måndag 11 juli 2016

Det finns svenska värderingar, men staten skall inte påtvinga oss dessa

I samband med den senaste tidens invandring och den diskussion om integration som uppkommit, har många politiker talat om vikten av "svenska värderingar", som tydligen skall gälla i Sverige. Fast vilka värderingar är det egentligen som är "svenska"? En del politiker är lite mer sofistikerade, och talar istället om att de värderingar som skall gälla i Sverige är något slags allmänmänskliga värderingar. Frågan är då vilka dessa värderingar är. Och inte minst, vad vi skall göra med dem som inte omfattar dessa "svenska värderingar". Skall staten över huvud taget bestämma vilka värderingar som skall gälla i ett land?

Vi måste medge att det finns en del dåliga argument som framförts i debatten. Vissa har menat att det inte finns några "svenska" värderinger, eftersom de menar att detta skulle implicera att alla svenskar skulle dela dessa värderingar, eller att det skulle vara något som alltid funnits i Sverige, eller att människor utanför Sverige inte skulle omfatta dessa värderingar. Det är förstås inget speciellt logiskt resonemang. Självklart kan vissa värderingar vara vanligare i Sverige än i många andra länder, även om inte alla svenskar tycker samma sak, eller att ingen utanför Sverige inte skulle kunna anamma dessa värderingar.

Sverige är till exempel relativt sekulariserat. Få svenskar är speciellt religiösa. Vi är positiva till jämställdhet mellan män och kvinnor, och har oftast en liberal sexualmoral. Vidare har vi en positiv syn på vetenskap och teknisk utveckling. Detta kan vara exempel på "typsikt svenska värderingar", i den meningen att de är vanliga i Sverige. Det behöver inte innebära att alla svenskar omfattar dem, eller att inga andra än svenskar kan omfatta dem.

Att det finns stora skillnader mellan länder när det gäller värderingar, kan man se i World Values Survey. Det är ett stort samhällsvetenskapligt projekt, med deltagare från flera länder, som undersöker värderingar – och hur dessa förändras – i en rad länder världen över. World Values Survey ligger till grund för den s.k. Welzel-Ingelhart-kartan, som placerar in olika länder efter vilka värderingar som råder där:

Bilder är hämtad från Wikimedia Commons, CC-By-Sa


Y-axeln mäter graden av sekularisering. Länder högt upp är mer sekulariserade eller "rationalistiska", medan länder längre ner är mer traditionella eller religiösa. X-axeln mäter ifall ett land är präglat av "överlevnadsvärderingar" (till vänster), eller "självförverkligandevärderingar" (till höger).

Som vi kan se, ligger Sverige längst upp i det högra hörnet. Om det finns något som är "typiskt svenskt", så torde det alltså vara att man är sekulariserad, rationalistisk och inriktad på individuellt självförverkligande. Vi kan alltså se att detta är värderingar som omfattas av många i Sverige – i den meningen kan man säga att det är frågan om "svenska värderingar". Samtidigt är det värderingar som i princip kan omfattas av vilka som helst – i den mening kan man säga att det är frågan om något slags allmänmänskliga värderingar. (Huruvida det är bra eller goda värderingar, kan man förstås ha olika uppfattningar om...)

Vi kan titta på några specifika frågor i WVS:s stora undersökning, där svenskar ger ganska avvikande svar, i förhållande till människor i många andra länder. Ett exempel är hur man ser på sex före äktenskapet. I Sverige anser 71,4% av de svarade att det alltid är acceptabelt. 3,6% anser att det aldrig är acceptabelt. Det är intressant att jämföra med många länder i Mellanöstern och Nordafrika. I Libyen är motsvarande siffror 1,6% för alltid acceptabelt och 81% för aldrig acceptabelt. (Jag hittade inga siffror för länder som Egypten eller Irak, men jag gissar att vi skulle få liknande svar där.) Även jämfört med andra västliga länder är Sverige något av en ytterlighet; i USA svarar 18,1% alltid acceptabelt, jämfört med 13,5% aldrig.

Det finns alltså stora skillnader mellan länder när det gäller värderingar. Frågan är nu vad vi skall göra med detta? Skall staten uppfostra oss till "rätt" värderingar? Jag anser inte det. Jag anser att det är ett kännetecken i ett fritt samhälle, att människor kan ha olika värderingar. Om politiker säger sådant som att "i Sverige gäller svenska värderingar", tycker jag vi kan pressa dem lite och klargöra hur de anser att man  skall förhålla sig till dem som inte omfattar typiskt svenska värderingar. Antag att vi stöter på någon som anser att kvinnor bör vara hemmafruar, att homosexualitet är en synd, eller som är för dödsstraff – värderingar som statistiskt sett är tämligen "osvenska" – är det statens sak att tala om för denna att "så där bör du inte tycka i Sverige, du bör tycka så här istället..."? Skall man kräva av asylsökande att de har "rätt" värderingar för att få uppehållstillstånd? Det skulle i så fall kräva att vi bedömde asylsökandes religiösa och politiska åsikter.

Jag tycker vi bör ta till oss vad Gunnar Hökmark skriver i ett blogginlägg – att svensk lag gäller i Sverige, men att det inte är samma sak som svenska värderingar. Vi kan tvärtom ha olika värderingar. Jag tycker det är ett viktigt påpekande av Hökmark. Det är centralt i ett fritt samhälle att man kan ha olika värderingar.

Det kanske är så, att en del av de politiker och debattörer som talar om att följa "svenska värderingar", i själva verket menar just att det är svensk lag som skall följas. Då kunde de lika gärna säga att vi i Sverige följer svensk lag. Detta torde dock vara ett ganska trivialt påpekande. Så frågan kvarstår dock: vad menar de politiker och debattörer som påpekar vikten av att vi i Sverige bör följa svenska värderingar? Vad bör vi göra med dem som omfattar andra värderingar?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

tisdag 5 juli 2016

Pastorer bör hålla sig borta från politiken

Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm, skrev nyligen en debattartikel om invandringen till Sverige. Vi bör inte se invandringen som en kostnad, utan som en investering. Vidare målas en vision upp om ett Sverige med 15 miljoner invånare. Nu har Piensoho även begivit sig ner till Almedalen och diskuterat sin vision med diverse politiska företrädare. Piensoho verkar vara av uppfattningen att invandring är – eller åtminstone kan vara – en ekonomisk vinstlott för Sverige.

Vad skall man säga om detta? Man kan ju börja med att fråga sig om det är av ekonomiska skäl som vi har flyktinginvandring. (Om det visade sig att vissa flyktinggrupper inte var lönsamma, skulle vi inte bry oss om dem då?) Tanken om den senaste tidens invandring som en ekonomisk investering tycks ju vidare förutsätta att vi på ett närmast mirakulöst sätt lyckas få alla nyanlända i arbete.

Från ett teologiskt perspektiv kan man rikta en mer principiell invändning mot att man som pastor lägger sig i en politisk debatt. Som pastor har man till uppgift att predika den kristna läran, och inget annat. Då kan man undrar, är det som Piensoho skriver i sin debattartikel ett uttryck för den kristna läran? Är det något som Bibeln klart och tydligt lär, som vi som kristna är bundna till? Vilka bevis utifrån Bibeln kan man anföra till stöd för detta, i så fall?

Antag någon i Piensohos församling skulle vara av uppfattningen att den senaste tidens invandring har varit och kommer att bli ekonomiskt påfrestande för Sverige, men att den ändå är något som vi bör ta på oss av humanitära skäl. Skulle Piensoho säga att den personen gav uttryck för en åsikt som stod i strid med den kristna läran? Och har alla inom Pingströrelsen samma lära, eller rymmer Pingsrörelsen olika, motstridiga läror om svensk flyktingpolitik?

Lutheraner har ofta anklagat reformerta kristna – och man kan säga den svenska frikyrkorörelsen till stora delar har reformerta rötter – för att blanda ihop religion och politik. Det mer grundläggande problemet är dock att de reformerta blandar ihop uppenbarelse och förnuft, mänskliga tankar med kristen tro.

Om Gud hade uppenbarat ett fullständigt migrationspolitiskt program, eller vissa nationalekonomiska teorier för oss, hade vi varit förpliktigade att hålla oss till dessa. Men nu har Gud valt att inte göra det. Därför bör kristna pastorer inte uttala sig om ekonomi eller politik – i alla fall inte i egenskap av pastorer. Man kan ju tänka en pastor privat ger uttryck för olika politiska uppfattningar – fast då måste man vara noga med att skilja mellan å ena sidan sin roll som pastor, och å andra sidan sin roll som politisk tyckare.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
intressant.se

Borde Sverige lämna EU?

Storbritannien har ju som bekant röstat för att lämna EU. Så någon gång i framtiden kommer de kanske att lämna EU. Om inget kommer i vägen. Om jag fått rösta i Storbritannien hade jag nog lutat åt att rösta för att landet skulle stanna kvar. Nu blev dock resultatet som det blev. Det väcker frågan, om Storbritannien nu lämnar EU, är det kanske dags för Sverige att se över sitt EU-medlemskap?

Storbritannien har varit en viktig allierad till Sverige. Storbritannien har varit en viktig motkraft till de värsta centraliserings- och regleringstendenserna. Utan Storbritannien blir det svårare för Sverige att driva EU i frihetlig riktning. Om EU dessutom förlorar en nettobetalare, blir bördan tyngre för andra nettobetalare, som Sverige. Risken är att vi får ett dyrare och mindre fritt EU utan Storbritannien.

Dessutom, om det finns viktiga europeiska länder utanför EU, då skulle ju Sverige kunna handla och på andra sätt samarbeta direkt med dessa länder, utan att behöva gå via EU. Kanske kunde Sverige bilda en handelsunion med Storbritannien – tillsammans med Norge, Schweiz, Island, och eventuellt länder som också beslutar sig för att lämna EU?

Tänk om vi skulle få två stora unioner i Europa – en handelsunion och en bidragsunion. Man kan ju undra vilken av dem det skulle gå bäst för...




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

lördag 2 juli 2016

Kan de brittiska politikerna förhala Brexit?

Henrik Alexandersson spekulerar kring tänkbara konsekvenser – eller kanske, icke-konsekvenser, av Brexit-omröstningen: "Det blir ingen Brexit". Han börjar med det mycket riktiga konstaterandet att folkomröstningen i strikt mening bara är rådgivande, och att det formellt är parlamentet som måste fatta beslut:

Först och främst har vi det faktum att den brittiska folkomröstningen bara var rådgivande. 
Dessutom bör – i rimlighetens namn – en Brexit formellt sett vara en fråga för parlamentet. Och det lär väl ha en majoritet av remainers? 

Dock torde åtminstone det Konservativa partiet vara under stark press att genomföra beslutet:

[...] framförallt konservativa ledamöter som vacklar om Brexit kan komma att bli flådda levande av sina väljare.

 Det Konservativa lär nog få det svårt om de skulle beslut sig för att ignorera resultatet i folkomröstningen. Dock torde en eventuell Labour-regering – ledd av någon mer mitten-inriktad partiledare än i dag, och eventuellt stödd av Liberaldemokraterna – ha lättare för att blockera ett utträde ur EU.

Det troligaste, enligt Alexandersson, är dock inte att man helt öppet går emot folkomröstningen, utan att frågan hamnar i drar ut på tiden:

Frågan hamnar i långbänk. Bereds av byråkratin. Utredningar kommer att tillsättas. Formaliteter hamnar i vägen. Och plötsligt har det gått lång tid utan att något har hänt.

Man kan väl jämföra med den svenska kärnkraftsomröstingen. Det väcker frågan om hur länge ett folkomröstningsresultat kan sägas äga giltighet. Om utträdesfrågan dras fram och tillbaka under 10-15 år, har det ju tillkommit mängder av nya väljare. Skall dessa vara bundna av folkomröstningen? Hur länge kan man vänta, och hur många nya väljare måste ha tillkommit innan man kan kräva en ny folkomröstning? Jag tror den finns en hel del principiella problem med folkomröstningar, som man måste förhålla sig till.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se