tisdag 14 mars 2017

Ja till grundtrygghet, nej till ovillkorad medborgarlön

Schweizarna skall rösta om medborgarlön i juni.

Det finns både bra och dåliga saker med medborgarlön.

En medborgarlön som ges utan motkrav riskerar att bli ett väldigt dyrt experiment, som minskar incitamenten för att arbeta. Få skulle nog sluta arbeta helt. Men många skulle nog arbeta mindre. Att fler skulle ta sabbatsår, eller att ungdomar skulle bo kvar längre hos föräldrarna innan de började jobba eller utbilda sig, vore inte osannolikt.

Samtidigt finns det stora problem med dagens välfärdssystem, som vissa av argumenten för medborgarlön tar fasta på. Framför allt behovsprövade system leder till problem, då de bestraffar människor som anstränger sig för att bli självförsörjande.

Den bästa lösningen är någon form av grundtrygghet. Denna bör vara villkorad av att man faktiskt står till arbetsmarknadens förfogande, eller på grund av sjukdom eller handikapp är förhindrad att arbeta. Den som väljer att ligga på sofflocket blir alltså utan.

Grundtryggheten bör ge en grundläggande ekonomisk ersättning på kanske 10000 kronor per månad. Den bör vara utformad så att varje strävan att tjäna egna pengar utöver detta lönar sig. Sedan bör var och en vara fri genom eget sparande eller privata försäkringar skaffa sig en bättre trygghet om man skulle drabbas av sjukdom eller arbetslöshet.

Man kan se det som ett slags villkorad medborgarlön.

söndag 12 mars 2017

Vilka kyrkor skall få bidrag?

Jag satt och lyssnade på veckans "Människor och tro" i P1. Detta program berörde bl.a. frågan om statligt stöd till religiösa samfund. Det blev en debatt mellan den liberala ledarskribenten Bawar Ismail, som kritiserade stödet, och den kristna tidningen Dagens debatt- och opinionsredaktör Elisabeth Sandlund, som försvarade det.

Bakgrunden till debatten var bl.a. att Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast att staten gjort fel då den under ett antal år nekat bidrag till Jehovas Vittnen.

I denna debatt måste jag ge liberalen Ismail rätt. Han pekade bl.a. på riskerna med att staten genom bidragen kan gå in och styra samfundens interna tro och liv.  Sandlund medgav att det allmänna, om den ger stöd till samfunden, också har rätt att ställa vissa krav på dessa. Hon gav dock inga närmare besked om vilka dessa krav skulle kunna vara, utan hänvisade till en utredning i frågan som håller på att dras igång.

Skall staten t.ex. kunna kräva att ett samfund accepterar moderna jämställdhetsideal, eller homosexuell samlevnad? Jag tror det finns en reell risk att politiker kommer att börja titta på sådana saker. Det är något som kyrkor med en traditionell syn på läro- och livsstilsfrågor har anledning att vara oroade för.

Elisabeth Sandlund och tidningen Dagen kan sägas representera den kristna eller kyrkliga perspektivet, kan man önska att hon varit tydligare på denna punkt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant.se

torsdag 9 mars 2017

Rimlig lösning med högskoleprov på söndagar

Högskoleprovet kommer framöver att hållas omväxlande på söndagar och lördagar, istället för som nu alltid på lördagar. Detta efter påtryckningar från Sjundedagsadventisterna, som nu alltså fått med sig Högskoleverket på sina krav.

Jag tycker detta låter som en utmärkt lösning. Finns det olika preferenser bland landets medborgare om på vilka dagar de vill skriva högskoleprovet, bör man försöka tillfredsställa så många som möjligt - så länge det inte innebär någon omfattande merkostnad för samhället. Genom att anordna högskoleprovet på söndagar vartannat år kommer vissa grupper att glädjas, samtidigt som det knappast innebär någon merkostnad för oss andra.

Det hade varit en annan sak om t.ex. skulle varit tvungen att anordna två högskoleprov varje år, på olika dagar. Detta hade förmodligen blivit mycket dyrare för samhället.

Kan man egentligen ha något emot den typ av lösning som man nu kommit fram till? Jag har svårt att se att det skulle kunna leda till några reella problem. De invändningar jag stött på tycks mest handla om något slags sluttande plan-argumentation. Nu har man givit efter för en religiös minoritet, i morgon kommer kanske en annan minoritet kräva att något system ändras för att bättre passa deras önskemål, sedan kommer ytterligare en minoritet, och så ytterligare en, alla med sina specifika önskemål om hur olika samhällssystem skall vara utformade.

Men detta behöver inte vara något problem. Det är bra om man kan tillfredsställa även minoriteters behov. (Förutsatt givetvis att det inte innebär några merkostnader för majoriteten.) Det är bra om systemen är så flexibla som möjligt. En modell passar inte alla.

Kanske tänker man sig, att just i det här fallet spelar det inte så stor roll om man tillmötesgår ett krav från en religiös minoritet. Men i morgon kanske någon annan religiös minoritet reser ett krav, som faktiskt skulle spela roll – det kanske skulle innebära omfattande merkostnader, eller ställa till med praktiska problem. Men i så fall får man säga nej till det kravet. Det är inte så att vi måste välja mellan att antingen alltid gå med på varje tänkbart krav från en minoritet, eller att aldrig göra det. Verkligheten är mer nyanserad än så.

Sveriges Radio
Dagen
Svenska Dagbladet 
Sjundedagsadventisterna 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se