle vilja anställa någon som delade deras egna värderingar/preferenser i fråga om t.ex. handskakning. Fast skulle det visa sig att det finns en minoritet som har en stark preferens att inte skaka hand, men som i övrigt klarar jobbet bra, och man hade ett behov av att nyanställa, ja, då kanske man måste vara beredd att tumma på principerna en aning.

I grunden anser jag dock att frågan bör avgöras så lokalt som möjligt. Tyvärr är väl tanken att ett anställningsförhållande i första hand skulle vara något mellan den enskilde och arbetsgivaren inget som faller i god jord i här Sverige. Istället skall ju politikerna, tillsammans med sina lierade i fackföreningar, skattefinansierade intresseorganisationer och olika "ombudsmän" med en politiserad agenda styra och ställa över folks privata relationer, allt i syfte att skydda olika förmenta "rättigheter", och hindra att någon skulle bli "kränkt".



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar