onsdag 29 juni 2016

Vi måste acceptera olika nivåer i EU-samarbetet

Det har gått några dagar sedan Storbritannien röstade för att lämna EU, och jag tänkte att det kunde vara dags att skriva ner några tankar kring omröstningen och den situation som uppstått.

Segern för lämna-sidan kommer onekligen att resultera i politisk och ekonomisk oro framöver. Dels handlar det om Storbritanniens förhållande till EU. För Storbritannien är det så klart angeläget att få till stånd något slags handelsavtal med EU. Dels handlar det om Storbritanniens interna sammanhållning. I det mer EU-positiva Skottland har man börjat tala om en ny folkomröstning om självständighet, och frågan är även hur situationen på Nordirland kommer att utveckla sig.

Jag tror nog man i första hand bör skylla på EU snarare än på britterna för den uppkomna situationen. Att det finns en spänning mellan eliterna och medborgarna i EU är inte något man kan blunda för. Tendenserna att steg för steg utveckla EU till ett slags superstat har inte samma förankring i de breda folklagren, som hos den politiska eliten. Medborgarna i EU uppfattar sig i första hand som britter, fransmän eller ungrare – inte som EU:are. Unionen uppfattas mer som ett samarbete, där vart och ett av medlemsländerna gått med på att offra vissa saker, för att få andra saker i utbyte som man uppfattar som mer värdefulla.

I bland annat synen på EU:s budget omfördelningen mellan länderna är det uppenbart att man inte kan tala om  någon europeisk samsyn. För länderna i södra och östra Europa – nettobidragstagarna – kan EU-stödet vara en av de starkaste argumenten för EU. För andra länder – däribland Storbritannien och en del andra länder i norra och västra Europa, som är nettobetalare till EU:s kassa, kan omfördelningen till fattigare EU-länder snarare vara ett av de starkaste argumenten mot EU. Man ser till det egna landets intresse, och låter detta vara utgångspunkten i hur man förhåller sig till EU.

Det har talats om att invandringen skulle ha varit en avgörande faktor i folkomröstningen. Det kan nog stämma till viss del. Fast frågan om invandring blottlägger bara ytterligare det grundläggande problemet, att EU saknar en gemensam linje. Istället driver de enskilda länderna vad uppfattar ligga i de deras eget respektive intresse. Det är svårt att tala om någon "nationellt intresse" eller "nationell samsyn" på EU-nivå.

Vissa delar av EU-samarbetet är populära. Andra är impopulära. EU:s strategi tycks vara att använda de populära delarna som lockbete, för att kunna påtvinga länderna de impopulära delarna. När allt kommer omkring finns det trots allt inget som säger att man inte skulle kunna ha en gemensam inre marknad, utan att ha en gemensam invandringspolitik eller massiva omfördelningar. Det är en del av EU:s politiska strategi att bunta ihop alla delarna i samarbetet, och säga till olika länder att de inte får del av den inre marknaden, om de inte samtidigt accepterar en massa annat.

Det finns vissa saker som länder måste lösa tillsammans. Samtidigt måste vi inse svårigheten i att uppifrån formge en lösning som skall passa länder med skilda kulturer och ekonomiska förutsättningar. Att acceptera olika nivåer av samarbete tror jag därför är det enda moraliskt och praktiskt riktiga. Att ignorera de europeiska staternas skilda förutsättningar, och de latenta spänningar som kan finnas mellan dem, kommer förr eller senare att straffa sig. Kanske kunde man tänka sig ett EU som en ekonomisk union med en bas av väst- och centraleuropeiska länder. Bland dessa länder kanske vissa vill gå djupare, och samarbeta på olika politiska områden. Länder utanför EU skulle kunna samarbeta med under lösare former, genom t.ex. olika former av handelsavtal. Det har talats om att vi inte kan låta länder "plocka och välja". Men varför inte? Om Europas länder har sinsemellan ganska olika förutsättningar, är det inte de som intalar att en modell för samarbete skall passa alla som är orealistiska?


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar