lördag 27 augusti 2016

Bör språket vara logiskt?

Theodor Kallifatides reagerar mot vad han anser vara en alltför långtgående slapphet när det gäller språkliga regler: "Språkligt godtycke är inkörsporten till barbariet". Språket bör vara logiskt och konsekvent, kan man sammanfatta Kallifatides budskap. Att godta ett språkligt uttryck bara för att tillräckligt många säger så, eller för att den förekommit historiskt, är en för slapp inställning.

Problemet är att kravet på att språket bör vara logiskt lätt kan leda till alldeles för drastiska konsekvenser. Om språket skall vara fullständigt konsekvent, kan man argumentera för att vi borde göra oss av med oregelbundna verb ("gedde" vore en mer logisk for än "gav", fast den mest konsekventa formen vore förstås "geade"), icke-fonetiska stavningar ("logisk" borde stavas "lågisk"), grammatiskt genus, och mycket annat. Och nog borde vi damma av det gamla förslaget från en folkpartist att säga "tvåttio" istället för "tjugo".

Det är inte uppenbart vilka språkliga konstruktioner som är logiska eller konsekventa, och vilka som inte är det. Att det finns en variation i hur man använder reflexiva pronomen behöver betyda att vissa skulle sakna normer. Det kan vara så att människor har olika normer. Bland världens språk finns det olika system för hur man använder t.ex. reflexiva pronomen. I vissa språk måste ett reflexivt pronomen alltid referera till ett subjekt – som inte behöver finna i samma sats. (I ett sådant språk går det alltså bra att säga något i stil med "han sade att sig skulle komma".) I andra språk måste ett reflexivt pronomen referera till något i samma sats – men inte nödvändigtvis till subjektet. (I ett sådant språk skulle alltså den gamla moderata valplakatstexten "Varför vill (s) driva Britta från sitt hus?" vara fullt grammatisk.) Den traditionellt svenska skolgrammatiska normen tycks ligga någonstans mitt emellan – ett reflexivt pronomen måste referera till (det underförstådda) subjektet i samma sats. Dock tycks det som om en normförskjutning är på gång. Kanske kommer svenskan att landa i ett system som är mer likt engelskans, där vanliga personliga pronomen används i högre utsträckning. (I de fall det föreligger en genuin risk för missförstånd, kan man använda sig av någon form av omskrivning.)

Under den tid som vi har en vacklande norm, finns det risk för språkliga normkonflikter. När en ny norm väl har utkristalliserat sig, behöver det inte innebära att språket i en objektiv mening har blivit mindre logiskt.

Därmed inte sagt att man inte kan ha synpunkter på tendenser inom offentligt språk. Bara det att det ofta är problematiskt att hänvisa till logik som grunden för ett "korrekt" språkbruk. Människors språkkänsla skiljer sig. Därför är intersubjektivitet viktigt. I en vardaglig, talspråklig situation, behöver det inte alltid vara så noga med ett "korrekt" språkbruk. Ju större publik man vänder sig till, och ju större avståndet är till dem man vänder sig till, desto viktigare blir det att man använder sig av etablerade språkliga uttryck. Även om ett innovativt språkbruk inte leder till direkta missförstånd, riskerar det distrahera publiken, och leda deras uppmärksamhet bort från det budskap man vill förmedla.

Vidare kan många ord och uttryck i juridiska eller vetenskapliga sammanhang ha väldigt specifika betydelser, även om de har mer allmänna eller vaga betydelser i vardagsspråket. ("Realism" är ett sådant ord. I vardagsspråket handlar "realism" om att saker och ting skall vara jordnära eller praktiskt genomförbara; inom t.ex. statsvetenskapen syftar "realism" på en mer specifik teori, eller familj av teorier. Man kan nog förvänta att forskare i statsvetenskap förstår skillnaden, men det är kanske lite mer oklart vad en privatbloggare menar när denne pläderar för en mer "realistisk" utrikespolitik....) Skall man beskriva komplexa, abstrakta sammanhang räcker inte alltid vardagsspråket till. Man är tvungen att förvärva ett fackspråk.

Slutligen skulle jag vilja framhålla den neddragningen av korrekturläsare som många mediebolag ägnat sig åt de senaste åren. Jag tror man utan tvekan kan säga att det har märkts. Det kan handla om såväl stavfel som konstiga formuleringar och slarviga översättningar från engelskan som fått breda ut sig. Det vore något att diskutera. Om man inte har några professionella, korrekturläsare anställda, ökar givetvis de språkliga kraven på journalisterna.

Dock tror jag vi får leva med att intersubjektivitet, snarare än logik, är det som utgör grunden för språkvård och språkriktighet. Vi måste acceptera vi inte alltid kan svara på varför vi säger på ett viss sätt i vissa sammanhang, men på ett annat sätt i ett annat sammanhang. Vi kan inte kräva logiska förklaringar till allt. Jag misstänker att det kommer att bli rätt subjektivt, huruvida man anser att en viss förklaring är logiskt "godtagbar" eller inte.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se