söndag 7 maj 2017

Är kommunismen moraliskt överlägsen nazismen?

Är kommunism och nazism lika onda? Eller är det istället så, att medan nazismen är rakt igenom ond, så bygger kommunismen i grunden på en god idé, som dessvärre inte visat sig fungerat i praktiken?

En del skulle säga att kommunismen har vissa moraliska ideal som man kan sympatisera med. Problemen med kommunismen ligger enligt detta synsätt i själva genomförandet.

Kanske tänker man sig att de länder som kom att tillämpa den kommunistiska ideologin bara *råkade* bli diktaturer. Det skulle alltså i princip vara möjligt att tillämpa den kommunistiska ideologin i ett demokratiskt samhälle, bara det att det ännu inte har skett.

Kanske tänker man sig att de kommunistiska ledarna var naiva. De insåg inte vilken enorm, totalitär kontrollapparat som skulle behövas för att omdana samhället enligt ideologins ritningar. Med detta synsätt måste man vara beredd att medge kommunismen leder till totalitarism, men man kan fortfarande mena att ideologin har en god tanke i grunden.

Med nazismen, hävdas det, är det annorlunda. Nazismen bygger på en förkastlig moralfilosofisk idé, om att "starka" grupper skulle ha rätt att utplåna "svaga", eller något sådant. Vi behöver i princip inte titta på hur nazismen tillämpats i praktiken – vi kan falsifiera nazismen a priori, eftersom den bygger på förkastliga moralfilosofiska premisser.

Men måste man verkligen se på nazister som något slags moraliska monster, ungefär som om de fann nöje i att kriga, döda och utplåna? Jag tror det är lite mer komplicerat än så. Skulle man inte kunna betrakta åtminstone vissa av nazismens mål som fullt begripliga – om man ser dem utifrån nazismens egen världsbild? Om denna världsbild sedan är sann eller falsk, är till stora delar en empirisk fråga.

När jag arbetat i arkiv har jag fått tillfälle att ta del av nazistisk propaganda från tiden runt andra världskriget. I denna propaganda framträder en värld, som är djupt orättvis mot framför allt det tyska folket, där brittiska och amerikanska imperialister roffat åt sig världen på andra makters bekostnad, och där finanseliten och massmedier konspirerar mot folket. Nazisternas mål – i deras egna ögon – är att återställa ett slags balans, där folket återigen blir herrar i sitt eget hus.

Man kan förstås invända och säga att mycket i nazisternas verklighetsbeskrivning är falsk. Där håller jag med. Den är falsk, precis som den kommunistiska världsbilden är falsk. Men såväl nazismens som kommunismens praxis blir på sätt och vis begriplig, mot bakgrund av respektive ideologis världsbild.

Därmed inte sagt att nazister och kommunister bara är oskyldiga välvilliga världsförbättrare, som bara råkat missta sig i vissa empiriska frågor. När det gäller politiska ideologier, tror jag moraliska och empiriska aspeker växelverkar.

Jag skulle föreslå följande kriterier, för att bedöma graden av "ondska" eller "moralisk förkastlighet" i en ideologi:

1) Hur beredd är man att offra enskilda människor för att uppnå ideologins mål? Totalitära ideologier lär ofta att någon form av "ny era" med radikala förbättringar av människans villkor står för dörren, om man bara lyckas förverkliga ideologin i fråga. Och med sådana utsikter borde man ju inte klaga om man tvingades knäcka ett och annat ägg...

2) Hur stark är tendensen att bortförklara sådant som inte stämmer överens med ideologin? Ideologier i allmänhet – och totalitära eller extrema ideologier i synnerhet – har en tendens att bortförklara sådant som inte stämmer överens med ideologin. Information om att saker och ting inte står rätt till avfärdas gärna som propaganda från illasinnade krafter ("kapitalisterna", "imperialisterna", sionisterna",  "pk-eliten", "lögnmedia" , etc.).

Det torde vara tydligt att både kommunism och nazism lämnar en del att önska, enligt dessa kriterier.

Icke-extrema ideologier har åtminstone någon grad av medvetenhet om mänskliga tankekonstruktioners ofullkomlighet. Information som tycks tala mot ens åsikter, behöver då inte ses som en krigsförklaring från illasinnade krafter, utan som en möjlighet för en själv att ompröva sina åsikter. Detta gäller i synnerhet när det blir tal om att inskränka vissa individers eller gruppers fri- och rättigheter för "det allmännas bästa".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar