onsdag 19 april 2017

M och KD måste hitta tillbaka till sina principer

Moderaterna och Kristdemokraterna är två partier som legat illa till i opinionen den senaste tiden. (M) ligger på siffror i närheten av "katastrofvalet" 2002, och (KD) tycks ha parkerat sig en bit under 4%-spärren. Jag är nog inte rätt person att ge en uttömmande förklaring till varför det är så. Men jag kan notera att båda partierna verkar ha problem när det kommer till ideologi och principer.

Fredrik Reinfeldt gjorde upp med ideologiska nyliberaler och förvandlade Moderaterna till ett pragmatiskt parti, med en i många avseenden mitten-inriktad politik. En sådan strategi kan till en början vara bra för partiet, då man kan locka till sig väljare som annars inte hade kunnat tänka sig att rösta på Moderaterna. Risken är dock att många av dessa väljare är väldigt flyktiga, då de inte är speciellt förankrade i moderata principer. Kvar blir ett otydligt parti, utan principer, som famlar efter en politik man tror skall locka väljarna.

Även Kristdemokraterna verkar ha problem med vilken ideologisk grund partiet egentligen skall ha. Frågor som från början var utmärkande för partiet – synen på äktenskapet, familjepolitiken, och en åtminstone något mer problematiserande syn på aborter än övriga partier – har tonats ner. Partiet har försökt profilera sig med en lite tuffare politik när det gäller integration, och talat om "svenska värderingar". På ett sätt är detta rätt ironiskt, då de moralkonservativa värderingar partiet tidigare stod för faktiskt är ganska osvenska.

Både Moderaterna och Kristdemokraterna borde fundera över vilka ideologiska eller värderingsmässiga perspektiv man tillför, eller skulle kunna tillföra, svensk politik. Politik får inte enbart handla om sifferfrågor, om exakt hur många miljarder man vill satsa på ditten eller datten, eller hur många tusen poliser som behövs, etc.

Såväl (M) som (KD) skulle kunna anknyta till sina egna respektive ideologiska rötter, och ifrågasätta den statsindividualism som är så förhärskande i detta land. Acceptansen av den stora starka staten som människans befriare från traditionella band har trängt sig långt i den borgerliga halvan av svensk politik. Gränsen för politikens makt har suddats ut, då staten alltmer lägger sig i de civila gemenskaperna och vill styra människors privata val.

När det gäller just Kristdemokraterna, kan vi ju se hur en alltmer ideologiskt medveten sekularism velat tränga tillbaka religionen inte bara från staten, utan även från samhället. Frågan om konfessionella friskolor, eller om samvetsfrihet inom vården, borde vara naturliga frågor för Kristdemokraterna att profilera sig inom. Ytterst handlar det om att människor som genom att ha en tydlig övertygelse, som avviker från folkmajoriteten, ändå skall kunna vara en del av samhället.

Nu finns förstås en fara i att bli för ideologisk. Ideologier kan lätt förvandlas till ett slags sekulära religioner. De kan tjäna som ett mentalt filter för anhängarna, och de kan slå över i dogmatism, när man tror att svaret på alla samhällsproblem kan härledas från någon eller några få enkla principer. Riktigt så fungerar inte verkligheten. Kanske är det rimligare att tala om perspektiv eller värderingar – fast risken blir ju att "värderingar" lätt blir något väldigt luddigt ("vi tror på människans värdighet").

Det gäller att gå en balansgång. Politik kan inte handla om att bygga upp heltäckande dogmatiska system. Men politik får heller inte reduceras till en serie dagspolitiska utspel, baserade på vad man tror går hem hos väljarna för stunden, men som inte har någon djupare eftertanke.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar