måndag 10 april 2017

Vi kan inte utgå från att storebror alltid är god eller vet bäst

Det finns två sätt på vilka man kan förhålla sig till samhälleliga problem. Ytterst handlar de om olika förhållningssätt till mänsklig ofullkomlighet.

Man kan tro att ofullkomlighet är något som kan botas med rätt ideologisk skolning. Samhällsproblem löses med detta synsätt genom man ger det ideologiska avantgardet befogenheter att uppfostra oss i "rätt" ideologisk riktning - till goda, miljömedvetna feminister, eller vad det nu kan innebära. Medborgarna måste dränkas i genusteori, queerteori, intersektionalitet, flumflum-teori, "svenska värderingar", eller vad det nu kan tänkas vara, i syfte att frambringa det ideologiskt fulländade samhället, där orättvisor och förtryck hör till det förgångna.

Eller så kan man tro att ofullkomlighet är en ofrånkomlig del av den mänskliga narturen. Frågeställningen blir då inte primärt hur det idealiska samhället ser ut och hur vi kan nå dit, utan hur vi kan begränsa skadeverkningarna av människans inneboende ofullkomlighet. Det gäller med detta synsätt att designa samhällsinstitutioner så att enskilda individer eller intressegrupper inte får för stort inflytande över andra människor.

Det senare synsättet är det som ligger till grund för den klassiska liberalismen. Det står i motsättning både till vänsterns sociala ingengörskonst, som suddar ut gränserna för statens makt, och till många populistiska krav på hårda tag och enkla lösningar, som riskerar att åsidosätta rättssäkerheten.

Man kan inte lita på att storebror alltid är god eller vet bäst - så skulle man kunna sammanfatta kärnan i den klassiska liberalismen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar