söndag 19 februari 2017

Tankar om populism

Det har väl inte undgått någon att s.k. populistiska partier och politiker haft stark medvind både i Europa och andra delar av världen de senaste åren. Populistiska partier kan vara sinsemellan ganska olika, men något som förenar dem är att de menar sig vara mot det politiska "etablissemanget". Högerpopulister – som varit framgångsrika i framför allt. norra, västra och centrala Europa – är som regel mer eller mindre invandringskritiska och nationalistiska, medan vänsterpopulister – som varit framgångsrika framför allt i en del länder i Sydeuropa – inriktar sig mer på ekonomiska frågor, och fick sitt stora genombrott i och med de ekonomiska kriserna i slutet av 00-talet.

Eftersom "populism" ofta används som ett skällsord, kan det vara svårt att fånga populismen som ett ideologiskt fenomen. Någon som gjort det är den svenske statsvetaren Andreas Johansson Heinö. Se bl.a. dennes rapport Timbro Authoritarian Populism Index 2016, samt denna intervju i Studio Acccess.

Heinö har framför allt inriktat sig på den s.k. auktoritära populismen. Denna form av populism kännetecknas av dess otålighet med många av de spärrar som finns mot folkviljans absoluta makt som finns i liberala demokratier, i form av t.ex. minoritetsrättigheter, oberoende domstolar, granskande medier, etc. Enligt en traditionell, liberal demokratisyn kan man på ett sätt säga att makten utgår från folket – men man är samtidigt medveten om att en otyglad folkvilja kan vara något mycket farligt. För att skydda minoriteter och enskilda individer har liberala demokratier byggt in olika "farthinder", för att hindra majoritetens tyranni. Auktoritära populister har alltså lite till övers för sådana farthinder.

Medan Heinö inriktat sig på den auktoritära aspekten som finns i många populistpartier, tror jag vi även skulle behöva diskutera själva populismen som sådan. (Heinö medger att det finns icke-auktoritära populistpartier; han nämner anti-korruptionspartier i olika länder.) Efter att ha läst Timbrorapporten tror jag man kan säga att föreställningen om att det föreligger en motsättning mellan "folket" och "eliten", och att detta är den huvudsakliga politiska stridsfrågan, eller åtminstone en av de huvudsakliga stridsfrågorna, är det som är populismens ideologiska kärna. Man kan jämföra det med en traditionell marxism – enligt denna är motsättningen mellan arbete och kapital det som är den centrala politiska stridsfrågan. Eller en ideologisk feminist, som menar att den grundläggande konflikten i samhället är kampen mellan kvinnor och män.

Jag tror det finns problem, eller kanske skall vi säga faror, med en populistisk analys av samhället – även om vi bortser från de auktoritära tendenser som finns hos många populistpartier. Det finns en fara i att betrakta "folket" som en monolit, något enhetligt, som tillskrivs vissa bestämda intressen eller värderingar. "Folket" förväntas ogillat mångkultur, EU och pridefestivaler (medan "eliten" tänks gilla sådana saker.) Vi kan jämföra med marxisten, enligt vilken arbetarklassen har vissa bestämda intressen, som de marxistiska partierna menar sig företräda. Marxisten måste då på något sätt (bort)förklara det faktum att många arbetare inte sympatiserar med, eller röstar på, marxistiska partier. Kan denne hävda, att de arbetare som röstar på borgerliga partier inte förstår sitt eget bästa, att det har blivit lurade av "kapitalistmedia", eller har sålt ut sig till fienden. På samma sätt måste populisten konfrontera det faktum att "folket" inte alltid ställer sig bakom de populistiska parternas budskap. Även om populistiska partiet generellt gått starkt framåt de senaste åren, finns det exempel på motgångar – och det finns få ställen i västvärlden där en majoritet av folket aktivt stödjer populistiska partier. Populisten kan då hävda att t.ex. hävda att "folket" blivit "lurade" av "lögnmedia", eller något liknande.

Populismen tycks – som många andra ideologier – ha en förmåga att fungera som ett informationsfilter. Populisten kan avfärda allt som inte stämmer överens med den egna uppfattningen som desinformation från eliten och "lögnmedia". När detta görs slentrianmesigt, riskerar man oundvikligen att bygga in sig i filterbubblor. Populismen är alltså på denna punkt inte helt olik marxismen – som kan avfärda kritik mot ideologin såsom "kapitalistmedias" propaganda. Eller den radikala feminismen, som kan avfärda avvikande ståndpunkter som ett resultat av ett "patriarkalt" tankesätt folk blivit indoktrinerade med. Ideologierna tycks alltså ha byggt in förmågor att kunna avvisa kritik.

Jag bygger mycket på mina personliga observationer, och gör inte anspråk på att presentera någon omfattande vetenskaplig studie eller avhandling i politisk filosofi. Men jag kan inte låta bli att notera de likheter jag tycker mig funnit mellan många högerpopulister och t.ex. marxister. Man tycks se sig som ett slags ideologiskt avantgarde, med uppgift att väcka det slumrande folket. Världen som den ser ut i dag styrs av "onda" krafter – må det vara "pk-eliten" eller "kapitalisterna" – som på olika sätt trycker ner eller utnyttjar massorna ("folket" eller "arbetarna"). Fast vänta bara tills vi har "väckt" tillräckliga många människor och kommer till makten, då kommer vi att rensa ut Mörkrets Makter snabbare än kvickt, och Den Sköna Nya Världen kommer att uppenbara sig...

Det finns förstås skillnader i hur populister och t.ex. marxister förhåller sig till politik. Många populistiska företrädare är inte på långa vägar lika teoretiskt inriktade som marxister, och bryr sig  inte så mycket om ideologiska etiketter. Sedan finns det förstås alltid skillnader i hur inbitna eller radikala folk är i sina respektive ideologier. Men det finns alltid en fara när en ideologi börjar fungera som en överordnad förklaringsmodell, och blir som ett slags sekulär religion som talar om vilka som är onda och goda här i världen. Alla ideologier riskerar att förenkla verkligheten, missa nyanser, och fungera som ett mentalt filter. Det gäller populism lika mycket som andra ismer.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

lördag 4 februari 2017

Inte säkert att Melodifestivalen är lönsam för skattebetalarna

Melodifestivalen drar tydligen igång i kväll. I Ekot i Sverige radio hade de ett reportage om hur lönsam Melodifestivalen skall vara för de kommuner i vilka den hålls. Deltävlingarna drar till sig besökare som spenderar pengar och får snurr på den lokala ekonomin, och de ger publicitet som bidrar till att bygga kommunernas långsiktiga varumärke.

I Ekots reportage kunde jag inte höra några kritiska röster mot festivalens påstådda lönsamhet. Men sådan kritik kan riktas mot just de typer av resonemang som brukar föras till stöd för att kommuner skall vara med och anordna Melodifestivaler. Eller för den delen idrottsevenemang, eller andra typer av tillställningar, som sägs bidra till den lokala ekonomin.

Anta att en kommun beslutar sig för att ekonomiskt stödja ett musikevenemang. Skattepengar till nöjen, alltså. Det är visserligen mycket troligt att det kommer att leda till ett ekonomiskt uppsving för de näringsidkare (butiker, restauranger, etc.) som ligger i närheten av platsen där evenemanget äger rum. Men problemet är, att totalt sett kommer det inte att gå bättre för näringsidkare i Sverige. De näringsidkare som är lokaliserade långt ifrån evenemanget kommer att sälja mindre, om många av de lokala invånarna har rest därifrån.

Alltså, om man skulle ordna ett musikevenemang i Uppsala, kommer näringsidkare i Uppsala att sälja mer, eftersom många från andra orter skulle åka till Uppsala för att delta i evenemanget. Dock lär detta kompenseras av att näringsidkare i t.ex. Tierp eller Heby kommer att sälja mindre – eftersom många av deras potentiella kunder är på besök i Uppsala, och gynnar näringsidkarna där.

Ur ett regionalpolitiskt perspektiv kan man ju mycket väl tänka sig att kommuners stöd till nöjesevenemang kommer att gynna större kommuner och samhällen, och missgynna mindre glesbygdskommuner. Detta eftersom det är just de större kommunerna som har råd att arrangera eller stödja sådant som melodifestivaler, eller stora idrottsevenemang, eller liknande.

Som alltid när det gäller ekonomi gäller det att skilja mellan vad som gynnar en viss grupp av människor – ett visst företag, en viss branch, eller ett visst geografiskt område – och på vad som gynnar samhället som helhet.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se