onsdag 19 april 2017

M och KD måste hitta tillbaka till sina principer

Moderaterna och Kristdemokraterna är två partier som legat illa till i opinionen den senaste tiden. (M) ligger på siffror i närheten av "katastrofvalet" 2002, och (KD) tycks ha parkerat sig en bit under 4%-spärren. Jag är nog inte rätt person att ge en uttömmande förklaring till varför det är så. Men jag kan notera att båda partierna verkar ha problem när det kommer till ideologi och principer.

Fredrik Reinfeldt gjorde upp med ideologiska nyliberaler och förvandlade Moderaterna till ett pragmatiskt parti, med en i många avseenden mitten-inriktad politik. En sådan strategi kan till en början vara bra för partiet, då man kan locka till sig väljare som annars inte hade kunnat tänka sig att rösta på Moderaterna. Risken är dock att många av dessa väljare är väldigt flyktiga, då de inte är speciellt förankrade i moderata principer. Kvar blir ett otydligt parti, utan principer, som famlar efter en politik man tror skall locka väljarna.

Även Kristdemokraterna verkar ha problem med vilken ideologisk grund partiet egentligen skall ha. Frågor som från början var utmärkande för partiet – synen på äktenskapet, familjepolitiken, och en åtminstone något mer problematiserande syn på aborter än övriga partier – har tonats ner. Partiet har försökt profilera sig med en lite tuffare politik när det gäller integration, och talat om "svenska värderingar". På ett sätt är detta rätt ironiskt, då de moralkonservativa värderingar partiet tidigare stod för faktiskt är ganska osvenska.

Både Moderaterna och Kristdemokraterna borde fundera över vilka ideologiska eller värderingsmässiga perspektiv man tillför, eller skulle kunna tillföra, svensk politik. Politik får inte enbart handla om sifferfrågor, om exakt hur många miljarder man vill satsa på ditten eller datten, eller hur många tusen poliser som behövs, etc.

Såväl (M) som (KD) skulle kunna anknyta till sina egna respektive ideologiska rötter, och ifrågasätta den statsindividualism som är så förhärskande i detta land. Acceptansen av den stora starka staten som människans befriare från traditionella band har trängt sig långt i den borgerliga halvan av svensk politik. Gränsen för politikens makt har suddats ut, då staten alltmer lägger sig i de civila gemenskaperna och vill styra människors privata val.

När det gäller just Kristdemokraterna, kan vi ju se hur en alltmer ideologiskt medveten sekularism velat tränga tillbaka religionen inte bara från staten, utan även från samhället. Frågan om konfessionella friskolor, eller om samvetsfrihet inom vården, borde vara naturliga frågor för Kristdemokraterna att profilera sig inom. Ytterst handlar det om att människor som genom att ha en tydlig övertygelse, som avviker från folkmajoriteten, ändå skall kunna vara en del av samhället.

Nu finns förstås en fara i att bli för ideologisk. Ideologier kan lätt förvandlas till ett slags sekulära religioner. De kan tjäna som ett mentalt filter för anhängarna, och de kan slå över i dogmatism, när man tror att svaret på alla samhällsproblem kan härledas från någon eller några få enkla principer. Riktigt så fungerar inte verkligheten. Kanske är det rimligare att tala om perspektiv eller värderingar – fast risken blir ju att "värderingar" lätt blir något väldigt luddigt ("vi tror på människans värdighet").

Det gäller att gå en balansgång. Politik kan inte handla om att bygga upp heltäckande dogmatiska system. Men politik får heller inte reduceras till en serie dagspolitiska utspel, baserade på vad man tror går hem hos väljarna för stunden, men som inte har någon djupare eftertanke.

onsdag 12 april 2017

Jag vill kunna välja bort vårdgivare som inte respekterar samvetsfrihet

Frågan om samvetsfrihet inom vården är aktuell. Skall en barnmorska ha rätt att slippa utföra aborter?

Från liberalt håll kan man argumentera att en arbetsgivare kan ställa krav på vilka uppgifter som skall ingå i ett visst arbete, och om någon inte acceptera detta, får denne söka en annan tjänst. En vårdgivare kan t.ex. bestämma att de som vill arbeta som barnmorskor måste vara beredda att medverka vid aborter.

Detta argument skulle ha en viss tyngd – om aborter utfördes vid privata kliniker, utan statligt stöd. Den grundläggande frågan är varför aborter (åtminstone i den mån de inte sker för att rädda moderns liv) skall vara någonting för den allmänna, skattefinansierade sjukvården.

Det är ju inte otänkbar att många grupper med religiösa eller konservativa värderingar – på en fri marknad – skulle välja bort vårdgivare som utförde aborter.

Skall en vårdgivare ha rätt att välja bort anställda som inte vill utföra aborter – då vill vill också jag ha rätt att välja bort den vårdgivaren.

måndag 10 april 2017

Vi kan inte utgå från att storebror alltid är god eller vet bäst

Det finns två sätt på vilka man kan förhålla sig till samhälleliga problem. Ytterst handlar de om olika förhållningssätt till mänsklig ofullkomlighet.

Man kan tro att ofullkomlighet är något som kan botas med rätt ideologisk skolning. Samhällsproblem löses med detta synsätt genom man ger det ideologiska avantgardet befogenheter att uppfostra oss i "rätt" ideologisk riktning - till goda, miljömedvetna feminister, eller vad det nu kan innebära. Medborgarna måste dränkas i genusteori, queerteori, intersektionalitet, flumflum-teori, "svenska värderingar", eller vad det nu kan tänkas vara, i syfte att frambringa det ideologiskt fulländade samhället, där orättvisor och förtryck hör till det förgångna.

Eller så kan man tro att ofullkomlighet är en ofrånkomlig del av den mänskliga narturen. Frågeställningen blir då inte primärt hur det idealiska samhället ser ut och hur vi kan nå dit, utan hur vi kan begränsa skadeverkningarna av människans inneboende ofullkomlighet. Det gäller med detta synsätt att designa samhällsinstitutioner så att enskilda individer eller intressegrupper inte får för stort inflytande över andra människor.

Det senare synsättet är det som ligger till grund för den klassiska liberalismen. Det står i motsättning både till vänsterns sociala ingengörskonst, som suddar ut gränserna för statens makt, och till många populistiska krav på hårda tag och enkla lösningar, som riskerar att åsidosätta rättssäkerheten.

Man kan inte lita på att storebror alltid är god eller vet bäst - så skulle man kunna sammanfatta kärnan i den klassiska liberalismen.

lördag 1 april 2017

Vilka religiösa uppfattningar är acceptabla i samhällets ögon?

Statens stöd till religiösa samfund har diskuterats på sistone. Inte minst på grund av rädslan att stöd skall hamna hos extrema rörelser.

Stöd till religiösa samfund kan kritiseras från olika håll. Man kritisera att människor skall tvingas betala för förkunnelse de inte håller med om. Det måste dock tilläggas att detta argument kan riktas mot all form av statligt sanktionerad opinionsbildning, inte bara mot bidragen till trossamfunden. (Varför skall man tvingas betala för politiska partier som man ogillar? Varför skall konservativa katoliker tvingas betala för preventivmedelsrådgivning? Varför skall en "livsnjutare" tvingas betala för propaganda som skall få oss att dricka mindre? Att enbart kritisera bidrag till just religiösa rörelser vore snarast något godtyckligt, ungefär son att just religiös opinionsbildning vore något extra farligt.) Det finns också en stor risk att stöd förr eller senare kommer att åtföljas av olika former av kontroll och styrning av samfundens interna angelägenheter.

Jag tog nyligen del av en artikel i Aftonbladet: Lär ut att 12-åringar hamnar i helvetet – får bidrag av staten. Artikeln har delats flitigt i sociala media, och upprördheten har varit stor i kommentarsfälten. Det verkar vara så att en muslimsk predikant anser att flickor som inte bär slöja åtminstone riskerar att hamna i helvetet. Många tycks uppenbarligen anse att detta är en extrem uppfattning, som borde diskvalificera en religiös gruppering från statsbidrag.

Problemet är, att vad som är "extremt" varierar väldigt mycket mellan olika kulturer. Många religioner bygger på att det finns vissa regler, och att människan belönas eller bestraffas beroende på hur hon har följt dessa regler. Många religioner kan ha regler som av det omgivande samhället kan uppfattas som konstiga eller rentav stötande. Likväl är det fundamentalt i ett fritt, liberalt samhälle att människor får tro vad de vill - oavsett vad majoritetssamhället anser.

Att anse att flickor som inte bär slöja kommer – eller åtminstone riskerar att komma – till helvetet, må vara en sådan lära. Men då skall vi komma ihåg att man kan hitta läror även i kristna kyrkor, som på liknande sätt kan uppfattas som stötande av det omgivande, sekulariserade samhället.

Vad är det mer exakt som är upprörande i uttalandet – att en 12-årig flicka kan hamna i helvetet om hon inte bär slöja – som inte är "acceptabelt"? Vore det "acceptabelt" om en predikant hävdade att den som sex före äktenskapet eller onanerar kommer till helvetet? Vore det acceptabelt att hävda att det visserligen är en synd för en flicka att visa håret, men inte så allvarlig att den leder till helvetet? (Det kanske räcker med en stund i skärselden??) Eller är det kanske själva föreställningen om ett helvete som är oacceptabel? Eller att tolvåringar skulle kunna hamna där?

Om man anser att uttalandet i artikeln diskvalificerar en religiös organisation från att få bidrag, tycker jag man kan avkräva en redogörelse för vilka religiösa uppfattningar som är godkända för statligt stöd, och vilka som inte är det. Även många svenska kyrkor kan ju ha tämligen "politiskt inkorrekta" ståndpunkter när det gäller bl.a. könsroller och sexualitet. Jag har känslan av att vi kommer att få många fall där frågan om vad som är en "acceptabel" ståndpunkt ur statens och det sekulariserade majoritetssamhällets ögon ställs på sin spets om vi börjar se över stödet till trossamfunden.