Kenneth Nyman

Då har vi ju redan förbjudit många religioner...

2012-01-03T01:07:00.000-08:00

Det ha blossat upp en debatt om manlig omskärelse på sistone. En del debattörer har menat att omskärelse av minderåriga, i och med att det innebär ett bestående fysiskt ingrepp, utgör ett ingrepp i deras integritet, och därför borde förbjudas.

Det är ganska lätt att hålla med om ett sådant resonemang. Rättigheter är enligt mig något som tillfaller individer, inte kulturer eller religioner. För mig är det naturligt att försvara individers rättigheter, om de kommer i konflikt med t.ex. religiösa traditioner. Samtidigt menar jag att frågan inte är helt enkel. Exakt var man skall dra gränsen för vilka beslut föräldrar eller andra vårdnadshavare får fatta åt sina omyndiga barn, är inte alltid glasklart. Därför finns det skäl att undvika en alltför uppskruvad retorik. (Se t.ex. Andreas Johansson Heinös blogg om frågan.)

I dag läste jag en debattartikel i Svenska Dagbladet, där en debattör menar att ett förbud mot omskärelse skulle innebära ett förbud mot judendom och islam: "Barnkonventionen används som murbräcka"

Jag citerar:

Konsekvensen av deras argument [för att omskärelse skall förbjudas] blir att judendom och islam inte längre ska få finnas.

Detta är enligt mig en felaktig syn på religionsfrihet. Religionsfrihet innebär inte att man har rätt att göra vad man vill i religionens namn. Religionsfrihet innebär en rätt till att behandlas lika, oavsett religion. Man har inte rätt att kränka andras rättigheter på grund av sin religion. Statens lagar bör bygga på det världsliga förnuftet. Ur statens, och den sekulära lagstiftningens perspektiv, är det i princip irrelevant vad Koranen eller någon annan religiös urkund säger.

Om man med religionsfrihet menar en rätt att göra vad man vill, bara för att man anser att ens Gud eller gudar befaller detta, har vi redan förbjudit en rad religioner. Den som vill utöva vissa indianreligioner som förespråkade människooffer, kan få problem med lagens arm. Liknande problem kan drabba extrema muslimska grupper, då terrorism och halshuggning av otrogna inte är helt lagligt.

I debatten måste vi respektera att alla frågor inte är enkla, och undvika att utmåla folk som har andra värderingar än vi som "barbariska". Samtidigt måste alla traditioner och sedvänjor få kritiseras, även om de skulle vara en del av någons religion.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, ideologi, religionsfrihet, rättigheter, islam, judendom, omskärelse
intressant

Enögt om jämlikhet

2012-01-01T09:39:00.000-08:00

Jag lyssnade med ett halvt öra på "Filosofiska rummet" i P1 i går. Det var rätt länge sedan jag gjorde det senast. Det var mest av en händelse som radion råkade vara på. Gårdagens avsnitt handlade om diskussionen kring frihet och jämlikhet i Nederländerna, och den svenske programledaren hade åkt till Nederländerna och intervjuat ett par filosofer där. Enligt programmet skulle vissa ha hävdat, att jämlikhetssträvandena gått för långt, och att det råder ett slags "jämlikhetstyranni". Exakt vari detta skulle bestå, tyckte jag var rätt oklart. De både filosoferna verkade ta avstånd från den tanken. Den ena sade rätt ut att det ofta var mer konservativa grupper i samhället som använde begreppet för att beskriva sådana tendenser de ogillar.

Det hade varit bättre om de hade intervjuat någon sådan "konservativ" representant. Utifrån de exemplifieringar man tog upp, tycks det som i grund och botten eventuellt handlar om den klassiska striden mellan ett positivt och ett negativt frihetsbegrepp. "Klassisk" liberaler, eller "högerliberaler" (det är väl sådana som oftast kallas "konservativa" i den politiska debatten) har i första hand betonat negativ frihet. Det vill säga, sådan frihet som består i att staten håller tassarna borta. Många socialister och socialliberaler, har mer betonat ett positivt frihetsbegrepp. Det vill säga, att staten på ett mer aktivt sätt skall förse människor med verktyg för att kunna förverkliga sig själva. De olika frihetsbegreppen hänger ihop med olika syn på jämlikhet. Det negativa frihetsbegreppet hänger samman med en syn på jämlikhet som i första hand politisk eller juridisk. Jämlikhet är likhet inför lagen. Ett positivt frihetsbegrepp hänger samman med en syn på jämlikhet som något socialt eller ekonomiskt. En sådan jämlikhet är mycket mer långtgående än den likhet inför lagen som den politiska "högern" oftast omfattar; den kan sträcka sig in och berör även t.ex. kyrkors eller organisationers interna liv; eller rentav in in den mest privata sfären, som t.ex. hur föräldrar skall dela på föräldraledigheten.

Även om det inte sades öppet, så kunde jag ana att det är någon sådan konflikt som låg och lurade i den nederländska debatten. Ett par konkreta fall togs upp. Det ena handlade om ett politiskt parti, det konservativt kalvinistiska SGP. Traditionellt har det partiet inte tillåtit kvinnor att kandidera på sina listor; något som legat i linje med dess konservativa syn på könsrollar. För ett tag sedan tvingades dock partiet att ändra denna praxis, då högsta domstolen i Nederländerna kommit fram till att den strider mot nederländsk lag. Som jag förstod programmet, verkade det som om vissa menat att detta skulle vara en form av "jämlikhetstyranni".

Det verkade som om de båda intervjuade filosoferna försvarade domstolens beslut, och avvisade anklagelserna om "jämlikhetstyranni". Jag är själv böjd att hävda, att domstolen fattade ett felaktigt beslut (jag resonerar nu rent moralfilosofiskt, det är möjligt att domstolen gjort en helt korrekt tolkning av gällande lagar i Nederländerna). I den här fråga omfattar jag, såsom de "klassiska liberalerna" och andra i den politiska "högern", ett negativt frihetsbegrepp. Jag menar, att det inte är någon rättighet att få ställa upp som kandidat för ett politiskt parti. Det borde enligt mig vara upp till varje enskilt parti att nominera vilka de vill. Sedan får väljarna fälla domen. Om jag tycker att ett visst parti har en förlegad kvinnosyn, kan jag välja ett annat parti. Det negativa frihetsbegreppet, och det med detta tillhörande politisk-juridiska jämlikhetsbegreppet, innebär att staten inte får hindra någon från att ställa upp som kandidat. Detta gäller oavsett kön, sexuell läggning etc. Sedan är det en annan sak om det finns något parti som vill nominera dig.

Det andra exemplet rörde att vigselförrättare i Nedeländerna mumera är tvungna att viga homosexuella par. Någon av filosoferna (eller var det kanske både? Minns inte riktigt...) menade att detta inte var något man kunde acceptera. Även på denna punkt måste jag anmäla min avvikande uppfattning. Det är en sak att lagen är neutral - att det råder politisk-juridisk jämlikhet. Men det är något annat att kräva att varje enskild vigselförrättare måste vara neutral. Man kan ha en lagstiftning som är könsneutral, som tillåter att vilka som vill gifter sig med varandra, men innebär inte att varje vigselförrättare måste vara beredd att viga vilka som helst. Man kan ju teoretiskt sett ha en vigselförrättare som specialiserar sig på att bara viga homosexuella, eller bara rödhåriga, eller bara folk som är över 180 cm långa... Om man inte gillar en viss vigselförrättare, kan man gå till en annan för att få sitt äktenskap godkänt. Så länge man uppfatta frihet som i första hand något negativt, och jämlikhet som något i första hand politiskt-juridiskt, är detta inget problem.

Jag menar att det ligger något i det som många klassiskt liberala och konservativa tänkare har påpekat. Nämligen, att statens strävan att jämna ut människors sociala och ekonomiska villkor riskerar att leda till att man alltmer lägger sig i enskilda organisationer och vill påverka deras interna liv, eller försöker uppfostra människor till att omfatta "rätt" värderingar. I ett liberalt samhälle, måste man ha rätt att ha uppfattningar eller värderingar, även dessa skulle uppfattas som kontroversiella av majoritetssamhället. Man har rätt att ha en konservativ syn på t.ex. könsroller eller sexualitet. När staten börjar lägga sig i folks åsikter i dessa frågor, naggar den våra traditionella liberala friheter i kanten.

Det är bra att Filosofiska rummet tar upp frågan om frihet och jämlikhet, och de problem som kan uppstå när dessa krockar. Tyvärr fanns det en del brister i det sätt på vilket den frågan avhandlades i programmet. Framför allt saknade jag en representant för den mer konservativa eller klassiskt liberala sidan.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, filosofi, frihet, rättigheter, liberalism, jämlikhet, Nederländerna
Intressant

Uppföljning om regeringens "tolerans"-sida

2011-12-20T03:14:00.000-08:00

Jag tänkte följa upp gårdagens inlägg, som berörde den hemsida som lanserats av regeringen, som syftar till att besvara "myter" om invandring.

Jag är långt ifrån ensam om att kritisera projektet. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö har skrivit ett utmärkt inlägg, där han kritiserar regeringen: "Missriktad kampanj mot myter om invandringen".

Jag citerar:

"En första invändning är att det är en väldigt tunn kampanj. "Svaren" på de utvalda myterna är extremt kortfattade och inbjuder till fler ifrågasättanden än de bemöter."

Jag är helt enig. Hemsidan ger ett väldigt ytligt intryck. Mycket av det som skrivs har karaktären av tillrättalagda standardsvar, och många gånger skulle man behöva gå mycket djupare och problematisera vidare.

På regeringens hemsida har man radat upp ett antal påståenden om invandring och mångkultur, vilka man anser vara "myter". Jag menar, att flera av dessa påståenden varken kan avfärdas eller accepteras helt och hållet. Vad gäller vissa av påståendena, håller jag med om att de är övervägande falska, eller "myter", om man så vill. Andra påståenden är mer av den karaktären, att de innehåller en del korn av sanning, men att de har överdrivits av invandringskritiska grupper Man kan ta t.ex. påståendet att det pågår en "islamisering" av Sverige. Om man menar att vi står för dörren att införa sharialagar i Sverige, är det helt klart en överdrift. Men det betyder inte att det inte finns tendenser man bör vara på sin vakt gentemot, eller att det finns vissa grupper av de muslimska invandrarna man kan behöva vara vaksam gentemot.

Jag citerar vidare:

En seriös diskussion om invandring och integration måste kunna föras med utgångspunkten att den som är kritisk mot den förda politiken inte per definition är intolerant och främlingsfientlig.

Här tycker jag han berör något mycket viktigt. Tyvärr verkar det ofta vara så, när "mångkultur" diskuteras, att man utgår från att de som är kritiska är ondskefulla rasister, eller något sådant. Mångkulturen har blivit något av en statsideologi, höjd över allt tvivel. Något vars sanning inte får diskuteras. Skulle någon ändå drista sig till att kritisera den heliga mångkulturen, måste denna per definition vara en ond människa.

Det är symptomatiskt, att de som frekvent beskyller invandringskritiska grupper för att vara "rasistiska" eller "främlingsfientliga" sällan definierar dessa begrepp på ett sakligt sätt. (Åtminstone kan jag inte påminna mig om att jag stött på någon saklig definition.) Att säga att någon är "rasist", är ungefär som att säga att denna är en ond människa. När person A beskyller person B för att vara "rasist", säger det rätt lite om person B:s åsikter, rent sakligt, men desto mer om person A:s känslomässiga inställning till person B.

Det finns mer jag skulle vilja säga angående den aktuella diskussionen kring mångkultur - och regeringens agerande i denna. Men det får jag lov att återkomma till.

Läs även andra bloggares åsikter om invandring, mångkultur, politisk korrekthet
intressant

Vad menar Roland Poirier Martinsson egentligen?

2011-12-19T11:59:00.001-08:00

Roland Poirier Martinsson är en skribent och debattör, som jag ofta har lite svårt att förstå vad han egentligen vill ha sagt. I dag såg jag att han hade en ledarkrönika i Svenska dagbladet: "Politiker skall inte ha några principer". Politiker bör inte ha några som helst principer, eftersom ett följande av principer kan leda till vilka tokiga beslut som helst. Ungefär så tycks han resonera. Han exemplifierar med ett par aktuella fall. Dels ett aktuellt utvisningsbeslut, dels det motstånd som finns till skolavslutningar i kyrkliga miljöer. Dessa bygger båda på "principer". Av något principskäl måste den aktuella familjen utvisas. Av principskäl är vissa mot utvisningar i kyrkan. Detta anser han vara ett felaktigt tillämpande av "principer".

Han skriver: "Det finns ytterst få meningsfulla generaliseringar som går att tillämpa på henne, ingen princip som är ofelbar."

I en mening kan jag hålla med om vad han skriver. Jag är skeptisk till ideologier som tror sig kunna sammanfatta den politiska verkligheten i någon eller några principer, och utifrån dessa deducera svar på varje tänkbart politiskt, ekonomiskt eller socialt problem. Exempel på sådana ideologer kan vara radikala former av nyliberalism, som menar att i stort sett all politisk makt är av ondo, och att svaret på olika problem nästan alltid är att staten borde minska sin makt. Den sortens nyliberaler behöver aldrig undersöka hur de aktuella förhållandena är i ett visst sammanhang. Svaren på de politiska frågorna är redan givna av de ideologiska premisserna. Ett annat exempel kan vara vissa nationalister, som många i Sverigedemokraterna och liknande grupper. För dessa finns det knappt något problem som inte kan härledas till invandringen. Svaret på allehanda samhällsproblem är givet för dessa: Stoppa invandringen, så kan vi båda sänka skatter och storsatsa på välfärden.

Till skillnad från sådana grupper, tror jag en sund politik alltid måste ta hänsyn till konkreta förhållanden i de aktuella fallen. Jag tror inte att man, som en del mer extrema nyliberaler, kan säga att statlig inblandning alltid är fel. Jag tror att marknadsekonomi på många områden är att föredra framför statlig styrning. Men finns olika exempel på hur fria marknader leder till oönskade resultat, där en viss statlig reglering kan vara rationell. Då måste man vara beredd att undersöka den konkreta situationen. Har vi att göra med ett genuint marknadsmisslyckande? Kommer statliga regleringar kanske att göra mer skada än nytta? Sådant kan inte avgöra utifrån rena principer, utan att man undersöker den aktuella situationen.

Samma sak med invandring. Jag tror varken etniskt rena nationalstater eller en helt gränslös värld är något att eftersträva. Jag tror att någon form av reglerad invandring kommer att behövas. Exakt hur denna reglering skall vara utformad, är inget som kan avgöras utifrån rena skrivbordsprinciper, utan man måste titta på de aktuella fallen. Det kan finns sådant som talar för en mer generös eller liberal invandringspolitik, och det kan finnas sådant som talar för vissa restriktioner. Exakt hur man väger samman olika skäl, är något man får bedöma från fall till fall.

Jag kan alltså hålla med Roland Poirier Martinsson om att politik inte kan sammanfattas i några få enkla principer, som ger svar på alla tänkbara problem. Men det finns en risk att man hamnar i ett motsatt dike, att man helt förnekar principers betydelse. Om man skall kunna diskutera politiska och sociala problem rationellt, måste man kunna göra någon form av generaliseringar. Vi kanske betraktar ett ekonomiskt problem, och frågar oss om staten bör gripa in och reglera de fria marknadskrafterna. Då måste vi undersöka situationen och se vad som karaktäriserar denna. Men vi måste också ha vissa generella idéer om vilket typ av situationer som brukar lösas bäst av marknaden, och vilken typ av situationer som kan berättiga politiska ingripanden. Eller med andra ord, vi måste ha vissa principer om vad som skulle kunna legitimera ett statligt ingripande, och vad som skulle kunna tala emot det.

Hur skall vi bära oss åt för att lösa politiska problem, om vi inte hade några som helst principer? Alternativet som jag ser det, är att man i varje enskild situation fick konsultera sin intuition. Frågan är, om detta vore att föredra. För det första torde intuitioner vara otillräckligt i många fall. Det torde inte vara helt sällsynt, att olika människors intuitioner pekar i olika riktning i en hel del frågor. För det andra, tror jag intuitioner kan ge rent felaktiga svar i vissa fall. Intuitioner kan påverkas mycket av hur man beskriver en situation. Vidare kan intuitioner vara tämligen kortsiktiga. De ser det som är här och nu, mitt framför en. Politiska beslut har konsekvenser på längre sikt. Ett exempel kan vara invandringspolitiken. Man kan alltid presentera varje enskilt fall på ett väldigt ömmande sätt, på ett sätt som gör att vi intuitivt känner att de aktuella invandrarna måste få stanna. En kritik mot detta kan vara, att det kanske finns några hundra miljoner människor som befinner sig i en liknande situation. Skall alla dessa få uppehållstillstånd? Politik måste vara långsiktigt hållbar, även om det i de enskilda fallen kan innebära beslut som är intuitivt svårsmälta.

Det som gör mig förvirrad, och som får mig att undra hur Poirier-Martinsson tänker, är att han lite längre ner i artikeln talar om "värderingar". Även om politiker inte bör ha några principer, bör de ha värderingar. "I det avseendet bör vi kräva av politiker att de tydligt gör reda för vilka de är, och sedan ska vi ställa dem till svars mot bakgrund av hur de agerar i relation till sin värderingsdeklaration."

Jag förstår inte riktigt, på vilket sätt en värdering skiljer sig från en princip. En värdering torde i detta fall innebär någon generell föreställning om vad som är rätt och fel. Eller med andra ord, en princip. Om de värderingar de hade bara vore en samling reaktioner inför ett antal konkreta fall, har jag svårt att se hur man skulle kunna ställa politiker till svars.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, politik, konservatism, liberalism, nationalism, filosofi
intressant

Mångkultur skall underkastas fri debatt, inte statlig propaganda!

2011-12-19T08:14:00.000-08:00

Några av de inlägg jag nyligen publicerat här på bloggen har tangerat det tämligen kontroversiella ämnet mångkultur. Jag tänkte fortsätta på det temat, bl.a. med anknytning till att regeringen nyligen lanserat en hemsida där det bemöter en del påståenden om invandring och mångkultur, som de anser vara "myter"

Jag tittade lite närmare på Regeringens hemsida. Vad gäller en del av de påståenden som tas upp, kan jag hålla med om att de är verkliga myter. Bland dessa kan nämnas sådana myter, som jag menar bottnar i en felaktig syn på ekonomi. Som att "invandrare tar våra jobb". Ett sådant påstående bygger på att det finns ett begränsat antal jobb i samhället, och att varje jobb som går till en invandrare skulle betyda att det blir ett jobb mindre till svenskar. Man kan jämföra detta med motståndet till frihandel. En del som är mot frihandel verkar resonera ungefär som att det finns ett begränsat antal jobb här i världen, och att om t.ex. länder i Asien skulle ta över delar av den industriproduktion som tidigare fanns i väst, blir det mindre antal jobb kvar här. Jag tror att man utifrån sunda ekonomiska resonemang kan avfärda en sådan syn.

Mycket av det motstånd till arbetskraftsinvandring verkar bygga på samma slags tankar om ekonomi som ett nollsummespel, som motståndet till frihandel gjort. Skillnaden är bara, att när det gäller frihandelsfrågan flyttar jobben till arbetskraften. När det gäller arbetskraftsinvandring flyttar arbetskraften till jobben. Följdaktligen torde man kunna vederlägga motståndet till arbetskraftsinvandring på samma sätt som man vederlagt motståndet till frihandel. Ett problem bara, är att det inte bara är grupper som Sverigedemokraterna som är mot arbetskraftsinvandring. Även stora delar av den svenska vänstern är det. Många på vänsterkanten tillhör ju de som starkast kritiserat Sverigedemokraterna och liknande grupper; då är det intressant att konstatera att många av dem tycks dela samma grundläggande analys av samhället - att ekonomi är ett nollsummespel och att samhället bygger på konflikter mellan olika grupper.

Jag tänker inte ta upp varje enskilt påstående till diskussion. Men det finns ett par påståenden, eller "myter", där jag tycket att man med rätta kan ifrågasätta Regeringens hemsida. Det berör påståendena om invandringens kostnader, och om (vissa) invandrargruppers brottsbenägenhet. Här tror jag nämligen att man tangerar känsliga punkter. Vad gäller invandringens kostnader kan jag rekommendera denna artikel på Newsmill: "Myter om invandring kan inte bemötas med skönmålning".

Vad gäller (vissa) invandrargruppers brottsbenägenhet, medger man att det finns en överrepresentation av utrikesfödda, men försöker förklara denna med andra faktorer:

"Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in."

Jag tror detta är en mycket tveksam strategi. Jag skulle vilja hänvisa till ett ledarstick i Svenska Dagbladet, som jag kommenterade tidigare på bloggen: "Invandrares brottslighet borde oroa alla partier". Det handlar om en norsk undersökning, som påvisat att vissa invandrargrupper är starkt överrepresenterade när det gäller brottslighet:

"6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten"

(Notera att det inte är alla invandrargrupper som är överrepresenterade i brott; flera invandrargrupper begår brott i mindre utsträckning än infödda norrmän!!)

Jag citerar vidare från ledarsticket:

"Vare sig sysselsättning eller bostadsförhållanden tillmäts någon större förklaringskraft av rapporten. Om man däremot tar hänsyn till kön och ålder – invandrare är i hög grad unga män, precis som gärningsmän ofta är – förklaras mellan 20 och 45 procent av överrepresentationen."

Det är alltså tveksamt, om man kan förklara invandrargruppers överrepresentation med demografiska eller sociala faktorer. Nu handlar ju den rapport som nämns i ledarsticket om Norge, och vi (eller jag i alla fall, och många av bloggens läsare gissar jag,,,) i Sverige. Men jag har svårt att tro att förhållandena skulle vara radikalt annorlunda i vårt land. Några enkla lösningar på vad överrepresentationen beror på, eller hur den kan lösas, ges inte i ledarartikeln. Något som inte sägs öppet, men som man kan läsa lite mellan raderna, är att det kan finnas interna kulturella skillnader mellan olika invandrargrupper, som kan förklara varför vissa lyckas mycket bättre med att integrera sig. (Den som nämner detta öppet riskerar att bli betraktad som "rasist"...)

Till sist kan jag inte undgå att kommentera ett skall-man-skratta-eller-skall-man-gråta-påståenden från Regeringens hemsida. Det skall nämligen vara en "myt" att "Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist."

De debatter på framför allt internet jag observerat, eller deltagit i, har som regel bekräftat denna "myt". Försök att problematisera frågor kring invandring och mångkultur stämplas allt som oftast som "rasism" (eller "främlingsfientlighet", eller något liknande). Men jag kan inte komma på att jag sätt någon saklig definition av "rasism", eller liknande termer. Enligt en traditionell definition är "rasism" en åskådning som säger att mänskligheten kan delas in i olika biologiska "raser", med olika karaktäristika, och att dessa "raser", och att detta på något sätt får politiska konsekvenser. Antingen tänker man sig kanske att vissa "raser" är överlägsna andra och bör härska över dessa. Eller så tänker mans sig att "raser" måste leva åtskilda, och inte bör blandas. Sådana idéer vetenskapligt och moraliskt förkastlig idé. Dock tror jag det är uppenbart, att många av dem som i dag kritiserar mångkultur/invandring knappst är rasister i den meningen.

Vad menar man då, när man säger en individ är "rasist"? (Eller kanske, "främlingsfientlig"?) Jag har som sagt inte hittat någon saklig definition av begreppen. Det tycks som om det i mångt och mycket rör sig om moraliska eller känslomässiga omdömen. Att stämpla någon som "rasist", är att säga att denna är en ond människa.

Själva det faktum, att Regeringen vill uppfostra oss till "rätt" uppfattning i frågor som berör invandring och mångkultur, borde egentligen tala för sig själv. Hur skulle det se ut, om Regeringen upprättade hemsidor om skattepolitik eller utrikespolitik, där de politiska motståndarnas uppfattningar stämplades som "myter"? Själva förfarandet från Regerings sida visar att man inte riktigt betraktar frågor om invandring och mångkultur som vilja frågor som helst. Tron på mångkulturens välsignelse har blivit lite av en dogm, som helt enkelt inte "får" ifrågasättas. Det finns en del andra frågor som under åren upphöjts till ungefär samma dogmatisk status, som t.ex. olika former av feminism.

Det rimliga i en demokrati är att invandringspolitik och mångkultur underkastas en fri och öppen debatt, precis som andra politiska frågor. Det bör inte finnas några heliga kor. Man skall inte behöva hålla inne med en obekväm åsikt av rädsla för att stämplas som en ond människa. För att ingen skall missförstå mig, vill jag återigen poängtera att jag är helt enig med Regeringen i många frågor. Flera av de påståenden man tar upp för diskussion på den aktuella hemsidan, anser jag vara myter, eller åtminstone starkt överdrivna av vissa invandrarkritiska grupper. Men inte allt. Det finns en del saker i den rådande mångkulturideologin som är problematiska, som måste få diskuteras. Det enda sättet att kunna bedöma vad som är bra och vad som är problematiskt i det mångkulturella samhället, är att låta detta underkastas en fri och öppen debatt.

SvD 1 2
DN

Läs även andra bloggares åsikter om mångkultur, invandring, politisk korrekthet, ideologi, samhälle, politik, invandring
intressant

Niqab, burka och religionsfrihet

2011-12-13T06:19:00.000-08:00

I Kanada kommer de som önskar bli nya medborgare inte längre att få bära niqab eller burka, eller något annat slags plagg som täcker ansiktet, när de svär medborgareden:

Jag tycker det är ett bra beslut. Heltäckande slöjor ställer till att börja med till med en hel del praktiska problem, i samband med t.ex identifiering och säkerhet. Sedan har vi de symbolvärden som följer med denna typ av klädsel. Kvinnans personliga identitet trycks tillbaka, hon blir anonymiserad, och förvandlas till en vandrande representant sin religion.

Det är viktigt att understryka, att om man vill leva i ett pluralistiskt samhälle, måste man vara beredd att kompromissa. Man måste acceptera att vissa sfärer är sekulära, och man kan inte kräva att det omgivande samhället skall anpassa sig så att det passar ens religion. Detta är inget som bara gäller muslimer. Det kan uppstå problem även med andra religiösa grupper, som har väldigt rigida regler för hur deras anhängare skall leva. Det kan handla om ultraortodoxa former av judendom, eller om extrema sekter av olika slag, där varje millimeter av anhängarnas liv är präglat av olika religiösa föreskrifter. Man kan visserligen säga att folk har rätt att tillhöra sådana grupper. Men de väljer att göra det, får de acceptera att deras möjligheter begränsas ute i samhället.

En del kommer att hänvisa till "religionsfriheten", och klaga över "diskriminering", när man begränsar rätten till heltäckande slöja. Appropå detta vill jag tipsa om inslaget här nedanför från kanadenisk tv, som berör den förmenta rätten att täcka sitt ansikte. Det anknyter till ett konkret fall, huruvida man skall få bära niqab i en rättssal, men kommer inte på mer principiella frågor om rättigheter. Religionsfrihet bör enligt mannen i inslaget innebära, att staten inte får hindra någons religionsutövning. Religionsfrihet bör däremot inte ge någon rätt att kräva *specialregler* baserade på religion (som t.ex. att få uppträda maskerad), utan är snarare till för att garantera alla *samma* rättigheter och skyldigheter, oavsett religion.

Läs även andra bloggares åsikter om burka, islam, niqab, religionsfrihet, religon, rättigheter
intressant

Tillrättalagt om islam

2011-12-10T01:46:00.000-08:00

Alla muslimer är inte terrorister, påpekar man i en ledarartikel i Dagen. Man oroar sig för vad man beskriver som "grova generaliseringar", när folk tenderar att sätta likhetstecken mellan islam som religion, och de mer extrema uttrycken som denna religion kan ta sig i form av terrordåd och radikal islamism.

Naturligtvis tror jag inte att muslimer per definition är terrorister eller terroristsympatisörer. Eller att alla muslimer går omkring och brinner av hat mot västerlandet. Men jag tror inte att det är det som är problemet. Även om långt ifrån alla muslimer kan sägas vara radikala islamister, betyder det inte att man inte bör granska islam ur ett kritiskt perspektiv. En utblick över den muslimska världen ger en i många avseenden dyster bild:

(1) En väldigt stor andel av världens terrordåd begås med muslimska förtecken.
(2) Undersökningar har visat att extrema rörelser som Al-Qaida har stöd av 10-tals procent av befolkningen i många muslimska länder.
(3) Stora delar av den muslimska världen ligger i botten när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och religionsfrihet.
(4) Invandrargrupper från muslimska länder många gånger visat sig vara överrepresenterade när det gäller våldsbrottslighet och olika sociala problem.

Även om inte alla muslimer är extrema islamister, finns det tillräckligt med oroväckande tecken i den muslimska världen för att man skall kunna avfärda de extrema yttringarna som ett verk av ett litet fåtal som "missbrukar" islam, och att de inte har något som helst med islam som religion att göra.

Förnekandet av att det kan finnas sådant inom islam, eller den muslimska kultursfären, som kan föranleda eller utgöra en grogrund för extrema yttringar, under förevändning att det faktiskt finns många fredliga muslimer, är lite som när likhetsfeminister förnekar att det finns biologiskt grundade könsskillnader eftersom det faktiskt finns kvinnor som uppvisar "maskulina" drag. I båda fallen bottnar det i en oförmåga att förstå statistiska resonemang. Även om ett viss karaktärsdrag inte gäller för alla i en grupp, kan det ändå gälla för såpass många att det troligtvis inte är en slump, utan att det finns bakomliggande orsaker.

Om vi ser till islam, vilka skulle dessa "bakomliggande orsaker" kunna vara? En faktor som vi borde titta närmare på, är det att islam redan från början tycks ha varit ett politiskt projekt, lika mycket som ett andligt. Islam har under stora delar av sin existens handlat lika mycket om hur samhället och kulturen bör vara ordnade, som om individens förhållande till Gud. Teologer och jurister har under långa perioder varit mer eller mindre samma profession. Om man ser till de levnadsregler som trogna muslimer måste följa, är det ofta regler som gör att muslimerna sticker ut på olika sätt. Muslimer måste klä sig på ett visst sätt (i alla fall kvinnorna), de måste hålla vissa bönetider, kvinnor får inte ta män i hand, etc. Många sådana regler gör att det kan bli svårt att på ett smidigt sätt låta sig integreras på t.ex. en arbetsplats. Därför bör vi inte bli förvånade, när muslimska grupper förr eller senare kräver särbehandling, att särskilda regler skall gälla för dem.

Jag vill inte vara överdrivet kritisk till islam. Självklart hoppas jag att så många muslimer som möjligt skall välja en mer moderat linje. Men samtidigt måste islam kunna diskuteras öppet, som andra livsåskådningar och tankesystem.

Läs även andra bloggares åsikter om islam, religion, islamism, extremism, politisk korrekthet
intressant

Norge drar in pengar till genusvetenskapen

2011-12-08T01:43:00.001-08:00

Jag läste en ledarkommentar i SvD om att det Norska vetenskapsrådet fryser inne pengar till genusforskningen.

Intressant!

Genusvetenskapen är ett ämne vars vetenskaplighet kan diskuteras. Skillnaden mellan vetenskap och ideologi är långt ifrån klar. Man utgår från ett vänsterfeministiskt perspektiv. Ledarkommentaren ger följande exempel på hur genusvetenskapen framställs på Malmö högskolas hemsida:

”Med genusvetenskap får du ett nytt sätt att se på världen. Du får redskap att hantera och förstå hur genus som maktordning samverkar med andra maktordningar som klass, ras, sexualitet. Du får också kunskap om feministiska perspektiv och deras betydelse i Sverige och internationellt.”

Att vi lever i ett patriarkalt förtryck, där män (som kollektiv) förtrycker kvinnor som kollektiv är inte så mycket ett resultat, som en utgångspunkt inom genusvetenskapen.

Jag undrar när de styrande i Sverige skall börja att på allvar granska genusvetenskapen.

SJälvklart kan mäns och kvinnors villkor vara föremål för vetenskapliga studier. Men det måste vara just vetenskapliga studier, som inte utgår från några synnerligen kontroversiella politiska antaganden. Att kvinnor är missgynnade, och lagstiftningen borde reformeras på olika sätt för att främja kvinnors möjligheter kan mycket väl vara ett resultat av sådan forskning. Men det får aldrig vara en utgångspunkt.

Läs även andra bloggares åsikter om genusvetenskap, feminism, forskningspolitik, ideologi

Religionsfrihet får inte innebära specialprivilegier för vissa

2011-11-17T01:57:00.000-08:00

En artikel i Dagen berör ämnet religionsfrihet: "Religionsfrihet -en rättighet för alla". Den är en rapport från MR-dagarna i Stockholm, och en diskussion om religionsfrihet och vad som innefattas däri. Jag menar, att religionsfriheten kan vara en komplicerad fråga, och att det inte alltid är självklart vad den bör innefatta.

Jag menar att religionsfrihet primärt är en rätt att tro vad man vill. Mycket av det som religionsfriheten skyddar, skyddas i princip även av andra fundamentala, liberala rättigheten, såsom yttrandefrihet, mötesfrihet, etc. Jag ser det som självklart att människor får tro vad de vill, att de får samlas till andakter, att de offentligen får ge uttryck för och argumentera för sin tro, etc. Ungefär som att man får ha vilken politisk åskådning man vill, och argumentera för den i olika sammanhang (möjligen med inskränkning för vissa extrema uppfattningar).

Däremot har jag svårare att se att religionsfriheten skulle innebära någon rätt att göra olika saker i religionens namn. Där borde samma regler gälla för religiösa, som för andra. Jag tycker det är absurt om vissa handlingar som normalt är olagliga, skulle bli okej, eller rentav en mänsklig rättighet, bara för att ens religion påbjuder dem.

Man skulle ju kunna tänka sig en nazist, som vill gå omkring i naziuniform och göra hitlerhälsningar. Det skulle ställa till med problem i många länder. Personen i fråga skulle kunna dömas för hets mot folkgrupp eller något liknande brott. Men anta att nazisten i fråga skulle krydda sin politiska ideologi med diverse religiösa föreställningar. Skulle han/hon då kunna hävda, att beteendet i fråga skyddades av religionsfriheten? Att det var en mänsklig rättighet att få gå om kring i naziuniform och göra hitlerhälsningar, och att någon som t.ex. inte ville anställa honom/henne gjorde sig skyldig till diskriminering?

Jag anser att lagen i detta fall bör gälla lika för alla. Om vissa klädesplagg, eller vissa typer av hälsningar, är djupt anstötliga för många människor, är det rätt att förbjuda dessa, åtminstone på offentliga platser.

Det är bra att man diskuterar religionsfrihet, vad den innebär, samt även vad den inte innebär.

Läs även andra bloggares åsikter om religionsfrihet, religion, politik, rättigheter, frihet
intressant

Kan en kristen lyssna på hårdrock?

2011-11-14T14:56:00.000-08:00

Kan en kristen lyssna på hårdrock? Ja, jag kan inte hitta något i Bibeln som förbjuder det. Men ändå verkar det som om det finns en del kristna som är tveksamma inför nämnda musikgenre. Jag kikade nyligen runt lite på Logosmappen - som är en luthersk hemsida - och hamnade på deras frågesida. En av frågorna handlade om hur en kristen borde se på "heavy metal-musik".

Jag tar mig friheten att saxa lite från svaret:

"När det gäller hårdrock eller Heavy Metal, så är det dessutom nästan skrämmande hur den förmår trälbinda människors sinnen. På koncerter är publiken i extas, som i en annan värld och artisterna idkar ”head-banging”, d.v.s. ruskar sina huvuden våldsamt och rytmiskt.

I vardagsmiljö kan man se en ungdom med hörlurar stå med och gunga, accompanjerad av Heavy Metal, tillsynes helt frånvarande. Ju mer man ser av det desto tydligare är det, detta är slaveri, ett fruktansvärt slaveri under syndens makter."

Nja, så här långt finner jag inte argumentationen speciellt tvingande. Men låt oss läsa vidare, och se vad som sägs om själva musiken:

"Det finns också en del att säga om det rent musikaliska med hårdrock. Den rytm som är kännetecknande för hårdrocken leder lätt tankarna till den sexuella akten."

Ni kan ju gå in på hemsidan och läsa det fullständiga svaret, och se om ni blir mer övertygade än jag.

UPPDATERING: Det verkar som om sidan har försvunnit. Håller de kanske på att göra om frågesidan?

UPPDATERING 2: Sidan verkar ha kommit tillbaka.

UPPDATERING 3: Jag har skickat ett mejl till ansvarig för sidan, i vilket jag kommenterar innehållet.

Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, moral, musik, hårdrock, etik, livsstil

Kyrkan och klimatet (ännu en vända)

2011-10-27T00:30:00.000-07:00

Sveriges kristna råd kommer att anordna en särskild seminariedag om klimatet inför FN:s toppmöte i Durban om en månad. Uppenbarligen tycker man att svenska församlingar inte är tillräckligt engagerade när det gäller klimatet. För några år sedan var intresset stort, men nu tycks det ha falnat. Därför hoppas man att åter kunna väcka klimatintresset för klimatet inom svensk kristenhet.

Det enklast vore att bara hänvisa till vad jag själv skrev i denna blogg i samband med toppmötet i Köpenhamn 2009.

Jag skall kanske tillägga att tycker att klimatfrågan är viktig. Det finns sådant man kan kritisera inom miljörörelsen (framför allt då den ibland verkar slå över i en allmän teknik- och utvecklingsfientlighet, eller i en romantiserad föreställning om förindustriella samhällen). Men det finns också sådant som är bra.

Som kristen måste jag dock acceptera, att klimatet (liksom många politiska frågor, som sjukförsäkringens utformning, invandringspolitik, handelspolitik, etc.) är en fråga där Bibeln inte ger något klart svar. Därför måste jag vara beredd på att en del kristna kan ha andra uppfattningar än jag.

Det finns något lite ironiskt i utvecklingen i många moderna kyrkor. När det gäller traditionell kristen teologi och etik har man blivit mer och mer uttunnad. Det tycks som som om man kan tro och leva nästan som man vill i många kyrkor numera. Ofta kan företrädare för de liberala kyrkorna anklaga mer traditionella kyrkor för att vara för "exkluderande". Mot bakgrund av detta är det lite ironiskt att de liberala kyrkorna har gjort teologi av en massa andra frågor, som Bibeln inte säger något om. Därmed har man infört nya skiljelinjer inom kristenheten.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, kyrkor, politik, kristendom
intressant

Lutherska frikyrkan i Uppsala

2011-10-23T06:57:00.001-07:00

Det är inte lätt att hitta kristna församlingar som håller fast vid Bibeln lära i dag. Dessbättre finns det en där jag bor - Lutherska frikyrkan i Uppsala. Efter att ha diskuterat en del lärofrågor, har jag kommit fram till att jag kan instämma i församlingens bekännelse. Jag har tidigare varit medlem i en annan luthersk kyrka, så jag tänkte att jag skulle skriva lite om vad som fått mig att ändra uppfattning och gå med i Lutherska frikyrkan i Uppsala.

Till att börja med skall jag kanske skriva om varför jag är bekännelsetrogen lutheran, istället för något annat slags kristen (som t.ex. pingstvän eller katolik). Det finns flera orsaker till detta. För att ge ett uttömmande svar skulle jag behöva gå igenom samfund för samfund (katoliker, baptister, sjundedagsadventister, etc.) på vilka sätt de skiljer sig från den traditionella, bekännelsetrogna lutherdomen. Ett viktigt skäl till att jag är bekännelsetrogen lutheran är att de lutherska kyrkorna klart och tydligt lär att vi blir frälsta av nåd allena, genom tron allena. Det är många kyrkor som säger att vi bli frälsta av nåd, genom tro. Men när man tittar närmare på vad de menar med detta, märker man att de ofta i praktiken lär att frälsningen är något slags samarbete mellan Gud och människan. Detta riskerar att leda till en väldigt människocentrerad förkunnelse, där det viktiga är vad människan gör (om hon har omvänt sig tillräckligt, om hon är tillräckligt hängiven, om hon "brinner" tillräckligt för Jesus, etc.). En bekännesetrogen lutheran kan däremot säga att Gud har gjort allt, och att frälsningen är fullbordad i Kristus, och att det finns där för alla som tror.

Ett ytterligare skäl är att de bekännelsetrogna lutheranerna håller fast vid Bibeln, samtidigt som man inte går utöver den. Man skiljer tydligt på vad som är kristen troslära, d.v.s. vad Bibeln klart och tydligt lär, och på vad som är mänsklig filosofi och spekulation. Man får inte blanda in det senare i den kristna trosläran. Tyvärr är det på sätt och vis en "dubbel" trend i många kyrkor, att man går ifrån mer och mer av vad Bibeln lär, samtidigt som man alltmer tar ställning i sådant som Bibeln inte säger något om (t.ex. när frikyrkor vill införa en massa levnadsregler som inte finns i Bibeln, eller när kyrkor på alla håll och kanter gör olika politiska uttalanden, där man talar om hur den världsliga överheten bör utöva sin makt).

Som bekännelsetrogen lutheran menar jag att om vi ställs inför ett teologiskt eller moraliskt problem, måste vi alltid fråga oss om det finns några klara Bibelord som behandlar frågan. Om det finns Bibelord, och dessa ger ett klart besked i frågan, måste vi som kristna acceptera detta, utan att kompromissa. Vi kan inte säga att vissa frågor är "mindre viktiga", och tro att det inte är så viktigt att följa Bibeln i dessa. Den andra sidan av myntet är, att om Bibeln inte ger något klart besked i någon viss fråga, då måste vi låta denna vara en samvetssak för varje enskild kristen, eller vara något som ligger under det världsliga förnuftets område. Kyrkan får inte gå utöver vad Bibeln lär, och tala om hur kristna bör leva och vad de bör tycka och tänka, om det inte har någon klar grund i Bibeln.

Av de kyrkor som kallar sig Lutheraner, är det inte alla som är bekännelsetrogna lutheraner. Svenska kyrkan kallar sig t.ex. för en luthersk kyrka. Men i praktiken är svenska kyrkan en väldigt liberal kyrka, som har övergivit det mesta av den traditionella lutherdomen. Det finns kanske en och annan präst i Svenska kyrkan som fortfarande har en någorlunda sund förkunnelse, men oftast kan man få höra lite vad som helst från Svenska kyrkan. Det bottnar i att man sedan länge övergivit tron på Bibeln som Guds ord, och kyrkans högsta och enda auktoritet och börjat blanda ut det klassiskt kristna budskapet med en massa människoläror.

Lutherska frikyrkan i Uppsala är en bekännelsetrogen luthersk kyrka. Man håller fast vid att hela Bibeln är Guds ord, och att inget får läggas till eller dras ifrån. Man håller också fast vid att de lutherska bekännelseskrifterna utgör en rätt framställning av den lära som finns i Bibeln. Det finns en del andra kyrkor, som kallar också kallar sig bekännelsetrogna lutherska kyrkor. En del av dem har velat göra stridsfrågor av sådant som Bibeln inte säger något om.

Alla bekännelsetrogna lutherska kyrkor lär att Kristi kropp och blod är närvarande i nattvarden, i brödet och vinet. Vi kan veta det, därför att Jesus säger om det bröd han delar ut "Tag och ät! Detta är min kropp" (Matt 26:16), och om vinet: "Ty detta är mitt blod" (Matt. 26:28). Mer än så säger inte Bibeln. Den säger inte när eller hur brödet och vinet blir Kristi kropp och blod. Här vill en del kyrkor vill gå längre än vad Bibeln gör. De menar, att vi måste tro att brödet och vinet blir Jesu kropp och blod därför att, och från den stund, prästen läser nattvardens instiftelseord högmässan. Dessa kyrkor menar i praktiken, att prästen genom sitt läsande agerar som ett slags Kristi ställföreträdare. När prästen upprepar Kristi instiftelseord "detta är min kropp (...) detta är mitt blod", är det enligt dessa kyrkor som om Jesus själv stod där framme vid altaret. En del av dem som företräder den läran, att brödet och vinet blir Jesu kropp och blod i och med att prästen läser instiftelseorden, skulle kanske invända mot en del av mina formuleringar. Men jag menar ändå att de i praktiken ger prästen en roll, som liknar den roll som prästen har i t.ex. den katolska kyrkan. Jag menar, att det inte har någon grund i Bibeln att ge prästen en sådan roll. Det har ingen grund i Bibeln att säga att det är Kristi ord såsom de läses av prästen som gör att brödet och vinet blir Kristi kropp och blod. Vi kan därmed inte heller dra några dogmatiska slutsatser om vid vilken tidpunkt detta under sker, att brödet och vinet blir Kristi kropp och blod. Vissa kyrkor som kallar sig bekännelsetrogna lutherska går helt enkelt för långt här. Vi måste hålla oss till vad Bibeln lär. Vi kan konstatera att vi tar emot Kristi kropp och blod i nattvarden, eftersom Jesus säger så. Några mer detaljerade slutsatser om tidpunkten eller mekanismen för hur detta går till kan vi inte sluta oss till utifrån Bibeln.

En annan fråga där vissa bekännelsetrogna lutherska kyrkor går utöver vad Bibeln lär, är läran om prästämbetet. Enligt Bibeln skall församlingen kalla lämpliga personer till att offentligt, för församlingens räkning, utföra olika uppgifter som predikan, förvaltande av nattvard och dop, undervisning, och annat som hör till församlingens arbete. Bibeln säger att det finns olika typer av ämbeten: Några detaljerade föreskrifter för vilka ämbeten som en församling skall inrätta, och hur de skall utformas, finns inte. Det står ingenstans i Bibeln att det måste vara en och samma person som har hand om alla kyrkliga uppgifter (som predikan, nattvard, liturgi, undervisning, etc.), utan församlingen kan kalla olika personer till att ansvara för olika uppdrag: "Och han gav somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister och somliga till herdar och lärare" En del lutherska grupper vill dock gå ett steg längre en vad Bibeln är. Man menar att det bara finns ett ämbete som församlingen kan inrätta: prästämbetet. Jag kan dock inte finna någon sådan begränsning i Bibeln.

En ytterligare fråga där vissa lutheraner gått längre än Bibeln, är frågan om preventivmedel. När Gud skapade människan till man och till kvinna, och instiftade äktenskapet, gav han uppmaningen att vi skulle vara fruktsamma och föröka oss. (1 Mos. 1:28) Av detta kan vi läsa ut, att barnafödande är ett av syftena med äktenskapet. Några mer detaljerade föreskrifter om hur många barn vi måste ta emot, eller vilka omständigheter som gör att det kan vara berättigat att avstå från barn, finns inte i Bibeln. Det måste därför bli en samvetsfråga för varje kristen. En del kyrkor har sagt, att Bibeln ord om att vi skall vara fruktsamma och föröka oss, innebär att vi måste ta emot så många barn vi kan, och att det krävs någon extraordinär omständighet (som t.ex. att en graviditet utgör en fara för moderns liv) för att det skall vara rätt att avstå från barn. Denna strikta lära har dock inget stöd i Bibeln.

Jag har funnit att Lutherska frikyrkan i Uppsala inte bara håller fast vid allt Bibeln lär, utan även avstår från att gå utöver vad Bibeln lär, genom att t.ex. införa levnadsregler som inte finns i Bibeln. Det gäller att varken dra ifrån eller lägga till, utan hålla sig till vad som står klart i Bibeln.

Bibelcitat i denna text är hämtade från Reformationsbibeln.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkor, kristendom, religion, lutherdom, Lutherska frikyrkan i Uppsala
intressant

Fel på svenska namn?

2011-10-20T15:41:00.000-07:00

Pingsförsamlingen i Märsta skall byta namn - från Harvest Center till Hope Church.

Det är väl i mångt och mycket en smakfråga. Men jag undrar vad det egentligen är för fel på svenska namn? Måste en svenska församling ha ett namn på amerikansk engelska?

Bor det extra många amerikaner i Märsta, eller?

Läs även andra bloggares åsikter om språk, kyrkor, gnäll

Gör upp med statskyrkokramarna i (M)!

2011-10-19T00:58:00.000-07:00

Moderaterna är - jämfört med många av deras systerpartier världen över - ett tämligen liberalt högerparti. Succesivt har det traditionellt konservativa partiet anammat liberala idéer. Ofta har man rentav drivit de liberala idéerna på ett mer konsekvent sätt än Folkpartiet, som är det parti som traditionellt betecknats som det "liberalt" i svensk politik. Något som ligger i linje med denna liberaliserig är att man nyligen beslöt att inte ställa upp i kyrkovalet. Politiska partier skall inte styra i en kyrka. Detta ligger i linje både med traditionell liberal ideologi, och med den lutherska och bibliska tvåregementsläran.

Dock finns det en del traditionellt sinnade som inte helt gillar Moderaternas omdaning. Både när det gäller den aktuella omsvängningen i kyrkopolitiken, och inom andra områden. Bengt-Olof Dike skriver en debattartikel i Dagen, där han kritiserar det aktuella beslutet att inte ställa upp i kyrkovalet. Artikeln sammanfattar rätt bra det som jag tycker är problematiskt med de mer konservativa grupperingarna inom (M), så därför tänkte jag diskutera lite av det han skriver i artikeln.

Bengt-Olof Dike menar att beslutet att inte ställa upp i kyrkovalet "torde ha sitt ursprung i att en yngre, sekulariserad storstadsgeneration". Det är klart, att sekularisering kan vara en bidragande orsak till att folk bli mer och mer kritiska till statskyrkosystemet. (Inom parantes skall sägas att Svenska kyrkan sedan några år inte är en statskyrka på samma sätt som den var tidigare. Men den har fortfarande ett särförhållande jämfört med andra samfund, bl.a. i och med att den regleras av en särskild lag. Jag kommer därför tidvis att omtala svenska kyrkan som en statskyrka, även om det rör sig om ett lite mildare statskyrkosystem än det vi hade tidigare.) Men sekulariserade människor är inte de enda som är eller har varit kritiska till statskyrkosystemet. Många troende kristna, som värnar om kyrkans teologiska integritet, är skeptiska gentemot politisk styrning av kyrkan. Inom stora delar av den traditionella frikyrkorörelsen har det t.ex. funnits ett motstånd mot statskyrkosystemet. Det torde nog rentav vara så, att den extrema teologiska uttunning som skett inom Svenska kyrkan under 1900-talet till stora delar är ett resultat av statskyrkosystemet. Kyrkan har betraktas mer som en samhällsinstitution med uppgift att stå för tradition och högtid, än som just en kristen kyrka med uppgift att föra folk till frälsning.

Jag fortsätter att läsa, och ser att Bengt Olof Dike uppenbarligen är kritisk till den "den krassa och kalla nyliberalismen". Jag tycker det är rätt typiskt hos en del konservativt sinnade, att de ägnar sig åt känslomässiga utfall åt liberaler. Det skulle ju faktiskt kunna vara så, att liberaler helt enkelt har bättre argument för sina ståndpunkter, än vad de konservativa har. Om vi ser på historien de senaste 150 åren, så har liberaler gång på gång dragit det längsta strået i kampen mot de konservativa. Religionsfrihet, allmän rösträtt, frihandel, m.m., är sådant som liberaler ursprungligen stred för i kamp mot de konservativa, och där man sedan vann kampen. Och världen har uppenbarligen inte gått under. I dag är det nog inte ens speciellt många konservativa som på allvar förespråkar att vi skall avskaffa den allmänna rösträtten eller religionsfriheten.

Efter att ha citerat bl.a. ur Moderaternas partiprogram från 1987 som betonar vikten av "Kristna och humanistiska värden", skriver Bengt-Olof Dike: "Trots att den andliga rotlösheten är ännu mer utbredd i dag, är kyrkans uppgift tydligen inte längre viktig." Jag vet inte vilken grund han har för detta påstående. Man kan ju mycket väl tycka att kyrkan har en viktig uppgift, även om man inte tycker att det är politikernas uppgift att tillfredställa människors andliga behov. Från det att X är viktigt, följer det inte att det är politikernas sak att tillhandahålla X. Det är viktigt med bostäder, men det betyder inte att det måste vara politikernas sak att tillhandahålla bostäder. Det är viktigt med mat, men inte heller här betyder det att det måste vara politikernas som ser till att vi blir mätta.

Tvärtom tycks det ofta vara så, att privata, frivilliga eller ideella krafter är bättre på att tillfredsställa våra behov än vad politikerna är. Det gäller nog när det gäller det andliga området, som på så många andra områden. Vi kan kan ju titta på USA, där kyrkor ofta har en mycket starkare ställning i samhället, trots (eller kanske tack vare) att inte har något statskyrkosystem. Kyrkor kan utföra sina uppgifter bäst om det slipper politikernas tvångströja.

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, svenska kyrkan, kyrkopolitik, religion, ideologi, konservatism, liberalism
intressant

Religiös mångfald inget självändamål

2011-10-12T23:26:00.000-07:00

Göran Hägglund och Stefan Attefall från (KD) försvarade nyligen statsbidragen till trossamfunden i en debattartikel i Dagen. En del av argumentationen går ut på att religiös tro har en del positiva aspekter för samhället. Jag citerar:

Den religiösa övertygelsen är också en starkt drivande kraft för sociala insatser.

Det kan ju vara så. Men till att börja med finns det inget som säger att det måste vara kyrkorna såsom kyrkor som ägnar sig åt sociala insatser. Kristna och andra religiösa kan lägga sitt sociala engagemang i "vanliga" välgörenhetsorganisationer. Menar de båda kristdemokraterna kanske att staten skall försöka främja religion som sådan, att det är önskvärt ur statens synvinkel att så många som möjligt blir religiösa, och att det är därför staten bör stödja trossamfunden? Att staten på ett sådant sätt skulle försöka styra människors religions uppfattningar tycker i alla fall jag att är tämligen anstötligt. Jag gissar att rätt många i dagens liberala, sekulariserade samhälle är av samma uppfattning som jag på denna punkt.

Sedan kan man ju diskutera om all religion bara är av godo, ur samhällets perspektiv. Många mer radikala religiösa grupperingar kan ju tvärtom ställa till mycket problem. Med risk för att låta som en kristen västerländsk kulturimperialist vågar jag hävda att fundamentalistiska muslimska grupper är en bidragande bristerna när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanöstern och Nordafrika. Radikala islamister må har en stark religiös övertygelse, men är deras sociala engagemang av godo?

Lite längre ner i debattartikeln jämför man statens stöd till trossamfunden med kulturstöd och presstöd:

Ska då staten ge bidrag till trossamfund? Vi tycker det. När kritikerna hävdar att statsbidragen till trossamfunden ska dras in så är de inkonsekventa. För samtidigt som trossamfunden får dela på några blygsamma tiotals miljoner delar staten ut över sex miljarder kronor till kulturverksamhet.

Presstödet uppgår till flera hundra miljoner kronor. Dessa medel fördelas för att uppmuntra och stödja mångfald. Men mångfalden på det religiösa området anses tydligen av en del som mindre viktigt.

Här finns det en del snurrigheter. Till att börja med kan man ju är ju statsbidrag till kultur och presstöd i sig intressant att diskutera. Om de som t.ex. går på teater eller läser en viss tidning inte vill betala vad det kostar, hur kan man då kräva att alla de som inte gör det skall betala för verksamheterna i fråga? Men detta blir en annan fråga att diskutera.

Nu anser jag att det inte är helt rättvisande att jämföra bidrag till kultur med bidrag till trossamfund. Man kan hävda att det ligger ett allmänintresse i att vissa kulturinstitutioner upprätthålls och bevaras för framtiden. Det kan motivera att staten subventionerar dessa. Ungefär som att staten betalar för olika kollektiva nyttigheter som försvar, polis, domstolar, olika former av infrastruktur, etc. Om ett religiöst samfund skulle bedriva någon form av samhällsnyttig verksamhet, t.ex. en skola, får man ge bidrag till denna på samma grunder som man ger bidrag till andra skolor (om man t.ex. uppfyller läroplaner etc.) Däremot är det en annan sak, och enligt mig helt förkastligt, att staten ger bidrag till samfunden såsom samfund, för att de skall kunna bedriva religiös verksamhet.

Det verkar finnas ett slags underförstådd tanke i debattartikeln, att religiös (och annan mångfald) skulle vara ett mål i sig. Ungefär som att samhället skulle bli kulturellt rikare av att vissa människor var muslimer, andra var hinduer, ytterligare andra var konfucianer, etc. Jag kan helt enkelt inte köpa detta. Jag har svårt att se att någon traditionellt kristen skulle kunna göra det. Religion handlar ju faktiskt om sanning. En kristen är kristen, därför att denna kommit fram till att kristendomen är sann. Inte för att det är en del av ens kulturella identitet eller något. Andra religioner än kristendomen är falska. Hur kan det vara ett självändamål att vissa människor tillhör falska religioner?

Genom statens bidrag till trossamfunden tvingas jag att stödja falska religioner. Jag har svårt att se hur traditionellt kristna kan gå med på detta.. Vad som gör mig extra upprörd är att partiet som sägs företräda någon form av "kristna värderingar" går ut och försvarar denna ordning.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, politik, ideologi, kristdemokraterna
intressant

Kan du säga xłp̓x̣ʷłtłpłłskʷc̓?

2011-10-10T14:29:00.001-07:00

Nuxálk är namnet på ett av de många språk som traditionellt talats av urbefolkningen i British Columbia i Kanada. Nuxálk tillhör de s.k. salishspråken, som talats av urbefolkningsgrupper i nordvästra USA och västra Kanada. De flesta salishspråk har antingen utrotats, eller är starkt utrotningshotade, i och med att allt fler talare gått över till engelska. Än i dag finns det dock mindre grupper som behärskar vissa av språken, bland annat nuxálk.

Något som är karaktäristiskt för nuxálk och andra salishspråk är de smått fantastiska konsonantklustren. I svenskan, och i många andra språk, måste alla ord innehålla vokaler. Ord som innehåller bara konsonanter förekommer inte i svenskan. Svenskan har rätt generösa regler för hur många konsonanter som kan förekomma i följd. Att ord kan börja på tre konsonanter - som strand - är mer än vad väldigt många språk tillåter. Inte så få språk tillåter inga mer avancerade stavelser än en konsonant, följd av en vokal. Exempel på sådana språk är de polynesiska språken, vilket märks i geografiska namn: Ta-hi-ti, Sa-mo-a, Tu-va-lu.

Det finns dock språk som tillåter mer avancerade konsonantkluster än svenskan. Georgiskan är ett sådant, vilket märks i namnet på huvudstade, Tblisisi. Vi behöver inte lämna Europa för att hitta språk som tillåter ord utan vokaler. I tjeckiskan har vi ord som vlk (varg). Just konsonanten l tillhör en särskild grupp konsonanter, som har en lite mer "vokalisk" kvalitet än andra konsonanter. I detta fall skulle man kunna säga att l agerar lite som en vokal.

Det finns språk som är betydligt mer "extrema" än så. Nuxálk, och en del andra språk som traditionellt talats på den amerikanska/kanadensiska västkusten, skulle kunna sägas vara de polynesiska språkens raka motsats när det gäller konsonantanvändning. I Nuxálk kan man finna ord med ett 2-siffrigt antal konsonanter, men utan en enda vokal. Vad sägs om:

xłp̓x̣ʷłtłpłłskʷc̓

Det betyder ungefär "han hade en hönsbärsplanta i sin ägo". Lite förenklat kan man säga att det uttalas ungefär som det stavas; i alla fall för dem som är bekanta med fonetisk skrift. Ordet ter sig konstigt i svenska öron inte bara för att det har så många konsonanter efter varandra, utan även för att det innehåller flera konsonanter som över huvud taget inte finns i svenskan. Vi kan väl gå igenom dem, en efter en.

< x > är vad fonetiker kallar en velar frikativa. På vanligt svenska skulle vi väl närmast säga att det är ungefär som ett tyskt asch-ljud. Det får väl sägas vare ett förhållandevis "normalt" ljud, för oss svenskar. Håll i er, för det blir snabbt "värre".

< ł > står för en tonlös lateral frikativa. För många svenskar torde detta vara ett tämligen obekant ljud, men det förekommer bl.a. i walesiskan (där det skrivs som ett dubbel-l, ll). Som en första approximation skulle man väl kunna säga att det låter som en blandning mellan s och l. L-ljudet karaktäriseras av att luften strömmar ut ur munnen vid sidorna av tungan, istället för rakt över den, som i de flesta andra konsonanter. Detta gäller även för ł. Skillnaden gentemot ett vanligt l, är dels att tungan vid ł är i en högre position, dels att ł är en tonlös konsonant. Stämbanden, som vibrerar vid ett vanligt l, gör det inte vid ł. Alternativt skulle man kunna säga att ł är ungefär som ett s. Fast istället för att luften strömmar över tungan, låter man luften strömma vid sidan av den, som vid ett l.

< p̓ > är ett ejektivt p. Vad menas med detta? Ejektivor är ett sags konsonanter, som förekommer i en hel del av jordens språk. Dock är de sällsynta i vår närmaste omgivning. (Jag tror att de "närmsta" språken som använder ejektivor finns Kaukasien). Man kan säga, att ejektivor är varianter av de vanliga klusilerna ("stopp-konsonanterna") p, t, och k. Ett vanligt p bildas genom att man för en kort tid stänger igen munnen. Man gör en avspärrning vid läpparna, varvid en kort period av tystnad uppstår. Därefter öppnas munnen, varvid en liten "puff" med luft pressas ut och ger upphov till vad vi uppfattar som ett p-ljud.

När man uttalar ett ejektivt p, börjar man med att sluta glottis (ungefär som när man håller andan). Sedan försöker man bäst man kan att uttala ett vanligt p, men bara med den luft som finns i munnen. Det gäller att så att säga "pressa" fram den luft som finns i munnen. Resultatet, om man lyckas, blir som en liten "knall".

Nästa bokstav, < x̣ʷ> är även det något som påminner ett tyskt asch-ljud. Det uttalas rätt långt bak i munnen, och det lilla upphöjda w-et visar att det är frågan om ett läpprundat ljud. Det vill säga, det skall uttalas med läpparna rundade. I de allra flesta språk skiljer man mellan rundade och orundade vokaler. I svenskan är i, e, a och ä rundade vokaler, medan y, ö, å, o och u är orundade. Man kan märka att läpparna är formade på ett lite annat, mer rundat sätt i den senare gruppen av vokaler. Rundningen ger en lite annorlunda klang åt vokalerna. (Testa att säga e och ö - dessa vokaler är lika i alla avseenden, förutom att ö är rundad.) I vissa språk, däribland nuxálk, skiljer man även mellan rundade och orundade konsonanter. Rundningen, tillsammans med artikuleringen långa bak i munnen, ger < x̣ʷ > en dov och "mörk" klang.

< ł > - samma ljud som ovan.

< t > - ungefär som ett svenskt t. Äntligen ett bekant ljud...

< ł > - återigen.

< p > som ett svenskt p.

< łł > en lång variant av ovanstående < ł >. Låter likadant, fast man drar ut det lite längre, ungefär som att vi i svenskan skiljer mellan långa och korta vokaler.

< s > Ännu ett bekant ljud.

< kʷ > Som ett svenskt t, med den skillnaden att det är rundad. Läpparna är i en rundad position, se ovan.

< c̓ > Slutligen ett ljud som kräver lite förklaring. Det är en ejektiv alveolar affrikativa. En alveolar affrikativa kan sägas vara ett t som glider över i ett s. Ungefär som i pizza. (Fast i vissa språk är det en skillnad om det är två ljud, ett t och ett s, eller om det är ett ljud, ts, där t:et glider över i s:et, på ett sätt som gör att de är att betrakta som ett enda ljud). Liksom < p̓ > är det en ejektiva. För att uttala detta ljud, måste man stänga glottis (ungefär som när man håller andan), och sedan försöka uttala ett ts genom att pressa ut den luft som finns i munnen.

Då var det bara att öva...

Läs även andra bloggares åsikter om språk, fonetik, konsonanter, lingvistik
intressant

Konspirationsteorier och Kinapuffar

2011-09-27T01:10:00.000-07:00

Först skulle jag vilja tipsa om Krister Renards artikel om konspirationsteorier. Jag vill minnas att jag själv bloggade lite om ämnet för ett tag sedan under den talande rubriken "Konspirationsteorier är pseudovetenskapligt trams".

Så var det dags för dagens huvudsakliga bloggämne. Som ni kanske märkt, har Kinapuffar blivit aktuella de senaste dagarna, då den lilla tecknade kinesiska flickan på förpackningen av vissa tydligen anses förmedla stereotypa bilder av asiater. Se bland annat detta utdrag ur SVT:s Agenda, som sändes i söndags:

I inslaget är det alltså en liberal debattör som debatterar med en man från projektet "Levande historia". Den liberala debattören tycker att hela historien och debatten kring den tecknade kinesen på Kinapuffsförpackningen är en pseudodiskussion. Mannen från "Levande historia" tycker däremot att det är en viktigt debatt; vi måste enligt honom göra oss av med olika vardagsrasistiska stereotyper. Ett par saker skulle jag vilja kommentera:

(1) Jag tycker som många andra att det är helt uppåt väggarna att det är enskilda personers subjektiva känsla som är avgörande för om de skall betraktas som "kränkta" eller inte. Folk kan ju bli kränkta av vad som helst; om vi låter de mest lättkränkta sätta nivån för vad som får sägas och uttryckas, finns det ju, som den liberala debattören i SVT-inslaget påpekar, snart inte mycket yttrandefrihet kvar. Jag kan komma ifrån tanken att "kränkthet" ibland låter lite inlärt...

(2) Mannen från "Levande historia" säger vid ett tillfälle "språkets makt över tanken är ju gigantisk". Vad jag vet, är förhållandet mellan språk och tanke synnerligen kontroversiell inom lingvistik och närliggande vetenskaper. (Idén att "tanken styr språket" tas bl.a. upp som en myt av Mikael Parkvall i boken "Lagom finns bara i Sverige - och andra myter om språk". Blir folk verkligen
rasister av att läsa om Pippi Långstrumps pappas som var "negerkung"? Det är tragiskt om folk från Asien (eller andra delar av världen) får höra tillmälen baserade på etniska karaktäristika. Men beror detta verkligen på att det finns en stiliserad teckning på Kinapufförpackningarna? Man kan inte bara utgå från att så är fallet, man måste undersöka hur världen är beskaffad. Det är förstås tveksamt om det över huvud taget är statens uppgift att bedriva opinionsbildning (genom projekt som "Levande historia"). Men om staten nu gör det, är det minsta man kan begära att man har ordentligt med vetenskaplig evidens för de ståndpunkter man vill få medborgarna att omfatta.

Läs även andra bloggares åsikter om politisk korrekthet, konspirationsteorier, samhälle, yttrandefrihet
intressant

Lite personliga projekt...

2011-09-25T06:25:00.000-07:00

Jag har börjar jobba lite med hemsidan igen. Som ni kanske känner till har jag förutom denna blogg även en hemsida - kennethnyman.com. Det varierar lite vad jag sysslar mest med. Ibland jobbar jag mycket med hemsidan, ibland med bloggen.

Nu har jag lagt ut ett par texter om förhållandet mellan religion och moral: Gud och moralen - tre synsätt och John E. Hares teistiska moralfilosofi.

Jag håller just nu på och arbetar med en text om Humes religionsfilosofi, såsom den kommer till utryck i hans kända verk Dialoger om naturlig religion. Det är meningen att den skall läggas ut på hemsidan. Någon gång i alla fall.

Kan islam förenas med marknadsekonomi?

2011-09-19T02:12:00.000-07:00

Kommer en demokratisering av Mellanöstern och Nordafrika att leda till marknadsekonomi och ekonomiskt välstånd? Det är inte säkert, skriver ett par företrädare för tankesmedjan Frivärld på Brännpunkt. Arabvärlden har nämligen, enligt artikelförfattarna, ytterst lite erfarenhet av marknadsekonomi. Och den erfarenhet man har, kommer från några tämligen hastigt och illa genomförda reformer. Dessutom nämns i förbifarten ytterligare en faktor:

Förutom de allmänt dåliga eller obefintliga erfarenheterna av en fri marknad, har mötet med det moderna, kapitalistiska systemet dessutom kolliderat med en traditionell, muslimsk livsstil. Med 1930-talets upptäckt av olja i den Arabiska gulfen etablerades det moderna kapitalistiska systemet i området. Lokalt uppfattade många de nya influenserna som direkt oförenliga med islams påbud.

Artikelförfattarna skriver inte så mycket mer om just islams och den islamiska kulturen roll för accepterandet eller icke-accepterande av marknadsekonomi. Men jag tycker det vore synnerligen intressant att ta upp denna fråga för vidare diskussion. Det man i första hand tänker på är kanske ränteförbudet. Kan man bygga upp moderna finansiella institutioner, utan ränta? Nu tycks det som om man kommit på sätt att gå runt detta problem på. En lösning, som jag hört om, är att om man t.ex. skall köpa ett hus, så köper banken huset, för att sedan hyra ut det åt en. Skillnaden gentemot det vi i väst kallar för "ränta" torde i många fall bli rent semantisk.

En mer grundläggande fråga, bortom de rent praktiska problemen, är vilken typ av ekonomiskt tänkande som ligger bakom ränteförbudet. Skulle den moderna nationalekonomin som vetenskap kunna ha uppstått i den muslimska världen? Eller hade den stämplats som en hädelse?

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, islam, ideologi, mellanöstern

Riktade skattesänkningar som förtäckta bidrag

2011-09-17T01:56:00.001-07:00

Borgerliga politiker och debattörer brukar ofta vilja sänka skatten. Exakt hur mycket kan variera, beroende på hur långt åt höger man står. Men de flesta borgerliga torde i alla fall vara av den uppfattningen, att det svenska skattetrycket ligger i överkant, och att det i varje fall inte bör bli så mycket högre. Den andra sidan av skattesänkningar, är att en del av de uppgifter som i dag sköts av staten i högre utsträckning kommer att få skötas av privata aktörer. I Sverige, och många andra länder, har den huvudsakliga politiska skiljelinjen varit ekonomisk. Å ena sidan har vi haft en "höger", som förespråkat lägre skatter, och samtidigt lägre offentliga utgifter, och å andra sidan en "vänster", som förespråkar högre offentliga utgifter, och för detta ändamål även accepterat ett högre skattetryck.

Men vad menar vi egentligen med en "skattesänkning"? Eller en offentlig "utgiftsökning"? Frågan är lite mer komplicerad än vad som kan tyckas vid en första anblick.

Ponera att staten vill främja konsumtionen av julmust. Kanske för att stärka svenska traditioner gentemot den amerikanska läskimperialismen. Det finns olika sätt man kan gå tillväga på:

(1) Staten subventionerar julmust.
(2) Folk får dra av i deklarationen för sin julmustkonsumtion.

Det finns även ett lite mer drastiskt alternativ:

(3) Staten stiftar en lag som tvingar alla att dricka en viss mängd julmust (allmän mustplikt).

Åtminstone (1) och (2) har samma nettoeffekter ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det är snarast en teknisk fråga, en formalitet, om man åtgärden ifråga utformas som ett skatteavdrag eller som ett bidrag.

Som en generell princip, kan man säga att riktade skatteavdrag är en form av förtäckta bidrag. Det kan vara något att ha i åtanke när regeringen lanserar det femtielfte jobbskatteavdraget. Om staten sänker skatten för företag i vissa utvalda branscher, måste andra företag dra en relativt större börda när det gäller att finansiera de gemensamma, kollektiva nyttigheterna i samhället. Precis som ett bidrag, fungerar en riktad skattesänkning som ett sätt för staten att styra medborgarnas konsumtion i en viss riktning.

Det finns en risk att borgerliga politiker och debattörer blir alltför fokuserade på skattesänkingar i den snäva, tekniska bemärkelsen. Man fokuserar på hur högt skattetrycket är, räknat i procent i BNP, istället för att tänka på nettoeffekterna för samhällsekonomin. Om vi börjar tänka i termer av nettoeffekter, istället för i tekniska procentsatser, kanske vi måste ta och ompröva vad som är borgerlig politik i en del frågor.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, skatter, ideologi, liberalism
intressant

Bör skattebetalarna subventionera kollektivtrafiken?

2011-08-31T10:37:00.000-07:00

SL-kortet skall bli dyrare. Vilket, som man kunnat förvänta sig, givit upphov till protester. Självklart vill ingen betala mer än nödvändigt. Men om inte ser till egenintresset, utan frågar efter vad som är rätt, bör skattebetalarna subventionera kollektivtrafiken?

Nu kostar det ju faktiskt pengar att hålla på och transportera människor mellan olika platser. Antingen kan de människor som reser betala för sig, eller så kommer kostnaden att drabba dem som inte reser så ofta. Det rimliga är att priset för att åka med buss eller tunnelbana (eller andra transportmedel) motsvarar de faktiska kostnaderna för att upprätthålla dessa transportmedel. Om staten eller kommunen subventionerar persontransporter, minskar man incitamenten för människor att utveckla mer kostnadseffektiva sätt att interagera med varandra på.

Om det skulle visa sig att det är för dyrt att åka kollektivt, finns det ofta möjlighet att resa mer sällan, och se till att man utför fler ärenden på samma gång. Man kan också i ökad utsträckning utnyttja tjänster och service i närområdet. Slutligen kan man använda sig av de möjligheter till kommunikation på distans, som den moderna tekniken i form av internet och telefoni i olika former erbjuder. Om skattebetalarna pumpar in pengar i resurskrävande persontransporter, missgynnar man denna nya teknologiska utveckling.

Har jag fel? Finns det rationella skäl till att skattebetalarna bör subventionera persontransporter?

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, politik, kollektivtrafik, SL
intressant

Behövs alla gymnasieprogram?

2011-08-31T01:48:00.000-07:00

Många elever väljer fel gymnasieprogram, enligt en notis i SvD. Detta får till följda av att de byter program under studiernas gång. Vilket i sin tur kan få till konsekvens att studierna tar längre tid än de skulle behöva göra.

Detta är knappast något som förvånar mig. Vi har fått en explosion av olika program på sistone. Tiden då real- och latinlinjerna var de alternativ som fanns är sedan länge förbi. I dag finns det gymnasieprogram för allt mellan himmel och jord och lite till. Med alla fördelar som konkurrens och valfrihet medför, finns det även en baksida. När man är i 15-årsåldern (då de flesta väljer gymnasieinriktning) tror jag att man ofta är ganska omogen. En del kan ha planer utstakade, det är sant. Men andra är rätt ambivalenta. Ena dagen vill det en sak, andra dagen en annan sak. Det är lätt att man låter sig lockas av skolor och program med "trendiga" inriktningar.

Jag kommer ihåg när jag skulle börja på gymnasiet. Det var på 90-talet, strax efter den senaste stora reformen. Nej förresten, den näst senaste, eller den tredje senaste... Eller, skall de inte göra om gymnasiet igen? Då blir det den fjärde senaste, eller kanske femte... Nåja... Det var precis när man hade börjat kalla de gamla linjerna för "program". Man hade bl.a. inrättat ett "medieprogram". Stereotyperna sade att det lockade till sig aningslösa tonåringar som trodde att de skulle komma ut som programledare i ZTV. Folk som var kritiska till programmet tyckte att man lika gärna läsa något klassiskt program, som det naturvetenskapliga. Det gav mer allmänbildning, vilket skulle löna sig på sikt.

Enligt notisen i SvD vill skolverket se bättre studie- och yrkesvägledning för att elever skall välja rätt. Detta kan ju aldrig skada Men jag tror man måste syna en del gymnasieprogram lite närmare i sömmarna. Är det fråga om program, som fyller en verklig funktion? Ger de kompetens som är nödvändig för att klara av vissa yrken? Eller som behövs för att man skall vara behörig till vissa högre utbildningar? Eller är det kanske så, att en del av de program som finns på marknaden snarast har som funktion att locka till sig så många elever som möjligt till vissa skolor? Dessa frågor borde man alltid ställa sig när man hittar på ett nytt gymnasieprogram.

Jag är inte så insatt i de rent yrkesförberedande programmen. Men när det gäller de studieförberedande programmet, ger (vad jag vet) det naturvetenskapliga programmet behörighet till i stort sett all tänkbar högre utbildning. Redan här kan man ju alltså fråga sig, om det behövs några ytterligare program. Om folk väljer det naturvetenskapliga programmet, är ju risken att de skulle ha varit fel minimal, eftersom alla vägar är öppna. Det samhällsvetenskapliga programmet ge tillträde till de flesta högre utbildningar inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga fältet, inkluderande bl.a. juridik, ekonomi, m.m. Däremot ger det inte tillträde till de flesta tekniska eller naturvetenskapliga utbildningar. För att komma in på dessa, måste en person som läst samhällsvetenskapligt program komplettera med ett naturvetenskapligt basår (eller något motsvarande). Jag har aldrig riktigt fått något svar på vad det samhällsvetenskapliga programmet ger istället. Det är som ett halvt naturvetenskapligt program. De som väljer att läsa det samhällsvetenskapligt programmet väljer bort en del av den kompetens som det naturvetenskapliga programmet ger, men vad får de istället?

Och sedan skall vi inte tala om program som heter något med "media", "design", "kultur", eller vad det nu må vara.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, gymnasiet, skola, skolpolitik

Avskaffa socialbidraget!

2011-08-30T04:35:00.001-07:00

Som en hel del andra har jag efter avslutade studier haft en del svårigheter med att ta mig in på den reglerade svenska arbetsmarknaden. Då jag inte omfattats av någon av facket kontrollerad a-kassa, har jag blivit tvungen att för min försörjnings skull uppsöka det lokala socialkontoret. Jag upphör aldrig att förvånas över hur trögt, långsamt, byråkratiskt och krångligt våra myndigheter och offentliga inrättningar arbetar, och socialtjänsten har sannerligen inte varit något undantag Jag får säkerligen anledning att återkomma till detta ämne i framtiden där jag är upp konkreta fall av schabblande från olika håll.

I det här inlägget tänkte jag ta upp de mer principiella frågorna kring socialbidraget (försörjningsstödet, eller vilken neologism man nu föredrar), dess utformning och existensberättigande. Jag menar, att som socialbidraget är utformat i dag, är det väldigt orättvist. Detta eftersom det är ett behovsprövat stöd. Behovsprövade stöd är orättvisa, eftersom de straffar dem som anstränger sig för att klara sig utan stöd, t.ex. genom att på förhand lägga undan pengar för sämre tider.

Anta att vi har två personer. Pelle och Kalle, som har samma arbete. Pelle lever snålt, och lägger undan pengar för att han skall klara sig om tiderna skulle bli sämre. Kalle däremot, festar upp varenda slant och är följdaktligen pank mot slutet av månaden. Anta nu att både Pelle och Kalle blir arbetslösa. De går båda ner till socialkontoret för att ansöka om försörjningsstöd. Om jag har förstått de svenska sociabidradssystemet rätt, kommer Kalle att få bidrag, men inte Pelle. Eftersom Pelle har en massa sparade pengar, måste han först göra av med dessa. Kalle däremot, är som vanligt pank efter att ha festat upp vartenda öre, och han kan därmed få stöd.

Nettoeffekten blir ju i detta fall densamma som om skattebetalarna hade betalat för Kalles festande! Jag har lite svårt att se det rättvisa i detta.

Jag fick själv erfara denna orättvisa. 2008 arbetade jag ungefär ett halvår på Island. När jag kom hem till Sverige igen, hade jag en hel den sparade pengar, som jag kunde leva på. Jag hade levt snålt, och på så sätt kunna lägga undan en buffert. Därmed kunde jag inte söka försörjningsstöd. Hade jag däremot festat upp alla pengarna, då hade jag kunnat liva in på socialkontoret och kvitterat ut mitt bidrag.

(De som fortfarande tycker att vi har en fantastiskt bra och rättvis välfärdsstat i Sverige, påpekar kanske att vi har a-kassa för dem som arbetar. Men det knappa halvår jag arbetade var precis under arbetskravet på sex månader, och dessutom var det ändå en massa krångel när man skall samordna olika länders a-kassor.)

Behovsprövade bidragssystem kan marknadsföras som ett sätt att hushålla med skattebetalarnas resurser, i och med att man bara ger till de allra mest behövande. Men detta är egentligen ett trixande med siffror. Om man ser till nettoeffekterna, har behovsprövade bidragssystem ofta samma effekter som höga skatter, nämligen att man missgynnar arbete, sparande och allmän skötsamhet.

Därför föreslår jag att det nuvarande systemet med behovsprövade socialbidrag avskaffas. Istället borde man gå mot någon form av nationell grundtrygghet. Målet borde vara, att så många som möjligt av statens och kommunernas bidrag och socialförsäkringar i ett enda system. Det borde garantera alla en bastrygghet. Sedan kan man låta dem som vill ha mera trygghet spara privat, eller köpa tilläggsförsäkringar, utan att straffas för detta. Att ersätta socialbidraget med en allmän a-kassa, är ett steg på vägen mot en nationell grundtrygghet.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, ideologi, rättvisa, bidrag, socialbidrag, välfärd
intressant

Klokt att se upp med "andeledda" pastorer.

2011-08-17T01:40:00.001-07:00

Världen Idag skriver om en ny bok om pingsrörelsens historia. Det tycks som om bokens författare vill värna om pingsrörelsens traditionella sätt att arbeta, i fria församlingar som tänks vara ledda av "Anden", och vänder sig emot moderna tendenser som samfundsbildning ökat inslag av akademisk teologi. Det är denna traditionella "pingstinställning" jag tänkte ta upp i detta inlägg. Inte så mycket boken i sig, som jag inte har läst, eller ens själva recensionen, utan själva inställningen, som många säkert känner igen sedan tidigare.

Det finns ingenting i Bibeln som säger att den kristna kyrkan måste vara organiserad på ett visst sätt. Man kan ha fria församlingar. Man kan också överlåta vissa av församlingarnas funktioner till samfund. Ingen av ordningarna är vare sig befalld eller förbjuden i Bibeln. Om man vill göra den ena eller en andra ordningen till ett absolut krav, har man infört ett eget bud, som inte finns i Bibeln.

I detta läge kanske någon säger, att de församlingar vi möter i Nya testamentet alla är fristående. Men även om det skulle vara så, kan man inte göra ett allmänt bud av detta. Det vore att göra en lära utifrån ett exempel, vilket är klart felaktigt.

Likaså bör vi vara kritiska när folk säger sig vara ledda av "Anden". Hur vet man egentligen vad som är av "Anden", och vad som är ens egna infall? Hur man än vrider och vänder på det, måste någon felbar människa tolka vad "Anden" vill. Det tycks som om en stor tilltro till privata "Ande"-uppenbarelser leder till en godtrogenhet i församlingen. Uppenbart obiblisk förkunnelse (som florerat bl.a. inom den s.k. trosrörelsen) får stå oemotsagd. Det anses inte riktigt passande att kritisera en "andesmord" förkunnare.

I värsta fall kan en församling med stor betoning på direkta andeuppenbarelser utvecklas mer och mer till en sekt. Något sådant verkade ha skett i Knutby. När folk är tillräckligt övertygade om att pastorerna står i direktkontakt med Gud, verkar det som om normala förnuftsmekanismer sätts ur spel.

Jag har stundom slagits av den godtrogenhet som verkar finnas i vissa frikyrkliga kretsar. "Tänk om pastorn har fel..." Den tanken verkar nästan inte kunna tänkas. Folk är så benhårt övertygade om att pastorn står i direktkontakt med Gud. Med ett normalt kritiskt tänkande, måste man alltid ta med i beräkningarna, att det man tidigare varit övertygad om, kan visa sig vara fel. När detta sätts ur spel, finns det skäl att vara orolig.

Den enda säkra källan till kunskap om vad Gud vill, har vi i Bibeln. Allt annat är felbara människors tankar, och måste behandlas därefter. En kyrkas organisation bör rimligen vara utformad med detta i åtanke. Det kan visa sig, att den omtyckte pastorn visar sig vara en bedragare. Precis som i det världsliga regementet, kan det vara lämpligt med kontrollinstanser, som kan pröva pastorernas förkunnelse, och som hindrar att allt för mycket fokus hamnar på några enskilda, karismatiska ("andesmorda") ledare.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkor, pingströrelsen, kristendom, sekter
Intressant

Rätt eller fel med sabbat?

2011-08-12T03:58:00.001-07:00

Dagen rapporterar om den växande trenden bland kristna att fira sabbat. D.v.s., att man firar lördagen som helig dag, eller som vilodag. I Uppsala skall det finnas åtminstone fem eller sex sabbatsfirande grupper.

Hur skall man förhålla sig detta fenomen? TIll att börja med skall vi vara på det klara med, att i det nya förbundet är ingen specifik dag befalld som gudstjänstdag. Det är en fri sak, om vi vill fira gudstjänst på lördagen, söndagen eller någon annan dag. Att folk väljer att samlas till andakt en lördag kan knappast sägas vara något fel i sig.

Det man måste titta på, är motiven till varför man väljer att helga lördagen. Om man vill göra det till ett bud, som gäller än i dag, att sabbaten skall hållas, som t.ex. sjundedagsadventisterna gör, då har man gått utöver vad Bibeln lär. Kyrkan måste ta avstånd från sådant. Jag skulle även säga, att om man tror sig stå närmare Gud genom att hålla sabbaten, eller om man betraktar andra kristna som lite ljummare än man själv, så borde man ta sig en funderare över vad man håller på med.

Av dem som kommer till tals i Dagens artikel verkar ingen rätt ut vilja göra sabbatshållandet till ett bud, eller klart fördöma andra kristna. Men jag tycker ändå att de på vissa ställer formulerar sig på ett lite olyckligt sätt. Som om man hade återupprättat något, som kyrkan skulle ha tappat.

Mot slutet av artiklen är det en som gör en synnerligen olycklig jämförelse med Luther och reformationen:

Då hade kyrkan gjort på samma sätt i 1500 år. Hade jag levt då hoppas jag att jag också hade vågat säga ifrån. Jag tror att Gud kan upprätta sin kyrka i olika steg.

Det är en milsvid skillnad mellan reformationen och det dagens sabbatsfirare gör. Reformationen berörde centrala läromässiga fårgor, som rättfärdiggörelsen och synen på Bibeln. Om gudstjänsten skall hållas på lördagen eller söndagen är en fri sak, som Bibeln inte säger något om. Om man menar att kyrkans traditionella gudstjänstfiradnde på söndagen skulle vara ett lika allvarligt avsteg från Bibeln som den katolska kyrkans fördunklande av rättfärdiggörelsen, då är inne i lagiskhetens träsk.

Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, teologi, kyrkor, sabbat, religion
intressant

Varning för osunda kyrkor!

2011-08-01T11:13:00.001-07:00

Jag kan rekommendera denna insändare i Dagen: "Checklista som kan avslöja osund kristen förkunnelse". Man kan använda den för att avgöra om en kristen församling är på väg att spåra ur och lämna den klassiska kristna tron. En stark fokusering på ledaren, fokusering på pengar, slutenhet och bristande insyn, etc. är några punkter på listan.

Det intressanta är att en av kommentarerna till insändaren menar att den i själva verket är ett förtäckt angrepp på Livets Ord. Även om Livets Ord inte nämns uttryckligen i insändaren, så består checklistan av sådant som man brukar beskylla Livets Ord för. Någon besvarar den kommentaren, och menar att om checklistan verkligen stämmer på Livets Ord, finns det anledning att vara orolig

Jag tycker inte man skall sticka under stol med att det finns en hel del som är problematiskt i Livets Ord och en del liknande, framför allt karismatiska, kristna församlingar. Det måste påpekas, att det har förts fram en hel del orättvis kritik mot Livets Ord. Man skall definitivt inte tro på allt som sensationslystna journalister säger om församlingen. Men det finns faktiskt en hel del kritik som kan riktas mot Livets Ord (och även en del andra kristna församlingar) från ett traditionellt kristet perspektiv. Framför allt när det gäller fokuseringen kring starka och karismatiska ledare, och att man har haft en del tveksamma inslag i läran, som avvikit från traditionell kristendom.

Det tycks vara så, att en färgstark förkunnare ofta kan uppvisa goda resultat - på kort sikt. Han/hon kan entusiasmera folk, och locka stora skaror till sig. Det händer saker där den färgstarke förkunnaren drar fram. I en sådan situation kan formella strukturer som samfund och församlingsstämmor lätt uppfattas som hinder. Men på lite längre sikt finns alltid risken att maktfullkomligheten tar överhanden. I kristna sammanhang som överallt annars.

Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, religion, kyrkor, sekter
intressant

Lika goda kålsupare?

2011-07-28T23:21:00.000-07:00

De fruktansvärda dåden i Norge har dominerat nyhetsflödet den senaste tiden. Gärningsmannen visade ju sig vara etnisk norrman, åtminstine till namnet kristen och skall haft kopplingar till invandringskritiska grupper på den politiska högerkanten. Detta har förstås varit mumma för många av mångkulturens företrädare. Äntligen har vi fått det bevisat, att det inte bara är muslimer som är kapabla till terrordåd. Vi är minsann lika goda kålsupare allihop. En genomgång av några av de senaste dagarnas tidningsrubriker ger en fingervisning om hur debatten går i stora delar av det offentliga Sverige: Ingen förväntar sig att kyrkan ska ta avstånd (Nåja, för att vara på den säkra sidan tycks det ändå som om kyrkor har tagit avstånd.) Om galningen hetat Ali hade våra politiker inte varit så sansade. Många tycks vara av åsikten att s.k. "homofobi" gör att v i västerlandet i är extra misstänksamma mot muslimer. (I själva verket är det ju i många sammanhang mycket känsligare att kritisera islam än att kritisera kristendomen. Kritisera islam, och du blir betraktad som en ond islamofob och rasist. Kritisera kristendomen, och du blir hyllad som en hjälte av kultureliten. Och friheten för muslimer att utöva sin tro i västerlandet är generellt mycket större än för kristna att utöva sin tro i många muslimska länder. Tanken att just muslimer skulle vara särskilt utsatta är minst sagt snurrig.)

Det är dock en del saker vi bör betänka innan vi ansluter oss till den mångkulturella tesen om alla kulturers godhet och jämlikhet. I västerländska sammanhang är terrordåd likt det i Norge, eller det i Oklahoma City för ett antal år sedan, extraordinära händelser. Människor har svårt att greppa det som hänt. I andra delar av världen är de närmast vardagsmat. Många reagerar väl knappt längre över bombattentat i länder som Pakistan, Irak och andra delar av Mellanöstern. Stödet för Usama bin Ladin har i många viktiga muslimska länder uppgått till 10-tals procent av befolkningen (se ledarkommentar i SvD).

Så, kan ni föreställa er ett scenario där en tredjedel, eller kanske hälften eller ännu fler av norrmännen sade sig hysa förtroende för en person som Anders Behring Breivik? Där folk dansde på gatorna för att fira terrordåd? Eller där de lärde förklarade att det är rimligt med dödsstraff för den som får för sig att byta religion? Då kunde jag gå med på att den västerländska, liberala kulturen inte är ett dugg bättre än andra kulturer.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, islam, islamofobi, terrorism
intressant

Om "bör" och "är"

2011-07-19T09:38:00.000-07:00

Kan man härleda ett "bör" från ett "är"? Kan man utifrån en rent objektiv eller "vetenskaplig" beskrivning av verkligheten, sluta sig till vad som är rätt och fel, eller gott och ont? Om detta tvista de lärde. Nyligen skrev den relativt välkände kristne bloggaren och debattören Krister Renard ett blogginlägg ("Godhet på vetenskapens grund") där han kom in på denna fråga:

Vetenskap handlar, som jag påpekat i tidigare bloggar, om det som ”är” (vetenskapen beskriver och förklarar den fysiska verkligheten) medan moral handlar om hur det ”bör” vara. Och ”är” kan aldrig bli ”bör”, hur många och hur sofistikerade logiska operationer man än gör. Mellan ”är” och ”bör” finns en avgrund som inte kan överbryggas med logikens eller vetenskapens hjälp.

Blogginlägget handlade egentligen om ett utspel från Göran Hägglund, där denne skall ha menat att man borde lyssna på den "medicinska expertisen" när man utformar abortlagstiftningen. Detta vänder sig tydligen Krister Renard emot, och menar att vetenskapen absolut inte kan säga något om rätt eller fel. Moralen tycks ligga i en helt egen sfär, enligt Renard.

Men har Krister Renard rätt i frågan? Kan vetenskapen ha något att bidra med i moraliska resonemang? Frågan är komplicerad.
Det är en princip, som ibland tillskrivs David Hume, att man inte kan sluta sig från ett "är" till ett "bör". Det skall sägas, att det tycks vara lite oklart exakt vad Hume ansåg i frågan; han tycks ge uttryck för lite olika åsikter i olika sammanhang, och hans exakta moralfilosofi har varit föremål för olika tolkningar. I en del ytliga filosofiska eller vetenskapsteoretiska framställningar kan det framstå som om denna "Humes lag", att man inte kan sluta sig från "är" till "bör", är det sista ordet i debatten. Att Hume en gång för alla skulle ha satt stopp för alla naturrättsliga spekulationer. Men riktigt så enkelt är det inte.

Det finns en tradition inom moralfilosofin, som man brukar kalla för "naturalism". Denna tradition förnekar "Humes lag". Enligt naturalisterna, kan man från faktiskt beskrivningar av verkligheten sluta sig till vad som är gott och ont, eller rätt och fel. Naturalisterna menar nämligen, att moraliska påståenden kan analyseras som en form av empiriska eller faktiska påståenden om verkligheten. Man kan alltså i princip "översätta" moraliska utsagor, med olika empiriska utsagor om hur världen faktiskt är beskaffad. Om vi tänker efter vad vi menar när vi säger att någon företeelse är "god", så kommer vi att upptäcka att vi menar något sådant som att företeelsen i fråga främjar mänsklig lycka eller välbefinnande, eller liknande. Att säga att "vi bör ha demokrati", kan t.ex. förstås som att ett demokratiskt samhälle är bättre på att tillfredställa olika mänskliga behov. Det finns många olika skolbildningar inom naturalismen, som har olika uppfattningar hur det går till mer i detalj när man "översätter" en moralisk utsaga med en empirisk utsaga om verkligheten.

Man kan förstås kritisera naturalismen. Jag tillhör dem som tror att finns problem med de olika naturalistiska teorierna. Men jag tycker ändå att man ofta alltför lättvindigt avfärdar naturalismen. Ibland verkar folk resonera som om David Hume en gång för alla hade bevisat att man aldrig någonsin kan sluta sig från "är" till "bör". Men i själva verket finns det än i dag en livaktig naturalistisk fåra inom moralfilosofin. Man kan inte utan vidare avfärda denna.

Säg att vi ändå är tveksamma till naturalismen. Jag tillhör som sagt dem som är det. Betyder det att empiriska fakta inte har någonting alls att bidra med i moraliska diskussioner? Nej, så behöver det inte nödvändigtvis vara. Även om moraliska slutsatser aldrig följder från empirisk antaganden om världen i en strikt logisk mening, betyder det inte att de empiriska antagandena helt saknar relevans.

Inom moralfilosofin brukar man säga, att moralen supervenierar på empiriska fakta. Med det menas, att saker och ting är goda eller onda, därför att de har vissa empiriska egenskaper. En handling kan vara fel, därför att den ger upphov till onödigt lidande. Detta är inte detsamma som att det följer logiskt från det att en handling ger upphov till lidande, till att den är fel. Detta att moralen supervenierar på empiriska fakta, gör att det är möjligt att resonera rationellt i moraliska frågor.

Jag kanske tror, att moraliska utsagor ytterst grundar sig på gudomliga befallningar. (Att moral har någonting att göra med gudomliga befallningar, är en högst rimlig tanke om man är troende, även om det finns olika uppfattningar om hur förhållandet mellan den ser ut.) Men det betyder inte nödvändigtvis att Guds befallningar är helt frikopplade från den empiriska verkligheten. Det är rimligt att anta, att det finns en tanke bakom Guds befallningar. Gud har omsorg om som skapelse. Gud vill inte utsätta oss för onödigt lidande. Finns det lidande, så finns det en mening med det, även om vi kanske inte ur vårt begränsade jordiska perspektiv förstår vilken denna mening är.

Man kan förstås även förneka det faktum att moralen supervenierar på empiriska fakta. Risken är att man då landar i en syn på moralen, som många skulle tycka var väldigt stötande. En del radikala religösa riktningar, kan säga att moralen beror enbart på Guds suveräna vilja. Om Gud befallde oss att mörda, stjäla, eller spränga byggnader i luften, då skulle vi vara moraliskt förpliktigade att göra detta. Om Gud bestämde, att lidande skulle vara något gott och eftersträvansvärt, ja, skulle vi vara förpliktigade att utsätta oss för så mycket lidande som möjligt. Många skulle reagera starkt mot en sådant moralsyn. Den skulle göra Gud till ett slags nyckfull tyrann. Jag menar, att bara för att en moralsyn strider mot vad vi spontant tycker, behöver denna moralsyn inte vara falsk. Det kan mycket väl vara så, att den sanna moralen har en del drag som vi spontant tycker är konstiga eller rentav stötande.

Jag vet inte om Krister Renard skulle ställa upp på en sådan syn, att moralen enbart baserade sig på Guds suveräna vilja. Men i den mån han inte gör det, måste han gå med på att empiriska fakta kan vara relevanta i moraliska diskussioner. Om det visade sig att vissa djurarter hade ett mycket högre utvecklat själsliv än vi trott, då kan detta utgöra skäl för att vara mer försiktiga i hur vi hanterar dessa djurarter. Vi skulle kanske inte ge dem samma rättigheter som människor, men kanske ett bättre skydd än de har i dag. På liknande sätt är det med ofödda barn. Ju mer vi kan påvisa att det faktiskt har mänskliga drag, desto svårare blir det för abortförespråkarna att hävda sin ståndpunkt, att de ofödda barnet bara är "en cellklump". Detta betyder inte att vissa moraliska slutsatser följer logiskt från medicinska beskrivningar av fostret. Eller att fostret inte kan ha rättigheter ändå, ifall de mänskliga dragen än så länge vore outvecklade. Men det visar på att empiriska fakta faktiskt kan vara relevanta i etiska diskussioner.

Läs även andra bloggares åsikter om filosofi, etik, gud, abort, religion
intressant

Skilj på förnuft och uppenbarelse!

2011-07-15T03:46:00.001-07:00

Jag vill passa på att tipsa om denna utmärkta debattartikel i Dagen. Artikelförfattaren menar att kristet engagemang i samhällsfrågor ofta får motsatt effekt än vad som vara avsett. Detta eftersom man ofta argumenterar för sina ståndpunkter utifrån en specifikt kristen eller biblisk utgångspunkt. I artikeln berörs abortfrågan. Om kristna argumentera mot aborter eftersom "det är emot Bibeln" eller "den kristna etiken", får det lätt effekten av att det uppfattas som specifikt kristna frågor. Man låser t.ex. abortmotstånd till en specifikt kristen världsbild. Ungefär som att man måste vara kristen för att vara mot aborter. Det kan knappast vara någon lyckad strategi i ett samhälle där de troende kristna utgör en liten minoritet. Ungefär så förstår jag artikelns budskap.

Jag menar att problemets kärna är att det inom både reformerta och katolska kretsar blandar ihop uppenbarelser och jordiskt förnuft på ett sätt som inte är bra för någotdera. Till skillnad från hur det var under gammaltestamentlig tid, har kyrkan i dag inte fått något mandat att inrätta en teokrati. Kyrkan kommer alltid att verka i ett samhälle, där folk har olika religioner och livsåskådningar. Att "det står i Bibeln att X är en synd" kan därför inte ugöra ett argument för att staten bör motverka X. Det kan vara ett argument för den enskilde kristne att avhålla sig från X, men det är en annan sak.

Just politiken verkar vara ett område där många kristna har en lite förvirrad eller oklar syn. Man kan fortfarande stöta på männniskor i kristna kretsar som tycks betrkta Kristdemokraterna som pingskyrkans förlängda arm i politiken. De flesta har väl en lite mer sofistikerad syn än så. På ett intellektuellt plan kan de gå med på att man måste skilja mellan politik och kristen troslära. Men frågan är hur det sedan blir i praktiken, i det faktiskta resonerandet kring konkreta moraliska och politiska frågor.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, religion, etik, abort, kyrkor, kristendom
intressant

Politik hos Jesus?

2011-07-06T04:04:00.000-07:00

Svenska folket har lågt förtroende för frikyrkorna. Många tycker inte att frikyrkan skall försöka påverka samhället politiskt. Om det senare säger biskop Eva Brunne:

Jesus var inte en människa som bara gick runt och tyckte en massa. Utifrån sin tro agerade han för människor. Vår tro måste få konsekvenser. Vi kan inte bara tycka. Ibland får den politiska konsekvenser.

Kan någon visa mig var någonstans Jesus tar ställning för eller emot någon viss politisk uppfattning? Jag kan inte komma på någon sådan Bibelvers. Inte sådär på en gång, i alla fall.

Kan någon av bloggens läsare göra det?

En av anledningarna till att jag har så pass lågt förtroende till många kyrkor är att de ofta propagerar för politiska uppfattningar som jag inte delar.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkor, kristendom, religion, politik, Jesus intressant

Satsa på kvalitet snarare än kvantitet inom humanioran

2011-07-05T14:44:00.001-07:00

Det verkar som om diskussionen om kring Svenskt Näringslivs (SN:s) rapport om den högre utbildningen fortsatt några vändor. På SvD:s brännpunkt klargör en företrädare för SN att man inte vänder sig emot humanioran som sådan. Ett nog så viktigt påpekande; i debatten som uppkom kunde det verka som om SN generellt var mot humaniora (ett intryck som jag inte fick då jag läste rapporten). Hur många av dem som tyckt till och haft allehanda åsikter om SN:s rapport som faktiskt läst denna vet jag inte riktigt. Men man börjar ju undra ibland.

På Brännpunkt påpekar man att ett av huvudsyftena med rapporten var att granska det faktum att Sverige har en väldigt sen etableringsålder på arbetsmarknaden, jämfört med många andra länder. Jag tycker det är en viktig och helt legitim punkt att problematisera. Det leder uppenbarligen till kostnader för samhället, om ungdomar under en relativt lång tid studerar och/eller försörjer sig på olika ströjobb innan de tar examen och ägna sig åt mer kvalificerade jobb. Och jag har svårt att se att det skulle innebära en dödsstöt för kultur och kreativitet om vi satsade på att försöka få ner etableringsåldern till en mer "normal" nivå. Skulle andra västeuropeiska länder sakna kulturliv? Sakna kreativa människor? Det tycks mig svårt att på allvar hävda något sådant.

Ett intressant påpekande i Brännpunktartikeln är detta:

Vi ser med avund på hur många andra länder, som till exempel Storbritannien, lyckas utbilda många inom humaniora med en sådan kvalitet att de är efterfrågade av näringslivet.

Här tror jag man är något viktigt på spåren. Den uppfattning jag har fått efter ett antal år på universitetet är att humanistiska kurser ofta uppfattas som "lätta och roliga", och de därigenom inte tas på så stort allvar. Vill man öka humaniorans status borde man kanske i första hand satsa på kvalitet, svarare än kvantitet. Man kan gärna vika en del av samtliga utbildningsprogram till något slags core curriculum, där alla studenter får en viss allmänbildning. Men när det gäller mer specialiserade utbildningar, eller hela utbildningsprogram, är det oansvarigt att ibland ändå upp avancerad nivå "utbilda till arbetslöshet". Bättre vore att satsa på att ge dem som söker sig till humanioran en utbildning i världsklass, så att de verkligen blir attraktiv. (Man kan ju fråga sig, om en eller ett par föreläsningar i veckan kan sägas utgöra en utbildning i världsklass...)

Läs även andra bloggares åsikter om humaniora, utbildning
intressant

Hobbykurser för skattemedel

2011-07-01T05:39:00.000-07:00

Svenskt Näringsliv slår tillbaka mot mycket av den kritik som riktats mot deras rapport om den högre utbildningen: "Viktigt att granska hobbykurserna".

Det uppstod ju en diskussion för några år sedan om att gymnasieskolor erbjöd kurser av tvivelaktigt värde (typ "mumsig mat i mysig miljö"). Låt oss hoppas att det blir en liknande diskussion om hur universitet och högskolor använder våra skattemedel

Gissningsvis kommer akademiker att klaga högljutt över att "den akademiska friheten" hotas om man skulle ställa lite högre krav på hur de använder sina resurser. Men i ett liberalt samhälle är det ingen generell rättighet att få betalt för någon viss forskning eller undervisning. Man får forska eller undervisa om vad man vill. Men om man kräver att skattebetalarna skall betala för kalaset, då hamnar situationen i ett annat läge.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, ekonomi, ideologi, frihet
intressant

Överutbildning - ett konkret exempel

2011-07-01T02:54:00.001-07:00

Apropå diskussionen om överutbildning inom vissa humanistiska ämnen, skulle jag vilja ge ett exempel, som jag stött på under min egen utbildning. För några år sedan införde man ettåriga magisterkurser i de humanistiska ämnena vid Uppsala Universitet. Till dessa kunde man söka efter avklarad kandidatexamen, och de fungerade som ett slags förberedelse till forskarutbildningen. Efter detta har man infört tvååriga utbildningar, som så att säga ligger mitt emellan grundutbildningen (t.o.m. kandidatnivå) och forskarutbildningen (som leder fram till doktorsexamen). Först läser man tre år till en fil.kand. i t.ex. praktisk filosofi (eller vilket ämne det nu är). Sedan läser man en ett- eller tvåårig magister- eller masteutbildning. Sedan kan man söka till forskarutbildningen, som om den fullföljs resulterar i en doktorsexamen.

Jag läste själv filosofi när man höll på att införa magisterkurserna. Åtminstone då verkade man ha mer eller mindre fritt inträde till kurserna, i princip vem som helst med en fil.kand i filosofi kunde antas. Från institutionens perspektiv var detta bra, man tjänade pengar på att utbilda så många studenter som möjligt. Fast många studenter hamnade i ett dilemma. Det i princip enda syftet med magisterutbildningen var att förbereda studenter för forskarutbildningen. Det var (och är fortfarande) stor konkurrens till forskarutbildningsplatserna i filosofi. Med fri (eller i det närmaste fri, åtminstone) antagning till magisterkurserna, och stor konkurrens till forskarutbildningsplatserna, riskerade man förstås att anta en massa studenter till magisterkurserna, som inte hade en rimlig chans att få plats på forskarutbildningen.

Bättre hade varit, att bara anta så många studenter till masterutbildningen, som kan erbjudas plats på forskarutbildningen. Om man bara läser filosofi för intressets skull, torde en kandidatexamen räcka mer en väl. Sedan kan man ägna resterande tid åt att läsa in t.ex. en lärarexamen, eller något annat mer yrkesinriktat.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, humaniora
intressant

Välskrivet om överutbildning

2011-07-01T02:08:00.000-07:00

Sanna Rayman skriver bra om Svenskt Näringslivs utbildningsrapport, vilken jag kommenterade i går. Hon menar att förslaget med olika studiemedel för olika utbildningar inte är det allra mest genomtänkta. Men likväl är det ett problem, att det till vissa yrken utbildas många fler som rimligen kan få jobb. Ett problem som hon vill komma ut genom bättre reglering av antalet studieplatser.

Jag kan nog hålla med om det Sanna Rayman skriver. Jag tycker man kan se det som en statlig uppgift, att vårda vissa kulturinstitutioner. Som t.ex. teatrar, museer, etc. För detta ändamål krävs det kvalificerad personal, ofta med utbildning inom humanistiska ämnen. Men om var och varannan tunnelbanespärr befolkas av människor med åratal av studier i teatervetenskap eller genusvetenskap eller vem-vet-vad-vetenskap i bagaget, då kan man börja undra om detta är ett motiverat sätt att använda statens utbildningsresurser på.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, ekonomi
intressant

Är humanioran lönsam?

2011-06-30T12:29:00.000-07:00

Svenskt Näringsliv har släppt en ny rapport, där man granskar den högre utbildningen ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Något som lyser igenom rapporten, är att studier i konst och humaniora inte är särskilt lönsamt, vare sig för individen eller för samhället. Som man kunnat vänta sig, har detta lett till starka reaktioner. Svenskt näringsliv har kritiserats för att ha en för "ekonomistisk" syn på utbildning. Det finns minnsann andra värden med utbildning, är att den skall generera ekonomisk tillväxt.

Men hur är det då? Är humanioran "samhällsnyttig"? Tillför den en massa värden, som inte kan mätas i pengar? Detta hävda ofta. Men det är sällan någon som på ett mer handfast sätt försöker påvisa att så är fallet. Att det ofta tycks vara personer som själva är verksamma inom humaniora som gärna framhåller hur viktiga dessa ämnen är, borde väl spä på misstänksamheten.

Jag vet inte exakt hur man skulle kunna mäta nyttan av högre utbildning. Men man borde väl på något sätt kunna göra jämförelser mellan olika länder, där man undersöker hur många som studerar humanistiska ämnen, och försöker korellera detta med olika önskvärda samhälleliga företeelser (vilka dessa nu skulle vara). Troligtvis skulle sådana undersökningar bli ganska inexakta. Men det vore ändå bättre än att inte göra några undersökningar alls.

En grundprincip när det gäller statens finanser, borde vara att det är den som vill att staten skall subventionera något, som har bevisbördan på sin sida.

SvD 1
SvD 2
DN 1
DN 2
intressant

Liberalkonservativ pseudodebatt

2011-06-28T04:11:00.000-07:00

Roland Poirier Martisson och Johan Norberg verkar göra sitt bästa för att framställa konservatism och liberalism som två eviga, totalt oförenligt motpoler. Nyligen t.ex. i denna debattartikel i Expressen.

Jag menar, att det rätt mycket rör sig om en pseudodebatt. Jag menar rentav, att det inte säger så mycket om en persons politiska åsikter om denna betecknas som "liberal" eller "konservativ".

(1) Vilka frågor som anses skiljande mellan liberaler och konservativa har växlat mellan olika historiska perioder. På 1800-talet var frihandelsfrågan avgörande för om man skulle betraktas som liberal eller konservativ. I början av 1900-talet var det frågan om allmän rösträtt som hade övertaget den rollen. På senare tid är det väl framför allt kultur- och livsstilsfrågor (t.ex. hur man ser på samkönade äktenskap) tjänat som vattendelare mellan liberaler och konservativa. Jag har svårt att se att dessa frågor nödvändidtvis hänger ihop. Man torde mycket väl kunna acceptera både frihandel och allmän röstrött, även om man är lite kritisk till en del av de senaste årtiondenas kulturradikalism. Många av dagens konservativa gör väl det. Och alltså borde de ju betraktas som liberaler, efter de kriterer som rådde på 1800- och det tidiga 1900-talet.

(2) De frågor som i dag framhålls som stridsfrågor mellan liberaler och konservativa, verkar bli alltmer symboliska till sin natur. Till och med kristdemokraterna accepterar ju att homosexuella relationer juridiskt jämställs med heterosexuella, det är bara det att de inte får kallas för äktenskap. Jag undrar om det inte inte i slutändan är ganska obetydligt vilka ord som används i lagtexten. Om den allmänna attityden till homosexuella blir mer accepterande, tror jag man alltmer kommer att börja använda traditionell "äktenskapstermonologi" även om homosexuella relationer. Många homosexuella kommer att säga att de "gifte sig", de kommer att tala om "sin man" eller "sin fru". Även om det nu skulle stå något annat i lagtexten.

(3) Skillnaderna inom de båda ideologierna, liberalism och konservatism, kan vara större än skillnaderna inom dem. Olika liberaler, och olika konservativa, kan ha väldigt olika syn på ekonomisk politik, utrikespolitik, EU, etc.

Jag undrar om dagens borgerliga debattörer inte borde ha viktigare saker att debattera. Det tycks som om man i diskussionen mellan liberaler och konservativa ofta angriper karikatyrer av den motsatta ideologins företrädare. Låt vara att de båda ideologierna har små grupper av anhängare som någorlunda motsvarar dessa karikatyrer. Men dessa torde knappast vara representativa för det stora flertalet borgerliga anhängare.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, konservatism, ideologi, politik
intressant

Kommentar: vänstervridna akademiker...

2011-06-27T07:41:00.000-07:00

Det är fortfarande känsligt att kritisera kommunismens brott mot mänskligheten, enligt en undersökning gjord av historieläraren Valter Lundell. Medan forskare, lärare och andra företrädare för det offentliga Sverige sedan länge är eniga i sitt fördömande av nazismens brott, är det fortfarande många som vittnar om att det kan vara mer problematiskt att förhålla sig till kommunismens brott. Klas-Göran Karlsson, professor i historia i Lund, kopplar detta till att det funnits en utbredd föreställning om att kommunismen, till skillnad från nazismen, bygger på en "god idé".

Det är utmärkt att detta uppmärksammas. Länge kommunismen kommit undan betydligt lindrigare än nazismen. Detta hänger samman med den starka vänstervridning som funnits i många s.k. "intellektuella" kretsar. Många akademiker och journalister har, om de inte varit kommunister själva, åtminstine haft en ursäktande inställning till kommunismen. Detta borde föranleda en diskussion kring de s.k. intellektuellas roll i vårt samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om kommunism, ideologi, intellektuella, undervisning, brott, nazism

Är alla kulturer jämlika?

2011-06-25T05:29:00.000-07:00

Svenska Dagbladet har i dag en intressant ledarartikel på nätet, som berör olika invandrargruppers brottslighet. Den tar upp en norsk undersökning som jämfört brottsligheten i olika invandrargrupper och bland "infödda" norrmän. Som många säkerligen kunde misstänka, visar denna undersökning att vissa invandargrupper är kraftigt överrepresenterade inom vissa typer av brottslighet. Som motvikt visar den att vissa invandrargrupper begår lika få, eller till och med färre, brott än de infödda normännen. Ett faktum som kan vara nog så viktigt att påpeka.

Jag anser att sådana här undersökningar är mycket viktiga. Tyvärr har debatten kring invandring och integration i Sverige i alltför hög grad präglats av politiskt korrekt dogmatism och en sticka-huvudet-i-sanden-mentalitet. Det politiska och kulturella etablissemangen har på förhand bestämt att invandring och mångkultur är något bra, något vi alla måste sträva efter. Eventuella problem bortförklaras med "rasism" eller "diskriminering" från majoritetsbefolkningens sida. Den som dristar sig till att avvika från denna "officiella" linje, riskerar att bli betraktad som "rasist" eller "främlingsfientlig". Som en följd av denna inställning har det varit tunnsått med ordentliga studier av brottslighet och andra sociala problem, fördelade på olika etniska grupper.

I takt med att Sverigedemokraterna och liknande nationalistiska partier vuxit sig starka, har det blivit allt svårare för de etablerade partierna att lägga locket på när det gäller debatten kring invandring, integration och mångkultur. SvD:s ledarskribent påpekar att vi inte får dra några förenklade slutsatser. Jag håller med om detta. Man kan inte säga att invandrare automatiskt måste vara mer brottsbenägna än infödda svenskar eller norrmän, inte minst med tanke på att den norska undersökningnen visar att vissa invandrargrupper begår färre brott än infödda norrmän. Att döma av SvD:s ledarartikel, tycks det som om många av "the usual suspects", som brukar lyftas fram i integrationsdebatten, i själva verket har ganska liten betydelse.

Som jag ser det, finns det en viktig käpphäst kvar, som inte nämns uttryckligen i ledarartikeln i fråga. Nämligen, tanken på alla kulturers jämlikhet. Detta är en grundläggande premiss i den mångkulturella ideologin. Kanske är det dags att ifrågasätta denna. En hastig utblick över världen visar, att olika kulturer är olika framgångsrika. En del ägnar sig åt stamkrig, andra ägnar sig åt avancerad rymdforskning. Mot bakgrund av detta torde det vara synnerligen tveksamt, om alla kulturer verkligen är jämlika. Vissa aspekter av mänsklig kultur är helt klart sådana, att det inte går att säga att det ena är bättre än det andra. Sådant som gäller det yttre, det estetiska, som t.ex. kläder, arkitektur, musik, dans, nöjen, vilket språk man talar, etc., kan självklart variera utan att det ena behöver vara bättre eller sämre än det andra. Men kulturer kan även variera på mer subtila sätt, när det attityder till sådant som arbete, entreprenörskap, politik, vetenskap, etc. Här är det betydligt mer tveksamt, om alla kulturer verkligen är jämlika.

(För att undvika eventuella missförstånd, måste jag tillägga att "kultur" inte behöver vara kopplat till specifika etniska grupper. Det kan finnas stora kulturella skillnader mellan människor av samma eller närbesläktad etnicitet. Som t.ex. mellan norra och södra USA under 1800-talet, eller mellan norra och södra Italien, etc. Allt tyder på att kulturer inte är något deterministiskt, utan att människor faktiskt kan ändra sin kultur. "Rasism" i den egentliga, ursprungliga betydelsen, som tillskriver människor bestämda karaktärsdrag på grundval av vissa yttre, fysiska kännetecken, är knappast någon hållbar teori.)

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, mångkultur, ideologi, politik korrekthet, invandring
intressant

Kan vi tolerera "Humanisterna"?

2011-06-17T01:46:00.000-07:00

Jag har tidigare i denna blogg kritiserat det jag kallat den s.k. "nya toleransen". D.v.s., den sorts "tolerans" som menar att vi inte bara bör motsätta oss förtryck av t.ex. homosexuella, utan även mer eller mindre aktivt bejaka denna företeelse. De s.k. "Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen tycks företräda någon form av denna "nya tolernas" i en debattartikel i Dagen. De menar att vi inte bör "tolerara intolerans".

Just detta är en fras som hörts med jänna mellanrum, att vi inte bör "tolerera intolerans", eller vara "toleranta mot de intoleranta". Det låter ju på sätt och vis bra. Men jag menar, att den är ytterst luddig, och att det gäller att se upp med hur man använder den. Allting hänger nämligen på vad man menar med "tolerans" i första hand. (En liknande luddighet omgärdar andra populära begrepp, som t.ex. "frihet".)

Jag skulle lika gärna kunna hävda att vi inte bör tolerera humanisterna. De är uppenbarligen beredda att på olika sätt begränsa min rätt att ge uttryck för och sprida min tro. Om inte annat så inkluderar ju min tro en syn på sexualitet som många "humanister" uppenbarligen ogillar. Alltså bör samhället inte tolerera rörelser som "Humanisterna"...

Naturligtvis vill jag inte diskriminera humanisterna på detta sätt. Jag anser att de bör ha samma rättigheter som andra trossamfund. De får naturligtvis tycka och tro vad de vill. Om de nu skulle tycka att sådana som jag är dumma i huvudet, får jag väl acceptera det. Att det skulle vara statens sak att styra Humanisternas tro och lära är mig en främmande uppfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om tolernans, samhälle, humanisterna, ateism, religion, kyrkor
intressant

Lagbrott ingen profetisk verksamhet

2011-06-08T07:50:00.000-07:00

En diakon som upprepade gånger dömts för olika aktioner mot försvarsindustrin, får ha kvar sin tjänst i Svenska kyrkan. (Läs i Dagen.) Det har domkapitlet i Linköpings stift beslutat. Jag måste vara få citera ur domkapitlets pressmeddelande (via Dagen):

Kyrkan har ett profetiskt, samhällskritiskt uppdrag (...) Civil olydnad har alltid funnits med som en möjlighet att utöva detta uppdrag

Några kommentarer vore på sin plats:

1. I Bibeln är en profet någon som talar Guds ord. Tyvärr har Guds ord ingen större plats i Svenska kyrkan, som istället mest ägnar sig åt politik och allehanda mänskliga läror. Att vara ”samhällskritik” behöver inte ha något med profetskap i den bibliska meningen att göra.
2. Olagliga aktioner är inget som har något stöd i Bibeln. Tvärtom uppmanar Bibeln oss att lyda den jordiska överheten. ”Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig” (Rom. 13:1). De enda undantagen från den principen, är när de jordiska lagarna tvingar oss till olydnad gentemot Bibeln. ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg. 5:29).
3. Att vara mot försvaret är inget bibliskt. Bibeln lär att överheten ”bär inte svärdet förgäves” (Rom. 13:4).

Domkapitlet påpekar att diakonen genom sitt handlande ”tangerar gränsen för man [sic] normalt menar med civil olydnad”. Men det har alltså inte bedömts som så allvarligt, att diakonen inte kan arbeta kvar.

(Vet ej om det är domkapitlets formulering som är konstig, eller om det har blivit felaktigt återgiven i Dagen.)

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkor, svenska kyrkan, etik, försvar
intressant

Bloggen flyttat

2011-06-08T05:13:00.000-07:00

Jag har beslutat mig för att flytta bloggen till min egen domän. I framtiden kommer jag att blogga från kennethnyman.com.

Inte fel att be för nationen

2011-06-06T01:01:00.000-07:00

"Sverigebönen" är tydligen namnet på ett kyrkligt tilltag. Nationaldagen i ära, skall man be för Sverige. Sverigebönen har dock fått kritik. En präst i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Tobias Elof Herrström, menar att det vore fel att be för Sverige som nationalstat. Jag har dock svårt att förstå hans skäl.

"...nationalstater kan inte vara kristna" - Visst kan bara individer vara kristna i ordets snäva mening. Men nationalstater kan vara kristna i en överförd mening. Ett "kristet" land är ett land där de flesta människorna är kristna. Det kan väl inte vara något fel att be för?

"Guds rike delas inte upp av nationella gränser" - Nej, men den värdsliga överheten är uppdelad i olika länder. Det är väl knappast något fel att be för den världslig överheten? Det många kyrkor i dag i de allmänna kyrkobönerna.

Sammantaget har jag svårt att de på vilket sätt det skulle vara fel att be för Sverige som nation. Sedan är det förstås en fråga hur man rent konkret lägger upp bönerna. Det är ju möjligt att man i orden att Sverige skall bli ett "kristet" land lägger in allenanda politiska värderingar, som inte är klart utsagda i Skriften (både den katolska kyrkan och de reformerta kyrkorna har haft för vana att göra detta).

Att be för nationens väl får heller inte innebära att man åsidosätter de bibliska principerna för bönegemenskap, d.v.s. att gemensam bön förutsätter enighet i tro.

Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, bön, nationalism, nationaldagen, kyrkor

Vad skall vi med liberala kyrkor till?

2011-06-03T01:21:00.000-07:00

Det är de mer konservativa kyrkorna som växer, enligt en teologiprofessor i Linköping. Liknande observationer har ofta gjorts tidigare. Jag vet inte i vilken mån det faktiskt är så att andelen konservativa kristna ökar. Möjligen är det så, att de i de liberala kyrkorna som själva är mer teologiskt konservativa, går över till mer konservativa samfund. Kvar i de liberala kyrkorna bli då medlemmar med en ganska luddig tro. Och jag tror det är stor risk, att många av dessa efterhand lämnar kyrkan. Skillnaden mellan den livssyn som förekommer inom de liberala samfunden, och den livssyn som förekommer ute i samhället i stort, är inte speciellt stor. När ens religiösa tro mest handlar om att vara allmänt god, och bry sig om de fattiga och miljön, etc, då kan man lika gärna engagera sig i något politisk parti eller annan organisation. Dessa är nog oftast effektivare än kyrkorna när det gäller att påverka politiker och makthavare.

Ju mer jag funderar över det, desto svårare har jag att förstå vad de liberala kyrkorna egentligen har för funktion. Jag tror de liberala kyrkornas existens kan förklaras med traditionens makt. De liberala kristna samfunden är i de allra flesta fall sådana, som en gång i tiden varit mer konservativa. Många av dem som är medlemmar i de liberala kyrkorna, tror jag är sådana som är uppvuxna i dessa. Man hänger helt enkelt med av gammal vana, även om kyrkans tro, och kanske även deras egen, efterhand har blivit alltmer vag och odefinierbar.

Ytterst sällan verkar människor ha skapat nya, uttalat liberala samfund. De flesta som inte har någon uttalat kyrklig eller religiös bakgrund skulle nog tycka att det vore alltför flummigt med en kyrka vars budskap gick ut på att "Gud är en känsla" eller att "vi skall vara snälla mot varandra" (typ).

Det finns förstås enstaka undantag, där liberala kyrkor efterhand blivit mer konservativa, och där man nybildat kyrkor med en mer liberal profil. Men det "normala" mönstret tycks vara, att nybildade kyrkor oftast är mer konservativa. De har bildats av människor som är missnöjda med de etablerade kyrkornas urvattning och oförmåga att ge klara bekännelser. Efterhand blir de mer och mer liberala. Då kan det hända att det bildas nya konservativa kyrkor, av folk som protesterar mot att de tidigare konservativa kyrkorna har övergivit sina gamla ideal.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkor, teologi, kristendom
intressent

Vad har konservatismen att komma med?

2011-06-01T09:14:00.000-07:00

Jag fick nyligen hem senaste numret av Tidskriften Heimdal. I detta skriver bl.a. Anders Edwardsson om varför han vill kallas sig "konservativ" snarare än "liberal". Tyvärr ger artikeln inte så mycket klarhet i konservativt tänkande, utan bekräftar lite grann mina tankar om konservatismen som en "flumideologi". Den första sidan av artikeln ägnas åt att förklara att konservatism-egentligen-inte-är-någon-ideologi-utan-något-slags-allmänt-förhållningssätt-till-tillvaron. Ja, ni som är bekanta med konservativt tänkande känner igen sådana resonemang. De återkommer hos en konservativ tänkare som Russell Kirk. Problemet är att man då ofta gör konservatismen till något väldigt luddigt. Skall konservatismen kunna ge svar på verkliga politiska problem, måste den kunna formuleras i någorlunda klara principer om vad som är bra och mindre bra sätt att organisera samhället på.

På artikelns andra sida medges att liberalismen visserligen må leverera välstånd och demokratisk, men att dess förmenta "kulturella värderelativism" tenderar att leda till "rena absurditeter". Exakt vari denna värderelativism består, framgår inte riktigt. Det faktum att liberaler är mindre benägna än (moral)konservativa att lagstifta om livsstilsfrågor, behöver inte alls innebära att man tycker alla livsstilar är lika önskvärda. Sedan går Edwardsson över till de mer förmynderistiska falangerna inom (social)liberlismen, med alla de förbud och regleringar de har förespråkat i syfte att hjälpa oss att vara fria. Jag vet inte om Edwardsson anser dessa skulle vara exempel på de "absurditeter" liberalernas "kulturella värderelativism" leder till. Mig tycks det i alla fall som om sådan (social)liberal regleringsiver bottnar i något som torde vara värderelativismens motsatts, nämligen något slags värdeabsolutism eller värdeperfektionism. Politikerna har förmågan att fastslå vilken livsstil som är det rätta, och staten skall se till att medborgarna anammar denna livsstil. Just här tycks det som om de mer förmynderistiska socialliberalerna faktiskt har en hel del gemensamt med många värdekonservativa. Båda grupperingarna misstror individens förmåga, och anser att staten bör lägga livet till rätta för medborgarna.

På artikelns tredje och sista sida kritiseras den mer traditionella, "äkta" libealismen, för att gå för långt i strävandet efter frihet:

Svensk "nyliberalism" är till exempel mest känd för att nästan bara bry sig om är [sic] den enskildes frihet att göka, kröka och röka hur mycket, ofta och med vem man vill.

Då återstår, enligt Edwardsson, bara konservatismen. Men är det verkligen så? Kan man inte tänka sig ett mellanting mellan den radikala nyliberalismen, och de mer förmynderistiska varianterna av socialliberalism? Kan man inte tänka sig en liberalism, som accepterar att friheten behöver vissa gränser, att det behövs vissa kollektiva nyttigheter i samhället, och kanske även accepterar en begränsad välfärdsstat? Sådant kan man väl acceptera, utan att behöva vilja genuscertifiera varenda skrymsle av människans liv? Är det inte en sådan liberalism, som förespråkats av bl.a. David Hume, Adam Smith och Edmund Burke? Och som i någon form lever vidare i mer traditionellt liberala partier som Venstre i Danmark, FDP i Tyskland, eller t.o.m. det moderna Folkpartiets föregångare i Sverige?

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, liberalism, ideologi, politik
intressant

Jag förstår inte upprördheten...

2011-05-30T23:33:00.000-07:00

Det har stormat en del kring kungen. Åtminstone i massmedia. Bland det som föranlett diskussionerna finns ju kungens påstådda strippklubbsbesök. Vad som som är sant och inte kan jag inte bedöma. I vilket fall som helst har jag svårt att förstå upprördheten.

(1) Det "officiella" sexliberala positionen i Sverige tycks ju vara att "allt är normalt" (åtminstone så länge man använder kondom). Det tycks ju vara ungefär den tanken som ligger bakom mycket av skolornas sexualundervisning. På vilket sätt kan det då vara fel att beskåda lite naket? Sverige är på många sätt ett märkligt land, som pendlar mellan libertinism och puritanism på ett lite eget sätt. Ena dagen kan man visa avancerade sexuella skildringar för minderåriga ("sexualupplysning"). Andra dagen kan någon tvingas lämna sina uppdrag efter att ha dragit några fräckisar.

(2) Kungen skall ju enligt grundlagen vara av evangelisk-luthersk trosbekännelse. Om han skulle ha gjort sig skyldig till något omoraliskt, borde det i första hand vara ett kyrkotuktsärende. Kungen borde alltså först förmanas. Om han inte ångrar sina synder, borde han uteslutas ur kyrkans gemenskap.

Sveriges journalistkår borde alltså i första hand inrikta sig på att jaga Svenska kyrkan, för dess eftersatta kyrkotukt.

Dagen
SVD
DN
intressant

Tolerans eller bejakande?

2011-05-29T09:54:00.000-07:00

"Toleransen för homosexualitet ökar", kan vi läsa i Dagen.

Om detta betyder att förföljelser mot homosexuella har minskat, då är det ju bra. Men av det korta notisen att döma, tycks det som om man med "tolerans" avser ett bejakande av homosexualitet.

Här ser vi en exempel på den allvarliga betydelseförskjutningen av toleransbegreppet. Från att respektera homosexuellas rättigheter (oavsett om man bejakar homosexualitet eller inte), till ett mer eller mindre aktivt bejakande av en homosexuell livsstil.

Extra anmärkningsvärt är det en sådan begreppsförskjutning återfinns i en tidning som Dagen, vars läsarskara till stora delar torde bestå av moraliskt konservativa kristna.

Det gäller att vara varsam med vilka ord man använder.

Läs även andra bloggares åsikter om etik, homosexualitet, tolerans

Ny "tolerans" inte så tolerant

2011-05-26T21:20:00.000-07:00

DO kommer inte att utreda fallet där en homosexuell man nekades medlemskap i den kristna Smyrnakyrkan i Göteborg. Eftersom kyrkan räknas som en förening, är gällande diskrimineringslagstiftning inte tillämplig.

Det är ju bra. Men man vet aldrig, om det kommer att förbli så i framtiden. Det har ju skett en förskjutning av toleransbegreppet på senare år. Tidigare handlade tolerans gentemot homosexuella om att respektera deras rättigheter, om att det var fel att förfölja dem, även om man kanske ogillade deras livsstil. I dag har tolerans alltmer kommit att handla om att man måste bejaka homosexualitet som livsstil.

Det är en allvarlig utveckling. Traditionell tolerans bygger på att man man kan göra en skillnad mellan å ena sidan vad man gillar, och å andra sidan vad man tolererar. Traditionell intolerans bygger på att man inte kan tolerera det man inte gillar. De nya "toleransen" bygger på att man måste gilla det man tolererar. Underförstått är ju då att man inte kan tolerera något, om man inte gillar det. Den nya "toleransen" verkar alltså inte vara speciellt tolerant, om man tittar närmare på den.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkor, ideologi, tolerans, diskriminering, homosexualitet
intressant

Inga pengar från spel

2011-05-26T05:19:00.001-07:00

Sveriges unga muslimer har beslutat att betala tillbaka en del av det stöd man fått från Ungdomsstyrelsen. Detta eftersom pengarna ytterst kommer från spel. Muslimer anser att spel är fel, och man pekar på förekomsten av spelberoende i samhället. Man vill helt enkelt inte tjäna pengar på sådant man anser vara omoraliskt.

Jag är kritisk till allt offentligt stöd till trossamfunden. Därför kan man ju se detta som ett steg i rätt riktning. Det ligger något i det som Mohammed Kharraki säger, att många kristna grupperingar "är beroende av pengar från regeringen, för att överleva.". Det är beklagligt om det är så.

Läs även andra bloggares åsikter om islam, religion, politik, ekonomi

Det handlar om Bibelsyn (om kyrkors politiska engagemang)

2011-05-26T02:08:00.000-07:00

I ett tidigare blogginlägg har jag kritiserat kristna företrädares engagemang i det s.k. "påskuppropet". Inte egentligen själva uppropet i sig, utan det faktum att man blandar ihop kristendomen och politik på ett otillbörligt sätt. Detta är inte den enda fråga, där kyrkor på ett tveksamt sätt tar ställning i politiska frågor. Nyligen har Svenska Evangeliska Alliansen (som samlar stora delar av den mer konservativa falangen inom svensk frikyrklighet) (länk) gått ut med en kampanj för att man skall få göra skatteavdrag för gåvor till olika ideella ändamål.

Den lutherska kyrkan har traditionellt lärt att kyrkan och staten har olika uppgifter, och att det är farligt att blanda samman de båda. Man har kritiserat både reformerta och katoliker för att blanda samman stat och kyrka på ett obibliskt och felaktigt sätt. Inom såväl de reformerta som den katolska kyrkan har man inte sällan gjort anspråk på att tala om hur värdsliga ledare skall styra sina riken. Vi få väl även lägga till de liberala kyrkorna till denna lista. Dessa gör kyrkan till något mer eller mindre inomvärldsligt.

Jag menar, att läran om kyrka och stat inte så mycket bör ses som en egen lära. I grunden handlar det om vad som är grundvalarna för den kristna tron. Den lutherska kyrkan har traditionellt lärt att kyrkans budskap måste bygga på Skriften allena. Varje lära måste kunna stödjas med klara Bibelord. Nu finns det väldigt lite i Bibeln som säger hur staten bör styras. Bibeln säger att staten har en legitim roll, men säger inte så mycket mer. Hade Gud givit specifika instruktioner om hur staten skall styras, då hade vi givetvis varit bundna av dessa. Så var det under det gamla testamentets tid. Men i nya testamentet finns det som sagt väldigt lite av specifika politiska instruktioner. Några påbud om vilka skatteavdrag som skall finnas kan i alla fall inte jag hitta.

Både inom de reformerta och inom den katolska kyrkan blandar man ihop Bibeln och förnuftet på olika sätt. Katolska kyrkan sätter öppet sin egen tradition jämsides med Skriften (ibland verkar den t.o.m. sättas över Skriften...). De reformerta kyrkorna kan ofta säga att de bygger sina läror på Bibeln. Men när man tittar närmare på vad de menar med detta, visar det sig att de ofta blandar in mänskligt förnuft i sina Bibeltolkningar. Man kan utgå från vissa Bibelverser, och utifrån detta försöker man med hjälp av olika förnuftsresonemang konstruera ett slags "kristet perspektiv" på t.ex. politik.

Man kan tycka, att en politisk kampanj från kyrkornas sida är en fråga som egentligen borde vara av mindre vikt. Men under ytan kan det dölja sig djupa skiljelinjer om centrala kristna läror, i det här fallet om vad som är den kristna trons grundvalar. Att hålla sig till "Skriften allena" får inte bara innebära att kyrkans förkunnelse börjar med Bibeln. Den måste också sluta där Bibeln slutar.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkor, teologi, kristendom, politik, bibeln
intressant

Kritiskt om salighetsförklaring

2011-05-25T01:06:00.000-07:00

Den förre påven blev nyligen "saligförklarad". I den Katolska kyrkan är detta ett steg från att bli helgonförklarad. Att föra en kritisk diskussion av olika kyrkors läror och praxis är inte så populärt nu i den moderna ekumenikens tidevarv. Inte minst när det gäller synen på den Katolska kyrkan tycks många traditionella frikyrkor i Sverige gjort en helomvändning på senare år.

Dock har det kommit fram en och annan kritisk synpunkt på salighetsförklaringen av förre påven. Bland alla euforiska artiklar om "Jesusmanifestionen" kunde man i Världen Idag hitta Joel Sjöbergs debattartikel "Salighetsförklaring saknar bibelstöd". Särskilt bör slutklämmen uppmärksammas:

För mig är det uppenbart att mycket av det vi såg den 1 maj saknar stöd i Skriften. Det sorgliga är att det inte gäller perifera frågor utan några av de mest centrala.

Ja, problemen med den katolska kyrkans olika utombibliska läror har ju inte blivit mindre sedan Luthers tid.

Även i Dagen skrivet Märta-Greta Halldorf kritiskt om saligförklaringen: "Salighetsförklaringar hör inte hemma i Guds ord". Detta som ett svar på en krönika av katoliken Anders Piltz. Mycket riktigt påpekar Halldorf, att Bibeln bara känner till en sorts helgon, nämligen alla dem som fått sina synder förlåtna genom Jesus Kristus.

Hoppas att fler inom de svenska (fri)kyrkorna får upp ögonen för de obibliska lärorna i den Katolska kyrkan. Att man inte låter sig lockas av att vara många, av stora härliga yttre manifestationer, utan att man alltid bedömer olika företeelser utifrån Bibeln.

Läs även andra bloggares åsikter om katolska kyrkan, kyrkor, ekumenik, kristendom,

Är kristendom och kapitalism förenliga?

2011-05-19T02:13:00.000-07:00

Kan kristendomen förenas med kapitalismen? Enligt en artikel i Dagen är det alltfler amerikaner som tvivlar på om kristendomen är förenlig med "kapitalistiska värderingar".

Vad säger då Bibeln? Är kristendomen och kapitalismen förenliga? Till att börja med är det lite oklart vad som menas med "kapitalistiska värderingar", som omnämns i Dagen-artikeln.. Enligt en klassisk definition av "kapitalism", är detta ett ekonomiskt system där produktionsmedlen ägs av privatpersoner. Antingen enskilt, eller olika former av bolag eller sammanslutningar. Motsatsen är socialism, där produktionsmedlen ägs av staten, eller alternativt av kommuner eller någon annan form av kollektiv instans.

Om kapitalismen förstås på det sättet, har jag svårt att hitta någonting i Bibeln eller den kristna tron som motsäger den. Tvärtom tycks det som om Bibelns moral skyddar rätten till privat egendom. De enda former av kapitalism som jag spontant finner vara svårförenliga med kristendom är s.k. anarkokapitalism, d.v.s. en extrem form av kapitalism där staten och det offentliga har avskaffats helt, och alla tjänster, även polis, försvar och rättsväsende, drivs i privat regi. I Romarbrevets 13:e kapitel säger Bibeln att staten har en legitim funktion. Exakt hur mycket som staten sedan bör ägna sig åt, och hur mycket som bör lämnas i enskild regi, säger Bibeln inte så mycket om, vad jag kan se. Det är en fråga för det världsliga förnuftet.

Det skadar inte att ibland stanna upp och fråga sig vad man egentligen menar med olika termer och begrepp. Tyvärr är det inte alltid som man är så noga med den sakliga definitionen av olika termer i den politiska debatten. Man kan höra sådant som att "kapitalism är ett system som bygger på utsugning och förtryck". Detta säger ingenting i sak om hur kapitalismen fungerar, däremot säger det en hel del om debattörens värderingar och känslomässiga inställning kring kapitalismen. Det är ungefär som att säga att "socialism bygger på slaveri och plundring". Även om man skulle tycka så, torde en sådant sätt att karaktärisera motståndaren knappast föra debatten framåt.

Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, kapitalism, politik, ideologi, etik

intressant

Högt valdeltagande ett självändamål?

2011-05-16T05:55:00.000-07:00

Omvalet i Västra Götaland lockade inga stora skaror till valunorna. Demokratiminister Birgitta Ohlsson beklagar det låga valdeltagandet och kallar det för en "oerhörd besvikelse". Statsvetaren Sören Holmberg talar om "Ett nederlag för svensk valdemokrati".

Jag måste i samband med detta ställa frågan, om det verkligen är ett självändamål med ett högt valdeltagande? Många verkar tycka att det är väldigt viktigt med ett högt valdeltagande. Det var en uppfattning jag fick inte minst när jag läste ett par terminer statsvetnskap för ett antal år sedan.

Men jag har aldrig riktigt tyckt mig få någon bra förklaring varför det skulle vara viktigt med ett högt valdeltagande. Det skall erkännas att detta inte är den fråga jag är mest insatt i. Men jag tycker att de argument jag hört är rätt luddiga. Ofta har det rört sig om vaga resonemang kring "demokratisk legitimitet", eller något sådant.

Kunde man inte bara acceptera att människors intresse för politik skiljer sig åt? Det kan ju vara så att en stor andel av befolkningen i ett land inte har någon uttalad politisk uppfattning, inte orkar ta sig tid att bedöma de olika partierna eller kandidaterna, eller kanske har kommit fram till att det inte gör någon större skillnad vilket alternativ som vinner valet.

Jag skickar en utmaning till alla som läser denna blogg: Varför är det viktigt med ett högt valdeltagande? Och vad finns det för faror med ett lågt valdeltagande?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, val
intressant

Vilka är det som ägnar sig "trix och lurendrejeri"?

2011-05-10T06:26:00.000-07:00

Kalla faktas "granskning" av Frälsningsarmén tillhör de mest bedrövliga TV-händelserna jag sett på senare år. En hel del kritik mot Kalla fakta har kommit från olika kristna håll. Om Kalla faktas granskning i sig var bedrövlig, vet jag inte vad jag skall säga om Kalla faktas försök att "besvara" kritiken. Jag citerar från Dagen:

- Deras taktik är att välja bort det som inte passar och försöka skuldbelägga Kalla fakta som granskare, jag hoppas folk ser igenom den taktiken, säger han [Erik Åsard, redaktionschef på Kalla fakta]."

Och vidare:

"- De vill till varje pris undvika att det blir en diskussion om deras värdegrund. Det är ett sätt att vilseleda människor."

Vidare anklagas Frälsningarmén för att ägna sig åt "trix och lurendrejeri".

Ja, man tar sig för pannan. Kalla fakta tycks inte i sak besvara någonting av den kritik som riktats mot programmet. Istället kör man på för fullt i sitt misstänkliggörande av Frälsningsarmén.

För om vi nu skall återgå till själva sakfrågan. Vad har Kalla fakta "avslöjat", som inte tidigare var allmänt känt för den som önskade tar reda på det? Frälsningsarméns etiska och teologiska grundvalar har alltid varit allmänt kända och öppna att ta del av. De finns inga hemliga läror inom Frälsningsarmén, som det finns inom en del sekter.

Det som vi måste vara på vår vakt gentemot, är användandet av luddiga och oklara formuleringar. Kalla fakta verkar göra en stor grej av att Frälsningsarmén "stänger ute" homosexuella, att man inte "välkomnar alla". Dessa (eller liknande) formuleringar har använts flitigt av Kalla fakta i programmet och den diskussion som följt. Men är man intresserad av en saklig diskussion bör man undvika sådana formuleringar, som är vaga i sak, men som har ett starkt känslomässigt värde. Om man säger att en organisation "stänger ute" vissa, ger man bilden av en kall och inhuman organisation. Men den intressanta frågan är, vad man menar med att "stänga ute" människor, eller med att "vissa människor inte är välkomna" (eller något sådant).

Om vi inte fokuserar på de känsloladdade formuleringarna i sig, utan frågar sig vad man menar med dem, står det klart att Kalla fakta inte har avslöjat något nytt. Visst skulle man kunna säga att Frälsningsarmén i någon mening "stänger ute" eller "diskriminerar" homosexuella. Men detta är i en tämligen trivial mening. Nämligen, att Frälsningsarmén precis som andra religiösa rörelser har rätt att kräva att de som arbetar aktivt för organisationen ställer upp på vissa ideal vad gäller etik, livsstil etc. Detta har Frälsningsarmén (och liksom flertalet andra kristna kyrkor) aldrig stuckit under stol med. Om man nu väljer att beskriva detta som att Frälsningsarmén "stänger ute" vissa, har man inte tillfört någon saklig beskrivning, utan bara lagt in sin egen känslomässiga eller värderingsmässiga inställning till Frälsningsarmén.

Sammanfattningsvis tycks man alltså kunna säga, att det i sak inte råder någon oenighet mellan Kalla fakta och Frälsningarmén. Frälsningsarméns etiska och teologiska grundvalar, liksom deras krav för dem som vill bli medlemmar, är allmänt kända. Oenigheten tycks ligga hur man vill beskriva Frälsnignsarméns praxis. Vore det rätt att säga att Frälsningsarmén "stänger ute" homosexuella? Kalla fakta tycks mena att detta är adekvat beskrivning, medan Frälsningsarmén menar att det inte är det. Men i grunden verkar detta inte bottna i någon skillnad i sak, utan hur man värderar Frälsningsarméns praxis.

Läs även andra bloggares åsikter om Frälsningsarmén, Kalla fakta, media, etik, homosexualitet,
intressant

Uppföljning kring Frälsningsarmén och Kalla Fakta

2011-05-10T02:23:00.000-07:00

(1) Dagen skriver utmärkt om problemen med den typ av journalistik som bl.a. Kalla Fakta ägnar sig åt. Jag kan inte annat än att hålla med. I många s.k. "avslöjande" reportage är det mer eller mindre bestämt vilka som är "skurkar" och vilka som är offer. Resultatet blir ofta en dramatisering av verkligheten; yrkesskickliga journalister använder alla branschens knep för att "sätta dit" de många gånger medieovana personer man utsett till skurkar.

(2) Läs även de kommentarer som människor med anknytning till olika samfund och andra organisationer gjort anknytning till Kalla Faktas "granskning". Smartast var kanske Svenska Evangeliska Alliansens ordfördande Stefan Gustafsson. Den mest absurda kommentaren stod Christer Sturmark för. Kontentan av Sturmarks kommentar måste bli, att en politiker inte borde få pyssla med trossamfundsfrågor om denna är med i ett trossamfund. Man undrar, får bara ateister vara politiker i Humanisternas drömsamhälle, eller...? Är Sturmark en god representant för Sverige icke-religiösa, eller representerar han en liten fanatisk sekt?

Har man ingen sensation, får man skapa en...

2011-05-09T01:15:00.000-07:00

Så har TV4:s "Kalla Fakta" sänt som omtalade "granskning" av Frälsningsarmén. Som man kunnat misstänka, handlade det mycket om Frälsningsarméns inställning till homosexualitet. "Granskningen" (anledningen till att jag sätter ordet inom citattecken kommer förmodligen att framgå efterhand...) har blivit rätt omtalad redan innan den sänts. Frälsningsarmén har nämligen valt att redovisa alla kontakter med TV4 öppet, på sin hemsida. Maximal öppenhet, alltså. Det borde väl vara drömmen för alla journalister, eller? Det borde vara det optimala, om målet med journalistiken är att ta reda på saker, och informera allmänheten och detta. Men om målet med den journalistiska verksamheten istället är att skapa sensationer och vinkla saker och ting på ett sätt som passar de egna ideologiska utgångspunkterna, då kommer ju förstås en sådan öppenhet att ta udden av detta.

Till att börja med finns det något lite parodiskt i Kalla Faktas "granskning". Frälsningsarméns inställning till homosexualitet har alltid varit känd och öppen. Man kan verkligen fråga sig vad det är som Kalla fakta har "avslöjat". Kan någon nämna något som Kalla fakta har avslöjat, som Frälsnignsarmén har försökt dölja? Om Frälsningsarmén vore som t.ex. Scientologikyrkan, där en hel del är "hemligt" och bara tillgängligt för vissa "invigda", då skulle ju en granskning helt klart kunna vara på sin plats. Men nu är det knappast så. Snarare har Frälsningsarmén, i och med att man öppet redovisat kontakterna på sin hemsida, varit mer öppna än Kalla Fakta.

Om man inte har något verklig sensation till att börja med, då får man skapa en. Nu kommer vi till den tragiska delen i Kalla Faktas granskning. Genom att filma ur skumma vinklar med dolda kameror, har man försökt skapa ett intryck av en organisation Man har vidare använt sig av luddiga formuleringar, som att Frälsningsarmén "stänger ute homosexuella". Formuleringar som faktiskt är flertydiga. Flertydiga formuleringar bör givetvis undvikas om man är intresserad av en saklig diskussion. Men om man är intresserad av att vrida och vända på saker, är luddiga och flertydiga formuleringar ett utmärkt redskap. Givetvis måste man ifrågasätta Kalla Faktas ensidiga fokusering på just homosexualitet; det finns mängder med andra livsstilar som kan vara svåra att förena med ett engagemang i en kristen rörelse.

Något måste även sägas om Frälsningsarmén i andra länder. Delar av programmet handlade bl.a. om Frälsningsarmén i Malawi, som arbetat för att politiskt begränsa de homosexuellas rättigheter. Jag måste säga att jag är emot förföljelse mot homosexuella. Jag tror inte att staten kan eller bör motverka homosexualitet genom förbud. De allmänna rättigheterna och skyldigheterna i ett samhälle bör gälla alla lika, oavsett religion, sexuell läggning, etc. Men samtidigt lever vi in en värld, där man i olika länder ser väldigt olika på homosexualitet. Sverige är ett av de mest kulturradikala och sexliberala länderna i världen, och tillhör en ytterlighet när det gäller synen på homosexualitet. Man behöver inte gå särskilt långt utanför Sveriges gränser, för att komma till länder och regioner där den allmänna synen på homosexualitet står väldigt långt ifrån den svenska, och där politiker och andra kan göra uttalanden om homosexualitet som ter sig minst sagt magstarka från ett svenska perspektiv. Man kan förstås kritisera detta. Men det är knappast något som är unikt för Frälsningsarmén. Frälsningsarmén i Malawi har förmodligen åsikter om homosexualitet som delas av rätt stora grupper i det Malawiska samhälle. Den malawiska frälsningsarmén är delvis formad av det samhälle den verkar i, precis som den svenska.

Det finns mycket annat kring Kalla Faktas reportage som man skulle kunna spinna vidare på, och diskutera mera kring. Mycket av det kräver en del teologiska bakgrundskunskaper. Och det är kanske inte något man sätter sig ner och går till grunden med, om det man är ute efter är snabba och säljande sensationer.

Som sagt, har man ingen sensation, får man skapa en. Tyvärr verkar en hel del journalister arbeta efter den principen. Något som Kalla Faktas "granskning" visar, är att om det finns en grupp som skulle behöva granskas, är det många journalister. I många s.k. "granskande" reportage är det mer eller mindre bestämt redan från början vilka som är "skurkar" respektive "offer". Sådant väcker givetvis frågor om journalisterna drivkrafter, motiv, samt deras ideologiska preferenser. Här visar Frälsningsarméns drag, att lägga ut alla kontakter med Kalla Fakta på sin hemsida, på en stor fördel med internet och "de nya medierna". Det blir svårare får de etablerade medierna och deras medarbetare att bete sig som någon liten elit, som tar sig rätten att själva granska, men inte vill bli granskade själva. I det nya medielandskapet är alla så att säga på samma nivå.

Svd
Dagen
Världen Idag

Läs även andra bloggares åsikter om Frälsningsarmén, Kalla fakta, massmedia, TV4, religion, kyrkor, kristendom, homosexualitet
intressant

Är sjukförsäkringen en kyrklig fråga?

2011-04-25T14:41:00.000-07:00

Det så kallade "påskuppropet" för förändringar i sjukförsäkringen har engagerat en hel del kristna människor i detta land. Nu på annandagen har det varit samlingar på en rad platser i landet. Att en kristen människa är politisk aktiv behöver i och för sig inte vara något fel. Det finns inget stöd i Bibeln för att man likt en del sekter drar sig bort från det offentliga livet. Men tilltag såsom det nu aktuella uppropet väcker frågor om vad som är det kristna kyrkans uppgift, och vad en kristen människa kan säga i egenskap av kristen, eller som företrädare för ett kristet samfund eller kristen församling. Kan och bör man ta ställning i dagspolitiska frågor, på det sätt som man gör i det aktuella påskuppropet?

Inte oväntat så hur kyrkornas socialpolitiska engagemang stött på motstånd. De som försvarat den nuvarande regeringens reformer, har inte oväntat förhållit sig kritiska. De har t.ex. menat att påskuppropet givit en alltför ensidig bild av det sjukförsäkringssystem som den nuvarande. Ofta glider det in på en diskussion om vad man tycker i sak om den nuvarande regeringen och dess politik när det gäller sjukförsäkringen. Men den intressanta frågan, som man borde diskutera, är huruvida det är en kyrklig uppgift eller inte, att bedöma hur socialförsäkringssystemet bör vara utformat. Jag menar, att det inte är det.

En kyrkas förkunnelse måste vara grundad på Bibeln allena. Antingen kan förkunnelsen bygga på klara Bibelord, eller så kan den bygga på logiska slutledningar från klara Bibelord. Ett exempel på det förra är läran att vi blir frälsta av nåd allena, genom tro allena. Vi kan läsa detta i bl.a. Ef. 2:8-9: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, 9 inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ett exempel på det senare är läran om treenigheten. Ordet "treenighet" står inte uttryckligen i Bibeln, men vi kan sluta oss till den läran utifrån sådana Bibelställen som talar Faderns, Sonens och den Helige Andes gudomliga natur.

Hur passar då frågan om sjukförsäkringens utformning in i bilden? Finns det någon lära om sjukförsäkringssystemet, som kan grundas antingen på klara Bibelord, eller på logiska slutledningar från klara Bibelord? Svaret är nej. Det aktuella påskuppropets företrädare kan hänvisa till sådana Bibelord som säger att vi skall hjälpa de sjuka och fattiga:

Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? 39 Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. (Matt. 25:35-40)

Men Bibelns uppmaningar om att hjälpa de fattiga, sjuka och svaga är generella bud. De säger ingenting om hur socialförsäkringssystemet skall vara utformat, rent konkret. Från en allmän princip, kan man inte utan vidare sluta till konkreta tillämpningar. För att kunna sluta sig till en konkret tillämpning, måste man utöver den generella principen utgå från olika föreställningar om hur verkligheten är beskaffad i det konkreta fallet. Det är mycket möjligt att olika kristna kan göra olika bedömningar här.

När det gäller den aktuella frågan om sjukförsäkringen räcker det inte med att hänvisa till allmänna bud om att hjälpa de svaga. Så vitt jag kan se, är det fullt möjligt att man som kristen visserligen håller med om att vi bör vara omtänksamma om de svaga, men att de resurser som skulle gå till ett mer generöst sjukförsäkringssystem kan göra mer nytta någon annanstans, eller att en mer generös försäkring kommer att få negativa bieffekter som på sikt överväger de positiva effekterna. Det är möjligt att de som resonerar så har fel. Men i så fall är det en fråga för nationalekonomin eller de övriga samhällsvetenskaperna att vederlägga dessa fel, inte för teologin. Det må vara så, att de som försvarar den nuvarande regerings sjukförsäkringspolitik är dåliga ekonomer eller sociologer, men det finns ingen grund för att säga att de skulle vara sämre kristna.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkor, politik, teologi, kristendom, religion, påskuppropet, sjukförsäkringen
Intressant

Utan uppståndelse ingen kyrka

2011-04-24T06:55:00.000-07:00

Påsken firar vi till minne av Jesu död och uppståndelse. Eller åtminstone har vi traditionellt gjort det i västerlandet. I dagens sekulariserade samhälle är det nog allt färre som gör kopplingen mellan våra högtider och deras kristna grund. Hur som helst så utgör händelserna kring Jesu död och uppståndelse, som utspelade sig i Jerusalem för närmare två tusen år sedan, grundvalen för den kristna kyrkans existens. Aposteln Paulus skriver:

Om det nu predikas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Kristus, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder.
(1:a Korintierbrevet 15:12-17)

Klarare kan uppståndelsens betydelse för kristen tro knappast uttryckas. Utan uppståndelse finns alltså ingen frälsning, inget kristet hopp, och ingen kristen kyrka. Det som gör den kristna kyrkan till kyrka, är att den har sin grund i verkliga historiska händelser: Jesus har verkligen utgivits för våra synders skull, och uppväckts för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4:25). Om detta inte handlade om verkliga händelser, om de blott vore fromma allegorier eller poetiska utsvävningar, vore kristendomen inget annat än en i raden av vishetsläror.

Mot bakgrund av detta borde man kanske fundera lite över hur förkunnelsen ser ut i många kyrkor, och har sett ut under en längre tid. Det är nämligen inte helt säkert, att Jesus död och uppståndelse är det som står i centrum för förkunnelsen i många av dagens kyrkor. Steg för steg har många kyrkor tonat ner de övernaturliga dragen i förkunnelsen, och blivit alltmer inomvärldsliga i sin förkunnelse. Resultatet har blivit att man i många kyrkor har kommit att negligera de mest centrala kristna trosläror, för att istället predika ett socialt evangelium, eller ägna sig åt något slags existentiell terapi. Ta t.ex. den präst, som nyligen inte menade sig kunna tro att Jesus offrats för våra synders skull. Nu var denna präst långt ifrån först; Svenska Missionsförbundets (numera Svenska Missionskyrkan) grundare P.P. Waldenström förnekade den traditionella kristna läran, att Jesus genom sin död tagit på sig straffet för våra synder.

Det är sant, att kristendomen kan ha positiva effekter, både socialt och psykologiskt. Men dessa är följder av det kristna budskapet, inte kärnan i det. Även ateister, judar, muslimer och många andra kan göra goda gärningar, hjälpa de fattiga och sjuka, etc. Goda gärningar kan aldrig vara det som gör kyrkan till kyrka, eller en kristen människa till kristen. Varje kristen människa borde rannsaka sitt samfund och sin församling, och fråga sig vilken den grundläggande förkunnelsen är. Är frälsnigen genom Jesu död och uppståndelse det centrala? Förkunnar man en Gud, som är en övernaturlig realitet, vilken faktiskt har ingripit i historien? Är kroppens uppståndelse och det eviga livet med Gud det som är människans mål? Eller handlar den förkunnelse man möter mer sådant som berör detta liv? Betraktas Gud som något diffust, en inre dimension eller något? Handlar det kristna budskapet om att vi skall känna oss trygga här och nu? Handlar budskapet mer om att skapa ett rättvist samhälle här på jorden, än om frid med Gud i evigheten? Betraktas Jesus mer som ett föredöme, än som någon som givit sig sitt liv till lösen för människornas?

Om det sistnämnda är fallet, borde man kanske fråga sig om inte ett politiskt parti vore ett lämpligare forum. Naturligtvis finns det en skala bland dagens kyrkor, det kan vara mer eller mindre förvärldsligade, mer eller mindre liberala. Men den grundläggande frågeställningen kvarstår ändå: Är kyrkan något naturligt, eller något övernaturligt?

Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, kyrkor, religion, teologi
intressant

Det är för mycket med fyra allmänborgerliga partier

2011-04-17T04:46:00.000-07:00

Centerpartiet och Kristdemokraterna har länge legat och balanserat kring fyraprocentsspärren till riksdagen, något som de fortsätter med enligt en n y opinionsmätning. Vad kan de göra för att locka väljare? Svenska Dagbladets ledarsida skriver om deras problem med att hitta tydliga profiler. Slutsatsen tycks vara att det är svårt för dem att profilera sig, och att man bör satsa på den gemensamma borgerliga profilen.

Jag tror jag är enig med ledarskribenten i denna fråga. Det har skett en allmän ideologisk sammanpressning av de borgerliga partierna. Alla har de på olika sätt tonar ner sina profilfrågor. Vi har fått fyra partier med något slags "allmänborgerlig" profil. Det är inte en hållbar situation i längden. Det är åtminstone två för mycket. Man skulle ju kunna tänka sig att de partier som ligger på gränsen till att åka ut ur riksdagen - (C) och (KD) - försökte profilera sig tydligare ideologiskt. Men problemet är att det inte verkar finnas någon enighet om hur de skall profilera sig. De skulle kunna gå tillbaka till sina rötter - jordbruksprotektionism och moralkonservatism - men jag tror inte att dessa är några valvinnande koncept i dagens Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, centerpartiet, kristdemokraterna
intressant

Allvarliga asadyrkare?

2011-04-14T09:17:00.000-07:00

Jag har suttit och tittat på SVT:s program "Från Sverige till Himlen". Avsnittet handlade om moderna asatroende, eller utövare av forn sed, som en del vill kalla sig numera. (Sveriges Asatrosamfund bytte namn tlll Samfundet Forn Sed Sverige 2010.)

Det är nog många som har misstänkt att den moderna asatron egentligen inte någon allvarligt menad religion, utan snarare ett slags skådespel eller kulturreligion. Ungefär som när moderna människor döper sina barn och gifter sig i kyrkan, utan att vara speciellt troende kristna. Tror dagens asatroende verkligen att åskan uppstår när Tor dundrar fram med sin hammare?

Ett syfte med programmet tycktes vara att visa på att den moderna asatron faktiskt är en seriös religion. Men jag är ändå lite undrande. En kvinna som intervjuades intygade att Tor fanns, men hade samtidigt hävdat att det där med Tor och åskan var det mytiska sättet att förklara åskan. Vad menar man egentlige med ett mytiskt eller mytologiskt sätt att förklara något på? Är det något annat än en poetisk beskrivning av naturen?

Jag tycker detta påminner om vissa moderna kristna teologer, som i deras försök att förena den kristna tron med en mer naturvetenskaplig världsbild bortförklarar de övernaturliga inslagen i Bibelns som något slags poetiska beskrivningar, som inte är tänkta att konkurrera med de naturliga förklaringarna. Skapelseberättelsen blir ett slags poetisk beskrivning av skapelsen. Bibelns mirakel menar de inte skall förstås bokstavligt, utan för något slags andligt budskap. Jesu uppståndelse behöver inte förstås fysiskt, utan kan ges någon symbolisk tolkning, etc. Problemet med ett sådant förhållningssätt, är att tron blir tömd på sitt innehåll. Vem som helst kan ju läsa Bibeln (eller någon annan religiös skrift) som en poetisk beskrivning över tillvaron. Skillnaderna mellan troende och icke-troende försvinner.

Även på frågan om vad som händer efter döden tyckte den intervjuade kvinnan gav ett lite luddigt intryck. Jag vet inte om de moderna asatroende kan sägas företräda en rent "poetiserande" religion. Men religionsfilosofen inom mig skulle helt klart vilja granska den moderna asatron lite närmare, och ställa dess utövare mot väggen. Vad tror man på för slags gudar? Är Tor, Oden, Freja och alla de andra personliga gudar? Ingriper de i historien och i människors liv? Vilka egenskaper har de i övrigt? Hur är det med deras makt, kunskap och deras moraliska egenskaper? Kommer vårt förhållningssätt till dem att påverka vad som händer med oss efter döden?

Kort sagt, i vilken mån kan man säga att det finns ett verkligt metafysiskt innehåll i den moderna asatron?

Läs även andra bloggares åsikter om religion, asatro, hedendom

intressant

Är dagens politiserade kyrkor mer andliga än fildelare?

2011-04-13T23:34:00.000-07:00

En grupp fildelare har bestämt sig för att starta ett trossamfund, det kan vi läsa om i Dagen. Kan fildelning vara en religion? Många skulle nog ta det hela för något slags skämt. Vi skall väl inte bli helt förvånade om de får avslag sin ansökan.

Men det vore i alla fall intressant att få testa gränserna för vad som kan vara ett religiöst trossamfund och inte. I synnerhet nu, när många kristna kyrkor verka ägna sig åt politik, eller predika ett budskap som går ut på att man skall vara snäll, eller något sådant. Om sådant kan räknas som religion, varför skulle inte fildelning och kritik mot upphovsrättslagstiftningen kunna göra det? Är det mindre andligt att diskutera upphovsrättsfrågor, än att diskutera handelspolitik eller hur socialförsäkringarna skall vara utformade?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, religion, fildelning
intressant

Konservatism - en flumideologi?

2010-07-02T05:45:00.000-07:00

Jag har suttit och lyssnat på Filosofiska rummets avsnitt om konservatism (via webbradio). Det sändes för ett par veckor sedan, så detta inlägg kommer kanske lite sent.

För några år sedan skulle jag kanske ha kallat mig för konservativ. Men i dag är jag lite mer tveksam till den ideologiska etiketten. Något kommit att slå mig är hur flummigt det ofta blir när man försöker formulera en konservativ ideologi på klart och tydligt sätt. Resultatet stannar ofta vid allmänna floskler av typen "människan är ofullkomlig".

Denna linje av flummighet fick jag smaka på även i filosofiska rummet, när Roland Poirier Martinsson (som var den som försvarade konservatism i landet) i ett par punkter fick försöka sammanfatta vad konservatismen stod för. "Det finns en verklighet" och "Det finns ingen politisk vetenskap", var de två principer som traditionellt sammanfattat det konservativa budskapet.

Det var ju väldigt belysande... Och detta är som sagt inte den första gången jag hört konservativa formulera på samma vaga och substanslösa sätt.

Nu ville Roland PM i programmet lägga till ytterligare en konservativ princip, nämligen "tolerans". Som konservativ vill man försvara gemenskaper och gemensamma värden, men man är samtidigt tolerant mot dem som står utanför ens egna gemenskaper.

Problemet är bara, att det blir oklart på vilket sätt en sådan "tolerant" konservatism skiljer sig från många former av liberalism. Många liberaler är inte motståndare till gemenskaper, men de bör i så stor utsträckning vara frivilliga. Vi kan räkna bort vissa former av västerliberalism, som vill öka statens styrning av de civila institutionerna. Vi kan koncentrera oss på olika former av högerliberalism, eller moderat socialliberalism. Sådana typer av liberalism slåss på två fronter. Dels mot en höger som vill påtvinga individer vissa gemenskaper, dels mot en vänster som vill att staten skall "befria" individer från samma gemenskaper. Staten skall varken aktivt främja, eller motarbeta, s.k. "traditionella värden".

På vilket sätt Roland PM:s "toleranta" konservatism skiljer sig från sådana former av liberalism, förblev oklart genom programmet. Och jag skulle tro att det förblir oklart ett tag framöver... Ja, jag har läst Russell Kirk och Roger Scruton och diverse andra konservativa ideologer framlänges och baklänges. Det verkar som om konservatismen står inför ett dilemma. Antingen landar man i något slags "högerextremism light", eller så betonar man i första hand statens begränsning, och landar i något slags högerliberalism (liknande den typ jag skisserade ovan).

Ibland verkar det som om man försöker formulera konservatismen som en allmän försiktighet. Tendenser till detta fanns i programmet. Vi vet inte vilka vilka konsekvenser olika förändringar kommer att få, och därför är det bättre att gå försiktigt fram. Men formulerad på detta vis, behöver inte konservatismen vara något som utesluter andra ideologier. Konservatismen handlar då om ett sätt på vilket man bör genomdriva förändringar (försiktigt, steg-för-steg, snarare än omvälvande revolutioner), men inte om i vilken riktning förändringarna bör gå.

Det vore väldigt intressant med lite genomtänkt konservativ argumentation. Finns det någon som vill försöka formulera konservativa principer på ett klart och tydligt sätt, och att på ett rationellt sätt försvara dessa? Jag är inte alltför optimistisk på denna punkt. Men man kan ju hoppas.

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, ideologi, liberalism, politik, filosofi
intressant

Symbolvärde - ett luddigt argument...

2010-06-18T03:57:00.000-07:00

Vad innebär det att något "symboliserar förtryck"? Är det ett skäl till att förbjuda något? I Spanien planeras ett förbud mot heltäckande slöjor, s.k. burkor, i offentliga byggnader. Slöjor i olika utföranden har väckt heta känslor, och tidvis vållat livliga diskussioner på olika håll i Europa. Många gånger har argumenten mot den gått ut på att den "symboliserar förtryck".

Jag tycket det finns vissa likheter med den aktuella debatten kring kronprinsessan Victorias bröllop, och hennes eventuella överlämnande av hennes far kungen. I dagens SVD uttalar sig en teolog som är kritisk till brudöverlämningsseden, under hänvisning till dess funktion som symbol. Liknande argument har man väl hört från feminister av olika nyanser, att brudöverlämning skulle symbolisera något slags "förlegad" syn på kvinnan,

Men jag kan inte låta bli att tycka att det är ett rätt luddigt argument, att något "symboliserar förtryck". Vilket symbolvärde något har, torde väl vara något som ligger i betraktarnas ögon. Man borde fråga sig på vilket sätt man kan skada någon genom att bära slöja, eller överlämna brudar? Det skulle väl vara om folk tycker det är oestetiskt med slöja eller brudöverlämning. Att det helt enkelt är fult, eller något sådant. Det kan man ju i och för sig förstå, att folk har svårt för att acceptera sådant som de är ovana vid, eller som de uppfattar som främmande. Ungefär som att vissa tycker att det är oestetiskt när någon frågar "vart bor du?"

Möjligen kunde man ju hävda, att det är ett problem om fler tar efter. Om en kvinna skulle föredra att bära slöja, eller att lämnas över av sin far när hon gifter sig, så är det inte bara ett personligt val, utan hon är även med och sätter exempel för andra. Men är det ett problem om nu andra skulle ta efter? Att andra tar efter, torde bara vara ett problem om företeelserna i fråga från början är skadliga eller icke-önskvärda.

Ibland verkar det som om något slags sluttande plan-argumentation är åtminstone underförstådd. Åtminstone när det gäller slöjan. Accepterar vi slöjor, då har vi slagit in på en väg av stegvis "islamisering" av samhället. Till slut kommer vi att leva med Sharia-lagar, typ. När det gäller brudöverlämning har jag svårt att se att sådana argument skulle vara speciellt rimliga. Jag vet inte om det har framförts av någon. Kanske har de en viss tyngd när det gäller slöjor. I synnerhet med tanke på att vissa muslimska grupper inte delar den västerländska, liberala synen på frihet och mänskliga rättigheter. Kanske kan sådana synliga attribut som slöjan bidra till att försvåra integration, och på sikt gynna framväxten av mer extrema muslimska grupperingar. Fast kanske är det snarare omgivningen attityder till slöjan som ställer till det i sådana fall, snarare än slöjan i sig. Jag vet inte riktigt, det är en fråga för empirisk forskning snarare än för mina skrivbordsfunderingar.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga, att jag inte är helt säker på vad jag skall säga om argument som utgår från företeelsers "symbolvärde". Men som de ofta har framförts, är de väldigt luddiga. Kanske vill någon utveckla saken mer. Då kanske jag blir övertygad.

Politisk korrekthet ett hot mot det fria samhället

2010-06-06T12:06:00.001-07:00

Kristna ungdomsföreningar riskerar att bli av med bidragen, om de inte accepterar homosexualitet. I alla fall om en statliga Ungdomsstyrelsen får som den vill

Läs här i Dagen

Vi får återigen en påminnelse om den s.k. politiska korrekthetens natur. Ibland får man höra, att "politiskt korrekt" bara är ett tillmäle som diverse reaktionära typer använder i avsaknad av argument. Den aktuella situationen visar dock, att den s.k. politiska korrektheten är något verkligt, och något som kan utgöra ett hot mot det fria samhällets grundvalar. Det som åtminstone på ytan kan verka lite paradoxalt, är att de politiskt korrekta gärna talar öppet om "tolerans", "mångfald" och "demokrati", men att de likväl i praktiken inte accepterar människor som har andra åsikter eller värderingar än de själva.

Det är en sak, att man inte skall förfölja eller döda homosexualla, eller något sådant. Men det är en annan sak, att kräva att man måste gilla homosexualitet som läggning. Att kräva att en kristen organisation måste acceptera homosexualitet, är som att kräva att en kyrka måste acceptera att islam eller buddhism är lika bra religioner som kristendom. Eller för den delen, att Moderaterna måste tycka att Vänsterpartiets politik är lika bra sin sin egen. Det vore ju förstås absurt. Själva grundtanken i ett fritt och demokratiskt samhälle, måste ju vara att man kan ha olika uppfattningar om vilka politiska idéer eller religioner som är sanna. Eller för den delen, olika uppfattningar om vilka sexuella beteenden som är rätta och riktiga.

Det verkar vara där skon klämmer. Många politiskt korrekta verkar inte förstå skillnaden mellan att å ena sidan ha en rättighet, och att å andra sidan ha rätt. Sann tolerans innebär att vi har rättigheter till en massa saker. Som att ha avvikande poitiska eller religiösa uppfattningar, eller för den delen, en avvikande sexuell läggning. En sådan tolerans kan sägas vara grunden i ett fritt och liberalt samhälle. De s.k. "politiskt korrekta" verkar dock ha en annan syn på tolerans. Enligt dem är räcker det inte med att homosexuella människor har rättigheter till att inte bli förföljda. Nej, deras version av tolerans innebär att alla måste acceptera homosexualitet såsom naturligt, att homosexualitet är något rätt och riktigt.

Jag kan respektera att muslimer har rättigheter. Det är fel att förfölja eller med tvångsmässiga medel motarbeta deras religiösa övertygelse. Om någon skulle komma fram till att denna nog vill vara muslim, så bör man respektera denna individs önskan. Det är att respektera muslimers rättigheter. Det bör vi göra, i ett fritt och liberalt samhälle. Däremot kan andra människor fortfarande tycka att islam är en felaktig och kanske rentav motbjudande eller potentiellt skadlig religion. Det måste de faktiskt ha rätt att göra, i ett demokratiskt, fritt och liberalt samhälle. Vi kan alltså inte kräva av människor, att de skall behöva tycka att islam som religion är lika rätt och riktig som andra livsåskådningar. På samma sätt kan vi respektera homosexuella människors rättigheter. Men det innebär inte, att vi kan kräva att alla människor måste betrakta homosexualitet som rätt och riktigt.

För en sann tolerans, en som är förenlig med ett fritt, demokratiskt och liberalt samhälle, måste vi vara väldigt klara över ovanstående skillnad. Man måste kunna respektera andras rättigheter, utan att man för den delens skull behöver anse att de har rätt, eller att deras åsikter eller livsstilar är lika bra som ens egen. Det torde väl snarast vara ett kännetecken för en verklig tolerans, att man kan respektera rättigheter hos människor och grupper, även om man tycker att det de står för är förkastligt. Att respektera rättigheterna hos dem som har ungefär samma värderingar som man själv, det är ju egentligen rätt meningslöst.

Läs även andra bloggares åsikter om politisk korrekthet, tolerans, ideologi, politik, homosexualitet, samhälle
intressant

Vigselrätten hör till den kristna friheten

2010-05-30T03:48:00.000-07:00

Frågan om samfundens vigselrätt har diskuterats på sistone. Nyligen beslöt Evangeliska Frikyrkan (EFK) att avsäga sig denna. Jag har skrivit om denna fråga i tidigare blogginlägg, och jag har svårt att förstå vad det egentlien är för problem med den nuvaranda ordningen med kyrklig vigselrätt. Nu ser jag att jag har fått medhåll av en EFK-pastor i en debattartikel i Dagen. Jag citerar:

"Det enda myndighetsutövande en frikyrklig vigsel enligt nuvarande ordning innehåller är att pastorn kungör att äktenskapet är ingånget och utfärdar ett bevis."

Just det. Det är en teknikalitet, om kommunen har anställer en särskild vigselförrättare, eller om man ger någon utomstående (t.ex. en pastor) fullmakt att utföra motsvarande uppgifter. Jag har faktsiskt lite svårt att förstå, att frågan kunnat leda till så mycket diskussion.

Pastorn går vidare och gör en jämförelse med kristna friskolor:

"Men ska detta fullföljas är det nu också dags att avveckla alla församlingsdrivna förskolor och skolor där det upprättas individuella utvecklingsplaner, hålls utvecklingssamtal, sätts betyg, utfärdas utbildningsbevis och i förekommande fall utformas handlingsplaner för enskilda elever. Vad är detta om inte myndighetsutövning?"

En intressant iakttagelse. Vill EFK förbjuda församlingar att driva friskolor?

Slutligen skall man kanske påpeka, att vigselrätten knappast något som är viktigt för kyrkorna teologiskt sett. Om kyrkorna skull förlora den, är det knappast något som påverkar kyrkorna i deras grundläggande, evangeliserande uppdrag. Vad jag kan se är vigselrätten snarast något som ligger under den kristna frihetens område. Det är varken förbjudet eller påbjudet i Bibeln, utan det är mest en fråga om tradition.

Läs även andra bloggares åsikter om evangeliska frikyrkan, vigselrätt, juridik
intressant

Statlig a-kassa - liberalt eller inte?

2010-05-28T00:14:00.000-07:00

Diskussionen om en obligatorisk, statlig a-kassa har tagit fart igen, efter Folkpartiets senaste utspel i frågan. Jag är delad i frågan. Å ena sidan kan man tycka det är lite märkligt att sådana förslag kommer från ett borgerligt eller liberalt håll. Liberaler brukar ju allmänt försvara valfrihet, och motsätta sig paternalism. Varför vill man då inte tillämpa dessa liberala principer på a-kassan?

Fast å andra sidan, är jag inte riktigt nöjd med dagens system heller. A-kassan är till stora delar finansierad av skattemedel. Det är högst rimligt, att alla de som är med och betalar för a-kassan också omfattas av den. A-kassan tar så att säga omvägen via facket. Ett system som är rätt krångligt och omständligt, och väl som till stora delar går ut på att befästa fackets makt i samhället.

Något som jag fått erfara, är att dagens system är dåligt anpassat till dagens arbetsmarknad. Det verkar vara format med något slags klassisk industriarbetare i tankarna, en som står vid sitt löpande band 8-5, måndag till fredag, år ut och år in. Om man däremot jobbat utomlands, eller har haft många kortare anställningar eller deltidsjobb, kan det vara svårt få grepp om vilka regler som egentligen gäller. Jag har själv jobbat utomlands, och jag måste säga att det har varit svårt att få klara besked om hur det fungerar t.ex. när jag skulle återvända till Sverige. Jag har fått motstridiga besked, och det verkar som om de som ansvarar för a-kassorna inte själva verkar vara riktigt klara över vad som gäller. Jag kan tänka mig att det finns en del framför allt unga människor som inte är med i a-kassan för att de helt enkelt inte tagit sig tid eller haft ork att sätta sig in i hur de ibland rätt omständliga reglerna fungerar.

Å ena sidan vill man som lagom borgerligt/liberalt sinnad inte ha mer paternalism än nödvändigt. Å andra sidan vill man inte att systemen skall vara så enkla som möjligt. Kanske vore det bästa något slags grundtrygghetssystem, med en basnivå som är obligatorisk för alla. Sedan får folk köpa tilläggsförsäkringar (privat eller via t.ex. facket), om de vill ha högre ersättning. Kanske kunde man kombinera detta med något slags "mjuk paternalism". Det vill säga, att staten (eller någon annan instans) formger en försäkring, som fungerar som ett slags default-alternativ, som omfattar alla som inte uttryckligen valt att lämna den.

SVD:s ledarsida
DN 1, 2

Läs även andra bloggares åsikter om a-kassan, folkpartiet, politik, liberalism
intressant

Om skyldiga och oskyldiga (händelerna i Bjästa)

2010-03-29T03:30:00.000-07:00

Jag har visst inte bloggat på någon månad eller så. Kanske vore det dags att skriva några rader. Den gångna veckan har präglas av diskussioner med anledning av Uppdrag Gransknings program "Den andra våldtäkten". Diskussioner som ofta varit mycket känslosamma. I likhet med de flesta andra kan jag förstås inget annat än att känna medlidande för de drabbade flickorna, och deras anhöriga. Och förstås, avsky gentemot den mobbningsliknande ryktesspridning och de hatfulla kommentarer som florerat på bl.a. på olika internetssidor.

Dock verkar det som om en del har gått över till ett annat dike. I gårdagens SVD läste jag om hur många från Bjästa upplever att de har fått ta tillräckligt med stryk, att de fått löpa gatlopp inför resten av Sverige. På internet har folk uttryckt sig mycket grovt om Bjästa och en del människor därifrån. Det är naturligtvis tragiskt, och det tyder på att många av dem som engagerat sig till stöd för flickorna inte är så mycket bättre än dem som de kritiserar.

Fast samtidigt undrar jag, om det inte kan vara berättigat med en viss kollektiv skuld. Många från Bjästa är ju varken bättre eller sämre än folk från andra orter. De är oskyldiga i den meningen att de inte varit med och våldtagit någon, och inte skrivit uppenbart kränkande tillmälen på nätet. Men frågan är, om man inte kan vara skyldig i en annan bemärkelse. Det är inte helt osannolikt, att många "oskyldiga" i själva är sådana som gottat sig åt "dagens skvaller", och på så sätt bidragit till att stämningen blivit som den blivit. Vi bör inte bara kritisera våldtäkter och uppenbara kränkningar. Minst lika viktigt är att vi tar och funderar över den bymentalitet som verkar ha bidragit till att det gått så fel. Ni vet, att "alla känner alla", man håller varandra bakom ryggen, saker och ting sprids via skvaller, folk "vet" en massa saker och allt och alla, saker som de har "hört av någon som hört av någon", etc.

Att diskutera hur en sådan bymentalitet kan ha bidragit till att situationen blev som den blev, är en viktig uppgift för den debatt som nu blossat upp kring händelserna. Men det får inte stanna där. Det får inte vara så, att vi tror att en sådan bymentalitet är sådant som förekommer i typ måttligt civiliserade hembrännarhålor långt bort från där man själv bor. Jag tror den finns hos alla, i någon mån. Jag vågar faktiskt påstå, att många av dem som hävt ur sig okvädningsord om Bjästa och människorna där de senaste dagarna, faktiskt själva mycket väl skulle kunna ha varit sådana som bidragit till utfrysningen av den aktuella flickan. Om bara omständigheterna hade varit annorlunda.

Jag kommer att tänka på ett litet experiment, som jag var med om när jag gick i mellanstadiet. Man hade arrangerat ett slag interaktiv teater. Skoldagen hade just börjat. En person (en skådespelare) kom in, och sade att de skulle börja en ny kille i klassen. Personen berättar en massa saker om den nye eleven, vad han är för en typ. Vi skulle minsann "sätta dit" honom. Så kommer killen in. Efter ett tag börjar det gå upp för oss i klassen, att det nog var den första personen som var "skurken" i sammanhanget. Han var en mobbare, och det var inget fel på den nya killen. Sympatierna i klassen svängde. Från att ha stått på mobbarens sida, till att stå på den utsatte killens sida.

Detta lilla experiment är förstås återgivet ytterst kortfattat. Men kärnan i experimentet var att visa hur lätt våra sympatier kunde svänga, hur lätt det är för oss människor att "yla med vargflocken", och ställa oss på den sida som för tillfället känns mest opportun. Och ytterst, hur det många gånger kan vara så att det är vi som på sätt och vis bidrar till att frysa ut andra människor, genom att bara acceptera rådande "sanningar" om folk. Om den rådande bilden är att Kalle är en hygglig prick, medan Pelle är en skitstövel, kommer folk att ställa sig på Kalles sida. Om bilden istället presenteras så, att det är Pelle är bra, medan Kalle är dålig, kommer folk istället att liera sig med Pelle.

Åtminstone hos vissa i Bjästa, verkar det ha funnits en bild av att den numera våldtäktsdömde var en bra kille. Och då var det naturligt, att många ställde sig på hans sida. När nu den motsatta bilden målas upp i riksmedia, ja, då är det förstås många som reagerar på motsatt sätt. Och del har uppenbarligen gått överstyr när det gäller att kritisera folket i Bjästa. Men kanske är det så, att både de som direkt eller indirekt bidragit till den våldtagna flickans utfrysning, och mågna av dem som nu öser ut sitt förakt mot den norrländska hålan, i grunden är ganska lika. Kanske är det så, att många från den senare gruppen, mycket väl skulle kunna ha varit bland de förra. Kanske är den senare gruppen inte alls bättre människor, innerst inne. Kanske är det bara tillfälligheter som avgjort vilken grupp man tillhör.

Vi vill gärna tro, att ondska är något som några få personer gör sig skydliga till. Dåliga människor, det är sådana där socialt missanpassade typer man kan stöta på i dunkelt belysta gränder eller så. Det är betydligt svårare att rikta blickarna in i sig själv. Men jag tror sanningen är den, att mycket ondska faktiskt har sina rötter hos helt vanliga människor, hos dig och mig. Det traditionella kristna läran om arvssynden är användbar här. Vi människor är alla födda med en ond böjelse, som tar sig mer eller mindre subtila uttryck. Vi har alla mer eller mindre bestämda uppfattningar om saker och ting. Vi gottar oss åt "dagens skvaller". Vi ropar gärna på syndabockar och enkla lösningar. Vi har svårt för att ta till oss sådant som kan skada vår självbild. Jag tror mycket av världens ondska ytterst har sina rötter i sådana onda dispositioner. Skillnaderna mellan många brottslingar och vanliga människor är kanske många gånger mindre än vad vi vill tro. Detta är på sätt och vis en skrämmande tanke. Men det är en tanke som tål att tänka på.

Läs även andra bloggares åsikter om bjästa, samhälle, etik, ansvar, brott
intressant

Om Falklandsöarnas rätt till självbestämmande

2010-03-07T10:03:00.000-08:00

Jag läste i dagens SvD om Falklandsöarna, ögruppen i som Storbritannien och Argentina träter om. På senare tid har britterna börjat leta efter olja i vattnen utanför öarna, vilket inte gillats av Argentina.

Jag kan inte säga att jag är den mest insatte i frågan. Men som jag förstått det, är britternas främsta trumfkort att det de facto finns en brittiskt samhälle på ön, att öborna identifierar sig som britter, och själva vill tillhöra Storbritannien. Argentinas främsta trumfkort lär vara, att öarna enligt diverse papper från början på 1800-talet skulle tillfalla landet. Men man hade aldrig någon ekonomiskt aktivitet på ön, och ett brittiskt samhälle etablerades. Efterhand har man dock kommit att lägga väldigt mycket nationell prestige i frågan.

Frågan om Falklandsöarnas status är intressant ur ett politisk-filosofiskt perspektiv. Om man betraktar frågan ur ett liberalt eller "västerländkt" perspektiv, borde det mest centrala vara, vad öborna själva önskar. Det är öbornas rättigheter, som borde vara det centrala. Inte staters önskan att visa upp nationell prestige. Det är individer, snarare än stater, som har rättigheter. Den principen borde vara en ledstjärna i förhandlingarna.

Man kan ju hävda, att de britter som bosatte sig på Falklandsöarna på 1800-talet, vars ättlingar lever kvar där i dag, gjorde det i strid mot den tidens rättsordnig. Öarna var tekniskt sett argentinska, och britterna skulle kunna ses som ett slags inkräktare, eller som illegala immigranter. Men det argumentet torde väga ganska lätt i dag, och frågan är om det inte borde ses som preskriberat. Vi måste tänka på, att många av dagens politiska och rättsliga förhållanden, är resultatet av att man brutit mot tidigare förhållanden på ett orättfärdigt sätt.

Nu kanske det är så, att vi inte kan tvinga Argentina rent rättsligt att acceptera Falklandsöarnas rätt att själva få avgöra vilket land de vill tillhöra. Men det kan fortfarande vara så, att Argentina har en moralisk rätt att göra det. Denna tanke, att politik faktiskt har moraliska gränser att respektera, och att politisk makt aldrig får bli ett mål i sig, är något som utmärker civiliserade politiska kulturer.

Läs även andra bloggares åsikter om Falkandsöarna, politik, ideologi, nationalism, Argentina, Storbritannien

intressant

Slår humanisterna in öppna dörrar?

2010-02-28T03:46:00.000-08:00

Några debattörer från Humanisterna (det ateistiska förbundet i Sverige) debatterar kristendomens ställning i skolan. De vill inte att kristendomen skall ha någon "särställning", jämfört med andra religioner och livsåskådningar. I dagarna har ju skolverket tagit fram förslag till nya kursplaner till den svenska skolan, i vilka kristendomens "särställning" tonas ned. Detta har kritiserats av en del debattörer, bland annat i vissa kristna sammanhang. Dessa kritiker menar, att eftersom kristendomen har haft en så stor betydelse för vår kultur och våra värderingar (eller något sådant), är det rimligt att kristendomen ägnas särskild uppmärksamhet. De humanistiska debattörerna vänder sig alltså emot dessa kritiker.

Det är ju helt klart rimligt. Om en viss religion har haft ett extra stort inflytande i ett visst lands historia, måste man givetvis ha kunskaper i denna religion om man skall förstå sig på olika förhållanden i landet i fråga. Det är ju t.ex. svårt att förstå Indiens samhälle och kultur, om man inte har några djupare kunskaper i hinduismen. Att skolan undervisar mer om en religion än om andra, betyder förstås inte att man tar ställning för den religionen. Att ett religion (i vårt fall, kristendomen) har haft stort inflytande i samhället kan ju vara både på gott och på ont.

Därför tycker jag att humanisterna slår in öppna dörrar när de skriver:

"Där ska ingå undervisning om kristendom, men inte i kristendom"

Är det inte så redan i dag? Att man undervisar om kristendomen, men inte i den? Menar humanisterna, att den svenska skolan skulle ta ställning för kristendomen, eller bedriva progaganda för någon viss teologisk ståndpunkt? Det måste jag ha missat, i så fall. Detta att man skall undervisa om, men inte i kristendom, har väl gällt ända sedan kristendomsämnet fick ge vika för religionskunskapen.

Men kanske är det så, att skolan tar ställning. Men inte för kristendomen. Nu kommer vi in på det som jag tycker är en intressant infallsvinkel, som ställer många frågor på sin spets. Är verkligen en "religionsfri" skola en neutral skola? Om man underviar om evolutionen som ett faktum, eller lär ut att alla former av sexuell utlevnad är rätt "så länge det känns rätt för en själv", eller i den rådande genusideologins namn lär ut att könsskillnader är "sociala konstruktioner", är man då riktigt neutral?

Jag kommer att tänka på vad den libertarianske debattören David D. Friedman skrev i ett blogginlägg för några år sedan. Nämligen, att en skola som lär ut att evolutionen är sann, bryter mot religionsneutraliteten lika mycket som en skola som lär ut att evolutionen är falsk. Om man lär ut att evolutionen är sann, tar man oundvikligen ställning för sådana religioner som är förenliga med evolutionsläran, och mot sådana religioner som är oförenliga med religionsläran.

Jag tror, att vi här kan skönja en skiljelinje som går tvärs igenom många liberala kretsar. Mellan dem som är konsekventa liberaler, och dem som är kulturradikaler. De som är konsekventa liberaler, försvarar även rättigheterna för dem som vill leva enligt traditionella eller religiösa mönster. Förespråkar folk "traditionella" könsroller, eller att Gud har skapat världen på sex dagar, skall man få göra detta. Staten skall inte komma och tala om att man har fel.

De som är kulturradikaler däremot, verkar ha svårt för att acceptera att folk kan vilja leva på traditionella eller religiösa sätt. Många kulturradikaler verkar tro att man bara kan vara "riktigt fri", om man lever ett "upplyst" och sekulariserat liv. Eller med andra ord: man är bara riktigt fri, om man lever som en typisk västerländsk storstadsakademiker. Statens uppgift blir att "hjälpa" människor att vara fria. Religioner, och över huvud taget traditionella eller konservativa föreställningar i olika frågor, blir ett problem för kulturradikalerna.

I dagens debatt, verkar en del vilja framhålla det som att det är konservativa eller religiösa personer som är fiender till upplysning och frihet, och som vill "påtvinga" andra sina åsikter. Men i själva verket är det många gånger de konservativa och religiösa som försvara friheten, och det är kulturradikaler som vill använda statens makt för att främja sina egna värderingar och uppfattningar.

Humanisternas debattartikel i SVD

PS. läs även PJ Anders Linders ledarartikel i dagens SVD, om vilka som egentligen står för frihet och upplysning i dag. De konservativa eller de radikala?

Läs även andra bloggares åsikter om ateism, humanisterna, ideologi, religion, skola, skolpolitik
intressant

Är KD:s förslag borgerlig politik?

2010-02-09T01:51:00.000-08:00

Kristdemokraterna motsatte sig den nyligen beslutade könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Istället föreslog de en egen lösning, enligt vilken samfundens vigselrätt avskaffas, och staten (eller det offentligt, i någon form) får monopol på den delen. Jag har länge varit kritisk mot Kristdemokraternas förslag. Jag har svårt att se vad vi skulle vinna med detta. Jag har inte blivit klokare av att följa med i debatten. Många av de invädningar och frågor jag har haft, menar jag inte har fått något ordentligt svar. Kanske är det bäst om jag än en gång försöker sammanfatta mina tidigare invändningar. Kanske kan någon hjälpa mig att bättre förstå KD:s ståndpunkt.

(1) Vi börjar med frågan om huruvida staten skall ha monopol på att utfärda (juridiskt giltiga) vigslar. Detta verkar ju gå emot det som borgerliga politiker förespråkar på andra områden. Vanligen brukar ju borgerliga politiker tycka att det är bra med ökad valfrihet, och att fristående aktörer kan ta över sådant som det offentliga annars skulle ha monopol på. Varför skall inte de vanliga borgerliga valfrihetsresonemangen gälla vigslar? Finns det något som talar för att vigslar är ett naturligt statligt monopol, ungefär som t.ex. försvaret? Kanske finns det argument som talar för detta, men jag har inte hört någon framföra dessa.

Det tycks ju faktiskt finnas en hel del exempel på att det går alldeles utmärkt att låta andra aktörer än staten (det offentliga) utfärda vigslar. Historiskt har ju vigslar ofta varit en privat angelägenhet. I Sverige var väl (om jag fått det rätt) äktenskap och vigslar långt in på medeltiden en privat sak, som i huvudsak sköttes av de inblandade släkterna, och reglerades av sedvanan. I ett modernt samhälle kan det vara lämpligt med en viss offentlig reglering. Det kan vara svårt att tillämpa en renodlad sedvanerätt. Men för den liberalt eller borgerligt sinnade borde det vara självklart att den offentliga inbladningen inte skall vara större än nödvändigt, och ge utrymme för så mycket valfrihet som möjligt. Den bästa ordningen som jag kan tänka mig, är att individer (det kan vara präster, pastorer, eller andra) som vill viga människor får registrera sig hos t.ex. kommunen, och sedan får de utfärda vigslar bäst de vill, med eller utan religiösa inslag. Däremot kan jag hålla med om att det inte är helt lyckat att, som i dag, knyta vigselrätten till samfunden. Det vore bättre att låta enskilda religiösa förtädare få registrera sig som individer. Det behöver ju förresten inte vara religiösa företrädare som agerar vigselförrättare, i princip borde väl vem som helst kunna få registrera sig för detta uppdrag.

Det kan ju nu vara så, att vissa samfund själva inte vill ha någon vigselrätt. De kanske av teologiska eller andra skäl vill skilja mellan det juridiska och det andliga. Men det finns ju inget i dagens lagstiftning som säger att kyrkor måste ansöka om vigselrätt. De kan frivilligt avsäga sig den, eller avstå från att ansöka om den i första laget. Det man skulle kunna göra från statens sida, är att göra vigselrätten individuell, istället för att som nu knyta den till olika samfund. Det skulle kunna vara till hjälp för de samfund som i dag är oeniga om hurivida de skall (fortsätta) ha vigselrätt eller inte. Låt de enskilda prästerna eller pastorerna göra som de vill.

(2) Även KD:s förslag innebär, om jag förstått det rätt, att staten jämställer hetero- och homosexuella relationer. Därmed har man ju faktiskt gått med på kärnan i den "värdeliberala" ståndpunkten, att staten skall vara neutral i förhållande till olika livsstilar. Skillnaden, som jag förstått det, är att man inte använder ordet "äktenskap" i lagstiftningen.

Men jag menar, att strykandet av ordet "äktenskap" ur lagstiftningen snarare leder till mer förvirring. Som äktenskapet traditionellt uppfattats (åtminstone i protestantisk teologi), är det en rättslig företeelse, inte en andlig. Man kan jämföra äktenskapet med t.ex. äganderätten och egendomsbegreppet. När man i traditionell kristen morallära säger att man inte bör ha sex före äktenskapet, menar man med detta att man inte bör ha sex innan man ingått en rättsligt bindande relation. Inte att man inte bör ha sex innan man fått någon speciell andlig välsignelse av en präst.

Jag har i kristna sammanhang hört att man sagt sådant som att man bör skilja mellan å ena sidan ett äktenskap som gäller inför staten, och å andra sidan ett äktenskap som gäller inför Gud. Som om det fanns två olika äktenskap. Detta är ett felaktigt resonemang. Traditionell kristen morallära, och traditionell rättslära, har bara känt till ett äktenskap. Enligt kristen teologi är detta enda äktenskap ytterst skapat av Gud, och nedlagt i människans naturliga rättsmedvetande ("den naturliga lagen"). Det kan sedan ingås borgerligt, kyrligt eller privat enligt sednaverätten, allt efter vad de lokala rättsliga traditionerna föreskriver.

Förresten kan man undra, om det egentligen spelar så stor roll om man nu skulle kalla även samkönade relationer för "äktenskap". Kan det vara så, att en del kristdemokrater (och även en del kyrkliga företrädare, som uttryckt sympati för KD:s förslag), (eventuellt omedvetet) omfattar någon variant av den s.k. "språkliga relativitetshypotesen". D.v.s., den hypotes som säger något i stil med att "språket styr tanken". (Denna hypotes finns i olika varianter, en del mer radikala, andra mer modesta; de mer radikala varianterna avvisas vanligen av lingvister.) Kan det vara så, att man tänker sig att vi skulle bli oförmögna att skilja mellan formalierade homosexuella och heteroexuella relationer, om man använde samma ord för att beteckna dem?

Detta var en sammanfattning av mina tankar kring KD:s förslag. Ett alternativt förslag, som jag antytt ovan, är att istället för att förstatliga vigselrätten, individualisera den. Låt dem som så önskar få registrera sig som vigselförrättare. Sedan får de viga folk bäst de vill, med eller utan religiös inramning. Man skulle kanske kunna jämföra den nuvarande ordningen med vigselrätt med ett slags korporatism, där kyrkorna fått ett slags "halvoffentlig" roll att spela. KD:s förslag skulle man då kunna betrakta som ett slags socialism, där vigselrätten förstatligades. Mitt förslag skulle kunna ses som en klassiskt liberal privatisering av vigselrätten. Vilket av förslagen som är mest i linje med en traditionell borgerlig politik kan man ju fundera över...

Dagen

Läs även andra bloggares åsikter om kristdemokraterna, politik, juridik, vigsel, äktenskap, liberalism

intressant

Frågan är vilken bibelsyn man har

2010-02-05T03:43:00.000-08:00

Det har tydligen blåst upp en diskussion kring det norska bibelsällskapets nya bibelöversättning. Det handlar närmare bestämt om jungfrufödseln. Jesaja 7:14 har traditionellt tolkats som en förutsägelse om Jesu födelse. Folkbibeln, som används av många konservativa kristna i Sverige, återger den aktuella versen så här:

Därför skall Herren själv ge ett tecken: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel.

Det viktiga är att man använder ordet jungfru. En del bibelöversättningar gör inte det. Bibel 2000, som används av bland annat Svenska kyrkan, översätter Jes. 7:14 så här:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.

Man talar inte längre om en jungfru, utan om en ung kvinna. Man har svårt för att betrakta detta som en profetia om Jesu födelse av jungfru Maria. I en not förklarar man att den unga kvinnan skulle kunna vara någon i samtiden.

Hur kan det komma sig, att man valt att översätta på olika sätt? Enligt mig visar detta på att det är svårt att översätta Bibeln på ett neutralt, "vetenskapligt" sätt. Det verkar som om det ord som används i den hebreiska grundtexten, åtminstone i teorin har syfta såväl på "jungfrur" i snäv bemärkelse, som på "unga kvinnor" i vidare bemärkelse. Jag kan för lite hebreiska för att med säkerhet säga att det är så, men låt oss anta detta.

Hur skall man då göra, när man stöter på ett ord som kan översättas på olika sätt? Här menar jag, att man påverkas av sin bibelsyn, och i förlängningen av sin generella världsbild. Bibel 2000 har översatts i en liberalteologisk och bibelkritisk anda. Man har betraktat Bibeln som en människoprodukt, som vilket annat historiskt dokument som helst. Om man stöter på ett "osäkert" ställe i Bibeln, som man inte vet hur det skall översättas, blir det med en sådan grundsyn naturligt att fråga sig: "Vad kunde människorna på den tiden rimligen ha menat"? Att Gud skulle kunna ge profetior till människorna, det är uteslutet i den liberalteologiska världsbilden.

Folkbiblen däremot, har översatts i en traditionellt bibeltrogen kristen anda. Man har betraktat Bibeln som Guds Ord. Om man stöter på ett "osäkert" ställe, blir det naturligt att fråga sig: "hur stämmer olika översättningar med Bibelns övergripande budskap"? Vad Bibeln säger, behöver inte vara begränsat av vad som var "naturligt" för människor att tänka sig vid de tidpunkter då den skrevs. Om t.ex. nya testamentet tolkar Jesaja 7:14 som en förutsägelse om en jungfrufödsel, blir det naturligt att översätta versen på det viset. Ytterst är det ju samma Gud som givit upphov till Nya testamentet, som också givit upphov till Jesajas bok. Detta kan inte liberalteologerna acceptera. Enlgit dessa kunde inte Jesaja ha haft någon aning om att det Nya testamentet skulle bli skrivet hundratals år efter, så Jesajas bok måste därför översättas oberoende av detta.

Hur man översätter, beror alltså på vilken bibelsyn man har. Man kan inte säga den ena bibelsynen är mer "neutral" än den andra, eller att den inte innebär några antaganden. Tyvärr kan man ibland få det intrycket, att den liberalteologiska bibelsynen skulle vara mer "vetenskaplig" än den traditionellt bibeltrogna syn, som Folkbibeln ger uttryck för. Men det är fel. Att säga att Bibeln är en människoprodukt, är en utgångspunkt. Att säga att Bibeln är Guds ord, är en anna utgångspunkt. Ingen av dessa utgångspunkter kan sägas vara mer "neutral" än den andra. En liberal bibelsyn är inte mer neutral än en konservativ, som utgår från att Bibeln är Guds ord.

Ytterst handlar det inte bara om olikheter i bibelsyn, utan om olikheter i världsbild. Liberalteologin och bibelkritiken bygger ytterst på en naturalistisk världsbild, där man bara räknar med naturliga faktorer. Sådant som mirakel, gudomliga ingripanden, och förutsägelser om framtiden (profetior), har egentligen ingen plats i en naturalistisk världsbild. Den mer "traditionella" bibelsyn, som säger att Bibeln är Guds ord, utgår från en teistisk världsbild, d.v.s., en världsbild där Gud finns, och interagerar med världen. Mirakel, gudomliga ingripanden, och förutsägelser om vad som skall komma att ske i framtiden, är fullt möjliga med en teistisk världsbild.

Dagen
Dagen
DN

Läs även andra bloggares åsikter om bibeln, teologi, filosofi, vetenskapsteori

intressant

Alla borgerliga borde vara kritiska mot genusideologin

2010-01-29T01:11:00.000-08:00

Jag såg precis att Charlie Weimers, ordförande i KDU, har skrivit ett inlägg på Brännpunkt där han vill att Kristdemokraterna utmanar den rådande genusideologin.

En kristdemokratisk och borgerlig jämställdhet bör, enligt Weimers, "bejaka att människor själva ska kunna välja yrkesinriktning, och avstå från att försöka få dem att välja ”rätt” i form av traditionella eller icke-traditionella programval på gymnasiet." Samt dessutom verka för ett avskaffande av "den skattefinansierade och radikalfeministiska tankesmedja som går under namnet Nationella sekretariatet för genusforskning."

Detta är helt i linje med en traditionellt borgerlig politik, och borde omfattas av alla som vill kalla sig borgerliga eller liberala.

Läs mina tidigare inlägg om moderat feminism och kristdemokratisk konservatism.

Läs även andra bloggares åsikter om kristdemokraterna, feminism, ideologi, politik

Det där är ju vänsterns syn på frihet

2010-01-28T23:51:00.000-08:00

Moderaterna har slagit in på en feministisk linje, vilket kommenterades för ett par inlägg sedan här på bloggen. I dag går partisekrererare Per Schlingmann och Hillevi Engström, partiets jämställdhetspolitiska talesperson, ut på SVD: brännpunkt och försvarar partiets jämställdhetspolitik. Man menar att jämställdhet handlar om frihet. Det finns enligt de båda en massa fördomar och normföreställningar, som begränsar människors frihet. Problemet är bara, att detta är ju vänsterns syn på frihet, som de moderata företrädarna nu ger uttryck för.

Den "klassiskt" liberala synen på frihet, kan lite tillspetsat beskrivas som att staten skall låta medborgarna sköta sig själva. Medborgarna skall få göra sina egna val (och även ta konsekvenserna därav). Staten skall i det längsta undvika att säga att vissa val är "bättre" eller "riktigare" än andra. Om kvinnor väljer att vara hemmafruar, eller att satsa allt på karriären, bör inte vara någon politisk fråga.

Ett "problem", om man nu vill se det så, är att om man låter människor fatta egna beslut, kommer det att leda till ojämlikhet. Vi har ofta en begränsad kunskap om världen, och våra val och beslut här i livet är ofta präglade av fördomar av olika slag. Det är detta som föranleder den politiska vänstern att kräva "verklig" frihet. Men problemet med vänstern krav på "verklig" frihet, är att denna bara kan uppnås om man på olika sätt begränsar individers rätt att göra egna val. Denna poäng har ofta upprepats av klassiskt liberala och konservativa tänkare. Man kan bara skapa "lika villkor", om man ständigt ingriper i människors val.

Om nu staten till varje pris skall främja kvinnors möjligheter att göra karriär, vad händer då med de kvinnor som väljer familj och barn framför karriär? Om nu en familj skulle komma fram till att det är bättre att kvinnan är hemma när barnen är små, än att dela lika på föräldraledigheten, kommer feministiskt lagda politiker att respektera deras val? Artikelförfattarna talar om "föreställningar om kön", som sägs begränsa människors frihet. Men har inte feminismen också viss "föreställningar om kön"? Oftast har väl feministerna föreställningar att kön är "sociala konstrukioner", och/eller att "sann frihet" bara kan uppnås om alla skillnader mellan könen utplånas. Det är förstås bara sådana "föreställningar om kön" som avviker från den "officiella" ideologin, som "begränsar" människors frihet...

Nu kommer väl feministerna att invända och ställa frågan, "vilka val"? Ingen kvinna kan väl egentligen vilja vara hemmafru, hellre än att satsa allt på karriären, resonerar de. Men hur skall man då avgöra vad en individ "egentligen vill"? Ingen klassisk liberal skulle väl hävda att individer alltid fattar de klokaste eller mest rationella besluten. Men det räcker inte med att konstatera att individer ibland fattar mindre bra beslut. Vill man begränsa individers rätt att välja själva, måste man även påvisa att politiker (eller vilka det nu är) vet bättre än individerna själva vad som ligger i deras "sanna" intresse, eller vad som är "verklig" frihet för dem.

Det är sant, att det alltid kommer att vara svårt för dem som vill leva på ett sätt som strider mot gängse normföreställningar. Den kvinna som vill göra karriär, kommer att ha det svårt i ett "traditionellt" samhälle, där det förväntas att hon skall vara hemmafru. Men detsamma gäller dem som vill leva enligt traditionella normer, i ett "modernt" och "jämställt" samhälle. Några superindivider, som är helt frikopplade från det omgivande samhället, kommer aldrig att finnas. Frågan är, vad som är det minst dåliga vi kan göra i situationen. Skall vi låta många olika individer välja själva? Eller skall vi låta ett fåtal politiker välja åt individerna i samhället? För den klassiskt liberale står det klart, att det första alternativet, om än långt från perfekt, är det minst dåliga.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, liberalism, frihet, politik, moderaterna, feminism
intressant

Påminner det inte om klassisk liberalism?

2010-01-28T14:52:00.000-08:00

Flera kristdemokrater vill föra partiet i konservativ riktning. De menar att de inte finns så mycket att hämta i den socialliberala mittfåran. Bland dem som föra partiet högerut märks ordförandena i ungdoms och studentförbunden. Facebookgruppen FFFF (som står för "frihet, familj, flit och företagsamhet") verkar vara lite av en knutpunkt för dessa konservativa "förnyare".

Men vad menar man, mer exakt, med att vilja driva partiet i "konservativ" riktning. Vad menas egentligen med "konservativ", i politiska sammanhang? Det verkar som om det är svårt att ge en riktigt klar definition av vad konservatism är. En uppslagsbok skulle kanske säga något i stil med att konservatismen vill bevara "hävdvunna" institutioner i ett samhälle. Problemet är bara, att vilka dessa institutioner är, kan variera mycket från land till land. Kanske skall man förstå konservatismen som en psykologisk attityd, som ett känslomässigt fasthållande vid vissa konkreta institutioner man råkar ha vuxit med. Ett gemensamt drag hos många som kallar sig konservativa, verkar vara att när de institutioner de försvarar så att säga är "på väg ut", skyller de detta på att det råder något slags "kulturellt förfall" i samhället.

Det verkar vara svårt att ställa upp konservatismen på ett mer systematiskt sätt, på ett sätt som kan ges ett ordentligt filosofiskt försvar. Vilka institutioner är värda att försvaras, och varför? Det första svaret skulle vara, att det faktum att en institution är gammal, i sig är något som talar för att den bör bevaras. Men problemet är att de flesta institutioner som vid en tidpunkt kan betraktas som gamla och etablerade, vid någon tidigare tidpunkt varit nya och revolutionerande. Sedan finns det oftast en massa länder där den "hävdvunna" institutionen inte finns, utan att medborgarna där verkar lida någon större nöd. Det tycks alltså inte vara helt uppenbart att en institutions ålder i sig ger ett skäl att bevara denna. Möjligen kan man tycka att svagare tolkningar av "ålderskriteriet" är rimligare. Finns det inget särskilt som talar för förändring, kan man lika gärna ha det som det har varit hittills. Och om man nu skall genomföra förändringar, kan det nog ofta vara klokt att göra detta steg för steg, i en lagom "lugn" takt.

Vissa varianter av konservatismen betonar religionens roll som samhällsbärare. De institutioner man vill bevara, är sådana som särskilt kan sägas uttrycka "kristna" värderingar (eller vilket religion det nu är frågan om). Ett problem är, att det inte alltid är uppenbart hur en "kristen" politik skall se ut, mer konkret. Bibeln (och kyrkans lära, som den har tagit sig uttryck i historien), har vissa moraliska uppfattninga om bland annat familj, äktenskap, etc. Men Bibeln säger väldigt lite om hur de politiska institutionerna skall vara ordnade, mer konkret, för att främja denna moral. Ibland verkar det som om striden mellan "moralister" och "liberaler" är mer av symbolisk än av praktisk betydelse, som när man strider om vilket ord man skall använda om formaliserade samkönade relationer.

Andra varianter av konservatism dras åt det nationalistiska hållet. Man vill främja "nationalstaten", "det nationella", eller "det svenska". Ett problem med detta, är att det ofta är ganska godtyckligt hur man skall definiera vad som är "svenskt". Vidare är det inte så enkelt att världens människor kan indelas i ett antal klart avskilda nationer. Olika nationella identiterer står ofta emot varandra, som när man har olika nationella minoriteter inom ett land. Se på t.ex. förhållandet mellan brittisk och skottsk nationalism, eller mellan spansk och baskisk/katalansk. I extrema fall kan nationalism hos en grupp leda till förföljelse av andra grupper. Vi bör nog se på nationella identiteter som dynamiska processer, snarare än som fasta block.

Det är allltså tveksamt, om vare sig tradition/ålder, religion, eller nationell identitet kan ge riktigt klara besked om vilka intitutioner som bör bevaras. Då återstår för många konservativa att närma sig den klassiska liberalismen. Och det är ju i mångt och mycket vad som har skett i många länder. På anglosaxiskt område används ju termen "conservative" inte sällan om åskådningar som man snarast skulle kunna kalla klassiskt liberala. ("Liberalism" har ju i många länder kommit att syfta på olika vänsterliberala eller socialliberala strömningar).

Den klassiska liberalismen har en likhet med många konservativa riktningar i att den inte vill använda staten som ett redskap för social förändring. Detta till skillnad från många rörelser till vänster på den politiska skalan. Frågan är, om det inte är någon sådan syntes av konservatism och klassisk liberalism som många kristdemokrater nu ger uttryck för. De talar om mindre förmynderi, och om personligt ansvar. Inte så mycket om att staten skall förbjuda den eller den livsstilen. Jag tycker detta påminner mycket om klassisk liberalism. Frågan är väl, om det finns några andra former av konservatism, som kan ges ett ordentligt intellektuellt försvar.

Ni får gärna kommentera mina tankegångar. Vare sig ni är kristdemokrater eller inte, konservativa eller inte, eller vilket politiskt läger ni nu tillhör.

SVD

UPPDATERING: Via SVD:s kvalitetsspalt har jag fått reda på att ordföranden i Kristdemokraternas kvinnoförbund inte skall tillhöra de "konservativa". Hon skall vara medlem i den nämnda Facebookgruppen, men enbart i syfte att följa debatten där.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, konservatism, liberalism, kristdemokraterna
intressant

Krig är fred, frihet är feminism

2010-01-25T02:43:00.001-08:00

Moderaterna drar fram på feministfronten. Man använder sig nu av formuleringar, och föreslår åtgärder, som traditionellt hört hemma på den politiska vänsterkanten. Eller, kanske skall man tolka detta som att det numera är Moderaterna som hör hemma på den politiska vänsterkanten... Den nu formulerade politiken i jämställdhetsfrågor är hur som helst beklaglig från ett klassiskt borgerligt eller libralt perspektiv. Men den är desvärre inte oväntad, om man ser till hur de "nya" Moderaterna utvecklats på senare tid.

"De går i opposition med sig själva"

Ovanstående citat från Gertrud Åström (ordförande i "Sverige kvinnolobby"), är ganska belysande. Moderaterna har faktiskt övergivit den klassiskt borgerliga eller liberala politik man stod för tidigare, och anammat en syn på frihet som traditionellt sätt återfunnuts på den politiska vänsterkanten. Lämnad för sig själv är individen inte "verkligt" fri. Nej, staten måste "hjälpa" henna att bli fri. Då man konsekvent anammar denna syn på frihet, finns det snart inga gränser för hur mycket staten kan styra och ställa i samhället.

Ett konkret exempel på vad Moderaterna nu föreslår, är att skolor och förskolor skall "jämställdhetsmärkas". För att inse vilka otrevliga bismaker ett sådant förslag kan få (eller åtminstone borde få, från ett klassiskt borgerligt eller liberalt perspektiv), kan man titta på hur det skulle kunna se ut, om motsvarande märkningar genomfördes även utifrån andra ideologiska perspektiv än det feminstiska. Hur skulle man reagera, nationalister fick "svenskhetsmärka" skolorna? Eller om olika religiösa grupper, t.ex. radikala islamister, fick märka skolorna efter sina respektive ideologier?

Man kan undra, om feminister egentligen inte är av samma skrot och korn som nyss nämnda ideologer. De finns ganska slående likheter i hur de resonerar. Lämnad för sig själv är individen inte fri. Hon är bara "riktigt" fri om hon lever som ideologin föreskriver. Statens uppgift blir att på alla sätt främja den officiella ideologin. Allt i syfte att "hjälpa" människor att bli fria. Steget från detta till att också tvinga människor att vara fria (det vill säga, att leva i enlighet med ideologin), är inte långt.

Som klassiskt liberal gäller det att stå emot de olika "ismernas" löften om "sann frihet". Låt oss måla upp en hypotetisk framtidsbild, där invandringen gjort att olika former av islamism är politiskt mode. Om så blev fallet (säg år 2070), skulle den tidens borgerliga politiker vara lika undfallande gentemot islamismen, som dagens moderater är gentemot feminismen? Hoppas att det inte blir så. Och hoppas att det även i dag finns sådana moderater, som förmår se igenom dagens ideologiska moden.

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, politik, feminism, liberalism, ideologi
intressant

SVD

Kyrkan skall inte ägna sig åt klimatpolitik

2009-12-17T07:47:00.000-08:00

Det torde knappast ha undgått någon att världens länder har hållit klimattoppmöte i Köpenhamn de senaste två veckorna. Klimatet, och de förändringar som många tror att människan är åtminstone delansvarig för, är något som egnagerat inte bara politiker och forskare, utan även en hel del religiösa företrädare. Om man lyssnar på många av de mer teologiskt utslätade kristna kyrkorna (som t.ex. Svenska kyrkan), kan det verka som om klimatet är kyrkans stora ödesfråga. Tidningen Dagen har haft en flitig rapport ering om det pågående klimatmötet, och olika kyrkors engagemang i klimatfrågan. Bland annat har man haft en särskild "klimatmötesblogg".

Den "konkurrerande" kristna tidningen, Världen Idag, har gått lite mot strömmen. Tidningen har väckt en del uppmärksamhet genom att låta en "klimatskeptisk" bloggare rapportera från klimatmötet.

Som kristen borde man ta och fråga sig, vad Bibeln egentligen har att säga i anknytning till den nuvarande klimatdebatten. Så vitt jag kan se, säger Bibeln inte speciellt mycket. Vid skapelsen fick vi Guds uppdrag att bruka jorden och lägga den under oss. Några mer exakta anvisningar om hur vi skall bruka jorden kan jag inte se att Bibeln ger. Det måste då bli frågor för det världsliga förnuftet. Där kan olika kristna komma till olika slutsatser. Precis som att kristna kan komma till olika slutsatser i fråga om ekonomisk politik eller utrikespolitik, kan de komma till olika slutsatser i fråga om klimatpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, växthuseffekten, kyrkor, kristendom, politik
intressant

Böneutrop och liberalismens svagheter

2009-12-16T12:50:00.000-08:00

För första gången i detta land har nu en grupp muslimer ansökt om att få anordna offentliga böneutrop. Det är moskén i Fittja, söder om Stockholm, som vill ropa ut fredagsbönerna från sin minaret.

Detta väcker en del principiella frågor. En del skulle nog uppleva det som störande med offentliga böneutrop. Frågan är, hur långa man kan gå i toleransen, och när samhället bör säga stopp. Vissa skulle säga, att om vi tillåter kyrkor att ringa i sina klockor, bör vi även tillåta muslimer att ropa ut sina böner. På det viset resonerar Nonicoclolasos.

Kan man säga att det är en "rättighet" att slippa vissa typer av ljud, som t.ex. böneutrop eller klockringningar? Var skall vi i så fall dra gränsen? Hur är det vanliga biltutor? Glassbilstruddelutten? Högljudda gatuförsäljare? Jag tror det är svårt att utifrån några generella rättighetsresonemang dra några mer exakta slutsatser i dessa frågor. Många gånger är det helt enkelt ganska subjektivt, vad folk stör sig på. Ju fler som tycker att en viss aktivitet utgör ett störande inslag i samhället, desto större skäl har lokala politiker för att se restriktivt på aktiviteten i fråga.

Vad folk upplever som störande, kan till stora delar bero på vad de är vana vid, och vad de förväntar sig att höra i ett visst samhälle. Eftersom kyrkklockor har en större förankring i Sveriges kultur än vad böneutrop har, kan man nog tänka sig att många människor har högre tolerans för den förstnämnda aktiviteten. Det är givetvis något som kan förändras med tiden, i takt med att den etniska och religiösa sammansättningen i Sverige förändras.

Jag tror alltså inte det är så enkelt, att vi antingen måste tillåta både böneutrop och kyrkklockor, eller förbjuda bådadera. I avsaknad på några objektiva kriterier för vad folk har "rätt" att slippa höra, får man helt enkelt gå efter vad majoriteten uppfattar som störande.

Jag tror frågan om "oljud" i det offentliga, visar på en svaghet i den klassiskt liberala "ingen skada"-principen. Det vill säga, den liberala princip som säger något i stil med att "var och en bör få göra som den vill, så länge man inte skadar någon annan". Problemet är, att det ibland är svårt att avgöra när man har "skadat" någon. Många av liberalismens kritiker - både radikala och konservativa - skulle mycket väl kunna ställa upp på "ingen skada"-principen, om man bara definierade "skada" på ett tillräckligt "passande" sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om islam, religion, samhälle, mångkultur, liberalism, konservatism
intressant

Skall vi kanske införa "bloggarlegitimation"?

2009-12-15T04:03:00.000-08:00

Kraven på att lärare skall vara behöriga skärps, i förslaget till ny skollag. Bara behöriga lärare skall få bli fast anställda, om lagen går igenom. Utbildningsminister Jan Björklund gör en liknelse med läkaryrket:

"- Ingen av oss vill bli opererade av en obehörig läkare. Våra elever ska inte undervisas av obehöriga lärare"

Många verkar betrakta det som ett nästan självklart faktum, att det bättre med "behöriga" lärare än med obehöriga. Men är det verkligen så? Det är ju just sådana här saker, som många betraktar som "självklara" och tillhör den så kallade "konventionella visdomen", som förtjänar att granskas lite extra. Vilken evidens finns det egentligen för att det är bättre med behöriga lärare?

Jämförelsen med läkaryrket haltar en del. Teknik och naturvetenskap har ofta en hög grad av exakthet. Därför är det lätt att specificera exakta behörighetskrav för sådana yrken som involverar mycket teknik eller naturvetenskap. Läkare och piloter är exempel på sådana yrken. Men för andra typer av yrken kan det vara annorlunda. Skall vi säga, att bara de med examen från en statlig journalisthögskola skall få arbeta som journalister? Skall vi kanske införa en speciell "bloggarlegitimation", för att säkra kvaliteten i bloggosfären?

Nej, jag tror sådana krav på bloggare och journalister skulle te sig orimliga för de flesta. För många yrken är det både svårt och många gånger direkt olämpligt att försöka ställa upp exakta kriterier för dem som vill utöva yrkena. I dessa yrken är personliga egenskaper ofta viktigare. Många yrken där man jobbar med människor, eller som involverar olika former av kreativt skapande, tillhör denna kategori.

Hur är det med läraryrket? Är det mer likt yrken som läkare eller pilot, eller är det mer likt ett yrke som journalist? Jag tror det finns en del som talar för det senare alternativet. Inte minst det faktum, att lärarlegitimationer ofta varierar mellan olika länder och områden. I USA kan t.ex. olika delstater ha olika krav på vilka son får bli behöriga lärare. Detta tyder på, vad som krävs för lärarbehörighet ofta beror mer på vilka pedagogiska idéer som råkar har varit på modet hos olika beslutsfattare, än på att det skulle finnas några entydida vetenskapliga rön.

En grupp, som riskerar att komma i kläm om de skärpta behörighetskraven går igenom, är hemundervisare. Hemundervisning har visar sig vara en nog så bra undervisningsform som traditionell skolgång. Tyvärr verkar mycket av diskussionen kring hemundervisning bygga på fördomar, och få verkar bemöda sig med att ta reda på fakta.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, skolpolitik
intressant

Fler skilsmässor på 1950-talet?

2009-12-14T02:31:00.000-08:00

På SvD:s Idag-sida är det en som påstår att om föräldrarna är "jämställda", så blir det färre skilsmässor. Jag tror jag har hört påståendet förr. Och det lär ju tveklöst utnyttjas av feminister för att styra blivande föräldrars liv i "rätt" riktning.

Men är det verkligen så, att "jämställda" förhållanden generellt leder till färre skilsmässor? Om så vore fallet, skulle vi väl haft färre skilsmässor på 1950-talet? Och länder som Malta, Irland, och, ja, det stora flertal länder som ligger "efter" Sverige när det gälller jämställdhet, de borde ju också ha en betydligt modestare skiljsmässostatistik. Men är det verkligen så?

En teori är att det inte är jämställdheten i sig som leder till färre skilsmässor, utan det faktum att föräldrarna är överens om hur de skall fördela arbetet. Alltså: om båda föräldrarna är överens antingen om att ha en "ojämställd" eller om att ha en "jämställd" fördelning av arbetsuppgifter, så leder det till färre skilsmässor. Men om t.ex. den ena föräldern vill ha en "jämställd", och den andra en "ojämställd", arbetsfördelning, så är det bäddat för konflikter. Vilket i förlängningen leder till fler skilsmässor.

Läs även andra bloggares åsikter om etik, feminism, samhälle, skilsmässor, äktenskap
intressant

Samkönade äktenskap i Missionskyrkan

2009-12-11T04:26:00.000-08:00

Den som har följt bloggen, vet att jag har skrivit en del om turerna kring det här med samkönade äktenskap, och då kanske framför allt Svenska kyrkans beslut att säga ja till sådana. Nu är inte Svenska kyrkan det enda samfund här i landet som brottas med denna fråga. Även i Svenska Missionskyrkan (som en gång i tiden var känd som Svenska Missionsförbundet), har frågan vållat interna stridigheter.

Nyligen beslöt Missionslyrkans ledning att öppna för samkönade vigslar. Det innebär, att pastorer får viga samkönade par, om de så vill. Däremot blir det (som jag förstått det), inget tvång att göra detta. Som man nog kunnat vänta sig, har detta beslut givit upphov till protester.

I likhet med Svenska kyrkan, är Svenska Missionskyrkan en liberal och pluralistisk kyrka. Den brukar ofta framhållas som den mest liberala frikyrkan, av de traditionella svenska frikyrkosamfunden. Jag tror Missionskyrkan har en princip som säger något i stil med att alla som tror att "Jesus är Herre" får bli medlemmar i kyrkan. I likhet med Svenska kyrkan, finns det dock även dem i Svenska Missionskyrkan som vill försvara en mer "klassisk" kristen tro.

Jag har förhållit mig ganska kritisk mot de konservativa i Svenska kyrkan, som varit emot beslutet om samkönade vigslar. Beslutet i vigselfrågan ligger egentligen helt i linje med Svenska kyrkans teologiska utveckling sedan 1800-talet. Den som ger sig in i Svenska kyrkan, kan inte ha undgått att det är en teologiskt liberal och "politiskt korrekt" kyrka man har att göra med. Därför tycker jag det är lite tragiskt, när konservativa präster verkar vilja få det att framstå som att de skulle utgöra något slags förföljd minoritet.

Ungefär på samma sätt är det Svenska Missionskyrkan. Man har sedan länge velat undvika teologiska strider, som kan leda till att kyrkan splittras. Därfär har man välkomnat kristna med olika uppfattning i många teologiska frågor. Inom Missionskyrkan finns det t.ex. både de som förespråkar barndop, och de som förespråkar baptistiskt troendedop. Så länge man tror att Jesus är "Herre och frälsare" (eller något i stil med detta), är man välkommen.

Frågan är, om man nu har haft en sådan liberal trosbekännelse, skall man då börja ställa ytterligare krav just i fråga om samkönade äktenskap? Nu kan man ju fråga sig om en kristen kyrka skall ha så "låga" medlemskrav som Missionskyrkan. Det är nog rimligt, att en kyrkas trosbekännelse borde vara lite mer omfattande än den som Missionskyrkan har. Men man kan undra, varför det är just frågan om homoexualitet, som skall ge upphov till ytterligare krav på samfundets medlemmar och församlingar? Är det rimligt med en trosbekännelse som säger något i stil med att man skall "tro att Jesus är Herre, och så får man inte viga samkönade par"? Om man vill ha ytterligare krav än tron på Jesus som "Herre och frälsare", borde inte dessa krav handla om sådant som att att Bibeln är Guds ord, att frälsningen sker av nåd, utan gärningar, etc?

Som sagt, man kan undra varför frågor som rör (homo)sexualitet alltid skall ge upphov till sådana strider, när det finns många andra frågor som knappt diskuteras alls.

Läs även andra bloggares åsikter om samkönade äktenskap, vigsel, svenska missionskyrkan, etik, homosexualitet, kyrkor
intressant

Bra för kristna om religionsfriheten avskaffas?

2009-12-06T07:13:00.000-08:00

Frågan om religionens roll i samhället har blivit aktuell i dagarna, efter att majoriteten i Schweitz röstat ja till att förbjuda byggandet av fler minareter i landet. Som väntat har det lett till en hel del protester. En del har hävdat, att ett minaretstopp skulle strida religionsfriheten. Det har rests tvivel på om förbudet ens kan genomföras, eller om det strider mot internationella åtaganden. De som försvarar "minaretförbudet" skulle å sin sida kunna säga något i stil med, att bara för att vi frihet att tillhöra en viss religion, betyder inte det att alla religiösa uttryck måste accepteras, åtminstone inte i det offentliga rummet.

Just sådana frågor kring religionsfriheten, är sådant jag tänkte diskutera vidare här. Vad innebär egentligen religionsfrihet? När kan man säga att något "strider" mot denna? Och behövs det över huvud taget en speciell frihet för just religionsutövande? Räcker det inte med att vi har frihet att tycka, tänka och tro?

Det har föreslagits, att religionsfriheten i dess nuvarande form borde avskaffas. Det har sagts, att de friheter som är centrala i ett fritt samhälle - rätten att tycka, tänka och tro som man vill, samt att framföra ens åsikter - redan täcks av sådant som yttrandefrihet och föreningsfrihet. Frågan är, om det behövs någon speciell frihet för religioner och religiösa samfund, utöver de fri- och rättigheter som gäller för t.ex. politiska ideologier, eller vetenskapliga eller filosofiska riktningar. Man kan vidga frågeställningen, och fråga sig om religion ens ska vara en särskild juridisk eller politisk kategori. Ska det t.ex. finnas speciella organisationsformer för religiösa samfund?

Det är viktigt att påpeka, att de som vill avskaffa religionsfriheten, eller som vill att religion inte ska utgöra någon särskild juridisk kategori, inte på något sätt behöver förespråka förföljelse av religiösa. De menar, som sagt, att de friheter som religiösa bör ha, redan täcks andra medborgerliga fri- och rättigheter. Yttrandefriheten skyddar rätten att framföra vissa åsikter rörande Guds existens, människans frälsning, etc. Föreningsfriheten skyddar rätten att bilda religiösa sammanslutningar, etc.

Vid en ytlig anblick kanske det är lätt att tänka, att religionsfriheten, eller det faktum att religionen så att säga utgör en särskild juridisk kategori, skulle ge religiösa grupper något slags företräde eller privilegium i samhället. Detta förstärks av det faktum, att det ofta verkar vara de som är kritiskt inställda till religion, som vill avskaffa religionsfriheten. Och att det ofta verkar vara religiösa företrädare, som är mest måna om att ha kvar denna frihet. Men vad jag vill lyfta fram i detta inlägg, är att det ingalunda behöver vara på det viset. Det kan rentav vara så, att en avskaffad religionsfrihet kan vara bra för troende.

Det är nämligen så, att religionsfriheten inte bara innebär friheten att utöva vissa religiösa aktiviteter. Den innebär även frihet att slippa utöva olika religiösa aktiviteter. Religionsfriheten är inte bara en frihet till, utan även en frihet från religion, för dem som så önskar. Ofta kan religionsfriheten användas som argument för att begränsa kyrkors och religioners inflytande i samhället. Om religionsfriheten avskaffades, eller om man slutade betrakta religion som en särskild juridisk kategori, skulle det alltså kunna leda till att kyrkor och religioner fick ökat inflytande i samhället.

Vi kan ta den amerikanska "no establishment"-klausulen som exempel. Denna centrala del av USA:s konstitution, förbjuder staten från att stödja någon viss kyrka eller religion, t.ex. genom att göra den till statskyrka. Men denna klausul förutsätter ju att vi kan behandla religion som en särskild juridisk kategori. Om vi inte kunde göra detta, skulle vi vara tvungna att omformulera "no establishment"-klausulen, så att den inte särskilt pekade ut religioner. Kanske skulle vi behöva omformulera den till en klausul som förbjuder staten att gynna vissa åsikter framför andra. Eller vissa organisationer, framför andra. Om vi gjorde detta, skulle det nog få mycker mer radikala konsekvenser än vad många skulle ana. Detta skulle kunna gynna konservativa kristna.

En stat som t.ex. (genom sitt allmänna skolväsende, t.ex.) säger att evolutionsläran är att föredra framför Bibelns skapelseberättelse, skulle kunna sägas gynna en viss åsikt framför en annan. Som det är i dag, har en del konservativa kristna försökt få det att framstå som att det offentliga, sekulära skolväsendet i USA faktiskt bygger på ett slags religion, "sekulär humanism", eller något sådant. De som försvarar det offentliga skolväsendet, har å sin sida menat att de värderingar och de förhållningssätt som det offentliga skolväsender (eller t.ex. lagstiftningen, eller det offentliga livet i allmänhet), bygger på, inte alls är religiösa till sin natur. Om vi slutade betrakta religion som en särskild juridisk kategori, skulle det inte längre bli intressant att fråga sig huruvida "sekulär humanism" skulle kunna sägas vara en religion eller inte. Om vi skulle vara konsekventa, skulle vi vara tvungna att betrakta alla åsikter och teorier kring allting som likvärdiga. Vi skulle inte kunna sortera ut vissa åsikter som "religiösa", andra som "filosofiska" eller "vetenskapliga", och behandla de olika typerna av åsikter olika.

Detta skulle alltså bli konsekvenserna, om vi beslöt oss för att omformulera "no establishment"-klausulen till en klausul, som inte särskilt pekar ut religion. Ett alternativ skulle kunna vara, att helt avskaffa klausulen. Då skulle det bli tillåtet för staten att främja olika åsikter, värderingar eller teorier. T.ex. skulle man få möjligheten att främja sådana teorier man anser vara "vetenskapliga", eller sådana värderingar man anser vara till godo för samhället. Men om man tog detta steg, skulle man inte längre ha något principiellt hinder att även främja eller stödja religiösa idéer.

Vi har alltså sett, att "no establishment"-klausulen särskilt pekar ut just religioner. Som det är i dag, (i enlighet med hur många vänsterliberaler och radikaler tolkar klausulen), används den främst för att begränsa religioners inflytande i samhället på olika sätt.

Vi behöver inte bege oss till USA. Vi kan hålla oss kvar på hemmaplan, för att se hur det faktum att religion särbehandlas juridiskt, kan användas som ett sätt att begränsa religioners inflytande i samhället. Många är skeptiska till religiösa friskolor. Dessa menar, att skolor inte bör få påverka elever i en viss religiös riktning. Men varför är det just religiös påverkan som inte bör få förekomma? Om man nu vill att skolan ska vara neutral, och inte ta ställning för eller emot vissa åsikter, borde man då inte förbjuda all påverkan? Nu förekommer det ju en massa påverkan åt olika håll, även i den kommunala skolan. Ibland kan den vara rätt uttrycklig, då är den ett uttryck för "skolans värdegrund" eller "samhällets värderingar". Ibland kan den vara mer subtil eller underförstådd, och då är den kanske inte avsiktlig eller ens medveten. Hur som helst, det vore egentligen godtyckligt att förbjuda just religiös påverkan. Vill man vara konsekvent, borde man antingen förbjuda all påverkan, eller så får man acceptera att vissa skolor kan påverka elever i en religiös riktning.

Jag är själv inte helt säker på vilket som är det bästa sättet att garantera religiösa gruppers frihet. Samt förstås, friheten för dem som vill stå utanför religiösa grupper. Men det är en intressant fråga att diskutera. Det faktum att religion på sätt och vis "särbehandlas" i många länders lagstiftning, kan vara både till fördel och till nackdel för de religiösa grupperna. Många vänsterliberaler och kulturradikaler verkar ju betrakta religionsfrihet främst som en frihet från religion. De hänvisar ofta till religionsfriheten för att begränsa kyrkors och religiösa gruppers inflytande. Om religionsfriheten (i dess nuvarande form), avskaffades, förvinner också dessa möjligheter att begränsa religioners inflytande. En avskaffad religionsfrihet skulle alltså kunnna innebära att religiösa grupper (åtminstone i vissa fall) fick ökat inflytande i samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, politik, religionsfrihet, rättigheter, ideologi, juridik, samhälle
intressant

Nää... det är ingen minaret... bara ett litet torn vi har rest

2009-11-30T02:16:00.000-08:00

Schweitzarna har precis röstat ja till att förbjda minaretet. Förslaget innebär, att det kommer att skrivas in i landets författning att minareter inte får byggas i landet. (De som redan finns ska dock få vara kvar.) Resultatet av folkomröstningen har möts med beklagan från stora delar av omvärlden.

Liknande krav på förbud mot minareter och/eller moskéer har förts fram av olika invandringskritiska och nationalistiska grupper runtom i Europa. Därför ska vi ta och diskutera lite mer generellt om hur vi ska se på sådana krav.

Nationalisterna och invandringskritikerna har en viss poäng. I någon mening är det naturligt för människor, att söka sig till sina likar. Man umgås gärna med sådana som har samma kultur, livsstil, värderingar, språk och religion som man själv har. Då stadsdelar börjar präglas allför mycket av vissa invandrargrupp, är det förståeligt om "urbefolkningen" söker sig därifrån. Att många svenskar hellre vill leva i en traditionell svensk småstad, eller i en gullig röd stuga, snarare än i vad man uppfattar mer och mer som enklaver från mellanöstern, är därför till på sätt och vis naturligt.

Men denna tendens är alltid förbunden med en risk, att man piskar upp en stämning av misstänksamhet gentemot "de andra", dem som inte är "som vi". Nationalism i olika tappningar har onekligen sina mörka sidor i historien, för att uttrycka det milt. Dessa nationalismens avigssidor är inget som enbart hör historien till, utan de kan dyka upp mitt ibland oss. Misstänksamheten mot "det främmande" ligger i människans natur. Skillnaden mellan en reserverade eller försiktig hållning gentemot det okända, och ett öppet förakt, kan ibland vara svår att dra.

Vi bör kanske stanna upp och fråga oss, vad de olika kraven på moské- eller minaretförbud innebär. Åtminstone de mer resonabla nationalisterna, kan ibland säga att man inte alls vill förbjuda muslimers rätt att verka. De ska få utöva sin tro, och samlas till gudstjänst. Det är bara själva moskébyggnaderna man är emot. På sätt och vis är detta en begriplig hållning. Att muslimer ska ha rätt att tro som de gör, att de ska få samlas till gudstjänst, och att de även ska ha rätt att predika sin tro, ska det givetvis inte råda något tvivel om. Men detta behöver inte betyda, att alla uttryck för en viss religion, måste accepteras. En moské kan trots allt innebära ett stort ingrepp i stadsbilden, vilket kan uppfattas som främmande för många.

Vi måste alltså balansera muslimernas vilja att manifestera sin tro, mot icke-muslimers vilja att slippa vad man uppfattar som störande inslag i gatubilden. Detta kan innebära, att de mest nårdnackade i respektive läger måste ge sig. Som så ofta annars, handlar politik om att kompromissa mellan olika intressen. Kommer man från ett annat land med en annan kultur, får man ha en viss förståelse för att mycket av ens kultur upplevs som främmande i ens nya land. Och även de "infödda" måste visa en förståelse för, att de finns människor med andra värderingar och synsätt än de själva, och att dessa inte behöver vara sämre för det.

Jag tror att sådana balansgångar mellan intressen bäst sköts på lokal nivå. Där känner man bättre de lokala förutsättningarna och kan göra bedöminngar från fall till fall. Frågor om minareter bör därför vara något för den lokala stadsplaneringen på olika håll, och inte några grundlagsfrågor.

En bieffekt av att ha kategoriska förbud mot olika saker, är att man skulle kunna hamna i närmast semantiska strider. Hur ska man egentligen definiera "minaret"? Antag att några muslimer reser ett torn, som påminner lite om en minaret, men som har "europeiserats" lite till utseenden. Eller att man har tagit över ett kyrktorn, och modifierat det lite. Är det då "minareter" vi har att göra med? Det är svårt att avgöra "uppifrån", från den politiska centralmakten. Då är det bättre att låta folk lokalt avgöra hur mycket av ingrepp man kan tolerera i sin lokala stadsmiljö.

Dagen
SVD
DN

Läs även andra bloggares åsikter om politik, religion, samhälle, islam, mångkultur, invandring
intressant

Förhållandevis inflytelserik

2009-11-26T13:20:00.000-08:00

Jag hittade precis sidan inflytande.se, som ska bedöma hur inflytelserika olika bloggar är.

Denna blogg är tydligen "förhållandevis inflytelserik". 35% av Sveriges bloggar är mer inflytelserika.

Min andra blogg, Tungomålet, är inte "en så speciellt inflytelserik blogg".

Skilj mellan vetenskap och vetenskapstro

2009-11-09T07:39:00.000-08:00

Folk som tror på Gud tenderar att vara skeptiskt inställda till vetenskapen. Åtminstone om deras tro är "stark".

Säkert kommer en del ateister (eller "humanister") att ta detta som "bevis" för obildade och oförnuftiga troende är. Och för religionskritiska politiker blir det en påvisning om hur farlig religionen är för det öppna och moderna samhället, och hur viktigt det är att hålla alla viktiga delar av samhället kliniskt rena från allt som kan andas kyrka eller gudstro.

Men är det egentligen så farligt, om troende nu skulle "ifrågasätta" vetenskapen? Är inte ifrågasättande själva grunden till vetenskapen? Jag har skäl att misstänka, att det kanske inte är vetenskapen som sådan, utan vetenskapstron, eller "den vetenskapliga världsbilden", som ifrågasätts.

Det är nämligen så, att "vetenskapen" inte är något helt neutral neutralt beskådande av verkligheten. "Vetenskapen" utgår alltid från vissa grundläggande antaganden om världen. Ett sådant antagande, är att bara naturliga faktorer verkar i världen. Så fort övernaturliga faktorer är inblandade, kan den vetenskapliga metoden inte tillämpas. Den vetenskakapliga metoden gäller alltså bara i den mån Gud inte ingriper i världen.

Vetenskapen kan alltså säga att "detta eller detta är fallet". Utan, en riktig vetenskap säger alltid något i stil med "under förutsättning att inga övernaturliga faktorer inverkar, så är detta eller detta troligast". Tyvärr verkar icke-religiösa forskare ofta glömma bort denna lilla kvalifikation: "under förutsättning att inga övernaturliga faktorer inverkar".

Det är ofta lite oklart vad folk menar, när de påstår att religiösa skulle vara "mot vetenskapen". Vi kan ta den religiösa kritiken mot evolutionsteorin som exempel, för att göra diskussionen lite mer konkret. Många religiösa är ju kritiska till evolutionsteorin. Åtminstone till vissa aspekter av den. Eller, de skulle nog åtminstone hävda att den inte ensam kan förklara vårt ursprung. Ska man säga, att religösa är "mot evolutionen"? Om man med detta menar, att religiösa vänder sig emot sådana påståenden som "evolutionen är ett faktum, punkt slut", då får vi nog säga att många religiösa är "mot evolutionen". Men många av dem som är emot sådana dogmatiska påståenden om evolutionens faktum, skulle nog mycket väl kunna acceptera lite mjukare påståenden som "om vi antar att Gud inte har gripit in, och vi ska försöka förklara livets uppkomst enbart med naturliga processer, så är evolutionen den rimligaste teorin".

Lägg noga märke till skillnaden mellan dessa två påståenden! Den skillnaden tycks som sagt ofta glömmas bort av icke-religiösa forskare. Troende må vara vetenskapskritiska i den meningen att de inte tror på den eller den teorin som ett obestridligt faktum. Men sann vetenskap är inte ute efter att slå fast obestridliga fakta. Sann vetenskap är ett redskap, som kan användas av människor med olika religion eller världsåskådning. Sådan vetenskap, som används som ett redskap, säger alltid något i stil med "givet de eller de förutsättningarna, följer det eller det". Om vi betrakrar vetenskapen på detta senare vis, undrar jag om religiösa verkligen är mer "vetenskapskritiska" än andra.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsteori, religion, samhälle
intressant

Radikal sekularism är inte liberalt

2009-11-05T03:10:00.000-08:00

I vårt sekulariserade samhälle talas det ofta om att stat och kyrka (eller stat och religion, mer allmänt) borde vara åtskilda. I många länder finns någon form av officiell "sekularism", eller åtskillnad mellan religion och politik, inskriven i grundlagen. Om inte, finns det ofta en mer eller mindre uttalad vilja hos politiker att skilja mellan andligt och värdsligt. I synnerhet de som kallas sig "liberaler" (av något slag), gör ofta en stor poäng av detta.

Men vad menar vi egentligen med sådana allmänna fraser som att "politik och religion ska vara åtskilda"? Om vi tittar på de länder, som sägs bygga på någon form av åtskillnadsprincip, så kan denna ta sig vitt skilda uttryck. Jämför t.ex USA, Frankrike, och Turkiet. Dessa tre länder bygger alla på någon form av åtskillnad mellan andligt och världsligt. Men man kan inte undgå att se, att hur denna åtskillnad omsätts i praktiken, skiljer sig väldigt mycket mellan de olika länderna.

Vi måste säga det klart. "Politik", "religion", och "åtskillnad" är väldigt vaga begrepp. Innan vi svänger oss med tjusiga slagord om åtskillnad mellan politiskt och religiöst, måste vi göra klar vad vi faktiskt menar. I synnerhört för dem som kallar sig liberaler, är detta ytterst viktigt. Jag menar, att vissa former av offentligt sanktionerad sekularism går utöver den religionsneutralitet som den klassiska liberalismen förespråkar. Sådana former av sekularism bygger mer på ett kulturradikalt vänstertänkande, som kan vara direkt oförenligt med den klassiska liberalism.

Jag menar att vi kan urskilja åtminstone två olika huvudlinjer, i hur vi ska se på åtskillnaden mellan religion och stat. Vi kan kalla dem "den liberala", respektive "den radikala" linjen. Huvudpoängen i den "liberala" linjen är att staten inte ska ta ställning för eller emot något viss religiös åskådning. Det är inte statens sak att tala om hur (eller ens om) människan ska tillbe Gud, vad som händer efter döden, hur människan ska bli frälst, etc. Sådana frågor är det kyrkans eller relgionens sak att ge svar på. Statens uppgift är att upprätthålla den yttre ordningen i samhället.

Enligt den liberala linjen, har staten och kyrkan olika grundläggande syften. Men det behöver inte utesluta, att deras intressen och verksamhetsområden i vissa fall kan sammanfalla. Kyrkor kan t.ex. driva skolor eller sjukhus, de kan viga människor till äktenskap, de kan begrava människor, etc. Dessa är områden, där både det världsliga och det kyrkliga traditionellt sätt haft intressen. Både kyrkan och staten har ett intresse av att barn får utbildning. De har ett intresse av att sjuka och fattiega tas om hand. De har ett intresse av att äktenskapet som institution äras. De har ett intresse av att de döda hedras på något sätt. Det finns, från ett liberalt perspektiv, ingen anledning att a priori utesluta att kyrkans och statens verksamhetsområden kan sammanfalla. Det är bara om staten skulle ge någon viss religion företräde. T.ex., om staten sade att bara katoliker fick driva skolor, eller att bara Svenska kyrkans vigslar vore giltiga, etc, som det blir problematiskt. Då skulle staten på ett otillbörligt sätt gynna en viss trosåskådning, vilket vore fel ur ett liberalt perspektiv.

Nu kan det, även enligt det liberala synsättet, ibland finnas skäl för staten att behandla olika religiösa grupper olika. Om t.ex. en extrem religiös grupp skulle utgöra ett hot mot den allmänna ordningen i samhället, får staten ingripa mot denna grupp. Men staten måste alltid göra sådana bedömningar utifrån världsliga kriterier. Den måtstock staten använder sig av, är vilken inverkan olika grupper har på den yttre, allmänna ordingen i samhället. Staten ska inte lägga sig i samfundens interna ordningar, eller deras trosläror. Om staten gjorde det, skulle den överträda sina legitima befogenheter.

Enligt den radikala linjen, är det inte nog med att staten behandlar olika religiösa grupper lika, och inte tar ställning för eller emot någon viss teologisk lära. Enligt den radikala linjen, ska religion och kyrka i mesta möjliga mån hållas borta från det offentliga rummet. Religionen ska helst vara något privat. Kritiker av den radikala linjen, kan säga att denna i praktiken innebär en frihet från religion. Att politiska grupper inte vill erkänna kyrkliga vigslar, eller att man känner avog inför synbara religiösa symboler (t.ex. de muslimska kvinnornas slöja) på offentliga platser, kan bottna i ett sådant "radikalt" synsätt. Enligt det liberala synsättet är det okej med sådana offentliga religiösa manifestationer, så länge anhängare av alla religioner har samma rätt att visa sin tro.

Både den "liberala" och den "radikala" linjen är förstås ganska vaga benämningar. Det finns förstås en rad nyanser inom (och mellan) dem. Man kan alltid diskutera hur de ska tillämpas i praktiken, och man kan diskutera om en viss politisk ståndpunkt eller ett visst juridisk ordning kan sägas följa från den ena eller den andra linjen. Men jag tror de båda benämningar på ett ungefär fångar två synsätt på förhållandet mellan religion och politik. Det ena (liberala) synsättet tycker det är okej med religion i offentliga sammanhang, så länge alla religioner behandlas lika. Det andra (radikala synsättet) tycker att religionen helst ska hållas bort från det offentliga.

Jag skrev att i synnerhet de som kallar sig liberaler, borde fundera en extra gång på vad de egentligen menar när de säger att "stat och kyrka borde vara åtskilda". Att jag har kallad den ena linjen för den "liberala", beror på att jag menar att denna följer från den klassiska liberalismen. Det vore ett brott mot den klassiska liberalismen, om staten (som är finansierad av mina skattepengar) skulle stödja någon religion som jag inte tyckte om.

Däremot är det mer tveksamt ifall den radikala linjen är förenlig med den klassiska liberalismen. Om staten vill hindra någon från att manifestera sin tro i något sammanhang, måste den (i alla fall om den ska följa klassiskt liberala principer), visa att detta på något vis skadar någon, eller kränker dennas rättigheter. På vilket sätt kan man säga att en kristen människa skadar någon, genom att vilja gifta sig i kyrkan? På vilket sätt kan man säga att en muslimsk kvinna kränker någons rättigheter, genom att bära slöja i ett offentligt sammanhang? Det är klart, att skulle man neka andra religioners anhängare att manifestera sin tro på liknande sätt, skulle man ha kränkt deras rättigheter. Men denna rättighetskränkning består inte första hand i att vissa människor har rätt att manifestera sin tro, utan i att andra har nekats denna rätt.

Man skulle ju kunna argumentera för att det kan uppfattas som "stötande" i vissa människors ögon med olika former av offentlig religionsutövning. Men frågan är, kan man verkligen säga att det är en rättighet (i den klassiskt liberala meningen), att man ska slippa sådant man upplever som "stötande"? Folk kan ju uppleva allt möjligt som stötande. Och det är klart, som samhällsmedborgare kan det ofta vara klokt att ta hänsyn till vad omgivingen tycker om olika religiösa (eller andra kulturella) manifestationer. Men det torde knappast kunna sägas vara någon absolut rättighet, att man ska få slippa allt som kan uppfattas som "stötande".

Dagen 1, 2, 3

Läs även andra bloggares åsikter om politik, religion, ideologi, liberalism, kyrkor, religionsfrihet
intressant

Låt liberalerna ha sin kyrka i fred!

2009-11-02T08:55:00.000-08:00

En del laestadianer (en konservativ väckelserörelse inom Svenska kyrkan) överväger att lämna Svenska kyrkan. Detta efter beslutet att säga ja till samkönade vigslar. Man kan väl börja med att undra om detta verkligen är så mycket till nyhet. En del konservativa grupper inom Svenska kyrkan har väl "varit på väg" att lämna svenska kyrkan i årtionden nu. Men man tycks aldrig riktigt vilja göra slag av saken. Det har varit något man hotat med, att lämna kyrkan. Men likväl har man stannat kvar. I grunden beror det nog på att man har än väldigt luddig och oklar syn på vad en kristen kyrka är. Om man hade haft en klar uppfattning om vad en kristen kyrka är, då hade man lämnat kyrkan för åtminstone 100-150 år sedan. Så länge har Svenska kyrkan i praktiken varit en teologiskt mer eller mindre liberal kyrka.

Kanske menar de allvar den här gången. Det är möjligt, att vi kommer få se en del utträden av konservatitva kristna ur Svenska kyrkan. I så fall är det egentligen bara positivt. Låt dem som vill ha en liberal kyrka, få ha det. Om man inte gillar det, är det bara att söka sig till en annan kyrka. Så enkelt är det. Liberalerna får sin kyrka, de mer konservativa troende får sin kyrka. Alla borde bli nöjda. Vem kan egentligen vara mot en sådan ordning?

Sedan är det ju, som jag tidigare påpekat, rätt anmäkningsvärt att det är en fråga som mest är av symbolisk eller formell karaktär, som får folk att lämna Svenska kyrkan. Om en präst själv viger ett homosexiellt par, eller om man uttryckligen välsignar en sådan vigsel som någon annan rent formellt utfört, har så vitt jag kan se ingen som helst teologisk betydelse. Om man ogillar samkönade äktenskap, då borde man vara lika mycket mot båda.

Läs även andra bloggares åsikter om laestadianism, svenska kyrkan, kristendom, teologi, samkönade äktenskap, vigsel, homosexualitet
intressant

Olika extremistgrupper tänker i grunden på samma sätt

2009-11-02T00:13:00.000-08:00

Olika politiska extremistgrupper verkar ha lätt för att hitta varandra. Detta får vi bekräftat senast i dag. Enligt Dagen planeras ett "antisionistiskt" parti, som ska öppna armarna för extrema element både till höger och vänster, liksom för radikala islamister.

Även om dessa grupper på ytan kan verka olika, så tror jag att extremister på olika håll och kanter ofta tänker på ett ganska likartat sätt. Det är en svartvit världsåskådning, det är enkla lösningar. Folk som tänker på ett visst sätt har lättare för att hamna i extrema rörelser. Om det är höger eller vänsterextremister, eller extrema religiösa rörelser, är sedan mest en slump.

För att anknyta till mitt tidigare inlägg, så tycks konspirationsteorier vara något som är populärt hos olika extremistgrupper. De förekommer hos alla de tre nämnda grupperna. Om det tilltänkta partiet "officiellt" kommer att förespråka någon form av konspirationsteori vet jag inte. Men jag skulle inte bli förvånad om så bleve fallet...

Läs även andra bloggares åsikter om extremism, högerextremism, vänsterextremism, ideologi, politik, konspirationsteorier
intressant

Konspirationsteorier är pseudovetenskapligt trams

2009-11-01T12:10:00.000-08:00

Denna kväll satt jag och tittade på TV4:s "Kalla fakta", som handlade om den s.k. "sanningsrörelsen". Denna rörelse består, för att tala klarspråk, av sådana som sprider olika konspirationsteorier angående terrordåden mot World Trade Center. Sådana konspirationsteorier ska visst ha fått en del anhängare i Sverige. Man intervjuade både anhängare och motståndare till konspirationsteorierna. Jag tycker det är bra att man tar upp dessa (och även andra) konspirationsteorier till kritisk granskning. En av nackdelarna med internet, är ju att allehanda udda teorier som tidigare bara företrätts av begränsade skaror, nu kan nå ut till massorna.

Jag såg lite av en dokumentär (eller, kanske rättare sagt, "dokumentär") för ett tag sedan (jag kommer inte ihåg vad den hette). Jag tyckte mig känna igen mycket av sättet man resonerade på. Det var så att säga en viss "stil" över det hela, som jag tycker mig känna igen från andra konspirationsteorier, och även från olika typer av pseudovetenskap rent generellt. Man använder sig av anekdotisk bevisföring. D.v.s., man radar upp en massa enskilda detaljer efter varandra. Sedan appellerar man till människors maggropskänsla ("det där kan väl inte vara en slump...". Slutligen är man mestadels inriktad på att kritisera den "officiella" teorin. Man är ganska luddig angående den egna teorin. Man verkar sällan formulera några egna alternativa teorier på ett så stringent sätt att de kan testas vetenskapligt för sig själva. Som regel verkar konspirationsteorier drivas av människor som har begränsad eller ingen vetenskaplig specialistkompetens i de aktuella ämnena. Ibland verkar de bli föremål för en närmast religiös beundran av en hängiven skara "troende".

Vi kan ta och titta på en annan konspirationsteori, som en jämförelse. Det finns ju en konspirationsteori som menar att månlandningen var en bluff. Som "bevis" brukar man anföra en del anekdotiska fakta, kanske framför allt den "vajande" flaggan (de som inte använder internets konspirationssajter som främsta källa förstår varför jag skriver "vajande" inom citattecken). Bilder från månlandningen visar ju en flagga, som konspirationsteoretikerna tycker sig se "vaja" i vinden. Men eftersom det inte finns någon vind på månen, måste bilderna vara tagna i någon studio på jorden... Det finns även en del andra detaljer som konspirationsteoretikerna brukar anföra som avgörande "bevis" mot månlandningens äkthet.

Det som jag tycker är anmärkningsvärt, är den naivitet med vilken denna teori torgförs. Man verkar tro att man har funnit något revolutionerande nytt, som kommer att omkullkasta hela vårt synsätt, om det bara blev allmänt känt. (Det är lite som när en del ateister tror sig ha hittat avgörande argument mot kristendomen, när de kommer i själva verket bara kommer dragandes med gammal kristendomskritisk skåpmat). Men allvarligt talat, tror man verkligen inte att någon av alla dem som jobbat med månlandningsprojektet skulle ha tänkt på en sådan enkel sak som att det inte finns någon vind på månen? Är det inte lite för enkelt? Nu är det ju så, att både den s.k. "vajande" flaggan, och de andra detaljer som konspirationsteoretikerna brukar anföra, är allmänt kända av vetenskapsetablissemanget. Bland annat så har NASA en avdelning på på sin hemsida där man går igenom olika konspirationsargument.

Kanske är just denna lite religiösa överton hos konspirationsteorierna, som är en del av deras lockelse. Konspirationsteorier ger människor en känsla av att tillhöra den där lilla eliten, som skådat sanningen. Till skillnad från den stora massan, som är invaggad i en falsk verklighetsuppfattning. Konspirationsteorier ger enkla förklaringar till komplexa skeenden. De bidrar till att skapa ordning och sammanhang i världen. Lite som religioner gör, alltså. Kanske kan konspirationsteorier ses som ett slags religion för den sekulariserade människan. (Därmed inte sagt att det inte kan florera konspirationsteorier även i traditionellt religiösa kretsar.)

Vi måste komma ihåg, att alla historiska skeenden är komplexa. Det kommer alltid att finnas en massa saker vi inte förstår, eller som vi åtminstone inte har svaret på omedelbart. Det kommer därför alltid att vara möjligt för konspirationsteoretiker att dra fram en massa konstiga händelser i samband med något avgörande historiskt skeende, och anföra detta som "bevis" för ens idéer. Det etablerade sättet att skriva historia på, låter sig inte nedslås av det faktum att det finns en massa saker vi inte kan förstå. Man är medveten om att historieskrivning, liksom alla annan, är något provisoriskt. Man är öppen för att vi kan behöva skriva om sina teorier om vad som hänt. Men när man gör detta, så måste man utsätta dessa nya, reviderade teorier för samma vetenskapliga granskning som de gamla teorierna genomgått. Det är något annat än den procedur som kännetecknar olika former av konspirationsteorier och annan pseudovetenskap, där anekdotiska "bevis" skvalpar omkring lite hur som heslt i sajberrymden.

Som sagt, det är bra om nu TV4 tar upp konspirationsteorierna till kritisk granskning. Det är en nackdel med internet, att det kan ge teorier av mindre vetenskaplig karaktär en större spridning. Ofta talas det om vikten av att vara källkritisk mot vad man får höra. Men jag undrar om det inte är lite si och så med detta i praktiken. Just när det gäller konspirationsteorier består den stora konsten i att vara kritisk också mot kritikerna. De som företräder olika konspirationsteorier vill gärna framhålla sig som extra kritiska "sanningssökare". På ungefär samma sätt är det med andra företrädare för olika former av pseudovetenskap, eller "alternativ vetenskap". Men det stora steget för det kritiska tänkandet, är att inte bara kritisera de etablerade teorierna, utan att även att vara lika kritisk mot de alternativa teorier som man själv lägger fram.

Läs vad SVD. Dagen och DN skriver om ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om konspirationsteorier, pseudovetenskap, månlandningen, vetenskap, samhälle
intressant

Är motstånd till homovigslar det viktiga i kristendomen?

2009-10-28T07:01:00.000-07:00

Ja, det kan man ju kanske undra så här i dessa tider. Åtminstone om man ska se till diskussionen kring Svenska kyrkans homovigselbeslut nyligen. Jag läste precis i Dagen att generalsekreteraren i SEA (=Svenska Evangeliska Alliansen, ett slags parakyrklig organisation för konservativa, "evangelikaler" i olika samfund) lämnat Svenska kyrkan efter detta beslut.

Som jag skrev tidigare, är det märkligt att ett beslut som mest rör en formalitet kan ge upphov till sådana reaktioner. Svenska kyrkan har ju sedan länge de facto haft en liberal inställning till homosexualitet. Som jag också skrev, tycks det som om vissa symbolfrågor kan blåsas upp på ett sätt som kanske inte riktigt står i proportion till frågans betydelse. Tidigare har ju frågan om kvinnliga präster haft enorm sprängkraft i Svenska kyrkan.

Nu har Svenska kyrkan i åtminstone 100 år varit mer eller mindre tydligt liberalteologisk. Hon har inom sig rymt allehanda uppfattningar, som haft föga med klassiskt kristen tro att göra. Varför låter de s.k. konservativa grupperna inom Svenska kyrkan just kvinnopräst- och homovigselfrågorna få en så avgörande betydelse, när det finns hur mycket annat som helst att reagera mot?

En viktig fråga, som jag skulle vilja lyfta fram, är frågan om hur människan blir frälst. Den bibliska, och klassiskt lutherska, läran är att människan blir frälst av nåd allena, genom tron allena. Det finns inget människan vare sig kan eller behöver lägga till av egen kraft, det är enbart genom Gud som människan blir frälst. En konsekvens av detta är att man måste skilja tydligt mellan det som gör en människa kristen (eller "frälst"), och det som följer efter frälsningen, det kristna livet. Goda gärningar och bön är sådant som hör till det kristna livet; dessa kan aldrig göra en människa till kristen.

Nu är det inte alla kristna som håller sig till denna lära. På både katolskt och frikyrkligt håll blandar man ihop det som gör människan till kristen/frälst, och det som följer efter frälsningen. Att vara kristen/frälst blir ett samarbete mellan Gud och människan. Man skiljer inte mellan Guds nåd (som gör människan kristen), och goda gärningar och bön (som hör till det kristna livet). Katoliker menar att goda gärningar behövs för frälsningen, och frikyrkliga tror att man kan bli frälst genom att be till Gud.

Tyvärr är det en hel del inom Svenska kyrkan, även bland de s.k. konservativa, som dras antingen åt ett katolskt, eller åt ett frikyrkligt håll i frågan om frälsningen.

Frågan om frälsningen är mycket mer central än frågan om kvinnliga präster eller homovigslar. I synnerhet de som kallar sig "konservativa" eller "bibeltrogna", inom eller utanför Svenska kyrkan, borde börja med att klart visa var de står i den frågan, innan de tar i tu med frågor om kvinnliga präster eller homovigslar.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, teologi, kristendom, homosexualitet, samkönade äktenskap
intressant

Hur vetenskaplig är tron på Gud?

2009-10-28T06:35:00.000-07:00

Gudstron är det enda vetenskapliga, säger en doktor kemi i Dagen. Och nu är det inte frågan om någon som studerat gamla utdöda språk eller något, utan en professor inom det naturvetenskapliga området. Detta gör artikeln ännu mer intressant.

Professorn menar att det finns för mycket som är oförklarat om man inte vill räkna med Gud i sin världsbild. Vidare menar han att det finns stora likheter mellan den moderna naturvetenskapens rön, och Bibelns skapelseberättelse. Att döma av det han säger till Dagen tillhör han dem, som menar att det inte är några riktiga dagar det är frågan om i Bibeln första kapiteln, utan att det i själva verket ska röra sig om längre peioder.

Det är välkommet att forskare ifrågasätter den naturalistiska världsbilden. Som jag ofta påpekat, så verkar många i dagens Sverige ta för givet att det föreligger något slags motsatsförhållande mellan å ena sidan "tro", och å andra sidan "vetenskap". Vill man vara riktigt vetenskaplig, så ska man nog helst vara ateist. En "vetenskaplig" världsbild har blivit synonymt med en ateistisk världsbild. Det är bra att detta ifrågasätts, ty ateismen är inte mer "vetenskaplig" än någon annan världsåskådning.

Man skulle kanske fråga sig, om man ens kan kalla någon världsåskådning "vetenskaplig". Nåväl, huvudsaken är att man kan bedriva vetenskap utifrån en kristen världsbild minst lika bra som utifrån en ateistisk. Att det är minst lika rationellt att acceptera en kristen världsbild, som en ateistisk, är helt klart.

Dock ska man nog vara på sin vakt gentemot att läsa in alltför mycket av moderna vetenskapliga rön i skapelseberättelserna. Risken blir att man får olika kompromissteorier (t.ex. att dagarna var miljoner eller miljarder år), som inte gör vare sig Bibeln eller vetenskapen fullständig rätt. Vi bör erkänna att skapelsen var ett mirakel, och att den därför ligger utanför naturvetenskapen. Naturvetenskapen är ju tillämpbar bara då det inte förekommer några mirakel. Om Gud skulle ingripa mirakulöst i tillvaron, ja, då får våra naturvetenskapliga teorier ge vika, hur sofistikerade de än är.

Läs även andra bloggares åsikter om gud, vetenskap, skapelse, religion, filosofi
intressant

Noterat: ny bibelöversättning på svenska

2009-10-28T04:09:00.000-07:00

Jag läste i Dagen om en ny, svensk bibelöversättning. Eller åtminstine en översättning av Nya testamentet. Än så länge finns den bara tillgänglig nätetpå, men en tryckt upplaga kanske kan bli aktuell så småningom.

Jag vet inte exakt vad som är syftet bakom just denna översättning, om några har menat sig finns brister i andra översättningar som t.ex. Svenska Folkbibeln.

På sätt och vis är det ändå bra att det finns flera olika översättningar. Ingen översättning är helt perfekt, och kan ensam återge grundtextens mening helt och hållet.

Återstår då att se vilken framgång detta översättningsprojekt kommer att få.

Läs även andra bloggares åsikter om bibeln, bibelöversättning, kristendom

Hellre öl och pitsa...

2009-10-27T14:49:00.000-07:00

En av de senaste dagarnas isländska nyheter som nått Sverige, är att McDonalds lägger ner verksamheten på ön.

Jag tillhör väl inte den skara som kommer att sakna kedjan. Under tiden jag bott på ön, har jag inte ätit på någon av McDonaldsarna.

Det finns mycket man kan äta istället. Testa en inhemskt alternativ som Hamburgarabolla Tomasar. Eller så kan man uppgradera sig en aning. Öl och pizza(eller pitsa, som puristerna vill se det stavat) är inte helt fel. I alla fall inte på om det är på något bra ställe, vilket det finns en dal av alla fall i Reykjavík. Ute i landet kan kvaliteten på pitsorna vara lite mer varierande.

Noterat: knappast något nytt...

2009-10-27T14:34:00.000-07:00

Dagen skriver om en professor i GT:s exegetik som menar att den klassiska kristna tolkingen av skapelsen bygger på ett missförstånd. Den klassiska kristna synen är ju som bekant, att Gud skapade världen ur intet. Men professorn menar, att den Bibliska skapelseberätelsen inte talar om någon sådan skapelse ur intet. Istället så ska innebörden av Bibelns skapelseberättelse vara att Gud på något sätt organiserar ett material som redan funnits.

Detta är, så vitt jag vet, knappast någon ny tanke. Den förekommer hos bl.a. mormonerna, och har kritiserats av bl.a. William Lane Craig.

Som så ofta när någon menat sig komma med något för kyrkan radikalt och omstörtande, rör det sig egentligen bara om gamla villfarelser som kommer igen.

Läs även andra bloggares åsikter om skapelse, bibeln, teologi, kristendom, gud,

Wikipedia - uppslagsverk eller klotterplank?

2009-10-27T07:39:00.000-07:00

DN skriver om Wikipedia i dag. Budskapet i aktuell artikel är att det är allt färre personer som står för en allt större del av innehållet på Wikipedia. En i dessa tider alltid lika poängplockande genusaspekt har man lyckats få med i artikeln. Flertalet av de regelbundna skribenterna på Wikipedia är av manligt kön. En rimlig förklaring, som det snärtas vid i artikeln, är att det är fler män som är lite åt det "nördiga" hållet.

Jag tillhör själv dem som tycker att tanken bakom Wikipedia är bra, nämligen att samla all den kunskap som finns utspridd hos massor av enskilda individer. Mycket kunskap är ju nämligen av den naturen. Den finns inte koncentrerad hos en liten klick spränglärda experter, utan den finns utspridd i småbitar hos många olika människor, där alla vet lite om något. Den stora konsten blir då inte att hitta den där allvise experten, utan att samla upp och koordinera alla de kunskapsbitar som finns utspridd hos massorna. Det är lite så som en fri marknad fungerar; det fina med marknadsekonomin är att den (när den fungerar väl) lyckas koordinera sådan kunskap som finns utspridd hos många enskilda individer. Experter, hur mycket siffror de än kan jonglera med, kan inte ersätta massornas samlade kunskaper.

Även om jag gillar Wikipedia, så vill jag inte förkasta experternas lärdom. Wikipedia är bäst om man vill få en snabb överblick över något område. Ska jag skriva akademiska essäer, då söker jag mig till mer specialiserad expertis. För just filosofiämnet, som jag har bakgrund i, finns det ju den utmärkta Stanford Enclopedia of Philosophy. Både massorna kunskapsfragment och experterna lärdom har alltså sina funktioner, ingen av dem bör föraktas.

Jag tillhör dem som lite så där sporadiskt bidrar med artiklar till Wikipedia. Efterhand har det väl blivit alltmer sporadiskt, har jag en känsla av. Ofta när man väl ska redigera något, upptäcker jag att jag har glömt bort hur den eller den koden ska se ut, och man får kolla upp det på något sätt. Jag kan på sätt och vis förstå "farhågorna", som pekas ut i artikeln. Nämligen, att det alltmer verkar bli en begränsad skara inbitna wikipedianer som står för lejonparten av det som skrivs, och att det blir svårare för nykomlingar och sporadiska skribenter att bli accepterade. Det är en balansgång man måste gå här. Wikipedia har ju (till skillnad från t.ex. gamla susning.nu) försökt att lägga sig till med rätt höga encyklopediska ambitioner. Ställer man för höga krav, finns onekligen risken att man förlorar en del av fördelarna med wiki-formatet, nämligen vem som helst snabbt kan dela med sig av det man vet. Samtidigt får det inte urarta hur som helst, så att det blir ett klotterplank av det hela. Jag tycker som sagt att Wikipedia har varit rätt lyckat hittills. Hoppas det kan fortsätta vara det.

Läs även andra bloggares åsikter om wikipedia, internet, media
intressant

Reklam

2009-10-23T11:56:00.000-07:00

Jag vill än en gång passa på att uppmärksamma min andra blogg - tungomålet.

Tungomålet - en blogg om språk, tar upp olika saker som har med språk och lingvistik att göra.

Besök den, den uppdateras nästan lika ofta som den här bloggen.

Man får väl göra reklam för sina egna bloggar?